Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘varför’

Nu har jag i alla fall rivit av mig lite av min frustration jag bär på. Till min stora förvåning så bär jag på väldigt många frågor. Så här såg brevet ut.

Anledningen till att jag vill ha/ville ha en samtalskontakt är för att jag har så många frågor och funderingar.
Vad är PSTD?
Vad innebär det?
Hur kan jag bearbeta det?
Vad är flasharna?
Vad händer vid en flash?
Varför får jag flashar?
Varför har jag inget minne?
När ska jag få minnesträningen?
Det vi pratade om sist betyder det att jag inte ska få träffa arbetsterapeuten?
Vad är EMDR eller vad det heter?
Vad innebär det?
Kommer jag bli ”botad”? För resten av livet?
Varför är jag rädd för min pojkvän?
Varför kan jag inte lita på människor?
Hur ska jag kunna lite på människor?
Hur ska jag få vänner om jag inte kan lite på nån?
Hur ska jag bete mig mot mina vänner? Med tanke på minnet och koncentrationen.
Varför är det ingen som hjälper mig med det jag verkligen behöver hjälp med? Så känns det åtminstone!
Är jätte trött på att allt tar så lång tid att jag inte får någon ordning på mitt liv. Saknar all struktur och inget jag gör får det att fungera.
Varför är jag trött hela tiden?
Varför orkar jag inget utan blir trött efter bara någon enstaka aktivitet?
Hur ska jag bygga upp mitt självförtroende?
Hur gör jag för att sluta tracka ned på mig själv hela tiden?
Varför är jag aldrig nöjd med det jag gör?
Varför känner jag alltid panik i slutet av dagen över allt jag inte hunnit gjort?
Varför kan jag inte uppskatta det jag har gjort?
Varför är jag så förvirrad?
Hur kan det komma sig att min hjärna är som sirap?
Varför fungerar ingenting som vanligt längre?
Varför kan jag ibland inte prata?
Varför kan jag ibland inte tänka?
Varför säger jag något helt annat än det jag menar?
Varför kan jag inte säga ett ord eller beskriva något utan det kommer bara ut goja?
Varför kan ingen svara på mina frågor som jag nu ställt i fyra eller fem år?
Nu får det räcka!!! Jag vill ha svar!!!!!
Oavsett vårdköer eller dylikt, är så fruktansvärt less på att hela tiden behöva vänta på att bli frisk för det är så det känns. Jag har väntat i flera år nu. Nu räcker det!
Känner mig arg, ledsen, uppgiven och orolig. Samt otroligt maktlös över vad som ska hända med mig. Inget kan jag göra själv utan jag är helt i händerna på andra människor. Det är faktiskt ingen kul sits. Det MÅSTE finnas något jag kan göra för jag håller på att bli tokig nu. Jag skämtar faktiskt inte utan jag känner för var dag som går hur jag förlorar greppet mer och mer.
Jag sluter min inåt och vill snart inte göra något för allt som finns att göra är att vänta, vänta och vänta.

MVH *******

 

Inte konstigt att jag går om kring och är frustrerad när jag bär på så mycket. Det där är ju inte ens hälften om jag skulle tömma mig helt och hållet. Men det var det som jag kom fram till vid ingivelsens ögonblick.
Min förhoppning är att jag ska få träffa någon kompetent person som kan ge svar på tal för en gångs skull. Men inom landstinget? Nja då kan man nog bara drömma eller vänta fyra år till…

Annonser

Read Full Post »

Nu har jag sån där fruktansvärd ångest igen. Det värsta är egentligen inte själva ångesten och att det kryper i kroppen. Det värsta är att jag inte vet hur jag ska bli av med den eller vad som orsakar den.
Har suttit ned nu och gjort en tankekarta över allt som ligger och gror i huvudet. Som vanligt så var det en hel del. Något nytt som dock kom upp och som tog upp en väldigt stor del dessutom var rädsla. Rädsla och stress.
Jag kom fram till att jag känner mig väldigt stressad men utan någon riktigt orsak förutom allt som snurrar i huvudet. Stressen leder till rädsla. Jag känner mig rädd och osäker. Men varför och vad gör man åt det?

