Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tankar’

Hej på er allihopa! Vad roligt att se att det ändå är några som tittar in här då och då även om själva skrivandet legat av sig.

Ja tankarna kring livet snurrar fortfarande på. Några dagar efter mitt inlägg, nyårsdagen för att vara med specifik, kom beslutet och förändringen var ett faktum. Det blev inte alls så som jag hade föreställt mig men jag hoppas det har lett till eller kommer att leda till något bra. Jag gjorde nämligen arbetsförmedlingens intressetest och mitt öga fastnade på en väldigt udda yrkestitel, användbarhets expert. Med stor sarkasm började jag högläsa om yrket till min pojkvän. Efter tre fyra meningar tystnade jag och läste resten av artikeln tyst för mig själv. Jag tittade upp och utbrast: ”Det här vill ju jag jobba med!”

På den vägen är det. Jag bestämde mig för att söka till skolan för att utbilda mig till detta. Till mitt stora förtret så fick man inte anmäla sig i så god tid och jag var tvungen att bida min tid. Vilket troligen var bra i sig så jag verkligen fick vara säker på att det verkligen var det jag ville. Nu sitter jag här i och för sig lite mer än nio månader senare och pluggar till arbetsterapeut istället men är lika nöjd för det. Fann efter vägen att denna väg leder mig också dit jag vill men jag får en massa annat med på köpet också, som en skyddad yrkestitel till exempel.

Något annat som också består är min kära, älskad och hatad, PTSD. Har kommit in i en ytterligare intensiv period där jag är förvånansvärt närvarande. Det tråkiga är att jag finner livet ytligt och platt, till gränsen meningslöst eller med väldigt liten mening. Nej, jag tror inte jag är deprimerad utan mer ovan vid hur det känns att inte ha tusen tankar och känslor svävande hela tiden. Hela mitt liv har handlat om att överleva och försöka skydda mig från både omgivningen och mina tankar. Så nu när jag helt plötsligt står ”naken” känns det väldigt tomt. Nu måste jag börja fundera över vad MIN mening med livet är. Vad tycker jag är meningsfullt och roligt?

Annonser

Read Full Post »

Vad är det som gör att mitt liv inte är ditt och tvärtom?
Vad är det som får folk att kliva upp på morgonen och vilja fortsätta leva?
Vad är det som hindrar folk från att dö?

Efter mitt lilla juläventyr kom jag hem förändrad.
Så fort jag landat öppnade jag ögonen och såg något jag absolut inte gillade, mitt liv.
Jag blev förfärad och grät i två dagar. Detta kan inte vara mitt liv, så här vill jag inte leva. Jag var redo för en förändring, jag kunde inte stänga ögonen längre och det jag såg var outhärdligt.
Trots detta har fem dagar gått och inget är förändrat. Jag har suttit i soffan framför TV:n varje dag. Oförmögen att resa mig eller ens lyfta ett finger till förändring.
Varje dag vaknade jag med övertygelsen och förhoppningen att nu skulle detta ske, ”Idag gäller det”.
Men inget hände och jag sitter med förundran över hur detta kunde gå till och vad som får oss att faktiskt komma till skott. Jag vill fortfarande ha en förändring men något stoppade mig på vägen. Men vad?

Jag vill inte dö men heller inte leva.
Jag vill ju leva men inte detta liv.
Så vad hindrar mig att dö eller förändras?
Vart börjar min resa?
Har den redan börjat?

Påbörjades min resa till livet redan den dagen jag sattes till livet?

Vad är det som skiljer en idé från succé och fiasko?
En och samma tanke hos två människor. Den ene får stor framgången, den andre ingenting. Hur vet man att man kommer att lyckas?

Hur påverkas mitt liv av min omgivning och vise versa? Vilken påverkan har mitt liv och mina val på omvärlden?

