Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘stress’

Allt var så surrealistiskt idag.
Min mor spräckte återigen den bubbla att vår lilla familj inte är så perfekt. Det är andra gången hon gör så.
Varför förstår jag inte.
Min psykolog säger att det är för hon förlorar makten och desperat försöker återfå den och inte upptäcker sina misstag.
Jag tvivlar.
Min mor har alltid varit precis och uträknande. Hon skulle aldrig begå ett misstag. Nu har hon gjort två. Vad betyder det?
Jag gläds naturligtvis åt att jag haft rätt. Att jag äntligen kan oskyldighets förklaras från alla min mors anklagelser mot mig.
Men samtidigt blir jag rädd.
Rädslan för förändring är stor och gör mig paralyserad.
Jag kan inte läsa min mor längre. Eller är det just det jag kan och det är därför allt har förändrats? Är det därför hon har tappat makten för att jag äntligen knäckt det kryptiska språket, den hemliga kulturen som vi har inom vår familj?
Vi eller numera de, är som en sekt. Antingen är man med dem eller emot dem.
Det finns inget mellanrum. Finns inte plats eller tid för några tvivel eller ifråga sättningar.
Då är man ute.
Man får snabbt veta att man är inne på fel spår för med ens vänder sig hela familjen emot en. Man blir utfryst.
Viker man sig däremot och formar sig fogligt efter deras regler och nycker så belönas man rikligt. Minsta lilla snedsteg bestraffas.

Förut fanns det inget min mor inte visste. Det var liksom naturligt att allt berättades för henne och att allt gick genom henne. Vilka kompisar var bra och dåliga, vilka lärare var pålitliga, vad vi fick och inte fick prata om med andra människor. Det var ingen som kände sig tvingad eller förslavad, det bara var så. Vi visste ju inget annat.
Så här efteråt kan jag se hur mitt liv formats efter min mors lagar och tycke. Kompisar som plötsligt försvunnit ur mitt liv av ett eller annat skäl. Den där läraren som man faktiskt kunde prata om allt med blev förvandlad till en häxa som egentligen inte alls uppskattade min talang utan tvärtom försökte dupera mig, enligt min mor.
Det värsta av allt var nog skräcken för sjuksystern. Henne fick vi absolut inte prata med och skulle det hända att hon pratade med oss skulle vi bara svara att allt var bra. Frågade hon något om hur det var hemma så var det väldigt viktigt att vi svarade så hon trodde oss att allt var bra hemma. Varför vet jag egentligen inte. Det var väl inget fel på sjuksystern om jag tänker efter, mer än skräcken som mor och far hade satt i mig.

Min spykolog frågade hur det hade varit hemma. Jag svarade sanningsenligt att jag faktiskt inte visste. Hon påpekade att det lät ju faktiskt väldigt skumt allt det där och frågade vad själva hemligheten var.
Helt ärligt vet jag inte.
Min familj har alltid varit väldigt sluten på det sättet. Utåt sett var vi en underbar familj, rara barn med bra och engagerade föräldrar.
Så vad är den stora hemligheten?

Jag vet fortfarande inte och jag vet heller inte om jag är så sugen på att ta reda på det. Men visst undrar man varför någon är i så stort behov av kontroll och makt.

Makt är ett stort ord men det är nog alltid så jag har upplevt det. Att min mor haft makten och vi har varit hennes små soldater som utför hennes order och lyder minsta vink.
Men inte längre.
Jag har kämpat i över fem år nu att få ett självständigt liv utan eller med min familj bara jag får vara fri i sinnet och tänka mina egna tankar.

Det låter hårt och jag skäms över mina ord men det är min upplevelse av det hela. Kanske hade jag aldrig hamnat här så snabbt om jag inte träffat mr X.
Han visade mig den rätta bilden av min mor. Tillsammans med misshandeln blev det för mycket att hantera men så här i efterhand kan jag erkänna att han hade rätt.
Det ironiska i det hela är att de båda relationerna påminner i mångt och mycket om varandra. Det är lika svårt att försöka lämna min familj som det var att lämna mr X.
Så mycket skuld och känslor. Mycket hopp som krossats och byggts upp gång på gång.
Den stora skillnaden är att detta är en mycket långsammare och slitsammare process. Jag lämnar min familj gång på gång för att åter gå tillbaka bara för att strax inse att inget egentligen har ändrats sen sist. Trots alla lovord och gott uppförande.

Det är en skrämmande tanke och en skrämmande likhet.