Read Full Post »

Krasch

Så var man där igen… Jag förstår bara inte riktigt varför?
Det är så lite som behövs så kraschar man. Det värsta av allt är att det alltid kommer efteråt så man kan liksom inte riktigt värja sig på ett schysst sätt tycker jag.
Det är precis som att när man gör vissa saker så lånar man energi från framtiden som man sen får betala igen med saftig ränta. Visst kan mor ha rätt att det kan vara värt det. Som hon sa att om man dansade bugg men måste ligga ned hela dagen efter pga ryggen. Ja, men då vet man ju ändå varför man ligger där.
Jag har inte riktigt kommit så långt. Jag ser inte sambanden helt klart. Ibland vet jag ju redan på förhand att vissa saker kommer att kosta. Då gör jag ju sådana medvetna val att det är värt att jag mår dåligt efteråt.
Men när man mår dåligt utan att veta varför känns bara meninglöst och hopplöst.

Vill inte gnälla men man blir ju ändå lite less när det händer gång på gång för jag vet ju att det är ju bara mitt eget fel. Det är bara jag som kan lära mig själv. Eller ja, okej, det mesta iallafall.
Nu ska jag försöka sova och tänka att det är en ny dag i morgon med nya möjligheter. Mn jag kan inte hjälpa det att jag ändå är lite pessimistisk och tänker att vad är det som säger att morgondagen blir något bättre då?
Ja, ingenting, men det är heller inget som säger att det blir något sämre heller.
Så friskt vågat hälften vunnet eller?

Read Full Post »

Fortfarande äckligt trött men nu är det på grund av tabletten.
Var hos läkaren igår som planerat.
Drömde natten innan att allt gick jättebra tills min familj plötsligt dök upp och skulle vara med. Av någon anledning hade de även med sig deras hund.
Pappa for som en vante efter hunden fram och tillbaka medan resten av familjen tågade framåt marschliknande.

Besöket gick faktiskt väldigt likt drömmen. Jag kom fram till receptionen och där stod en öppen och glad människa och tog emot mig på bästa sätt. Gick till väntrummet och det tog ungefär två minuter så blev jag uppropad och vi (jag hade min mor med mig som stöd) gick in på läkarens kontor.
Han var mycket trevlig och tillmötesgående och allt gick bra tills jag plötslig bara bröt ihop. Jag orkade inte längre och var tvungen att gå ut en stund.

Läkaren hade förklarat att jag verkligen måste se framtiden och börja göra mig beredd för den för det fanns bara två alternativ. Antingen gick allt jättebra och vips hade jag ett jobb och lever lycklig i alla mina dagar eller nåt…
ELLER
Så blir jag ett socialfall… Jag förstod inte riktigt först vad han menade men sen kom white trash-bilden framför mina ögon. Boendes i en sjaskig liten husvagn på en skabbig camping, tio ungar, supandes karl utan jobb, jag är en fet kärring med stripigt hår och är ful som stryk men noll framtidsvision.
Då brast det för mig. Jag har inte kämpat i snart sex år, sex år med mig själv och fem år med myndigheter, för att hamna hos sociala. ALDRIG!

Jag har klarat mig levande ur ett fruktansvärt destruktivt förhållande där jag hållit på att bli dödad flera gånger men ändå av någon anledning vaknat tillbaka till livet. Blivit sexuellt utnyttjad/våldtagen i samma förhållande. Blev otroligt psykiskt misshandlad och nedbruten så jag ansåg att jag inte ens förtjänade att existera. Lyckades med hjälp av min familj bryta mig loss från detta och flytta därifrån.
Trots många hot till livet kände jag mig ändå stark att fortsätta. Allt detta hade bara pågått drygt ett år och jag ansåg mig inte ärrad för livet. Tufft och kraftigt skadad ja, men inte så pass att det inte var något jag inte skulle klara av att hantera.

Sökte hjälp för jag insåg att jag blivit deprimerad. Blev väl mottagen, första månaden. Sen ville jag byta medicin och då fick jag träffa en annan läkare som tyckte att jag skrattade för mycket för att vara deprimerad.