En sak har jag lärt mig och det är att de är de små förändringarna som gör verklig stor skillnad. Men det är också dem som är de svåraste att utföra.
Det är antagligen därför jag nu är paralyserad här i min soffa. Precis som många andra vet jag exakt vad jag skulle behöva göra men av någon anledning så gör jag dem inte.
Min teori är att om man kommer på vad detta är skulle det hjälpa mängder av människor. Det ironiska i det hela är att oftast beror det på en väldigt liten sak som orsakar hela blockaden till förändring. Hittar man bara vägen runt dessa så kan man gå hur långt som helst.
Det finns många sätt att göra detta på. Visa pratar med psykologer, kuratorer, en vän, vänder sig till en högre makt eller varför inte en stor badanka, när de har problem som de måste komma runt. Ett slags bollplank som får tankarna att hamna i andra banor och man kan på detta sätt se nya lösningar och komma framåt.
Men detta är ett tidskrävande jobb som aldrig tycks ta slut. Det är inte heller alltid samma metod fungerar varje gång trots att problemet verkar vara detsamma vilket gör resan krokig och svår.
Några få människor här i världen hanterar detta mycket väl och får oftast stor framgång. De ser potential i saker som ingen annan ser. De vet hur man duckar för problemen och använder dem istället som en utmaning och lösning.
Det vill jag också kunna göra, men hur vänder man ett problem till något bra och utvecklande? Hur når man framgång? Hur tar jag mig loss från soffan och kan göra en förändring? Vad är mitt nästa steg?

Vi vill ju alla göra ett avtryck och göra något av betydelse under våra liv. Vad är det då som ger oss mening här i livet? Under min resa har meningen svängt många gånger. Ibland får jag känslan av att resans mål och mening ligger rakt framför mig men jag kan ändå varken se eller röra vid det. Så hur finner man då meningen med livet och hur vet man att det då är ”den verkliga meningen med livet”?

Något viktigt som jag lärde mig under en kurs är att man ska ägna sig åt något man verkligen tycker om. Gör man det så spelar resten ingen större roll. Men hur vet man då vad man verkligen tycker om? När ska man våga satsa? Tänk om det jag tycker om idag inte är det morgon? Ja, där ligger kruxet. Det kan du aldrig veta. Ett tips som vi fick på kursen är att gå tillbaka till barndomen och fundera över vad man gillade då.
Det finns så mycket som påverkar oss idag. Vi vill tjäna pengar, ha vänner och göra saker som är viktiga för oss. Dessa saker får oss att ändra kurs ifrån det vi verkligen vill göra. Vi vill inte riskera att såra vänner eller vara ensam. Pengar måste man ha för att betala räkningar och köpa fina saker. Men missar man då inte det man verkligen vill göra? Någonstans kompromissade man bort sin egen vilja och mening.
Men allt det där låter ju som att man ska leva livet fattigt ensamt och miserabelt. Nej så är det ju naturligtvis inte, om du inte vill det förstås. Men vägen till det man verkligen vill ha och göra kan vara enslig och svår. Det är det största problemet och hindret på vägen. Många ger upp eller vänder om. Det blir för svårt och man tappar orienteringen dit man egentligen skulle. Det finns dock hopp. Precis som ordspråket: ”Alla vägar bär till Rom”, så finns det många vägar som bär till ditt mål. Det är egentligen bara du som står i vägen för dig själv. Man måste tro på sig själv och lita på det man kan och vill.
Det är heller aldrig fel att ha någon vid sin sida att stötta sig mot när det är svårt. Man får be om hjälp och guidning utan att skämmas eller känna att det är ett nederlag. Kanske det är en del av just din väg?

Read Full Post »

Allt var så surrealistiskt idag.
Min mor spräckte återigen den bubbla att vår lilla familj inte är så perfekt. Det är andra gången hon gör så.
Varför förstår jag inte.
Min psykolog säger att det är för hon förlorar makten och desperat försöker återfå den och inte upptäcker sina misstag.
Jag tvivlar.
Min mor har alltid varit precis och uträknande. Hon skulle aldrig begå ett misstag. Nu har hon gjort två. Vad betyder det?
Jag gläds naturligtvis åt att jag haft rätt. Att jag äntligen kan oskyldighets förklaras från alla min mors anklagelser mot mig.
Men samtidigt blir jag rädd.
Rädslan för förändring är stor och gör mig paralyserad.
Jag kan inte läsa min mor längre. Eller är det just det jag kan och det är därför allt har förändrats? Är det därför hon har tappat makten för att jag äntligen knäckt det kryptiska språket, den hemliga kulturen som vi har inom vår familj?
Vi eller numera de, är som en sekt. Antingen är man med dem eller emot dem.
Det finns inget mellanrum. Finns inte plats eller tid för några tvivel eller ifråga sättningar.
Då är man ute.
Man får snabbt veta att man är inne på fel spår för med ens vänder sig hela familjen emot en. Man blir utfryst.
Viker man sig däremot och formar sig fogligt efter deras regler och nycker så belönas man rikligt. Minsta lilla snedsteg bestraffas.

