Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vilja’

Ibland känns det som en tävling mot mig själv att skriva här. Hur ofta ska jag skriva, hur mycket och om vad? Jag vill så gärna att det ska vara ett regelbundet bloggande men det inträffar nästan aldrig för det orkar jag inte. I mångt och mycket så är det ju ofta om mer allvarliga saker jag skriver om så det är väl egentligen inte så konstigt. Att bara sitta och skriva ett blogginlägg för skrivandets skull känns inte riktigt som min grej. Bloggen skulle heller inte kunna vara anonym i det långa loppet. Helt och hållet blir den väl inte det nu heller för skulle någon jag känner läsa utan att veta att det är min blogg så skulle troligen pusselbitarna falla på plats.

Jag har i alla fall en glad nyhet att dela med mig av. Eller egentligen två. För det första: Det är vitt ute!!!!!
Den andra mer seriösa nyheten är att jag ska få bli gudmor till världens sötaste lilla tös som föddes för några dagar sedan. Har vakat över deras familj i nästan en månad och nu äntligen har hon kommit!

En annan lite tråkigare nyhet är att min mage har pajat totalt och jag nu får äta ”barnmat”(läs: mild mat) och välling. Dock kan jag meddela att jag lagade egen ”barnmat” igår och det blev super gott! I stort sett inga kryddor i utan bara grönsaker som smak. Så skönt att få tugga istället för ICA:s barnpuré. Jag förstår inte, vart försvann tolvmånaders barnmaten? När jag var liten så köpte mor ibland barnmat om vi skulle på långa resor och så. Men den hade ju ändå tuggmotstånd. Vart jag än letade hittade jag endast sex månaders barnmat, grådaskig slemmig burkmat. Stackars bebisar.

Jag har även upptäckt en ny sak om mig själv. Jag tycket inte om svartpeppar. Det kan i och för sig hänga ihop med min känsliga magen för tillfället men jag tror inte det. Det är faktiskt väldigt spännande att upptäcka nya saker om sig själv, lite som att lära om på nytt. Men det är svårt att gå in i rollen JAG och våga se vad JAG tycker om saker och ting istället för att hamna i samma gamla hjulspår. JAG tycker heller inte om konflikter eller orättvisor och de gör henne väldigt ledsen inombords men JAG älskar djur. Speciellt ulliga och gulliga djur med djupa, kloka ögon.
Därför har mina katter och hund fått ny betydelse för mig och jag pratar med dem på ett annat sätt. Visst har det betytt mycket för mig förut också men nu är de min familj.
JAG känner inte heller starka känsla av flykt utan trivs ändå ganska bra där hon är och ser ljust på framtiden. Det känns skönt att vara JAG.

Read Full Post »

Som rubriken lyder så kan jag bara säga att dessa två går verkligen inte ihop.
Som jag kanske skrivit förut så hyr jag alltså en lägenhet med mina föräldrar som hyresvärdar. Allt har gått relativt bra ända tills nu när jag ska flytta. Mina föräldrar är väl kanske inte de bästa hyresvärdarna men de är oerfarna och har inte så mycket pengar.
Jag började redan fundera på att flytta bara några månader efter jag flyttat in. Det var för ungefär 4-6 månader sen. Jag funderade då hur jag skulle kunna lösa det och bestämde mig för att jag inte skulle klara av en flytt och att jag skulle ge det fram till jul.
Nu har jul och nyårshelgerna gått och jag känner fortfarande att inget har lösts. Jag har tittat runt lite smått efter lägenheter men jag är väldigt kräsen då jag har djur och vill bo lite större samt gärna med naturen nära in på.
Har inte vågat berättat något för mina föräldrar tidigare för att jag förstod att det skulle bli sådant liv som det nu även blev.
Så hade jag bestämt mig för att flytta men hade ingenstans att flytta till så jag väntade ännu med att säga upp lägenheten. Ville inte väcka den björn som sover. Jag vaknade en morgon och kom på att mitt ex skulle ju flytta och lägenheten han bor i har jag själv bott i och trivdes väldigt bra förutom att det kändes ensam eftersom jag inte kände någon där eller hade ett bra socialnätverk. Lägenheten är i själva verket ett fristående hus utan grannar vägg i vägg med andra ord och har en egen tomt som man får göra i stort sett vad man vill med. Det stora pluset eller de stora plusen är att det är stort och en underbar hyresvärd som verkligen ställer upp i vått och torrt.
Jag ringde mitt ex och förklarade att jag skulle flytta och frågade när han skulle flytta. Det klickade bra för han kunde flytta ut lite som han ville men uppsägningen var till den sista mars. Han ringde hyresvärden och det var inga problem att jag flyttade in. Jag fick till och med behålla den låga hyran bara för att det var jag.
Så kom det stora magknipet. Nu måste jag bara säga upp min lägenhet, det vill säga prata med mina föräldrar och meddela att jag skulle flytta. Jag samlade mod och gick ned till dem och sa som det var. De blev inte glada och lyssnade inte alls på vad jag sa utan förklarade bara vad dum och korkad jag var som skulle flytta. Nu skulle jag förstöra min stabilitet och trygghet jag byggt upp här. Det skulle i sin tur leda till att jag skulle börja må dåligt igen. Sen att jag skulle flytta tillbaka till huset var ännu mer korkat och jag var väl näst intill en idiot som ens tänkte tanken.
Jag drog efter andan och koncentrerade mig på att bita ihop när orden haglade över mig. Först snäll sen elak, snäll elak och så höll de på och pratade på. Jag tänkte att jag måste komma ihåg att stå på mig och tänka på vad mitt val var och vad jag ville.
Till sist stod jag inte ut längre och kröp undan med den stora lögnen att jag skulle tänka på saken till dagen efter eller ytterligare dagen efter den. Men när jag kom två dagar senare och sa att jag fortfarande stod fast vid att jag ville flytta så var det samma visa igen. Jag kände mig otroligt rådvill och maktlös. Om detta hade varit ett vanligt bostadsföretag så hade jag bara lämnat in min uppsägning och ingen skulle någonsin ifrågasätta varför jag flyttade. Jag har verkligen försökt att förstå att min familj bryr sig om mig men ibland så tycker jag inte det stämmer. Rättare sagt så känner jag väldigt ofta att det inte stämmer.
Min mor gav mig åter en tidsfrist på tre dagar att bestämma om jag skulle flyta och när hon i så fall skulle sätta ut annonsen ifrån. Dagen efter ringde jag och gav mitt besked att första februari tyckte jag var bra. Återigen fick jag höra hur dum jag var och att jag inte förstod någonting och framför allt att jag inte förstod hur dum jag var. Jag kände mig djupt sårad att min egen mor som jag tyckte att jag skaffat mig ett bättre förhållande än så med kallade mig för dum och verkligen tryckte på ordet.
Anses man verkligen som dum för att man har en egen vilja?
Nåja jag kan nog inte bli så mycket dummare nu ändå så nu sitter jag här och skriver av mig lite grann. Jag har bestämt mig för att flytta och det kommer att lösa sig även om jag kommer få höra många gånger av min familj hur dum och korkad jag är samt hur idiotiskt jag tänker.

Read Full Post »

Older Posts »