Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘samtal’

Nu har jag i alla fall rivit av mig lite av min frustration jag bär på. Till min stora förvåning så bär jag på väldigt många frågor. Så här såg brevet ut.

Anledningen till att jag vill ha/ville ha en samtalskontakt är för att jag har så många frågor och funderingar.
Vad är PSTD?
Vad innebär det?
Hur kan jag bearbeta det?
Vad är flasharna?
Vad händer vid en flash?
Varför får jag flashar?
Varför har jag inget minne?
När ska jag få minnesträningen?
Det vi pratade om sist betyder det att jag inte ska få träffa arbetsterapeuten?
Vad är EMDR eller vad det heter?
Vad innebär det?
Kommer jag bli ”botad”? För resten av livet?
Varför är jag rädd för min pojkvän?
Varför kan jag inte lita på människor?
Hur ska jag kunna lite på människor?
Hur ska jag få vänner om jag inte kan lite på nån?
Hur ska jag bete mig mot mina vänner? Med tanke på minnet och koncentrationen.
Varför är det ingen som hjälper mig med det jag verkligen behöver hjälp med? Så känns det åtminstone!
Är jätte trött på att allt tar så lång tid att jag inte får någon ordning på mitt liv. Saknar all struktur och inget jag gör får det att fungera.
Varför är jag trött hela tiden?
Varför orkar jag inget utan blir trött efter bara någon enstaka aktivitet?
Hur ska jag bygga upp mitt självförtroende?
Hur gör jag för att sluta tracka ned på mig själv hela tiden?
Varför är jag aldrig nöjd med det jag gör?
Varför känner jag alltid panik i slutet av dagen över allt jag inte hunnit gjort?
Varför kan jag inte uppskatta det jag har gjort?
Varför är jag så förvirrad?
Hur kan det komma sig att min hjärna är som sirap?
Varför fungerar ingenting som vanligt längre?
Varför kan jag ibland inte prata?
Varför kan jag ibland inte tänka?
Varför säger jag något helt annat än det jag menar?
Varför kan jag inte säga ett ord eller beskriva något utan det kommer bara ut goja?
Varför kan ingen svara på mina frågor som jag nu ställt i fyra eller fem år?
Nu får det räcka!!! Jag vill ha svar!!!!!
Oavsett vårdköer eller dylikt, är så fruktansvärt less på att hela tiden behöva vänta på att bli frisk för det är så det känns. Jag har väntat i flera år nu. Nu räcker det!
Känner mig arg, ledsen, uppgiven och orolig. Samt otroligt maktlös över vad som ska hända med mig. Inget kan jag göra själv utan jag är helt i händerna på andra människor. Det är faktiskt ingen kul sits. Det MÅSTE finnas något jag kan göra för jag håller på att bli tokig nu. Jag skämtar faktiskt inte utan jag känner för var dag som går hur jag förlorar greppet mer och mer.
Jag sluter min inåt och vill snart inte göra något för allt som finns att göra är att vänta, vänta och vänta.

MVH *******

 

Inte konstigt att jag går om kring och är frustrerad när jag bär på så mycket. Det där är ju inte ens hälften om jag skulle tömma mig helt och hållet. Men det var det som jag kom fram till vid ingivelsens ögonblick.
Min förhoppning är att jag ska få träffa någon kompetent person som kan ge svar på tal för en gångs skull. Men inom landstinget? Nja då kan man nog bara drömma eller vänta fyra år till…

Annonser

Read Full Post »

Hur svårt kan det vara att prata?
Ibland när man pratar med någon så kan man uppleva att man inte riktigt når fram till varandra. Man pratar om samma sak men ändå pratar man helt förbi varandra. Missförstånd uppstår och ibland kan det till och med leda till gräl för man tror man pratar om samma sak.
Hur förhindrar man då detta? Hur gör man för att prata om samma sak?
Ödmjukhet kanske? Eller ska man fortsätta ta förgivet att personen man pratar med förstår exakt vad man menar och tolkar exakt på rätt sätt? Det är ju omöjligt!
Känner man varandra väldigt väl så är det väl enklare att förstå varandra men det garanterar inte för att missförstånd inte uppstår.
Jag tror på mindre tjurighet och mer ödmjukhet. Man måste vara öppen för andra tankar och olika synsätt. Ingen människa fungerar exakt som dig. Lyssna med öppet sinne så begås färre misstag.

