Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vänner’

Jag trodde att jag inte kunde förlora fler människor runt omkring mig. Men ack, vad fel jag hade.
Trots att jag har så få runt mig så verkar de liksom blekna och försvinna allt mer. Jag stänger in mig och vill inte släppa in någon på livet. Släpper jag in någon så innerbär det att jag kan bli sårad och lämnad igen så varför orsaka sig själv smärta?
Men genom att inte heller släppa in någon så blir jag ledsen och sårad, ensam.

Det är en svår ekvation som jag inte har hittat någon lösning på ännu. Kanske är jag ännu inte mogen för relationer till andra människor än de som genom sitt arbete måste ha en relation till mig. De finns där vare sig jag vill eller, hur jag än beter mig och oavsett vad jag säger.

Min tidigare verklighet börjar falna och försvinna. Kvar finns bara en grå och trist verklighet som jag inte tycks kunna förändra hur mycket jag än kämpar.

Read Full Post »

Först vill jag tacka Tristessa för att du tittade in i min blogg, det fick mig att känna mig uppskattad och önskvärd samt att någon förstår mig.

Känner igen mig så väl i ditt inlägg.
Hur många gånger har jag inte kännt att jag nästan vill kräkas över personen för de fortfarande inte förstår fast man försökt förklara?
Jag har återfått kontakten med min ”barndoms bästis” och även om hon inte förstår eller om hon förstår så är det inte viktigt för hon varken försöker låtsas förstå eller övertygar mig om att hon förstår. Vi har som en tyst dialog sins emellan där hon bara vet att okej idag kanske inte är någon bra dag eller att idag är det bara att tuta och köra på som vanligt.

Jag tycker många människor gör så stor sak av det hela att förstå. Då menar jag de utifrån för naturligtvis är det jätteviktigt att få känna sig förståd.
Men som jag tidigare skrev i en kommentar så hade jag en tjej i min vänkrets som hela tiden envisades om vad det var för fel på mig. Hur jag än förklarade, bönade och bad att jag inte kunde påverka min situation alla gånger så vägrade hon förstå. Det var som om det gick in i ena örat och ut genom det andra. Detta resulterade i många olyckliga bråk och pinsamma situationer, framför allt för mig. Jag kämpade så starkt att få hennes gillande och förstående att jag till sist förlorade mig själv. Men inget lönade för att hon kunde eller ville inte förstå att jag var annorlunda än henne.
Kämpade likadant med min familj. Bönade och bad: ”Snälla förstå mig”.
Nu börjar jag förstå att det inte är så enkelt och att man har rätt att strunta i de människor som heller inte engagerar sig i att förstå. Sen fick jag även reda på att mina familj, i all fall min mor, förstod mycket mer än vad jag visste. Hon ville bara inte visa det av någon anledning.

Nu när jag tänker efter som har jag faktiskt en till person som jag kämpat för att få att förstå. Det hela slutade med en kommentar att hon också kunde vara trött efter hon hade jobbat men hon ryckte minsann upp sig och gick och shoppade skor med sina kompisar i alla fall.
Då gav jag upp lite eftersom jag förstod att hon inte alls kunde sätta sig in i vilken situation jag faktiskt befann mig i.
Men visst är det så att vi ser världen ur våra egna ögon i den livssituation vi själva befinner oss i just här och nu. Vilket kanske försvårar hela processen att förstå någon annan människa.
Jag har ibland fortfarande svårt att förstå vissa människor fast jag själv har mått och mår psykiskt dåligt. Men sen så kommer jag på mig själv och mitt dömande att det kan faktiskt vara så att människan inte alls mår så bra eller har det så värst enkelt även om det ser så ut.

Jag har även fått lära mig att det jag inte tycker är så värst stora problem för jag har varit med om värre kan vara otroligt omtumlande och nästan livsavgörande för andra. För de har ingen annan referens. I deras värld så är det det värsta som har hänt dem.

Men det är kämpigt att många gånger prata ett främmande språk som ingen annan tycks förstå och då är det ännu viktigare med de få som faktiskt förstår än och kan stötta en.

Allt detta får mig att tänka på mig psykolog som är så underbar. Jag har träffat många samtalskontakter av olika slag men ingen som henne för hon förstår mig verkligen.
Hur många gånger innan kände jag inte samtalkontakten tröttsamt nickade på huvudet och försäkrade att denne förstod och att det var fullt normalt, fler kände som jag, bla bla bla…
Men när jag går på min EMDR funderar jag ibland om inte min psykolog är lika knäpp som jag eftersom hon faktiskt kan svara på mina frågor och vi ibland kan föra väldigt livliga diskussioner om det jag upplevt och vad jag kan göra härnäst.
Nu senast blev jag så där skrajsen igen och frågade trevande om hon verkligen inte trodde jag var knäpp eller hittade på alltsammans. Hon bara tittade på mig och skrattade. Just det att hon är så naturlig önskar jag att alla fick uppleva med sin samtalskontakt, att man är på samma nivå eller samma plan.
Hon förklarade då för mig att om det skulle vara så var det nog hon som var största knäppskallen där eftersom hon hela tiden håller med mig och driver på mig i det jag gör.

Tack än en gång Tristessa du har varit min ljuspunkt idag!

Read Full Post »

Older Posts »