Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vilja’

Ibland känns det som en tävling mot mig själv att skriva här. Hur ofta ska jag skriva, hur mycket och om vad? Jag vill så gärna att det ska vara ett regelbundet bloggande men det inträffar nästan aldrig för det orkar jag inte. I mångt och mycket så är det ju ofta om mer allvarliga saker jag skriver om så det är väl egentligen inte så konstigt. Att bara sitta och skriva ett blogginlägg för skrivandets skull känns inte riktigt som min grej. Bloggen skulle heller inte kunna vara anonym i det långa loppet. Helt och hållet blir den väl inte det nu heller för skulle någon jag känner läsa utan att veta att det är min blogg så skulle troligen pusselbitarna falla på plats.

Jag har i alla fall en glad nyhet att dela med mig av. Eller egentligen två. För det första: Det är vitt ute!!!!!
Den andra mer seriösa nyheten är att jag ska få bli gudmor till världens sötaste lilla tös som föddes för några dagar sedan. Har vakat över deras familj i nästan en månad och nu äntligen har hon kommit!

En annan lite tråkigare nyhet är att min mage har pajat totalt och jag nu får äta ”barnmat”(läs: mild mat) och välling. Dock kan jag meddela att jag lagade egen ”barnmat” igår och det blev super gott! I stort sett inga kryddor i utan bara grönsaker som smak. Så skönt att få tugga istället för ICA:s barnpuré. Jag förstår inte, vart försvann tolvmånaders barnmaten? När jag var liten så köpte mor ibland barnmat om vi skulle på långa resor och så. Men den hade ju ändå tuggmotstånd. Vart jag än letade hittade jag endast sex månaders barnmat, grådaskig slemmig burkmat. Stackars bebisar.

Jag har även upptäckt en ny sak om mig själv. Jag tycket inte om svartpeppar. Det kan i och för sig hänga ihop med min känsliga magen för tillfället men jag tror inte det. Det är faktiskt väldigt spännande att upptäcka nya saker om sig själv, lite som att lära om på nytt. Men det är svårt att gå in i rollen JAG och våga se vad JAG tycker om saker och ting istället för att hamna i samma gamla hjulspår. JAG tycker heller inte om konflikter eller orättvisor och de gör henne väldigt ledsen inombords men JAG älskar djur. Speciellt ulliga och gulliga djur med djupa, kloka ögon.
Därför har mina katter och hund fått ny betydelse för mig och jag pratar med dem på ett annat sätt. Visst har det betytt mycket för mig förut också men nu är de min familj.
JAG känner inte heller starka känsla av flykt utan trivs ändå ganska bra där hon är och ser ljust på framtiden. Det känns skönt att vara JAG.

Annonser

Read Full Post »

Som rubriken lyder så kan jag bara säga att dessa två går verkligen inte ihop.
Som jag kanske skrivit förut så hyr jag alltså en lägenhet med mina föräldrar som hyresvärdar. Allt har gått relativt bra ända tills nu när jag ska flytta. Mina föräldrar är väl kanske inte de bästa hyresvärdarna men de är oerfarna och har inte så mycket pengar.
Jag började redan fundera på att flytta bara några månader efter jag flyttat in. Det var för ungefär 4-6 månader sen. Jag funderade då hur jag skulle kunna lösa det och bestämde mig för att jag inte skulle klara av en flytt och att jag skulle ge det fram till jul.
Nu har jul och nyårshelgerna gått och jag känner fortfarande att inget har lösts. Jag har tittat runt lite smått efter lägenheter men jag är väldigt kräsen då jag har djur och vill bo lite större samt gärna med naturen nära in på.
Har inte vågat berättat något för mina föräldrar tidigare för att jag förstod att det skulle bli sådant liv som det nu även blev.
Så hade jag bestämt mig för att flytta men hade ingenstans att flytta till så jag väntade ännu med att säga upp lägenheten. Ville inte väcka den björn som sover. Jag vaknade en morgon och kom på att mitt ex skulle ju flytta och lägenheten han bor i har jag själv bott i och trivdes väldigt bra förutom att det kändes ensam eftersom jag inte kände någon där eller hade ett bra socialnätverk. Lägenheten är i själva verket ett fristående hus utan grannar vägg i vägg med andra ord och har en egen tomt som man får göra i stort sett vad man vill med. Det stora pluset eller de stora plusen är att det är stort och en underbar hyresvärd som verkligen ställer upp i vått och torrt.
Jag ringde mitt ex och förklarade att jag skulle flytta och frågade när han skulle flytta. Det klickade bra för han kunde flytta ut lite som han ville men uppsägningen var till den sista mars. Han ringde hyresvärden och det var inga problem att jag flyttade in. Jag fick till och med behålla den låga hyran bara för att det var jag.
Så kom det stora magknipet. Nu måste jag bara säga upp min lägenhet, det vill säga prata med mina föräldrar och meddela att jag skulle flytta. Jag samlade mod och gick ned till dem och sa som det var. De blev inte glada och lyssnade inte alls på vad jag sa utan förklarade bara vad dum och korkad jag var som skulle flytta. Nu skulle jag förstöra min stabilitet och trygghet jag byggt upp här. Det skulle i sin tur leda till att jag skulle börja må dåligt igen. Sen att jag skulle flytta tillbaka till huset var ännu mer korkat och jag var väl näst intill en idiot som ens tänkte tanken.
Jag drog efter andan och koncentrerade mig på att bita ihop när orden haglade över mig. Först snäll sen elak, snäll elak och så höll de på och pratade på. Jag tänkte att jag måste komma ihåg att stå på mig och tänka på vad mitt val var och vad jag ville.
Till sist stod jag inte ut längre och kröp undan med den stora lögnen att jag skulle tänka på saken till dagen efter eller ytterligare dagen efter den. Men när jag kom två dagar senare och sa att jag fortfarande stod fast vid att jag ville flytta så var det samma visa igen. Jag kände mig otroligt rådvill och maktlös. Om detta hade varit ett vanligt bostadsföretag så hade jag bara lämnat in min uppsägning och ingen skulle någonsin ifrågasätta varför jag flyttade. Jag har verkligen försökt att förstå att min familj bryr sig om mig men ibland så tycker jag inte det stämmer. Rättare sagt så känner jag väldigt ofta att det inte stämmer.
Min mor gav mig åter en tidsfrist på tre dagar att bestämma om jag skulle flyta och när hon i så fall skulle sätta ut annonsen ifrån. Dagen efter ringde jag och gav mitt besked att första februari tyckte jag var bra. Återigen fick jag höra hur dum jag var och att jag inte förstod någonting och framför allt att jag inte förstod hur dum jag var. Jag kände mig djupt sårad att min egen mor som jag tyckte att jag skaffat mig ett bättre förhållande än så med kallade mig för dum och verkligen tryckte på ordet.
Anses man verkligen som dum för att man har en egen vilja?
Nåja jag kan nog inte bli så mycket dummare nu ändå så nu sitter jag här och skriver av mig lite grann. Jag har bestämt mig för att flytta och det kommer att lösa sig även om jag kommer få höra många gånger av min familj hur dum och korkad jag är samt hur idiotiskt jag tänker.