Read Full Post »

Ja livet har sina upp och ned gångar och man vet aldrig vad som kommer härnäst.
Har haft en ganska hård diskussion med försäkringskassan om ersättning för studier under rehabiliteringen. Jag har räknat ut att jag ligger ungefär tusen kronor under existensminimum så när jag inte längre hade råd att handla mat för jag ville verkligen gå en kurs med min hund så blev jag lite less.
Började forska och kom fram till att pengarna som jag fått via min försäkring gick helt och hållet till studierna och resor till och från sjukhuset.
Fick höra via omvägar att detta är sådant som försäkringskassan egentligen ska stå för. Nu blev jag irriterad. Varför hade ingen upplyst mig om detta? Men men det är väl som allt annat här i världen man får ingenting gratis.
Jag ringde upp min handläggare på försäkringskassan och sa som det var att jag var pank och att jag fått reda på det om ersättning under rehabilitering. Han blev irriterad och tyckte att så var det nog inte.
Några samtal och email senare visade det sig att han ordnade ett specialistmöte och jo jag hade visst rätt till ersättning.
Inte nog med detta så vägrade han mig bara veckan innan att låta min mor föra min talan för jag kom inte ihåg vad som sas vid ett läkarbesök.
Efter lite påtryckningar visade det sig att han handlat fel och skrev en ursäkt och bifogade ett fullmaktsbrev så det inte skulle bli några vidare missförstånd.

Ibland blir jag så konfundersam vad de håller på med där på försäkringskassan. Jag försökte i ungefär två veckors tid få tag i min handläggare utan resultat.
Så när jag lämnade ytterligare ett meddelande på hans svarare men den här gången om att jag faktiskt var less och att jag pratat med doktorn om detta så hann det knappt gå fem minuter så ringde han upp. Verkar lite som att de vill ligga på gränsen hela tiden och vill man något får man verkligen tjata om det.
Jag förstår att det har mycket att göra med lagändringar, regeringen och allt det där men jag tycker inte att det ska gå ut över oss som verkligen behöver dem. De skulle verkligen behöva träna på att förbättra sin handläggning och hur man handhar sina klienter.

Read Full Post »

Hur kommer det sig att jag själv knappt orkar ur sängen men klarar av att peppa andra?
Har pratat med min vovves mamma och hon har det väldigt jobbigt just nu. Eller egentligen inte så jobbigt utan det är bara väldigt mycket och många problem.

Tänk om jag kunde ge mig själv samma pepptalk? Vore inte det underbart? Men på nåt sätt så tar det liksom inte riktigt lika bra när man peppar sig själv som när någon annan gör det.
Vet inte riktigt hur jag ska få det stöd jag behöver. Vet ju inte ens hur stödet ser ut. Just nu är tabletterna min bästa vän. De stillar den inre oron lite grann.

Pratade med min mor i dag och det var för första gången på länge riktigt givande.
Hon berättade om hur man måste acceptera kronisk smärta. Hon och far har ju det och hon gjorde en parallell till mig.
Att jag måste nog acceptera att jag kanske kommer ha de här problemen i resten av mitt liv. Att jag aldrig kommer må så där super duper bra som jag drömmer om. Jag kommer alltid ha problem med minnet och ha svårt att sköta mitt liv.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.
En del av mig säger: ja, kanske?
Medan den andra delen av mig skriker: NEJ, NEJ, NEJ!!!
Är så otroligt rädd att om jag accepterar min situation så kommer jag lägga mig ned och dö, sluta kämpa och aldrig komma någonvart.
Samtidigt så förstår jag min mors resonemang. Att man ska sluta kämpa mot strömmen utan simma med ströms och sakta simma in mot land istället för att man dränks motströms.
Jag vet inte, vad ska jag göra?

Jag gav en bra beskrivning på det hela, enligt mig själv.
Tänk dig att du har ett allvarligt benbrott och du har fruktansvärt ont. Det är nästan så att du svimmar av smärtan men tyvärr så måste du hålla dig medvetande för att överleva.
När vårdpersonalen äntligen kommer så har de ingen smärtlindring utan du får läka ihop och genom gå alla behandlingar helt obedövad.
Så känns det för mig. har sådan fruktansvärd smärta inom mig som bara blir värre och värre för varje dag som går.
Tog till och med mod till mig och åkte till psykakuten för att jag tänkte att de måste ju ändå ha några goda råd. Det måste ju veta hur jag får bort smärtan. Nån övning eller nåt sätt att tänka eller vad som helst för jag började bli desperat.
Nej, svarade sköterskan. Jag kunde försöka minska min arbetsbelastning och försöka planera dag för dag.
Jag blev helt förtvivlad. Inte nog med att jag måste gå och känna så här så kommer det heller inte gå över förrän jag har fått klarhet inom den fråga som orsakade det hela.
Kul… Det är nästan en månad dit, i bästa fall…
Sen kommer vi till nästa sak. Okej jag kan faktiskt minska en del av min arbetsbelstning men då ökas bara det dåliga samvetet som jag redan har fullt av. Planera min vardag, ja visst jag kan försöka men eftersom jag har det problem jag har så innefattar liksom det att jag inte kan planera.

Så ja, jag är lite pisst på psykvården. Tycker det borde finnas fler strategier till smärtlindring för psykisk smärta än inläggning och medicinering. Men vad vet jag jag är ju bara en av alla de psykpatienter som redan finns och klagar så vad vet jag?

Read Full Post »