Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vänner’

Jag trodde att jag inte kunde förlora fler människor runt omkring mig. Men ack, vad fel jag hade.
Trots att jag har så få runt mig så verkar de liksom blekna och försvinna allt mer. Jag stänger in mig och vill inte släppa in någon på livet. Släpper jag in någon så innerbär det att jag kan bli sårad och lämnad igen så varför orsaka sig själv smärta?
Men genom att inte heller släppa in någon så blir jag ledsen och sårad, ensam.

Det är en svår ekvation som jag inte har hittat någon lösning på ännu. Kanske är jag ännu inte mogen för relationer till andra människor än de som genom sitt arbete måste ha en relation till mig. De finns där vare sig jag vill eller, hur jag än beter mig och oavsett vad jag säger.

Min tidigare verklighet börjar falna och försvinna. Kvar finns bara en grå och trist verklighet som jag inte tycks kunna förändra hur mycket jag än kämpar.

Annonser

Read Full Post »

Först vill jag tacka Tristessa för att du tittade in i min blogg, det fick mig att känna mig uppskattad och önskvärd samt att någon förstår mig.

Känner igen mig så väl i ditt inlägg.
Hur många gånger har jag inte kännt att jag nästan vill kräkas över personen för de fortfarande inte förstår fast man försökt förklara?
Jag har återfått kontakten med min ”barndoms bästis” och även om hon inte förstår eller om hon förstår så är det inte viktigt för hon varken försöker låtsas förstå eller övertygar mig om att hon förstår. Vi har som en tyst dialog sins emellan där hon bara vet att okej idag kanske inte är någon bra dag eller att idag är det bara att tuta och köra på som vanligt.

Jag tycker många människor gör så stor sak av det hela att förstå. Då menar jag de utifrån för naturligtvis är det jätteviktigt att få känna sig förståd.
Men som jag tidigare skrev i en kommentar så hade jag en tjej i min vänkrets som hela tiden envisades om vad det var för fel på mig. Hur jag än förklarade, bönade och bad att jag inte kunde påverka min situation alla gånger så vägrade hon förstå. Det var som om det gick in i ena örat och ut genom det andra. Detta resulterade i många olyckliga bråk och pinsamma situationer, framför allt för mig. Jag kämpade så starkt att få hennes gillande och förstående att jag till sist förlorade mig själv. Men inget lönade för att hon kunde eller ville inte förstå att jag var annorlunda än henne.
Kämpade likadant med min familj. Bönade och bad: ”Snälla förstå mig”.
Nu börjar jag förstå att det inte är så enkelt och att man har rätt att strunta i de människor som heller inte engagerar sig i att förstå. Sen fick jag även reda på att mina familj, i all fall min mor, förstod mycket mer än vad jag visste. Hon ville bara inte visa det av någon anledning.

Nu när jag tänker efter som har jag faktiskt en till person som jag kämpat för att få att förstå. Det hela slutade med en kommentar att hon också kunde vara trött efter hon hade jobbat men hon ryckte minsann upp sig och gick och shoppade skor med sina kompisar i alla fall.
Då gav jag upp lite eftersom jag förstod att hon inte alls kunde sätta sig in i vilken situation jag faktiskt befann mig i.
Men visst är det så att vi ser världen ur våra egna ögon i den livssituation vi själva befinner oss i just här och nu. Vilket kanske försvårar hela processen att förstå någon annan människa.
Jag har ibland fortfarande svårt att förstå vissa människor fast jag själv har mått och mår psykiskt dåligt. Men sen så kommer jag på mig själv och mitt dömande att det kan faktiskt vara så att människan inte alls mår så bra eller har det så värst enkelt även om det ser så ut.

Jag har även fått lära mig att det jag inte tycker är så värst stora problem för jag har varit med om värre kan vara otroligt omtumlande och nästan livsavgörande för andra. För de har ingen annan referens. I deras värld så är det det värsta som har hänt dem.

Men det är kämpigt att många gånger prata ett främmande språk som ingen annan tycks förstå och då är det ännu viktigare med de få som faktiskt förstår än och kan stötta en.

Allt detta får mig att tänka på mig psykolog som är så underbar. Jag har träffat många samtalskontakter av olika slag men ingen som henne för hon förstår mig verkligen.
Hur många gånger innan kände jag inte samtalkontakten tröttsamt nickade på huvudet och försäkrade att denne förstod och att det var fullt normalt, fler kände som jag, bla bla bla…
Men när jag går på min EMDR funderar jag ibland om inte min psykolog är lika knäpp som jag eftersom hon faktiskt kan svara på mina frågor och vi ibland kan föra väldigt livliga diskussioner om det jag upplevt och vad jag kan göra härnäst.
Nu senast blev jag så där skrajsen igen och frågade trevande om hon verkligen inte trodde jag var knäpp eller hittade på alltsammans. Hon bara tittade på mig och skrattade. Just det att hon är så naturlig önskar jag att alla fick uppleva med sin samtalskontakt, att man är på samma nivå eller samma plan.
Hon förklarade då för mig att om det skulle vara så var det nog hon som var största knäppskallen där eftersom hon hela tiden håller med mig och driver på mig i det jag gör.

Tack än en gång Tristessa du har varit min ljuspunkt idag!