DÅ började karusellen rulla på riktigt. Hittills hade allt gått att hantera någorlunda lätt ändå. Jag strävade framåt och hade inga planer som helst på att jag kanske behövde vila upp mig och reda ut allt som hänt mig. Men nu orkade jag helt plötsligt inte längre. Jag har alltid ställt mig frågande till folk som säger att de varit deprimerade och kännt att de inte velat stiga upp ur sängen. Att de gråtit för ingenting och inte klarat av sitt dagliga liv.
Nu var jag själv där. Det slog mig inte först men när det gått ungefär fem eller sex månader efter jag flyttat från misshandeln då hade jag jobb, i och för sig bara extra men det var gott och väl så jag klarade mig. Jag hade en ny snäll pojkvän som inte hade några tendenser att slå mig eller vilja göra mig illa på något annat vis. Hade en egen lägenhet och utifrån sett så var livet i stort sett helt perfekt.

Varje dag grät jag. Jag grät när jag gick till jobbet, jag grät på jobbet, jag grät när jag gick hem. Minsta lilla som gick fel i vardagen skyllde jag på mig själv och jag bröt ned mig själv mer och mer. Men jag förstod ändå att något var väldigt fel och fortsatte söka hjälp.
Jag sökte mig till sjukhuset där jag visste att min syster fått hjälp för sina ätstörningar. Så jag bad min läkare på vårdcentralen remittera mig dit. Det blev starka protester men till sist så fick jag min vilja igenom. Försökte även bli sjukskriven men det gick i kortare perioder, tror jag var sjukskriven en månad plus någon vecka totalt. Fick ett sjukskrivningspapper över sommaren som försäkringskassan dissade. Det var inte tillräckligt utförligt skrivet. Sökte läkaren och försökte desperat att lösa detta. Gick till sociala för att klara mig men av någon anledning så försvann jag hela tiden hur deras databas.

Gick hela sommaren som i ett vakuum. Klarade inte av att jobba efter som jag grät hela tiden. Fick inga pengar från någonstans men hade som tur var ett sparkonto som jag fick leva på. Var tvungen att sälja min fond som jag fått av min farmor är hon sålde sin sommarstuga.
Vid augusti så sinade mina pengar. Tog upp kampen på nytt men kände att energin försvann allt mer. Hade fått en kallelse till sjukhuset men inte förrän i mitten på september skulle jag få träffa en psykoterapet. Försäkringskassan avslog mig hela tiden och sociala började i allfall tro på mig att jag verkligen inte hade några pengar så jag fick uppskov och pengar från dem till en månad kanske två. De vill inte ge mig pengar eftersom försäkringskassan inte godtog min sjukskrivning. Så varför skulle de tro på mig?

Under sommaren hade jag fått olika mediciner både milt lugnande och sömnmedel samt antidepressivatabletter. Jag började under sommaren att samla på mig tabletterna som en sista uttväg. Jag gömde dem för det kändes som min trygghet att något måste jag väl ändå kunna få kontrollera.
Jag blev rädd för mig själv och sa åt min pojkvän att gömma tabletterna från mig och jag insåg på allvar att nu var det dags att söka hjälp. Jag funderade och grämde mig i nästan en vecka innan jag vågade åka in till psykakuten. Hur skulle folk titta på mig om jag till och med erkände att jag inte mådde bra? Det var ju ett nederlag att söka hjälp och dessutom åka till psykakuten. Jag var ju ingen galning, jag var ju bara självmordsbenägen. Var det anledning nog att söka hjälp?

Sjuksyster som tog emot mig tog mig på största allvar och jag skulle få träffa en doktor med det samma för detta var väldigt viktigt enligt henne. Jag fick träffa en stor bullrig man som pratade mycket dålig svenska. Jag fick berätta min historia på blandad svenska och engelska. När jag berättade om att jag blivit misshandlad, våldtagen och att jag till och med försökt dränka mig själv i badkaret så skrattade han. Han log hela tiden och nickade uppmuntrande.
Jag har nog aldrig blivit så kränkt i hela mitt liv. Här satt jag och anförtrodde mitt innersta och han bara skrattade. Var det verkligen rätt? Han förklarade att det inte var någon fara med mig och att jag skulle ju snart få träffa en teraput så jag kunde nog åka hem igen och sova ordentligt bara.

Jag kände mig helt tom när jag åkte därifrån. Läkaren hade tagit något ifrån mig men jag kunde inte riktigt komma på vad det var. Jag vågade inte ens berätta om mitt misslyckade försök att få hjälp förrän några dagar senare. Jag tryckte undan allt och mådde bra enligt mig själv.

