Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sorg’

Jag har för första gången inför både mig själv och en annan person erkänt att jag faktiskt blivit våldtagen. Även om jag inte pratade om det, vad som hände och allt det där så erkände jag det i alla fall.
Var otroligt jobbigt men ändå en stor lättnad. Ingenting hände. Ingen som stod och pekade finger åt mig, skrattade eller gottade sig åt de snaskiga detaljerna. Bara ett ömt mottagande, en axel att gråta ut mot utan att skämmas över den hemska hemligheten.
Fick även många svar om mig själv och mitt beteende när det gäller sex.

Min största frustration just nu är att många associerar våldtäkt med någon vilt främmande människa som hoppar fram ur buskarna och våldsför sig på en.
Men det värsta är att de flesta våldtäkter sker bakom lykta dörrar i ”hemmets lugna vrå”. Detta skrivs det dock inte mycket om i tidningarna och det är som om samhället gemensamt valt att blunda för dessa hemskheter bara för att de sker i hemmet. Det är på något sätt mer okej och mindre hemskt än en våldtäkt ute på stan.
Jag skulle nog vilja säga att det är minst lika hemskt om inte värre kanske. Det som händer är ju att den du älskar och som du tror älskar dig helt plötsligt visar en annan sida. Plus det faktum att denna våldtäkt ofta sker upprepade antal gånger.
Ändå är den på något vis mer accepterad?

Jag försöker sortera mina tankar och minnen men får inte ihop det riktigt. En minnesbild jagar mig från grundskolan.
Jag är i skogen, tror det är ovanför skolan, någon/några drar i min byxslinning för att dra av mig byxorna. Det jobbiga är att jag inte ser deras ansikten och minnet är inte helt. Det är som en skadad skiva som upprepar sig själv och hoppar mellan de olika avsnitten utan direkta sammanhang.
Vad var det som hände? Varför låg jag där i skogen och de höll på som de gjorde?
Jag minns dock skammen av att bli avklädd under tvång. Hur de skrattade och fnissade. Att skolklockan ringde och de lämnade mig.
Hur kan jag minnas platsen så specifikt men inte vad som hände?

Jag sörjer dock över det som hänt mig. Över allt nytt jag får lära om mig själv. Jag får en bit av mig själv samtidigt som det känns som om jag förlorar en. Vem är jag egentligen?

Annonser

Read Full Post »

Ibland vill man bara inte veta vissa saker även om man måste.
Låg och pratade med mina EP:n nu på förmiddagen som jag brukar göra. Försöker hitta orsaken till att jag inte riktigt kan förhålla mig normalt till mat.
Sessionen gick på som vanligt och jag fick lite bilder och förklaringar till olika saker. Eftersom det gick väldigt bra och jag tyckte jag fick bra kontakt fortsatte jag allt djupare nedåt åt olika håll och kanter i mitt medvetande. Plötsligt fick jag som en uppenbarelse och jag blev så otroligt ledsen. Jag kände mig otroligt liten och rädd, allt var så hopplöst. Jag kände hur tårarna rann nedför mina kinder på riktigt och plötsligt grät jag som en litet barn som inte finner någon tröst.
Jag fortsatte dock prata med mig själv och trösta att allt ändå var bra eftersom det var över nu detta hände för över 20 år sedan. Men gråten fortsatte så jag var tvungen att öppna ögonen och visa för mig själv vart jag faktiskt befann mig, hemma hos mig, trygg i mitt eget sovrum.
Det var som om någon annan tittade med mina ögon men så småning om lugnade jag ned mig lite och slutade gråta.
Jag frös inombords för helt plötsligt visste jag inte längre vem jag riktigt var.
Var hela mitt liv uppdiktat efter mina föräldrar och efter mina föräldrars villkor?
Saker jag gillar är de mina saker eller gillar jag dem för att jag blivit tvingad att gilla dem?

