Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘stress’

Allt var så surrealistiskt idag.
Min mor spräckte återigen den bubbla att vår lilla familj inte är så perfekt. Det är andra gången hon gör så.
Varför förstår jag inte.
Min psykolog säger att det är för hon förlorar makten och desperat försöker återfå den och inte upptäcker sina misstag.
Jag tvivlar.
Min mor har alltid varit precis och uträknande. Hon skulle aldrig begå ett misstag. Nu har hon gjort två. Vad betyder det?
Jag gläds naturligtvis åt att jag haft rätt. Att jag äntligen kan oskyldighets förklaras från alla min mors anklagelser mot mig.
Men samtidigt blir jag rädd.
Rädslan för förändring är stor och gör mig paralyserad.
Jag kan inte läsa min mor längre. Eller är det just det jag kan och det är därför allt har förändrats? Är det därför hon har tappat makten för att jag äntligen knäckt det kryptiska språket, den hemliga kulturen som vi har inom vår familj?
Vi eller numera de, är som en sekt. Antingen är man med dem eller emot dem.
Det finns inget mellanrum. Finns inte plats eller tid för några tvivel eller ifråga sättningar.
Då är man ute.
Man får snabbt veta att man är inne på fel spår för med ens vänder sig hela familjen emot en. Man blir utfryst.
Viker man sig däremot och formar sig fogligt efter deras regler och nycker så belönas man rikligt. Minsta lilla snedsteg bestraffas.

Förut fanns det inget min mor inte visste. Det var liksom naturligt att allt berättades för henne och att allt gick genom henne. Vilka kompisar var bra och dåliga, vilka lärare var pålitliga, vad vi fick och inte fick prata om med andra människor. Det var ingen som kände sig tvingad eller förslavad, det bara var så. Vi visste ju inget annat.
Så här efteråt kan jag se hur mitt liv formats efter min mors lagar och tycke. Kompisar som plötsligt försvunnit ur mitt liv av ett eller annat skäl. Den där läraren som man faktiskt kunde prata om allt med blev förvandlad till en häxa som egentligen inte alls uppskattade min talang utan tvärtom försökte dupera mig, enligt min mor.
Det värsta av allt var nog skräcken för sjuksystern. Henne fick vi absolut inte prata med och skulle det hända att hon pratade med oss skulle vi bara svara att allt var bra. Frågade hon något om hur det var hemma så var det väldigt viktigt att vi svarade så hon trodde oss att allt var bra hemma. Varför vet jag egentligen inte. Det var väl inget fel på sjuksystern om jag tänker efter, mer än skräcken som mor och far hade satt i mig.

Min spykolog frågade hur det hade varit hemma. Jag svarade sanningsenligt att jag faktiskt inte visste. Hon påpekade att det lät ju faktiskt väldigt skumt allt det där och frågade vad själva hemligheten var.
Helt ärligt vet jag inte.
Min familj har alltid varit väldigt sluten på det sättet. Utåt sett var vi en underbar familj, rara barn med bra och engagerade föräldrar.
Så vad är den stora hemligheten?

Jag vet fortfarande inte och jag vet heller inte om jag är så sugen på att ta reda på det. Men visst undrar man varför någon är i så stort behov av kontroll och makt.

Makt är ett stort ord men det är nog alltid så jag har upplevt det. Att min mor haft makten och vi har varit hennes små soldater som utför hennes order och lyder minsta vink.
Men inte längre.
Jag har kämpat i över fem år nu att få ett självständigt liv utan eller med min familj bara jag får vara fri i sinnet och tänka mina egna tankar.

Det låter hårt och jag skäms över mina ord men det är min upplevelse av det hela. Kanske hade jag aldrig hamnat här så snabbt om jag inte träffat mr X.
Han visade mig den rätta bilden av min mor. Tillsammans med misshandeln blev det för mycket att hantera men så här i efterhand kan jag erkänna att han hade rätt.
Det ironiska i det hela är att de båda relationerna påminner i mångt och mycket om varandra. Det är lika svårt att försöka lämna min familj som det var att lämna mr X.
Så mycket skuld och känslor. Mycket hopp som krossats och byggts upp gång på gång.
Den stora skillnaden är att detta är en mycket långsammare och slitsammare process. Jag lämnar min familj gång på gång för att åter gå tillbaka bara för att strax inse att inget egentligen har ändrats sen sist. Trots alla lovord och gott uppförande.

Det är en skrämmande tanke och en skrämmande likhet.

Read Full Post »

Hmm finns det ens ett ord som heter hemskaste? Nåja ni lär förstå vad jag menar.
Har inte sovit på två nätter och jag kan ju säga att sömnen innan var väl inte heller mycket att räkna med. Försökte med både lugnande och sömnmedel men utan resultat. Visst jag trodde att jag sov och hade vilat ut ordentligt tills jag upptäckte att klockan knappt var två på natten.
Så vad resulterade detta i som nu var så hemskt?
Har någon sett ”På andra sidan häcken”, Hammy, ekorren som blir så hyper speciellt när han dricker energidryck. Jag börjar närma mig honom utan att behöva dricka energidryck. Vågar inte ens tänka på vad som skulle hända då. Kanske skulle det bli överslag och jag somnar rent av. Hmm, vore kanske intressant att testa.
Åter till historien.
När jag ”vaknade” i morse så var hela jag ett asp löv. Jag såg spöken, i form av gamla hemska minnen i ögonvrån och det kändes som om de skulle förkroppsligas när som helst.
Först vågade jag inte duscha och väl i duschen blev paniken större pga vattnet i ansiktet, lång historia som jag berättar någon annan gång. När jag torkar mig och tittar mig i spegeln för att fixa håret var det inte mig själv jag mötte i spegeln. Eller ja, tekniskt sett så var det ju det. Halva mitt ansikte var alldeles rött och uppsvullet precis som efter misshandeln för fem år sedan. Jag skyndade mig ut ur badrummet och ringde en kompis och berättade att jag höll på att mista förståndet.
För att göra en lång historia kort så höll dagen på så där plus att MrX ”satt på min axel” och viskade elaka saker i mitt öra varje gång jag försökte övertyga mig själv om att det som hände inte var på riktigt.
Min mor tog mig med till stan för att tänka på annat men jag var mer som en skrämd kanin på ett skjutfält.
Tills sist kom dock tiden för min EMDR som så ironiskt nog var på samma dag.
Jag fullkomligt darrade hela jag och kunde knappt prata för att orden hela tiden snubblade över varandra.
När jag pratat klart och vi pratat om lite andra grejer som sa hon något som jag troligen aldrig mer kommer på höra i hela mitt liv. Hon frågade vad jag hade för tabletter och vad jag prövat. När jag redogjort för det så sa hon att om läkaren hade varit på avdelningen hade hon skickat hem mig med en påse full med piller men eftersom det inte var fallet så sa hon att jag fick åka hem och stoppa i mig maxdos av mina piller och sova ordentligt så jag inte skulle få en psykos. Hon förklarade även att det jag upplevt var något som kallades en gränspsykos så det var ju intressant.
Men jag blev verkligen chockad över hur hon verkligen övertygade mig om att ta tabletterna och sova.
Jag är nämligen lite av en tablettmotståndare men jag fick inte ens en syl i vädret och det var kanske lika bra det. För nu sitter jag här fullproppad med tabletter och ska förhoppningsvis få sova i natt och slippa fler galenskaper.
Godnatt med er hoppas ni också får sova!

Read Full Post »

Older Posts »