Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘städning’

Gårdagen

Så hur gick då städningen och allt vad mötet innebar?
Jag åt mycket riktigt min frukost i lugn och ro sen när jag skulle hämta dammsugaren på övervåningen så tänkte jag att jag kunde ju faktiskt börja lite där.
Innan allt var klart hade jag städat hela övervåningen och undervåningen, ljus var utplacerade lite överallt på undervåningen och det blev faktiskt riktigt mysigt.

Så kontentan av det hela var att jag orkade nog med allt det där bara för att jag sänkte kraven på mig själv för då blev målen inte lika stort. Så när jag väl satte igång så flög jag liksom bara med

Annonser

Read Full Post »

Nedräkning

Nu är det exat i detta ögonblick 4,5 timmar kvar innan hon kommer.
Golven ska damsugas och torkas, bordet och bänkarna ska röjas så de går att torka av, fikat ska fram och köket ska pyntas med ljus.
Men allra först ska jag sitta i lugn och ro, äta min sena frukost och pilla mig i naveln en stund.
Vissa jobbar bäst under press, jag är en av dem men jag hatar stress så jag fuskade lite och började redan igår med att plocka undan disk, lite papper, ta upp för stort skräp på golvet och annat småplock som jag orkade med.
Däremot kom jag farm till det strålande beslutet igår att jag behöver faktiskt inte ha hela huset i tipp topp utan det räcker faktiskt med köket och hallen eftersom det är de enda ställena de kommer att vara på. Så en stor sten föll från mina axlar och helt plötsligt blev uppgiften mycket enkel.
Så nu är det 4 timmar och 25 minuter kvar…

Read Full Post »

Vad hinner man egentligen på ett år?
Jag har precis fått beviljat boendestöd i ett år ungefär och nu slog mig tanken att det kommer vara ungefär 100 träffar. Utöver det så får jag olika uppdrag jag ska utföra själv tills nästa träff.

Så vad kan man åstadkomma på 365 dagar? För att få en bättre överblick tänkte jag skriva lite då och då vad som händer och vad som inte händer eller snarare kanske står stilla för tillfället. Sen om man kan kalla det utmaning eller inte är en annan diskussion.

Uppdatering:

  • Jag har haft en period med EMDR nu en gång i veckan men inga direkta behandlingar utan vi har mer suttit och pratat. Det är otroligt svårt att förklara men vi pratar om en slags personlighetskluvning inom posttraumatiskstress. Detta kallas för ANP (apparently normal person) och EP (emotional person). Dvs en del som utåt sett uppträder normalt och fungerar normalt. Denna tänker logiskt och rationellt men har inga direkta känslor. Den andra delen är bara känslor, har ingen större logik eller rationalitet och den bär också på traumat. Den här delen kan också vara en eller flera stycken. Pga att den inte är rationell eller logisk så har den otroligt dålig tidsuppfattning och befinner sig därför oftast kvar i den ålder där traumat upplevdes. Medan ANP är i den verkliga åldern, här och nu. Utmaningen är att få EP:n att förstå tiden och att man har gått vidare i livet.

I mitt fall så har jag tre EP:n, vad jag vet om än så länge. Ett barn runt 4-5 år, ett barn runt 8 år och en till person som är lite diffus än så länge.
Det är väldigt viktigt att komma ihåg att detta inte har med Schizofreni eller psykos att göra!
Min behandling för tillfället är att jag ska försöka få kontakt med dessa, dvs mitt inre jag och försöka bli hel igen eller åtminstone ha med alla när vi sedan ska utföra själva EMDR-behandlingen.
Jag kan säga att det är väldigt spännande så här långt men även väldigt förvirrande. Jag refererar till de olika delarna som personer även om så inte riktigt är fallet men det är lättare så. Det intressanta i det hela är att jag tidigare stått i många konflikter med mig själv om olika saker och jag har inte ofta eller aldrig vetat varför. Nu helt plötsligt så förstår jag bättre mina olika beteenden. Ett väldigt bra exempel är att det yngsta barnet är ju precis som ett barn med sina bestämda åsikter och sin starka vilja. Detta resulterade i att många gånger när jag skulle äta så ville jag ha en speciell sak och om de inte hade det så bröt jag ihop som ett litet barn. Jätte konstigt kan man tycka och det gjorde även jag men nu när jag vet vad det beror på och jag kan kommunicera lite grann med det lilla barnet så går det mycket bättre. Jag kan be henne vänta en liten stund och fråga vad hon annars skulle kunna tänka sig äta osv.
Jag har även utmanat åttaåringen att den ska vara min hejaklack under resten av veckan istället för att kränka mig. Det var inte så svårt som jag trodde och det fungerar ganska hyfsat.
Man tror många gånger att man är galen och funderar över vad andra människor ska tycka när man berättar om detta men det är inte så farligt. För har vi inte alla det där lilla barnet i oss som så gärna skulle vilja göra det där som man egentligen inte får göra som vuxen? Eller den där tjuriga ungen som för en gång skull faktiskt vill ha det ända de inte har på menyn och då vill man gå till ett annat ställe?