Read Full Post »

Höst

Ännu en vacker höstdag är här. Himlen är klarblå med endast några få moln och luften är kylig och ren. Träden börjar förändras och förbereda sig inför vintern med vackra höstblad.
Denna vackra årstid, min favorit bara ropar på mig. Men inombords känner jag ingenting. Känner ingen glädje över de vackra höstfärgen men heller ingen sorg att sommaren är slut och vintern står för dörren. Bara en tom likgiltighet. Känner mig lite som ett spöke som svävar omkring och gör det jag ska göra. Några möten här, träna där och lite barnvakt på toppen. Det känns meningslöst men samtidigt inte, känns ingenting. Visst kan jag känna viss glädje och tacksamhet. Lika så viss sorg och trötthet men på det stora hela så är det som en grå sörja. Jag tycket det är så synd eftersom jag verkligen älskar hösten med allt vad det innebär men kan liksom inte komma åt känslan utan bara skrapa på ytan.
Känns som om jag går och väntar på någonting men jag vet inte vad. Beslut om daglig aktivitet? Vad som händer när min aktivitetsersättning går ut? Det är ju i alla fall ett år tills dess så detta borde inte vara något bekymmer men det ligger liks förbannat där och gnager i bakhuvudet.
Vad kommer att hända med mig? Vad ska jag bli ”när jag blir stor”? Vart tog mina livsdrömmar vägen? Vart är jag på väg?

Read Full Post »

Jag trodde att jag verkligen hade förberett mig på flytten och allt vad det innebar med mående och ork men icke. Flyttade i Lördags och har inte riktigt hunnit vila än. I morse så hade jag inget val upptäckte jag när jag vaknade. Jag kunde knappt röra mig och jag var helt borta i huvudet av trötthet. Klev ändå upp efter mycket kämpande för att bara upptäcka att jag knappt kunde stå på benen. Hela världen hade förvandlats till en karusell. Bet ihop och tog ut hunden på en kortare promenad, skottade av bron och soptunnan sen gick jag in för att försöka få i mig föda.
Jag satt vid köksbordet fram till halv tre. Var som en zombie som inte kunde göra något annat än att bara sitt och ta det lugnt. Till sist gjorde jag ändå en kraft ansträngning och gick hela vägen upp till övervåningen för att sätta mig framför tv:n istället.
Ja jag vet det kan låta patetiskt men det är allt jag orkat med idag. Min syster och hennes ”kille” var på besök så efter det åkte jag ned till ica för jag kände att jag behövde mjölk och godis.
Nu har jag hamnat i den där svackan där jag bar tycker synd om mig själv och finner ingen mening med något. En stor tröst i det hela är att jag vet att det går över. Tillåter jag mig dessutom att verkligen vältra mig i detta tyck synd om mig så går det över snabbare, helt sjukt men det fungerar.
Dock så kan ju inte allt fungera som man tänkt sig. När jag var på Ica så mötte jag mr X. Tror inte han såg mig men det räckte för mig att jag såg honom för jag blev helt tom inombords. Det kändes som om någon ryckte undan mattan under mina fötter och att jag bara föll och föll. Just nu känner jag att jag bara vill försvinna, sluta kämpa och bara få lägga mig ned och dö. Många tvivel och frågor snurrar i mitt huvud som hur jag ska klara av att gå vidare när allt som behövs är att någon liknar honom eller att jag ser en skymt av honom så är jag tillbaka på ruta ett.
Nu är jag orättvis för visst är det så men jag återhämtar mig mycket fortare nu än vad jag gjorde förut. Men trots att fem år har gått så verkar greppet om mig inte släppa. Det värsta av allt är att allt bara är i mitt huvud. Att det är jag själv som håller mig fången.
Nä nu ska jag gå till vardagsrummet bunkra upp med mitt godis och titta på tv för att glömma omvärlden en stund och vältra mig i min sorg om mig själv.
Låter inte bra men jag lovar att det fungerar. I morgon är en ny dag och då får jag börja om men nya förutsättningar.