Min kille och en kompis åkte på krogen bara för att se lite folk och de tog någon öl. Jag kände att jag var trött och sa att jag åker hem och hämtar er sen. När jag kom hem visste jag vad jag måste göra. Jag tog farväl av mina båda katter och hunden. Plockade fram mitt gömda lager tabletter och räknade ihop hur mycket jag hade. Kollade i Fass, det är en läkemedelsbok som jag fått från jobbet eftersom jag studerade till sjuksyster. I Fass stod det att det jag hade var tillräckligt för en kraftig överdos. Jag blev lite besviken att jag inte hade mer så jag var helt säker på att det skulle gå vägen. Jag ville ju inte åstakomma min familj ännu mera smärta genom att misslyckas.

Så är i efterhand har jag funderat mycket på min tidigare syn på självmord. Jag minns jag frågade en kompis i gymnasiet varför de inte tänkte på familjen. Att det är ett så fruktansvärt egoistiskt beslut och hur de klarar av att vara så egoistiska. Hon svarade att de såg ingenting annat, de såg bara svart. Då förstod jag inte alls och jag protesterade hela tiden att så kunde det ju inte vara utan de var bara egoistiska eller sökte uppmärksamhet.
Nu har jag själv varit i den situationen och min syn har förändrats helt. Jag kan bara bekräfta vad min kompis sa och tillägga att man tror att man gör sin familj och omgivning en tjänst genom att försvinna, dö.

När jag tagit allt tabletterna, tror ambulanskillen hade räknat till 52 eller 53 stycken, så visste jag att jag hade ungefär en halvtimme på mig innan jag skulle märka av tabletternas effekt. Jag visste att jag var tvungen att säga hejdå till min familj för det har vi alltid gjort till varandra. Jag ringde till min ena syster och talade om att jag älskade henne. Hon frågade om något var fel men jag ljög och svarade bara att det var på grund av min kille för han var ute och söp som vanligt. Min andra syster vågade jag inte ringa till eftersom hon kände mig ännu bättre och säkert skulle lista ut att något var väldigt fel. Jag ringde min mor i stället för att försäkra henne om att läkartiden morgonen efter var klockan tio och att hon inte behövde ringa mig sen och fråga. Vi kallpratade lite om att de hade gjort pizza och skulle precis till att sätta sig och äta. Av någon anledning la hon inte på. Jag kände paniken komma eftersom halvtimmen började närma sig sitt slut och skulle jag börja slöddra så skulle hon upptäcka mig. Jag försökte förklara att jag var tvungen att lägga på för jag var trött och skulle sova. Hon pratade på. Hon frågade hur det var med hunden och katterna, killen och det nya boendet. Vi hade bra precis flyttat in i en ny lägenhet två veckor innan. Till sist började jag sluddra och mamma frågade vad det var. Jag sa bara att jag tagit mitt lugnande och sömntabletten och att det brukar bli så ibland. Hon frågade om ytterdörren var låst och jag vaknade till av rädsla och undrade varför hon frågade det. Då berättade hon att ambulansen var på väg och att de satt i bilen på väg till mig. Jag blev livrädd. Hela min hjärna skrek NEJ inte än det här går inte, det var inte så här jag planerade. Ändå lyssnade jag på min mor och kämpade mig mödosamt ned till dörren och låste upp den. Jag skulle hänga mobilen runt halsen eftersom jag inte längre klarade av att hålla i den. Hon tjatade hela tiden på mig att vara vaken att jag inte fick somna. Jag försvann flera gånger i en djup skön sömn bara för att vakna till att mor ropade på mig att svara.