Annonser

Read Full Post »

Hmm finns det ens ett ord som heter hemskaste? Nåja ni lär förstå vad jag menar.
Har inte sovit på två nätter och jag kan ju säga att sömnen innan var väl inte heller mycket att räkna med. Försökte med både lugnande och sömnmedel men utan resultat. Visst jag trodde att jag sov och hade vilat ut ordentligt tills jag upptäckte att klockan knappt var två på natten.
Så vad resulterade detta i som nu var så hemskt?
Har någon sett ”På andra sidan häcken”, Hammy, ekorren som blir så hyper speciellt när han dricker energidryck. Jag börjar närma mig honom utan att behöva dricka energidryck. Vågar inte ens tänka på vad som skulle hända då. Kanske skulle det bli överslag och jag somnar rent av. Hmm, vore kanske intressant att testa.
Åter till historien.
När jag ”vaknade” i morse så var hela jag ett asp löv. Jag såg spöken, i form av gamla hemska minnen i ögonvrån och det kändes som om de skulle förkroppsligas när som helst.
Först vågade jag inte duscha och väl i duschen blev paniken större pga vattnet i ansiktet, lång historia som jag berättar någon annan gång. När jag torkar mig och tittar mig i spegeln för att fixa håret var det inte mig själv jag mötte i spegeln. Eller ja, tekniskt sett så var det ju det. Halva mitt ansikte var alldeles rött och uppsvullet precis som efter misshandeln för fem år sedan. Jag skyndade mig ut ur badrummet och ringde en kompis och berättade att jag höll på att mista förståndet.
För att göra en lång historia kort så höll dagen på så där plus att MrX ”satt på min axel” och viskade elaka saker i mitt öra varje gång jag försökte övertyga mig själv om att det som hände inte var på riktigt.
Min mor tog mig med till stan för att tänka på annat men jag var mer som en skrämd kanin på ett skjutfält.
Tills sist kom dock tiden för min EMDR som så ironiskt nog var på samma dag.
Jag fullkomligt darrade hela jag och kunde knappt prata för att orden hela tiden snubblade över varandra.
När jag pratat klart och vi pratat om lite andra grejer som sa hon något som jag troligen aldrig mer kommer på höra i hela mitt liv. Hon frågade vad jag hade för tabletter och vad jag prövat. När jag redogjort för det så sa hon att om läkaren hade varit på avdelningen hade hon skickat hem mig med en påse full med piller men eftersom det inte var fallet så sa hon att jag fick åka hem och stoppa i mig maxdos av mina piller och sova ordentligt så jag inte skulle få en psykos. Hon förklarade även att det jag upplevt var något som kallades en gränspsykos så det var ju intressant.
Men jag blev verkligen chockad över hur hon verkligen övertygade mig om att ta tabletterna och sova.
Jag är nämligen lite av en tablettmotståndare men jag fick inte ens en syl i vädret och det var kanske lika bra det. För nu sitter jag här fullproppad med tabletter och ska förhoppningsvis få sova i natt och slippa fler galenskaper.
Godnatt med er hoppas ni också får sova!

Read Full Post »

Hur kan det komma sig att när jag inte gör någonting så är det då jag känner mig som allra mest stressad. Då kommer alla tankar på vad jag borde göra och skulle ha gjort. Har de senaste dagarna varit utslagen av migrän. Tankarna på vad jag missar att göra och borde göra när jag ligger där i sängen gör ju inte huvudvärken lättare heller. Så vad gör man då? Jo jag lugnar naturligtvis ned mig för annat kan jag inte för mitt huvud men lite måste jag ändå göra. Lyckades efter många knaggliga försök att skriva klar min matlista. När jag vaknade idag och fortfarande hade huvudvärk bröt jag ihop. Inte allvarligt men jag tappade sugen liksom. Blev tjurig och bestämde mig för att strunta i huvudvärken och köra på ändå. Jo, tjena. Frukosten gick bra men sen när jag skulle pilla med bilen var jag alldeles vimmel kantig. Tappade saker och kunde inte se ordentligt vad jag gjorde. När jag äntligen var klar var jag helt slut och huvudvärken ska vi inte ens tala om. Men nu var det dags för boendestöd så det var bara att åka hem och le. Ville inget annat än bara få gå upp i sängen och gömma huvudet under kudden men jag bet ihop. När tiden var över hade jag dock ett finare kök vilket kändes skönt även om huvudet höll på att döda mig. Gick raka vägen upp i sängen och tvär slocknade. Vaknade en timme senare av att min vän ringde och sa att vi skulle äta middag. Iväg till henne, in till stan, handla mat, köra hem bilar (vilket i sig höll på att spränga huvudet för jag fick köra bilen med ett spädbarn, rädslan att jag skulle krocka eller göra något tokigt hängde över mig hela tiden), laga mat, äta mat, umgås, titta på film och nu är jag hemma. Dunkande huvud och ångest inför morgondagen.