Read Full Post »

Jag känner att jag måste avveckla mitt beteende att hela tiden följa människor. Istället måste jag utveckla min egen vilja och omdöme för saker och ting.
Jag är så otroligt trött och ledsen. Igår var första gången på väldigt länge som jag hade en självmordstanke igen. Okej jag vet, grammatiken blev helt fel där men det får gå ändå.
I vilket fall som helst så verkar jag helt nedbruten. Jag förstår verkligen inte varför jag inte tar hand om mig själv. Min pojkvän påpekar ständigt att jag inte tar det på allvar men när mina tankar börjar vandra åt det mörkare hållet så tar jag det på största allvar. Då om någon gång vet jag verkligen att något är fruktansvärt fel och att så ska man inte behöva må. Det är tråkigt dock att det ska behöva gå så långt innan jag ser det. Eller snarare sagt innan jag verkligen hörsammar tecknen på att jag mår dåligt av det jag håller på med.
Så vad håller jag på med då? Till att börja med så slarvar jag åter igen med både mat och medicinen. Jag tar medicinen men tiderna blir oftast helt förskjutna. Disken hopar sig i högar och skulle jag inte ha min snälla pojkvän så vette gudarna hur det skulle sett ut här då. Tvätten existerar inte ens. Alla kläder ligger huller om buller över hela lägenheten, på golvet eller på möbler. Hygienen missköts också totalt.
Nu är det väl egentligen fel att säga att det är det som jag håller på med utan det jag räknat upp ovan är resultatet av mitt dåliga mående.
Så jag försöker igen. Vad håller jag på med?
Jag gör allt annat, för alla andra, än någonting som har med mig att göra överhuvudtaget. Sen har vi stress, stress och återigen stress. Även om en människa utifrån skulle säga att jag lever ett lugnt liv så upplever jag det själv som att jag aldrig får en lugn stund för mig själv.
När jag inte fick igång snöslungan för någon dag sedan så bröt jag totalt ihop och öste ur mig allt på min pojkvän. Jag grät och var helt förtvivlad. Jag kände mig totalt misslyckad helt enkelt. Här hade jag ett ansvar att sköta snöröjningen och jag klarade inte ens av att få igång snöslungan.
Detta beteende vill jag förändra. Jag vill istället få mer tid till mig själv och kunna samt klara av att fokusera på mig själv. Hur jag ska lösa den gåtan har jag dock inte riktigt listat ut ännu.
Det är nämligen så här att jag är vaktmästare åt mina föräldrar för de äger ett litet hyreshus för fyra familjer. Men detta är för tungt för mig och jag har sagt till flera gånger ända sen jag flyttade hit att det inte fungerar. Först bad jag om hjälp för att få det att fungera men det fick jag inte. Sen sa jag helt enkelt upp mig och förklarade att de inte hjälpt mig och nu orkade jag inte längre. De svarade med att jag förstorade upp allting och att det inte alls var något tungt eller ansvarsfullt arbete. Det fungerade bra nån vecka och sen var karusellen igång igen. Detta har nu pågått sen juni, det är alltså över ett halvår, utan förbättring.
Jag känner att jag svikit mig själv och alla i min omgivning, försäkringskassan, pojkvännen, familjen, grannarna, sjukvården och minerva. Alla av olika anledningar men ändå ett misslyckande.
Störst av allt känner jag att jag svikit mitt tillfrisknande genom att ägna mig åt sånt som gör mig sjuk istället. Men hur jag ska bryta allt detta vet jag inte riktigt.
Har funderat på olika varianter: avsäga mig rollen som vaktmästare, flytta härifrån, bita ihop och försöka ändå eller hoppas på att någon annan lösning ska dyka upp. Eftersom två av dessa alternativ är i stort sett helt uteslutna så återstår bara flyttning eller att någon mirakulös lösning ska uppenbara sig. Jag vill verkligen inte flytta så jag har väl mer eller mindre blundat för problemet och hoppats på sista alternativet. Nu brukar det ju inte dyka upp lösningar så där på beställning och hitintills har det ju heller inte gjort det så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Min största önskan är att allt bara ska lösa sig. Att jag slipper ansvaret som vaktmästare utan komplikationer och att jag ska kunna bo kvar här i frid och fröjd.
Jag har sagt av mig praktik för att jag skulle kunna återhämta mig och fokusera på bara mig själv, där ligger det största missnöjet med mig själv att jag inte gjort det. Istället trasslade jag in mig i detta som ledde till en total uttömning av energi så jag till och med backar i min utveckling. Detta är för mig en stor sorg.
Detta måste verkligen förändras! Men hur?

Read Full Post »