Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tid’

Nedräkning

Nu är det exat i detta ögonblick 4,5 timmar kvar innan hon kommer.
Golven ska damsugas och torkas, bordet och bänkarna ska röjas så de går att torka av, fikat ska fram och köket ska pyntas med ljus.
Men allra först ska jag sitta i lugn och ro, äta min sena frukost och pilla mig i naveln en stund.
Vissa jobbar bäst under press, jag är en av dem men jag hatar stress så jag fuskade lite och började redan igår med att plocka undan disk, lite papper, ta upp för stort skräp på golvet och annat småplock som jag orkade med.
Däremot kom jag farm till det strålande beslutet igår att jag behöver faktiskt inte ha hela huset i tipp topp utan det räcker faktiskt med köket och hallen eftersom det är de enda ställena de kommer att vara på. Så en stor sten föll från mina axlar och helt plötsligt blev uppgiften mycket enkel.
Så nu är det 4 timmar och 25 minuter kvar…

Annonser

Read Full Post »

Jag har ju berättat lite smått om mig själv och mina ”personer” i huvudet. Idag hände något helt nytt som jag blev väldigt fascinerad över.
Jag låg i min säng och pratade lite inåt om hur veckan varit och om de hade något nytt att berätta. Tro det eller ej så svävade jag iväg och mr X hamnade på tapeten. Jag tittade lite på de minnen jag hade och jämförde de som var behandlade med EMDR och de som inte var det. När jag valde ett bearbetat minne så fick jag liksom inte riktigt access till det utan jag upplevde det bara suddigt och otydligt även om jag minns vad som hänt. Längre än så hann jag inte förrän jag fördes iväg till ett annat minne. Mr X satt med sin pistol som drevs med en kolsyrepatron och demonstrerade hur starkt den kunde skjuta. Han hade en bunt papper på ungefär 30cm och sköt in i den. Kulan kom nästan igenom. Sedan satte han den mot min tinning och talade om att han kunde döda mig med den. Den skulle kanske inte gå rakt genom båda skallbenen men ändå göra tillräckligt med skada för att jag troligen skulle dö. Enklare vore att skjuta genom ögat eftersom då var det bara ett ben och trycket skulle göra mos av hjärnan, trycka in ögat. Så satte han mynningen mot ögat, strök den runt mitt ansikte.
När jag nu tänker på minnet så skenar hjärtat iväg, jag blir yr i huvudet och får ont i magen. Jag känner den kalla mynningen trots att jag vet att det var fem år sedan.
Först kom minnet som en film men när jag sett på det en gång blev det som en del av mig, något som jag faktiskt minns och som hänt mig även om det känns extremt avlägset och svårt att förstå.
Det andra minnet jag fick var att jag var rädd och ville lägga en kniv under min kudde för att kunna försvara mig. Har ingen aning om dessa minnen hänger ihop eller om de ens är inom samma tidsram. Problemet med kniven var att jag inte vågade lägga den där om mr X skulle hitta den och då istället använda den på mig. Jag minns att jag tänkte denna tanke väldigt länge, kanske några veckor men vågade som sagt aldrig utföra den och sedan föll den i glömska och rädsla.

Det jag ofta funderar över när jag får veta sådant om mig själv är att om jag var så fruktansvärt rädd att jag vill gömma en kniv vid huvudkudden för försvar. Varför lämnade jag honom inte? När jag var så rädd för att han dessutom skulle använda kniven på mig så varför gick jag inte därifrån?

Nu vet jag i alla fall varför jag varje natt drömmer om att det står en man i mitt rum med en kniv, redo att hugga mig. Det är dessa minnen som försökt komma upp till ytan. Min maktlöshet över att inte kunna göra något för att skydda mitt liv utan när som helst bli dödad.

Jag blir skärrad när jag skriver ned detta. Min förnekelse blir allt svagare och jag måste snart inse att detta faktiskt har hänt mig. Mina händer skakar, magen knyter sig och jag känner mig alldeles tung.
Det känns bara alldeles för fruktansvärt och oacceptabelt att leva med. Det svåra är att minnen är så starka. Min verklighet blir tvådelad och jag är både där och nu samtidigt. Allt kunde lika gärna ha hänt för fem minuter sen istället för fem år sen.

Read Full Post »