Det konstigaste av allt var att jag inte skämdes när väl ambulansen kom. Jag försökte bara förklara att jag inte behövde åka in till sjukhuset för jag mådde bra. De lyckades ändå få mig att följa med för en koll i alla fall. Jag fick försöka gå själv till båren. Jag satte mig på kanten och ambulanskillen sa till mig att jag måste lägga upp benen på båren. Jag nickade och log. Benen, sa han och tittade menande på mina ben. Lägg dem på båren. Ja själv klart svarade jag leende.
Minns inte om jag tillslut la upp benen själv eller om de fick göra det. Sen minns jag inte mycket alls. Tror de körde med sirenerna och att de körde fort. Vaknade flera gånger och trasslade in mig i alla EKG-sladdarna som var fäst överallt på mig kropp. Försökte ta bort dem men hela tiden kom en suddig elak sköterska och ställde sig över mig och frågade: vad gör du? Jag slutade pilla och försvann i dimmorna igen. Jag minns att jag ville kissa och försökte kliva ur sängen. De förstod mig inte så jag kissade på mig. Nästa gång gick det bättre då fick jag ligga på bäcken men det var jättehett. Efter det så krävde jag att få känna på bäckenet innan. Allt i en stor kraftig gråvit dimma. Nu blev jag iväg rullad. Någon försökte förklara för mig att det värsta var över och att jag skulle bli förflyttad till en avdelning för övervakning. Min mor och far var där med Anki mitt gosedjur. Vi åkte in i en hiss. Nästa gång jag vaknar så är mor, far, ena syster och min kille där. Var precis som på film att familjen delade på sig och inne i hörnet satt killen och mor sa nu vaknar hon. Jag försökte förgäves sätta mig upp och sa istället: ska inte du vara på jobbet? Det var nog ingen som riktigt förstod vad jag sa men killen var strax vid min sida och sa att han tänkte stanna här hos mig. Jag försvann igen.
Fick reda på att min syster som jag ringt till hade åkt ända från Umeå till mig och skulle komma vid ett. NU skämdes jag. Nu insåg jag vad jag hade gjort när hon var tvungen att åka så många mil bara för att träffa mig. När hon väl kom vågade jag inte ens titta henne i ögonen. Vi började båda gråta och jag minns inte om vi ens pratade men det behövdes inte. Jag hade fattat. Jag förstod nu hur illa jag betett mig och hur illa jag gjort min familj. Jag förstod nu att jag inte var en börda. De ville att jag skulle leva.

Sen har det ju naturligtvis hänt en massa saker efter det här också men det här var de huvudsakliga tunga sakerna enligt mig. Det som verkligen knäckte mig. Så när läkaren igår sa att det fanns bar två alternativ och risken var stor att jag skulle bli ett socialfall så bläddrades hela den här historien upp i mitt huvud. I *piip* att jag ska bli ett socialfall! Har jag kämpat igenom hela det här och nu kommer någon och säger att du kan bli ett socialfall, då blev det för mycket. Jag har kämpat för mycket och för hårt för att bara lägga mig ned och spela död.

Read Full Post »

Man säger ju att den som söker skall finna. Jag har sökt med ljus och lykta efter massor av saker i flera år men inget funnit. Så kommer Han in i mitt liv och helt plötsligt så vet jag allt jag behöver veta och mer där till. Det värsta eller det bästa, beror på hur man ser på det, är att jag egentligen hela tiden vetat. Att jag kommit fram till allt egentligen helt själv och egentligen, som sagt, redan vetat allt detta väldigt länge.
Varför är det då så svårt att förändra sig själv? Du har bara din egen syn på saken och det är väldigt svårt att gå runt sina egna tankar. Speciellt om man inte ens vill veta eller tycker det är för jobbigt att ta tag i det.
Så nu vet jag varför eller, riktigt så enkelt är det väl inte men jag vet orsak och verkan på det mesta. Nu måste jag bara komma på en lämplig lösning.
Egentligen så vet jag redan lösningen också precis som allt annat som jag redan visste. Det är bara det att jag vill inte inse det. Min hjärna tycker att just nu så är det där för smärtsamt och för tufft att ta tag i. Men det känns ändå lite bättre att jag vet att det ligger där inne någonstans.

Det är väldigt spännande att se hur olika jag reagerar på ett och samma budskap beroende på hur det förs fram.
Det här är inget nytt problem som uppkommit. Oh nej det vore alldeles för enkelt. Detta problem kommer från vaggan, ur modersmjölken, min uppfostran. Ja, hela mitt tankesätt måste brytas för att jag ska få någon lösning på mitt problem.
Hittade ett väldigt bra ordspråk alldeles nyss som jag tycker stämmer väligt bra :
”Många problem verkar olösliga, eftersom vi inriktar oss på problemet istället för lösningen.”
Så om jag bara kunde komma förbi problemtänket så finner jag lösningen. Det är iallafall min personliga åsikt om det hela. Det och att jag måste tänka mer på mig själv istället för andra.

Read Full Post »