Varför gör jag så här mot mig själv? Jag ser ju själv när jag skriver att det inte är rätt. Men pressen och viljan är så stor så jag kan inte stå emot.
Just nu är jag grymt stressad över hur jag ska göra i morgon och önskar jag kunde fråga någon vettig person om hjälp. Jag har samhälle i morgon och jag behöver handla. Jag har även en bokad besiktningstid samt sjukgymnastik. Problemet är att jag bara orkar en, max två och det är utan huvudvärk men jag borde göra allihopa. Så hur prioriterar man då? Samhällen har precis börjat vilket gör att jag skäms för att jag inte klarar av alla saker och visa hur duktig jag faktiskt kan vara. Handla måste jag för jag har skjutit upp det i en vecka vilket resulterat i att jag har absolut ingenting hemma. Men jag vet inte hur jag ska kunna förklara för mig och andra vad jag behöver göra och att jag inte orkar allt på en gång.
Sjukgymnastiken känner jag också stor press på mig och hittar inget giltigt skäl att inte gå. Att jag är psykiskt och fysiskt slut räcker inte.
Besiktningen kan jag ju boka om men då ska jag komma ihåg igen att boka tid och komma ihåg tiden vilket också föder ångest.
Känns som om jag bara sitter och gnäller men så ser min verklighet ut. Vore dock bra om jag också kunde greppa det. Plus att jag har inte ens nämnt tankarna kring frukost, lunch och middag plus träningen som jag borde gå på på kvällen.
Suck, kan ingen bara knacka mig i huvudet så saker och ting hamnar rätt?
Herregud det är väl inte konstigt om jag går omkring med huvudvärk om jag ska hålla på och tänka på allt det där hela tiden.

Read Full Post »

Nedräkning

Nu är det exat i detta ögonblick 4,5 timmar kvar innan hon kommer.
Golven ska damsugas och torkas, bordet och bänkarna ska röjas så de går att torka av, fikat ska fram och köket ska pyntas med ljus.
Men allra först ska jag sitta i lugn och ro, äta min sena frukost och pilla mig i naveln en stund.
Vissa jobbar bäst under press, jag är en av dem men jag hatar stress så jag fuskade lite och började redan igår med att plocka undan disk, lite papper, ta upp för stort skräp på golvet och annat småplock som jag orkade med.
Däremot kom jag farm till det strålande beslutet igår att jag behöver faktiskt inte ha hela huset i tipp topp utan det räcker faktiskt med köket och hallen eftersom det är de enda ställena de kommer att vara på. Så en stor sten föll från mina axlar och helt plötsligt blev uppgiften mycket enkel.
Så nu är det 4 timmar och 25 minuter kvar…

Read Full Post »

Jag hatar verkligen politik och känner stor ångest inför valet idag. Hur ska lilla jag kunna påverka och veta vad min röst leder till, känns det som.
Jag är faktiskt inte nöjd med något parti och eftersom jag inte gillar att prata politik så ska jag heller inte gå in närmare på det.
Jag tycker dock det är skrämmande hur politiken kan drabba människor. Läste en sådan fruktansvärt hemskt inlägg för några dagar sen.
Tristessa pratar också mycket om detta om hur politiken drabbar oss. Jag själv blir bara så trött när jag tänker på allt eftersom jag själv också har drabbats flera gånger och är ständigt orolig över vad som ska hända.
Det jag tycker är svårast med nyvalet och allt det innebär att man vet inte om de faktiskt menar vad de säger. Jag läste en artikel i kommunals tidning om vad som lovats innan förra valet och vad som hänt dessa år. Det hela visade sig vara katastrofala följder i form av att folk fick sparken istället för att det skulle bli fler jobb som mo(r)deraterna lovat.
Ja jag skriver så för att visst fick säkert några det bättre med regeringsskiftet. Men de flesta jag pratat med har fått det sämre. Trots att de tillhörde den grupp som utlovades ett bättre liv med mer pengar.
Sen att inte tänka på alla sjuka som drabbats så hårt av detta. Jag förstår det med strängare regler och så men jag trodde det gällde för att få bort fuskare från försäkringskassan, de som egentligen inte hörde hemma där, inte de som faktiskt är sjuka.

Idag (21/9) vet jag att oron fortsätter, ovissheten är ännu större och oron för de runt omkring mig nu när de blå får fortsätta ha makten.
Hörde nyss på radion att det kan räcka med tusen röster till de blå så får de hel majoritet.

Read Full Post »

Trött

Jag är så trött så jag vet inte vart jag ska ta vägen snart.
Känner att skrivarlusten sjuder i mig men jag vet inte vad jag ska skriva.

Liten kort sammanfattning:

  • Jag klev på min kattunge igår. Fruktansvärt hemskt men hon lever och blir bättre för var timme som går.
  • Jag ska flytta på lördag så det känns lite stressigt. Var hos exet på stället där jag ska flytta in och han flyttar ut. Vi gick igenom en massa saker som han skulle slänga och som kanske var mina. Känns skönt att den biten är över och att jag fick se att han faktiskt har börjat packa.
  • Jag har haft feber i ungefär tre dagar av okänd anledning. Funderar på om min kropp för söker säga mig något kanske. Som att lugna ner mig och börja ta hand om mig själv bättre.