  • Jag har även ansökt om och haft boendestöd i någon vecka. Detta var en otroligt jobbig resa men just nu känns det ganska bra. Lite läskigt bara att släppa in en främmande person i sitt hem som ska hjälpa en. Men hon är riktigt trevlig och inger ett bra förtroende och trygghet.

Jag har nu ett relativt städat kök som jag inte riktigt vet hur det gick till. Känns lite magiskt över det hela. Hon kommer inte som en magisk fe och vips så börjar saker och ting hamna på plats.

  • Den tredje och sista uppdateringen gäller killar killar killar. Det rann ju liksom ut i sanden med förra killen och då kände jag mig som ensammast i världen och ett hopplöst fall utan framtid. Men det gick inte lång tid så var jag plötsligt ute på marknaden igen utan att jag visste om det. Detta är absolut inget skryt utan mer en förvåning och observation av läget. Har aldrig uppfattat mig som populär eller överhuvudtaget attraktiv. Har aldrig upplevt att någon spanat in mig eller ens tittat på mig förrän förra veckan! Jag satt på stranden med två yngre tjejer när en kille går förbi, vänder sig om, tittar på mig och ler. Det ilade i magen och jag blev otroligt generad och fascinerad på samma gång. Ungefär som man ibland ser på film, är det verkligen mig han tittar på/pratar med.

Låter kanske fjantigt men för att aldrig ha varit med om något liknande så var det en otrolig upplevelse att bli sedd och uppmärksammad.

Så det var det var nog allt för denna gång.
Kommentera gärna eller skriv en rad till mejlen!

Read Full Post »

Jo jag har kommit framåt och jag har tänkt mycket på bloggen men har inte känt riktigt tiden eller orken.

Kort uppföljning är att jag fick terapin EMDR och det var inga tvivel på att jag jag hade posttraumatiskstress. Jag fick till och med en mer specifik diagnos: komplex posttraumatiskstress. Terapin har dock inte riktigt på börjats men en session har vi haft och det väldigt omtumlande. Får skriva mer om det någon annan dag.

Nästa sak som är nytt är att jag nu insett på allvar att jag behöver hjälp här hemma och jag ska söka någon som heter bostöd. Så här lyder mitt brev till min arbetsterapeut som ska hjälpa mig med ansökan:

Hej!
Jag skulle ju filura lite innan vi träffas på xxx så jag skriver ned allt i ett mejl så vet jag vart filurandet finns 🙂

Så vad har jag tänkt på då? För det första så tycker jag det är konstigt att jag kan plädera för min sak och ändå ha kvar problemet. När det gäller skam biten så finns den fortfarande där men den är mer accepterad och även om jag har svårt att acceptera själva situationen så kan jag tillåta och acceptera att den finns. För övrigt så kommer jag nog aldrig riktigt acceptera att/när jag behöver hjälp även om jag ber om det men jag kan se över och acceptera att jag inte accepterar 😉

Så hur beskriver jag mitt problem? Jag kan inte mer än säga att det verkar som om jag inte vet hur man gör. Det känns lite grann som när jag fick lära mig en morgonrutin. Hur mycket jag än kämpade och försökte så lyckades jag aldrig riktigt. Ibland gick frukosten bra men då missade jag hygienen eller att klä på mig omsorgsfullt och vise versa. Men när Johan bodde hos mig i en vecka visade han hur morgonen kan se ut och han hjälpte mig att själv försöka komma på hur jag ville att min morgon skulle se ut. Nu kan jag verkligen inte säga att jag är proffs som sköter mig fläckfritt på mornarna. *ler* Tvärtom, jag slarvar fortfarande mycket men en sak lyckas jag med nästan varje dag och det är att jag får i mig frukost. Det övriga som jag har lärt mig och ibland eller rätt ofta får till, det är en bonus för mig just nu.
Detsamma gäller städningen. Jag har kämpat och kämpat utan resultat. Det känns som om jag inte gör något annat än att städa och ändå så blir det aldrig rent.
Det känns hemskt att inse sina brister och ännu värre att berätta dem för någon annan men i det här fallet så känns det nödvändigt.