Som rubriken lyder så kan jag bara säga att dessa två går verkligen inte ihop.
Som jag kanske skrivit förut så hyr jag alltså en lägenhet med mina föräldrar som hyresvärdar. Allt har gått relativt bra ända tills nu när jag ska flytta. Mina föräldrar är väl kanske inte de bästa hyresvärdarna men de är oerfarna och har inte så mycket pengar.
Jag började redan fundera på att flytta bara några månader efter jag flyttat in. Det var för ungefär 4-6 månader sen. Jag funderade då hur jag skulle kunna lösa det och bestämde mig för att jag inte skulle klara av en flytt och att jag skulle ge det fram till jul.
Nu har jul och nyårshelgerna gått och jag känner fortfarande att inget har lösts. Jag har tittat runt lite smått efter lägenheter men jag är väldigt kräsen då jag har djur och vill bo lite större samt gärna med naturen nära in på.
Har inte vågat berättat något för mina föräldrar tidigare för att jag förstod att det skulle bli sådant liv som det nu även blev.
Så hade jag bestämt mig för att flytta men hade ingenstans att flytta till så jag väntade ännu med att säga upp lägenheten. Ville inte väcka den björn som sover. Jag vaknade en morgon och kom på att mitt ex skulle ju flytta och lägenheten han bor i har jag själv bott i och trivdes väldigt bra förutom att det kändes ensam eftersom jag inte kände någon där eller hade ett bra socialnätverk. Lägenheten är i själva verket ett fristående hus utan grannar vägg i vägg med andra ord och har en egen tomt som man får göra i stort sett vad man vill med. Det stora pluset eller de stora plusen är att det är stort och en underbar hyresvärd som verkligen ställer upp i vått och torrt.
Jag ringde mitt ex och förklarade att jag skulle flytta och frågade när han skulle flytta. Det klickade bra för han kunde flytta ut lite som han ville men uppsägningen var till den sista mars. Han ringde hyresvärden och det var inga problem att jag flyttade in. Jag fick till och med behålla den låga hyran bara för att det var jag.
Så kom det stora magknipet. Nu måste jag bara säga upp min lägenhet, det vill säga prata med mina föräldrar och meddela att jag skulle flytta. Jag samlade mod och gick ned till dem och sa som det var. De blev inte glada och lyssnade inte alls på vad jag sa utan förklarade bara vad dum och korkad jag var som skulle flytta. Nu skulle jag förstöra min stabilitet och trygghet jag byggt upp här. Det skulle i sin tur leda till att jag skulle börja må dåligt igen. Sen att jag skulle flytta tillbaka till huset var ännu mer korkat och jag var väl näst intill en idiot som ens tänkte tanken.
Jag drog efter andan och koncentrerade mig på att bita ihop när orden haglade över mig. Först snäll sen elak, snäll elak och så höll de på och pratade på. Jag tänkte att jag måste komma ihåg att stå på mig och tänka på vad mitt val var och vad jag ville.
Till sist stod jag inte ut längre och kröp undan med den stora lögnen att jag skulle tänka på saken till dagen efter eller ytterligare dagen efter den. Men när jag kom två dagar senare och sa att jag fortfarande stod fast vid att jag ville flytta så var det samma visa igen. Jag kände mig otroligt rådvill och maktlös. Om detta hade varit ett vanligt bostadsföretag så hade jag bara lämnat in min uppsägning och ingen skulle någonsin ifrågasätta varför jag flyttade. Jag har verkligen försökt att förstå att min familj bryr sig om mig men ibland så tycker jag inte det stämmer. Rättare sagt så känner jag väldigt ofta att det inte stämmer.
Min mor gav mig åter en tidsfrist på tre dagar att bestämma om jag skulle flyta och när hon i så fall skulle sätta ut annonsen ifrån. Dagen efter ringde jag och gav mitt besked att första februari tyckte jag var bra. Återigen fick jag höra hur dum jag var och att jag inte förstod någonting och framför allt att jag inte förstod hur dum jag var. Jag kände mig djupt sårad att min egen mor som jag tyckte att jag skaffat mig ett bättre förhållande än så med kallade mig för dum och verkligen tryckte på ordet.
Anses man verkligen som dum för att man har en egen vilja?
Nåja jag kan nog inte bli så mycket dummare nu ändå så nu sitter jag här och skriver av mig lite grann. Jag har bestämt mig för att flytta och det kommer att lösa sig även om jag kommer få höra många gånger av min familj hur dum och korkad jag är samt hur idiotiskt jag tänker.

Read Full Post »

Försent

Innan jag dör vill jag tala om för alla att jag älskar dem
Innan jag dör vill jag ha åstadkommit något med mitt liv
Innan jag dör vill jag ha levt livet
Innan jag dör vill jag veta att allt är klart
Innan jag dog ville jag så mycket
När jag dog var allt redan försent

Read Full Post »