Förut fanns det inget min mor inte visste. Det var liksom naturligt att allt berättades för henne och att allt gick genom henne. Vilka kompisar var bra och dåliga, vilka lärare var pålitliga, vad vi fick och inte fick prata om med andra människor. Det var ingen som kände sig tvingad eller förslavad, det bara var så. Vi visste ju inget annat.
Så här efteråt kan jag se hur mitt liv formats efter min mors lagar och tycke. Kompisar som plötsligt försvunnit ur mitt liv av ett eller annat skäl. Den där läraren som man faktiskt kunde prata om allt med blev förvandlad till en häxa som egentligen inte alls uppskattade min talang utan tvärtom försökte dupera mig, enligt min mor.
Det värsta av allt var nog skräcken för sjuksystern. Henne fick vi absolut inte prata med och skulle det hända att hon pratade med oss skulle vi bara svara att allt var bra. Frågade hon något om hur det var hemma så var det väldigt viktigt att vi svarade så hon trodde oss att allt var bra hemma. Varför vet jag egentligen inte. Det var väl inget fel på sjuksystern om jag tänker efter, mer än skräcken som mor och far hade satt i mig.

Min spykolog frågade hur det hade varit hemma. Jag svarade sanningsenligt att jag faktiskt inte visste. Hon påpekade att det lät ju faktiskt väldigt skumt allt det där och frågade vad själva hemligheten var.
Helt ärligt vet jag inte.
Min familj har alltid varit väldigt sluten på det sättet. Utåt sett var vi en underbar familj, rara barn med bra och engagerade föräldrar.
Så vad är den stora hemligheten?

Jag vet fortfarande inte och jag vet heller inte om jag är så sugen på att ta reda på det. Men visst undrar man varför någon är i så stort behov av kontroll och makt.

Makt är ett stort ord men det är nog alltid så jag har upplevt det. Att min mor haft makten och vi har varit hennes små soldater som utför hennes order och lyder minsta vink.
Men inte längre.
Jag har kämpat i över fem år nu att få ett självständigt liv utan eller med min familj bara jag får vara fri i sinnet och tänka mina egna tankar.

Det låter hårt och jag skäms över mina ord men det är min upplevelse av det hela. Kanske hade jag aldrig hamnat här så snabbt om jag inte träffat mr X.
Han visade mig den rätta bilden av min mor. Tillsammans med misshandeln blev det för mycket att hantera men så här i efterhand kan jag erkänna att han hade rätt.
Det ironiska i det hela är att de båda relationerna påminner i mångt och mycket om varandra. Det är lika svårt att försöka lämna min familj som det var att lämna mr X.
Så mycket skuld och känslor. Mycket hopp som krossats och byggts upp gång på gång.
Den stora skillnaden är att detta är en mycket långsammare och slitsammare process. Jag lämnar min familj gång på gång för att åter gå tillbaka bara för att strax inse att inget egentligen har ändrats sen sist. Trots alla lovord och gott uppförande.

Det är en skrämmande tanke och en skrämmande likhet.

Read Full Post »

Hur kan det komma sig att när jag inte gör någonting så är det då jag känner mig som allra mest stressad. Då kommer alla tankar på vad jag borde göra och skulle ha gjort. Har de senaste dagarna varit utslagen av migrän. Tankarna på vad jag missar att göra och borde göra när jag ligger där i sängen gör ju inte huvudvärken lättare heller. Så vad gör man då? Jo jag lugnar naturligtvis ned mig för annat kan jag inte för mitt huvud men lite måste jag ändå göra. Lyckades efter många knaggliga försök att skriva klar min matlista. När jag vaknade idag och fortfarande hade huvudvärk bröt jag ihop. Inte allvarligt men jag tappade sugen liksom. Blev tjurig och bestämde mig för att strunta i huvudvärken och köra på ändå. Jo, tjena. Frukosten gick bra men sen när jag skulle pilla med bilen var jag alldeles vimmel kantig. Tappade saker och kunde inte se ordentligt vad jag gjorde. När jag äntligen var klar var jag helt slut och huvudvärken ska vi inte ens tala om. Men nu var det dags för boendestöd så det var bara att åka hem och le. Ville inget annat än bara få gå upp i sängen och gömma huvudet under kudden men jag bet ihop. När tiden var över hade jag dock ett finare kök vilket kändes skönt även om huvudet höll på att döda mig. Gick raka vägen upp i sängen och tvär slocknade. Vaknade en timme senare av att min vän ringde och sa att vi skulle äta middag. Iväg till henne, in till stan, handla mat, köra hem bilar (vilket i sig höll på att spränga huvudet för jag fick köra bilen med ett spädbarn, rädslan att jag skulle krocka eller göra något tokigt hängde över mig hela tiden), laga mat, äta mat, umgås, titta på film och nu är jag hemma. Dunkande huvud och ångest inför morgondagen.