Som sagt jag är så trött så trött och önskar bara att denna hemska vecka ska vara över med allt vad det innebär.

Read Full Post »

Jag har ju länge pratat om förändring och utveckling men jag har liksom aldrig fått någon riktig ljuspunkt eller nåt någon milstolpe. Förrän i dag!

Det är svårt att förändras. Men det gäller att hitta sin brytpunkt. Man måste börja i någon ände. Vad vill man förändra? Vad är målet med förändringen?
Jag ville äta frukost varje dag för att må bättre. Men inte bara det, utan jag ville även äta frukost varje dag, före allt annat för att bli mindre stressad och få större kontroll på dagen.

Idag lyckades jag med detta!
Blev väckt av mor som talade om att en av hyresgästerna klagade över att det var kallt. Jag förklarade att det redan var kallt under gårdagen men att allt var i sin ordning det vill säga pannan gick.
Jag fortsatte sova och blev återigen väckt men den här gången av min syster. Jag tryckte bort henne och sov vidare. Tre gånger till ringde hon så till sist så gav jag upp mitt sovande och ringde upp henne. Förberedd på att hon skulle gnälla och klaga som vanligt. Mycket riktigt så skulle hon tala om att hon nu skulle starta pannan men inte kunde skotta pelletsen trots att det verkligen behövdes. Jag bad henne kolla askan så det inte var det som var problemet med pannan. Hon blev vansinnig och började skrika i telefonen.
(En liten sidenote är att jag har verkligen börjat märka hur min familj är så lättretliga och att min syster alltid ringer som en liten polis och ska kontrollera att jag gjort det mor och far bett mig om.)
Jag sa då åt min syster att jag hellre startade pannan själv så jag kunde kolla allting. Det lite komiska i detta är att trots att jag nyss sagt att jag helst startade pannan själv så skriker hon ändå att då får jag minsann göra allt själv. Jag log för mig själv och svarade att det gjorde jag gärna.
Jag klev upp och gjorde ordning frukost åt mig och vovven. När jag precis satt mig ned och börjat fika så ringer min syster igen. Med lätt irriterad och återhållsam röst frågade hon om jag fixat pannan. Jag kände hur irritationen kom upp men log ändå och sa att jag skulle bara äta frukost först. Naturligtvis så var detta svar inte accepterat och det var därför jag log. Hon började återigen att skrika i telefonen om hur viktigt det var att jag gick ned dit för pannan var nere på 30 grader så den hade stått länge. Jag svarade lugnt och sansat att jag skulle göra allt det där men först, frukost. En otroligt irriterad suck undslapp min syster men hon la sedan på luren.
Jag satt och tuggade på min macka samtidigt som jag funderade på hur länge pannan kunde ha varit av egentligen. Jag kom fram till att den omöjligt kunnat varit av hela natten eftersom sist jag sotade så sjönk temperaturen ända ned till 30 grader och då var den avslagen mellan 3-4 timmar.
Jag kände mig genast lättad över detta faktum och fortsatte äta min frukost.
Då ringer min far och återigen bubblar irritationen upp. Kunde jag inte få äta frukost i lugn och sköta pannan sen? Han frågade om jag varit ned till pannan och jag svarade att jag åt frukost. Han hörde min irritation och svarade genast med att jag inte hade någon rätt att vara sur mot honom. Jag försökte hålla tillbaka min irritation och förklarade som det var att jag var irriterad över att jag hela tiden blev störd av min syster som inte hade med saken att göra. Jag skulle gå ned till pannan men först äta min frukost.
Min far brukar vara väldigt förstående och lyssna på vad man säger bara man förklarar sig men tyvärr inte denna gång. Han hakade fortfarande upp sig på att jag var sur mot honom trots att jag sa att jag inte var det. För nog förstod väl jag hur viktigt det var att värmen fungerade, menade han. Jag svarade att det förstod jag men att min frukost just nu var viktigare och att jag skulle ordna pannan direkt efteråt. Han var väl inte helt nöjd med svaret men det fick gå för denna gång.
Så jag åt min frukost, klädde på mig, tog med mig vovven och skoveln ut. Satte hunden i hundgården så länge, skottade i hundgården, skottade upp gången till pannrummet och fixade pannan. Medan jag ändå var på språng gick jag in och kollade av sjunten, ändrade den till automatisk och läste av elen till alla hyresgästerna. Min syster skulle iväg och handla så jag följde med henne.
Så nu sitter jag här några få timmar senare med en massa arbete gjort. Utan att ha känt mig stressad, jag har haft full kontroll hela dagen och jag känner mig nöjd!

Read Full Post »

Older Posts »