Jag känner att jag måste avveckla mitt beteende att hela tiden följa människor. Istället måste jag utveckla min egen vilja och omdöme för saker och ting.
Jag är så otroligt trött och ledsen. Igår var första gången på väldigt länge som jag hade en självmordstanke igen. Okej jag vet, grammatiken blev helt fel där men det får gå ändå.
I vilket fall som helst så verkar jag helt nedbruten. Jag förstår verkligen inte varför jag inte tar hand om mig själv. Min pojkvän påpekar ständigt att jag inte tar det på allvar men när mina tankar börjar vandra åt det mörkare hållet så tar jag det på största allvar. Då om någon gång vet jag verkligen att något är fruktansvärt fel och att så ska man inte behöva må. Det är tråkigt dock att det ska behöva gå så långt innan jag ser det. Eller snarare sagt innan jag verkligen hörsammar tecknen på att jag mår dåligt av det jag håller på med.
Så vad håller jag på med då? Till att börja med så slarvar jag åter igen med både mat och medicinen. Jag tar medicinen men tiderna blir oftast helt förskjutna. Disken hopar sig i högar och skulle jag inte ha min snälla pojkvän så vette gudarna hur det skulle sett ut här då. Tvätten existerar inte ens. Alla kläder ligger huller om buller över hela lägenheten, på golvet eller på möbler. Hygienen missköts också totalt.
Nu är det väl egentligen fel att säga att det är det som jag håller på med utan det jag räknat upp ovan är resultatet av mitt dåliga mående.
Så jag försöker igen. Vad håller jag på med?
Jag gör allt annat, för alla andra, än någonting som har med mig att göra överhuvudtaget. Sen har vi stress, stress och återigen stress. Även om en människa utifrån skulle säga att jag lever ett lugnt liv så upplever jag det själv som att jag aldrig får en lugn stund för mig själv.
När jag inte fick igång snöslungan för någon dag sedan så bröt jag totalt ihop och öste ur mig allt på min pojkvän. Jag grät och var helt förtvivlad. Jag kände mig totalt misslyckad helt enkelt. Här hade jag ett ansvar att sköta snöröjningen och jag klarade inte ens av att få igång snöslungan.
Detta beteende vill jag förändra. Jag vill istället få mer tid till mig själv och kunna samt klara av att fokusera på mig själv. Hur jag ska lösa den gåtan har jag dock inte riktigt listat ut ännu.
Det är nämligen så här att jag är vaktmästare åt mina föräldrar för de äger ett litet hyreshus för fyra familjer. Men detta är för tungt för mig och jag har sagt till flera gånger ända sen jag flyttade hit att det inte fungerar. Först bad jag om hjälp för att få det att fungera men det fick jag inte. Sen sa jag helt enkelt upp mig och förklarade att de inte hjälpt mig och nu orkade jag inte längre. De svarade med att jag förstorade upp allting och att det inte alls var något tungt eller ansvarsfullt arbete. Det fungerade bra nån vecka och sen var karusellen igång igen. Detta har nu pågått sen juni, det är alltså över ett halvår, utan förbättring.
Jag känner att jag svikit mig själv och alla i min omgivning, försäkringskassan, pojkvännen, familjen, grannarna, sjukvården och minerva. Alla av olika anledningar men ändå ett misslyckande.
Störst av allt känner jag att jag svikit mitt tillfrisknande genom att ägna mig åt sånt som gör mig sjuk istället. Men hur jag ska bryta allt detta vet jag inte riktigt.
Har funderat på olika varianter: avsäga mig rollen som vaktmästare, flytta härifrån, bita ihop och försöka ändå eller hoppas på att någon annan lösning ska dyka upp. Eftersom två av dessa alternativ är i stort sett helt uteslutna så återstår bara flyttning eller att någon mirakulös lösning ska uppenbara sig. Jag vill verkligen inte flytta så jag har väl mer eller mindre blundat för problemet och hoppats på sista alternativet. Nu brukar det ju inte dyka upp lösningar så där på beställning och hitintills har det ju heller inte gjort det så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Min största önskan är att allt bara ska lösa sig. Att jag slipper ansvaret som vaktmästare utan komplikationer och att jag ska kunna bo kvar här i frid och fröjd.
Jag har sagt av mig praktik för att jag skulle kunna återhämta mig och fokusera på bara mig själv, där ligger det största missnöjet med mig själv att jag inte gjort det. Istället trasslade jag in mig i detta som ledde till en total uttömning av energi så jag till och med backar i min utveckling. Detta är för mig en stor sorg.
Detta måste verkligen förändras! Men hur?

Read Full Post »

Jag har liksom ingenting att skriva om längre men jag känner heller inte direkt något behov av det. Är det ett friskhetstecken att jag nu mår bättre och fokuserar mer på mitt liv här och nu så jag har inget mer att bearbeta eller är det vara en period? VI får vänta och se helt enkelt.

Read Full Post »

Jag antar att jag måste även om en del av mig inte vill, gå vidare.
Så mycket jag önskar att jag bara kunde prata öppet om, som ligger och gnager inuti mig.
Tänk om man bara kunde blunda och nästa gång man öppnar ögonen så är allt bra igen.
Blunda och låta vattnet rinna under broarna, tiden sakta flyga iväg. Att jag kunde få försvinna långt långt bort från mig själv.
Tyvärr är jag allt för medveten om att det inte fungerar för att ens kunna försöka göra något dylikt. Men ibland gillar jag att drömma mig bort. Bort från denna värld till något annat som jag själv skapat.
Sväva, flyga högt och långt.
Varför måste det alltid vara något? Knappt har man avslutat en sak och inte ens hunnit återhämtat sig från den förrän nästa sak kommer.
Life most go on eller om det är show most go on antar jag…

Jag hatar… vet inte om det är mig själv eller vem jag hatar jag bara hatar att det är så här. Jag hatar.
Jag vet att många tycker det är ett starkt ord och bör användas med omsorg och jag håller med. Men jag känner även så starkt att jag anser att det finns en anledning att använda ordet.
Jag hatar

Read Full Post »

Older Posts »