Varför gör jag så här mot mig själv? Jag ser ju själv när jag skriver att det inte är rätt. Men pressen och viljan är så stor så jag kan inte stå emot.
Just nu är jag grymt stressad över hur jag ska göra i morgon och önskar jag kunde fråga någon vettig person om hjälp. Jag har samhälle i morgon och jag behöver handla. Jag har även en bokad besiktningstid samt sjukgymnastik. Problemet är att jag bara orkar en, max två och det är utan huvudvärk men jag borde göra allihopa. Så hur prioriterar man då? Samhällen har precis börjat vilket gör att jag skäms för att jag inte klarar av alla saker och visa hur duktig jag faktiskt kan vara. Handla måste jag för jag har skjutit upp det i en vecka vilket resulterat i att jag har absolut ingenting hemma. Men jag vet inte hur jag ska kunna förklara för mig och andra vad jag behöver göra och att jag inte orkar allt på en gång.
Sjukgymnastiken känner jag också stor press på mig och hittar inget giltigt skäl att inte gå. Att jag är psykiskt och fysiskt slut räcker inte.
Besiktningen kan jag ju boka om men då ska jag komma ihåg igen att boka tid och komma ihåg tiden vilket också föder ångest.
Känns som om jag bara sitter och gnäller men så ser min verklighet ut. Vore dock bra om jag också kunde greppa det. Plus att jag har inte ens nämnt tankarna kring frukost, lunch och middag plus träningen som jag borde gå på på kvällen.
Suck, kan ingen bara knacka mig i huvudet så saker och ting hamnar rätt?
Herregud det är väl inte konstigt om jag går omkring med huvudvärk om jag ska hålla på och tänka på allt det där hela tiden.

Read Full Post »

Höst

Ännu en vacker höstdag är här. Himlen är klarblå med endast några få moln och luften är kylig och ren. Träden börjar förändras och förbereda sig inför vintern med vackra höstblad.
Denna vackra årstid, min favorit bara ropar på mig. Men inombords känner jag ingenting. Känner ingen glädje över de vackra höstfärgen men heller ingen sorg att sommaren är slut och vintern står för dörren. Bara en tom likgiltighet. Känner mig lite som ett spöke som svävar omkring och gör det jag ska göra. Några möten här, träna där och lite barnvakt på toppen. Det känns meningslöst men samtidigt inte, känns ingenting. Visst kan jag känna viss glädje och tacksamhet. Lika så viss sorg och trötthet men på det stora hela så är det som en grå sörja. Jag tycket det är så synd eftersom jag verkligen älskar hösten med allt vad det innebär men kan liksom inte komma åt känslan utan bara skrapa på ytan.
Känns som om jag går och väntar på någonting men jag vet inte vad. Beslut om daglig aktivitet? Vad som händer när min aktivitetsersättning går ut? Det är ju i alla fall ett år tills dess så detta borde inte vara något bekymmer men det ligger liks förbannat där och gnager i bakhuvudet.
Vad kommer att hända med mig? Vad ska jag bli ”när jag blir stor”? Vart tog mina livsdrömmar vägen? Vart är jag på väg?