Read Full Post »

Jag funderade mycket på isolering idag. Inte sån som finns i hus utan isolering i samhället.
Egentligen är det väl inte så konstigt att sjukskrivna ar det väldigt svårt att ta sig tillbaka till arbetslivet och samhället överhuvudtaget. Nu tar jag bara upp en aspekt som isolering för jag kan tala om att det finns väldigt många saker osm trycker ned en. Här är några exempel: pengar, bråk med myndigheter, svårt att hålla reda på alla myndigheter och papper och isoleringen som jag tänkte skriva lite om.
Inte nog med att man liksom hamnar i en annan samhällsklass när man är sjukskriven man tappar den sociala delen man hade när man arbetade, pluggade eller vad man nu höll på med innan man blev sjuk.
Man orkar inte träffa kompisar på samma sätt längre.
På grund av detta så blir man folkskygg och desto längre tid man är sjuk ju värre blir det.
Tänk er själv de som inte har någon pojkvän/flickvän, barn eller annan familj nära. Då blir isoleringen ännu värre.

Jag hade inte många vänner innan jag blev sjuk och nu har jag ännu färre. Min familj fanns ganska nära men ville inte se mig sjuk istället så de höll sig undan. Så egentligen kanske det inte är så konstigt att jag är rädd att vara ensam eller känner ett starkt behov att ha någon nära mig.

Read Full Post »

Jag har iallfall insett nu att de flesta killar faktiskt är ute efter sex. Jag är ledsen att säga det men så är min verklighet. Fick ett mycket klart bevis igår när jag var med min så kallade vän. Jag känner mig faktiskt mycket besviken eftersom jag väldigt gärna vill vara vän med den här personen. Tyvärr så slutar alltid våra möten med att han gör ett drag mot mig, mer eller mindre diskret.
Det som hände igår var inte diskret.
Kanske till en början då jag faktiskt inte märkte någon utan trodde att vi faktiskt bara låg och myste framför tv:n som man gör med vem som helst. Iallafall jag. Kanske det är jag som är en ovanligt fysisk person men jag tycker inte det är något fel med att man sitter eller ligger väldigt nära varandra, håller händer, kramas eller masserar varandra utan att det betyder att man ska hoppa i säng med den personen. Wow vad jag skulle ha många sängkamrater i så fall. Även med min egen släkt och familj.
Jag är uppväxt att man får ta i varandra utan att det har någon sexuell innebörd. Detta trodde jag ju också de som känner mig förstår och det har inte direkt varit några problem med det.

Nu verkar det dock vara så att jag är väldigt svår lärd jsut när det gäller den här personen. Jag tycker väldigt mycket om honom eller njae det gör jag inte men jag tycker väldigt mycket om att vara med honom. Tyvärr så lär jag mig aldrig att enda anledningen att han är snäll mot mig är för att han tror jag ska släppa till. Trodde verkligen eller ville verkligen tro att det hade gått över eftersom han är väldigt kär i en annan person och enligt mig så är man inte intresserad av någon annan då.
Så var inte fallet. Det hela slutade att jag låg nedtryckt i soffan med honom juckandes ovan på mig. Ganska patetiskt faktiskt och av och till hade jag svårt att hålla mig för skratt. Jag såg det hela på ett mycket nyktrare sätt nämligen helt opåverkad. Visst blir man upphetsad när personen vet exakt vart på kroppen han ska ta för att få mig dit han vill men man blir inte upphetsad av personen. Vilket gjorde att jag bara tyckte det var roligt och patetiskt eftersom jag inte vara deltagande. Jag observerade varje steg han gjorde och visste exakt vad nästa skulle bli för något. När jag hörde hur tungt och ansträngt han andades så fick jag nog.
Jag hade inte velat vara så hård emot honom men annars skulle han inte låtit mig vara. Under denna tid så talade jag om för honom att det blev inget av oavsett hur mycket han försökte därför så tog jag i lite extra med sådant jag visste skulle såra honom när han faktiskt inte la av.
Jag sa rakt upp och ned att han faktiskt äcklade mig eftersom han i flera dagar gnällt över hur kär han var i en viss person men inte kunde göra något åt saken. Jag frågade honom om han inte såg det jag såg. Jag sa: ”Om man är fruktansvärt kär i någon då vill man inte vara med någon annan och ännu mindre ligga med någon annan. Så om du verkligen älskar henne så skulle du inte hålla på så här med mig.” Jag såg på en gång att det tog precis där jag ville. Det smärtade mig men samtidigt så kände jag att så här är det faktiskt och det är mina ideal.
Eftersom jag själv dessutom har pojkvän så blev bilden bara ännu tydligare för mig och jag kunde verkligen inte förstå hur han kunde försöka få mig i säng om han verkligen älskade en annan.

Jag tvivlade på min kille vilket jag i efterhand faktiskt tar tillbaka och ångrar. Det är väldigt sällan jag ångrar något så detta är väldigt unikt.
När jag pratade med honom igår på telefon så hörde han på en gång att något var fel och vill reda ut det genast. Han cyklade hem till mig sent på kvällen i regnet. Om inte det betyder något så vet jag inte längre vad som faktiskt gör det. Tog till och med ut min besvikelse från kompisbesöket på honom men han lät mig ändå hållas och han bedyrade att han tyckte om mig.
Jag såg hur jag förstorade allt och var förblindad av mina egna problem för att se att andra faktiskt också kan ha dem.
Det vill inte säga att allt är bra men det hjälpte mig kasta ett annat ljus över hela situationen.

Read Full Post »