Read Full Post »

Jag känner att jag måste avveckla mitt beteende att hela tiden följa människor. Istället måste jag utveckla min egen vilja och omdöme för saker och ting.
Jag är så otroligt trött och ledsen. Igår var första gången på väldigt länge som jag hade en självmordstanke igen. Okej jag vet, grammatiken blev helt fel där men det får gå ändå.
I vilket fall som helst så verkar jag helt nedbruten. Jag förstår verkligen inte varför jag inte tar hand om mig själv. Min pojkvän påpekar ständigt att jag inte tar det på allvar men när mina tankar börjar vandra åt det mörkare hållet så tar jag det på största allvar. Då om någon gång vet jag verkligen att något är fruktansvärt fel och att så ska man inte behöva må. Det är tråkigt dock att det ska behöva gå så långt innan jag ser det. Eller snarare sagt innan jag verkligen hörsammar tecknen på att jag mår dåligt av det jag håller på med.
Så vad håller jag på med då? Till att börja med så slarvar jag åter igen med både mat och medicinen. Jag tar medicinen men tiderna blir oftast helt förskjutna. Disken hopar sig i högar och skulle jag inte ha min snälla pojkvän så vette gudarna hur det skulle sett ut här då. Tvätten existerar inte ens. Alla kläder ligger huller om buller över hela lägenheten, på golvet eller på möbler. Hygienen missköts också totalt.
Nu är det väl egentligen fel att säga att det är det som jag håller på med utan det jag räknat upp ovan är resultatet av mitt dåliga mående.
Så jag försöker igen. Vad håller jag på med?
Jag gör allt annat, för alla andra, än någonting som har med mig att göra överhuvudtaget. Sen har vi stress, stress och återigen stress. Även om en människa utifrån skulle säga att jag lever ett lugnt liv så upplever jag det själv som att jag aldrig får en lugn stund för mig själv.
När jag inte fick igång snöslungan för någon dag sedan så bröt jag totalt ihop och öste ur mig allt på min pojkvän. Jag grät och var helt förtvivlad. Jag kände mig totalt misslyckad helt enkelt. Här hade jag ett ansvar att sköta snöröjningen och jag klarade inte ens av att få igång snöslungan.
Detta beteende vill jag förändra. Jag vill istället få mer tid till mig själv och kunna samt klara av att fokusera på mig själv. Hur jag ska lösa den gåtan har jag dock inte riktigt listat ut ännu.
Det är nämligen så här att jag är vaktmästare åt mina föräldrar för de äger ett litet hyreshus för fyra familjer. Men detta är för tungt för mig och jag har sagt till flera gånger ända sen jag flyttade hit att det inte fungerar. Först bad jag om hjälp för att få det att fungera men det fick jag inte. Sen sa jag helt enkelt upp mig och förklarade att de inte hjälpt mig och nu orkade jag inte längre. De svarade med att jag förstorade upp allting och att det inte alls var något tungt eller ansvarsfullt arbete. Det fungerade bra nån vecka och sen var karusellen igång igen. Detta har nu pågått sen juni, det är alltså över ett halvår, utan förbättring.
Jag känner att jag svikit mig själv och alla i min omgivning, försäkringskassan, pojkvännen, familjen, grannarna, sjukvården och minerva. Alla av olika anledningar men ändå ett misslyckande.
Störst av allt känner jag att jag svikit mitt tillfrisknande genom att ägna mig åt sånt som gör mig sjuk istället. Men hur jag ska bryta allt detta vet jag inte riktigt.
Har funderat på olika varianter: avsäga mig rollen som vaktmästare, flytta härifrån, bita ihop och försöka ändå eller hoppas på att någon annan lösning ska dyka upp. Eftersom två av dessa alternativ är i stort sett helt uteslutna så återstår bara flyttning eller att någon mirakulös lösning ska uppenbara sig. Jag vill verkligen inte flytta så jag har väl mer eller mindre blundat för problemet och hoppats på sista alternativet. Nu brukar det ju inte dyka upp lösningar så där på beställning och hitintills har det ju heller inte gjort det så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Min största önskan är att allt bara ska lösa sig. Att jag slipper ansvaret som vaktmästare utan komplikationer och att jag ska kunna bo kvar här i frid och fröjd.
Jag har sagt av mig praktik för att jag skulle kunna återhämta mig och fokusera på bara mig själv, där ligger det största missnöjet med mig själv att jag inte gjort det. Istället trasslade jag in mig i detta som ledde till en total uttömning av energi så jag till och med backar i min utveckling. Detta är för mig en stor sorg.
Detta måste verkligen förändras! Men hur?