Read Full Post »

Jag hatar verkligen politik och känner stor ångest inför valet idag. Hur ska lilla jag kunna påverka och veta vad min röst leder till, känns det som.
Jag är faktiskt inte nöjd med något parti och eftersom jag inte gillar att prata politik så ska jag heller inte gå in närmare på det.
Jag tycker dock det är skrämmande hur politiken kan drabba människor. Läste en sådan fruktansvärt hemskt inlägg för några dagar sen.
Tristessa pratar också mycket om detta om hur politiken drabbar oss. Jag själv blir bara så trött när jag tänker på allt eftersom jag själv också har drabbats flera gånger och är ständigt orolig över vad som ska hända.
Det jag tycker är svårast med nyvalet och allt det innebär att man vet inte om de faktiskt menar vad de säger. Jag läste en artikel i kommunals tidning om vad som lovats innan förra valet och vad som hänt dessa år. Det hela visade sig vara katastrofala följder i form av att folk fick sparken istället för att det skulle bli fler jobb som mo(r)deraterna lovat.
Ja jag skriver så för att visst fick säkert några det bättre med regeringsskiftet. Men de flesta jag pratat med har fått det sämre. Trots att de tillhörde den grupp som utlovades ett bättre liv med mer pengar.
Sen att inte tänka på alla sjuka som drabbats så hårt av detta. Jag förstår det med strängare regler och så men jag trodde det gällde för att få bort fuskare från försäkringskassan, de som egentligen inte hörde hemma där, inte de som faktiskt är sjuka.

Idag (21/9) vet jag att oron fortsätter, ovissheten är ännu större och oron för de runt omkring mig nu när de blå får fortsätta ha makten.
Hörde nyss på radion att det kan räcka med tusen röster till de blå så får de hel majoritet.

Read Full Post »

Jag trodde aldrig att det skulle vara så psykiskt krävande att vara barnvakt. Det är en liten underbar kille på 3,5 år jag varit barnvakt åt och han är otroligt snäll och lydig. Så det är inte själva barnet som är jobbigt.

Har nu varit barnvakt i cirka tre veckor med några dagars paus ibland. Igår hade jag ett möte så jag åkte hem till mig vid elva tiden, lade mig och vilade klockan tolv till ett, hade mitt möte, ordnade lite småsaker hemma, la mig och vilade igen vid fyra för att inte vakna igen förrän strax före åtta. Ändå var jag fortfarande trött när jag åkte tillbaka till familjen.
Hur är det då att vara förälder undrar jag. Kanske man till en viss del vänjer sig för man inte har något större val?
När min första period som barnvakt var över så kände jag mig totalt förstörd och jätteledsen. Mitt inre barn grät och jämrade sig över att hon inte fått tillräckligt med uppmärksamhet utan bara kört på tills hon var jättetrött och inte orkade något mera.
Jag tröstade henne och pratade med henne men det var svårt för man rycks med och blir så fruktansvärt ledsen och får svårt att tänka klart.
Jag kände en stor övertygelse att jag inte skulle klara av att ha egna barn. Vilket är min största dröm, ha egna barn. Så då blev jag ledsen över bara det. Under andra perioden som barnvakt så började jag dock titta lite annorlunda på det. För det första så blir det väl lite annorlunda när man är med redan från början. Samtidigt som det är uttröttande längre också eftersom man faktiskt är med från början. Men då började jag fundera över vad det var som var så jobbigt och kom fram till att det inte alls var själva barnpassningen. Det var allt runt omkring och rädslan för min okunskap med barn. Att inte kunna vara hemma hos mig själv i min säng, i mitt kök osv. Vad skulle jag göra om barnet gjorde sig illa? Om han blev sjuk? Många om kom upp och jag hade mycket tvivel på mig själv och min kompetens.
Men nu under den tredje och sista perioden så känner jag en större trygghet och övertygelse att jag klarar detta och kommer klara av att ha egna barn en dag.
Det som hjälpte mig var att jag tog med mig barnet när jag skulle klippa en gammal grannes hund. Jag klippte hunden och barnet lekte utan några större problem. Han gick på toaletten och vi åt lunch, fika hos en annan granne och allt gick jättebra. Jag kände mig inte alls less eller trött och jag hade inga som helst problem med barnet. Efter det så försvann mina tvivel och det kändes mer naturligt att vara med barnet utan att hjärnan behöver gå på högvarv hela tiden.
Visst är jag trött fortfarande och det har jag också hittat orsaken till. Jag vaknar nämligen vid minsta lilla ljud som barnet ger ifrån sig även om jag vet att föräldrarna är hemma. Dessutom har han haft en period nu när han drömt mycket mardrömmar så nattsömnen har varit otroligt dålig för både mig och barnet.
Allt till trots så har det varit en underbar treveckors period med mycket tankar men också otroligt mycket kärlek både till barnet och föräldrarna samt till mig själv.

Read Full Post »

Older Posts »