Enda gångerna som det dammsugas är när något av tex glas har gått sönder eller jag byter i kattlådan. Men då blir det bara runt detta eller bara i det rummet. Dvs ungefär en gång i månaden när jag byter kattsanden om jag kommer ihåg det inom den tidsintervallen.
Skura golvet har jag aldrig gjort sen jag flyttade hit. Där jag bodde förut blev det skurat två eller tre gånger varav två av dem var av min familj som försökte hjälpa mig och den tredje var för att katten hade rivit ned cola över hela köksgolvet så jag var tvungen att skura.
I och för sig så låg jag på knä ganska många gånger i kattrummet när jag födde upp kattungarna och skurade golvet med klorin. Så det är ju konstigt att sådan städning klarar jag av likadant med kattlådan att byta kattsanden. Nu när jag skaffat fiskar så kollar jag till dem varje dag och ”städar bort” lövrester eller annat. Men mig själv liksom infinner sig aldrig.

Toaletterna blev skurade när jag flyttade in. Jag har tänkt många gånger att jag ska/måste skura dem men när jag har gjort mina behov har jag redan glömt bort det för att åter bli påmind om det nästa gång jag går på toaletten.

Disken har tack och lov förbättras eftersom här finns diskmaskin och jag är uppvuxen med en hård rutin att när man ätit ska disken in i maskinen. Problemet kommer när diskmaskinen är ren. Då hopas disken på diskbänken som en ständig påminnelse att plocka ur diskmaskinen men ändå så verkar det inte klicka förrän någon säger till mig eller jag har slut på rent i skåpen. Försökte i förra lägenheten då bara ha det nödvändigaste porslinet och besticken men det fungerade ytterst dåligt.

Tvätten fungerade utmärkt när jag flyttade in men höll bara i sig i någon vecka så nu är rentvätten i källaren och smutstvätten uppe på övervåningen. Samma sak händer här som med disken. Men många gånger fuskar jag skämmigt nog och använder hellre smutsiga kläder. För att dölja detta så försöker jag i största mån alltid desperat hitta det finaste och renaste när jag ska gå på möten. Men ibland så orkar jag inte eller så finns det helt enkelt inget rent. När jag bodde i Ulvberg så hjälpte mina grannar mig ibland och mamma lånade ofta ut in tvättmaskin när det krisade. Då sa hon helt enkelt åt mig: Gå ner och tvätta!

Det sista är egentligen inget man normalt tänker på men för mig fallerar det totalt och det är undan plockning. När man har köpt hem något från affären, kläder, pant. Ja, denna punkt är svår att beskriva men jag tror det har att göra med min fokusering och koncentration. Jag är insatt i att göra något och bär med mig detta, under vägen kommer jag på något annat jag skulle behöva göra och bestämmer mig för att göra det istället medan jag kommer ihåg det, lägger ned det jag har i händerna och strosar iväg för att återigen eventuellt göra samma sak. När jag sedan ska återgå till det jag höll på med så minns jag kanske inte det eller så vet jag inte vart sakerna jag behöver ligger någonstans för de ligger inte längre på sin plats eftersom de bar jag ju på när jag blev avbruten. Jag ska även tala om att detta blir bättre och bättre för förut så blev inget gjort pga detta. Men nu så kan jag säga tex om Johan kommer på besök eller han vill prata med mig, att jag ska göra klart det jag för ögonblicket gör.

Kort och gott kan jag beskriva mitt problem så här: När det är fint på ett ställe som jag lyckats städa tex köksbänken. Så fallerar det när jag ska börja städa på nästa ställe.
Trots hjälp och många storröjningar så klara jag inte av att upprätthålla städningen.
Därför har jag också bestämt att har jag satt mig i skiten får jag själv ta mig därifrån= ingen storröjning
För jag klarar ju ändå inte av att upprätthålla den.
Varför vet jag inte och detta är otroligt frustrerande eftersom jag vill verkligen göra något åt det men kan inte. Det låter så enkelt när man pratar om det och när mina nära och kära tjatar på mig och talar om för mig hur jag ska göra men ändå så ser det ut som det gör. Så det är ju inte så konstigt om man känner sig misslyckad och skäms. För det är ju så enkelt, eller?

Kramar xxx

Så så ser mitt liv ut just nu. Tackar så mycket för att ljuset äntligen har kommit tillbaka för jag börjar få mycket mer energi. Tillsammans med ljuset och allt som händer runt omkring mig så känns det som ett jättekliv framåt!

Read Full Post »