Read Full Post »

Jag tror jag kommit underfund med nu hur min familj fungerar.
Så länge allt görs efter mina föräldrars eller min mors direktiv så fungerar allt hur bra som helst. Det är som ett osynligt stängsel man inte får gå utanför. Då rasar den vackra fasaden av hur underbara vi barn är, hur fin familj vi har och så vidare.
Det är med julen är ju faktiskt en ganska intressant period och prövotid för detta osynliga stängsel. Säg vilken familj det inte är det i, i och för sig men vi låter tanketråden gå vidare.
Min mor har alltid varit väldigt för att vi barn ska göra vad vi vill men traditionerna är också väldigt viktiga. Jag har alltid fått höra hur bra vår familj är just på detta med att kunna flexa på julafton. Det vill säga att man väljer själv när man firar själva jul. Den förekommer inte bara på julafton utan kan lika gärna vara dagen före eller dagen efter.
Jag har endast firat ju hemifrån en enda gång och jag kommer inte ihåg hur familjesituationen såg ut då. Men jag minns att min dåvarande pojkvän inte alls var förtjust i mina föräldrar och jag var revolterande så det var nog aldrig riktigt någon diskussion om att jag inte firade jul med mina föräldrar.
Så kommer den dagen då jag försonats med föräldrarna men samtidigt vill ha mitt eget liv. Det vill säga jag har blivit vuxen. Då uppstår en livlig diskussion och helt plötsligt är det min mor som beter sig som om hon vore ett litet barn. Jag förstår samtidigt varför hon beter sig som hon gör eftersom hennes liv kretsar mycket runt oss barn och hennes vilja.
Det som händer är att om någon sticker ut, som jag då i det här fallet, vänder hon på klacken. Helt plötsligt är man inte alls fri att göra som man vill, den öppenhet som tidigare rådigt angående julfirandet gäller inte längre. Resten av familjen vänds emot en och ifrågasätter varför man inte vill vara med dem. Tycker jag inte om dem längre?
Jag förstår även deras reaktion eftersom de är helt inne i svängen så blir det ju jag som är boven och förstör det heliga julfirandet.
När detta inte fungerade så bestämde sig min mor nu för att julen skulle inte längre firas i stugan utan hemma istället. Med det vill hon ha sagt att julen är förstörd och det är jag som har förstört den. Hon gör sig själv till martyr och vi ska må dåligt över att hon inte får som hon vill.

Det kan låta grymt. Hur kan jag vara så egoistisk och inte tänka på min mor och vad hon vill? Det är ju jul och den infaller ju bara en gång om året. Det borde man ju kunna undvara en gång om året att inte bara tänka på sig själv.
Jo för så här är, inte bara varje jul utan varje dag, om varenda liten sak. Det är inte julen det handlar om, det är inte ens mig det handlar om. Utan att hennes sätt är det enda sättet.

Jag vill och tänker fira jul med min egna familj. I lugn och ro utan krav eller måsten. För att jag vill det och ingen annan.

Det är ju du själv som styr ditt liv och ska leva med dig själv i alla dessa år. Glöm inte bort det gott folk!

Vad handlar julen om då? Handlar den inte om att man ska ta hand om varandra och älska varandra? Vart försvann det mitt i alla julklappar, julbaket och stressen över allt annat som ska fixas?

Read Full Post »