Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘rädsla’

Så många går ensamma i livet
Söker kärlek,
trygghet,
närhet.
Någon att prata med
Dela filmen på Netflix
Få känna sig uppskattad och sedd

Så många går ensamma i livet
Men många gånger,
avvisar personen istället
den kärlek som ges
Rädslan att bli lämnad, sårad
Sårbar
Känslorna växer och blir,
ohanterbara

Så många går ensamma i livet
Istället för att ge sig hän
drar personen sig undan
Gömmer sig,
både för sig själv och andra
Våndas över att behöva vara ensam
Men inte våga ge sig hän

Ge sig hän vad livet har att ge
Med eller utan andra människor
Att våga leva
Så många går ändå ensamma i livet.

Annonser

Read Full Post »

Okej ingen tänker kanske på migrän som fest. Inte jag heller men innan migränen kom var jag på fest och hade jättekul.
Det var nämligen KM i min klubb med middag på kvällen. Mitt mål för dagen var att först och främst inte komma sist och orka vara med hela dagen. Detta gick i stort sett att uppfylla.
Först spelade man tillsammans med en annan person mot två stycken andra. Det började bra. Jag var läggare och min partner skytt. Han satte de två första skotten men missade tredje, vilket är otroligt bra gjort. Tyvärr gick det bara utför sen. Tror att min partner kände för stor press på sig och jag blev grymt stressad av att han inte klarade skotten så mina lägg blev urkassa. Som tur var fick vi walkover sista matchen för vi var udda antal deltagare. Detta räddade oss troligen från att hamna på sista plats så vi kom näst sist. Innan allt var över var jag så förbannad på mig själv som lät mig påverkas så mycket av min skytt så jag var tvungen att gå ut med vovven för att kyla av mig lite.
Så var första tävlingsdelen avklarad och målet uppnått. Nu skulle det spelas singel. Det blev gruppspel och jag insåg snabbt att jag inte hade en chans på miljonen att ens komma i närheten av en vinst i mina tre matcher med mina gruppmedlemmar. Jag kanske ska tillägga också att de här spelarna har spelat i mer än tio år och uppåt och jag har spelar i två eller tre månader.
Så med detta i tanken tänkte jag ändå inte låta mig slås utan strid så jag kastar mig in i första matchen och lyckas ändå få fem poäng innan det var över. Nästa match kammade jag hem noll men kände ändå att jag kämpat väl. Nu var jag helt utmattad och svettig. Jag längtade till att det skulle vara över och jag kunde lägga mig på soffan och vila innan middagen.
På något vis vände det där med den tanken. Det var som om en del av mig redan hade gått och lagts medan den andra delen fick energi och ny styrka inför den sista matchen. Nu ska jag faktiskt visa dem sa jag till mig själv. De ska inte tro att det bara är att gå ut på banan och sopa mattan med mig.
Och mycket riktigt bet jag i och höll mig kvar rejält upp till nio poäng och gjorde även min motståndare riktigt orolig innan han till slut vann. Oj vad stolt jag var! Jag kände det som om jag kammat hem guld trots att jag förlorat alla matcherna. Jag hade lyckats gett dem ett rejält motstånd!
Nu orkade jag absolut inget mer utan gick till rummet bredvid la mig på soffan och tvär slocknade ändå tills middagen började.
Det blev tipsrunda, god mat och roligt sällskap. Jag tror inte jag har skrattat så mycket på flera år. Allt kändes så naturligt och lätt. Inga konstlade leenden eller krystade samtal. Bara skratt och skoj.

Känns som ett otroligt framsteg för mig att klarat en sådan dag och inte bara det utan att jag dessutom tyckte dagen var rolig!
Tyvärr på kvällen när klockan var tio så okej då, jag hade väl haft mitt roliga, så upptäckte jag att personen mittemot såg så konstig ut. Jag tittade och tittade innan jag kom på vad det var. Jag såg inte ansiktet. Jag tittade på de andra som satt runt omkring mig och samma sak där. Aj då, migrän. Jag skyndade till min pojkvän som hade gått iväg för att spela lite till och meddelade att vi genast måste åka hem för att jag hade ungefär tio minuter en kvart innan huvudvärken kom.
Jag gick på toaletten för att ta min migrän medicin och tvätta händerna. Det tog ett tag innan jag lokaliserat vredet till kranen eftersom jag inte kunde se det. Sen stod jag och stirrade fascinerat ned i handfatet för jag såg bara halva avloppet och resten var som ett svart hål eller nått. Insåg att jag kanske skulle skynda mig hem och vi gick till bilen. Informerade min pojkvän att han måste hjälpa mig med möten och trafikljus, samt annat som var framför bilen eftersom jag inte kunde se i vissa vinklar. Försökte titta på hastighetsmätaren men gav upp ganska snart för jag såg siffrorna men inte pinnen som ska peka på siffrorna och när jag väl såg pinnen förstod jag inte vad siffrorna betydde. Blev som ett härligt glittermönster på min vänstra sida som jag förklarade för min pojkvän som allvarligt sa åt mig att hålla ögonen på vägen istället. Men det är svårt det där. För samtidigt som man vet att man ska få migrän är det så fascinerade vad hjärnan gör med än. Jag kunde inte längre tänka vilket gjorde att jag inte kunde prata ordentligt för jag tappade ord och betydelsen av vissa saker. Jag vet liksom vad jag ska säga men vet inte hur man säger det. När jag kom hem var jag lite skärrad men ändå ganska lugn. Jag tog fram tabletter och läste på fass vad jag fick kombinera. Tog med mig pillren upp, fixade en spyhink och lade mig i sängen. Kände mig grymt orolig att snart skulle migränen sätta igång på allvar. Pojkvännen satt på sängkanten och försökte lugna mig. Då fortsatte hjärnan spela mig spratt och pojkvännens röst blev demonisk. Det är det bästa jag kan förklara men allt jag sa, hörde och såg blev liksom förvridet och fruktansvärt skrämmande. Min vänstra arm började domna bort och kändes som om den skulle förångas och förkroppsligas på samma gång. Pojkvännen skulle vara snäll och smeka mig på armen så jag skulle känna att den var kvar men paniken bara växte eftersom det kändes som om det var någon annans arm han strök. Jag försökte nypa mig själv i armen för att känna den utan direkta resultat. Domningarna fortsatte upp till munnen och för att lugna mig själv förklarade jag för pojkvännen i vilken ordning domningarna skulle komma, hur de kändes och så vidare. Jag vet inte vad han sa som fick mig att bli lugn igen men till sist så kröp han ned med mig och vi låg sked tills jag somnade.

Jag skämtade idag och sa att det måste ha varit en ordetlig fest igår och att jag måste verkligen ha haft roligt med en sådan baksmälla utan sprit och allt.

Summan av kardemumman så hade jag jätte roligt hela dagen även om det tog mycket energi vilket troligen även orsakade migränen.
Plus att migrän är väldigt läskigt både att få och ha. Hela dagen idag så har hjärnan fortfarande spelat mig spratt med domningar och synstörningar. Hoppas huvudvärken är borta i morgon bara så man kan fortsätta som vanligt igen.

Read Full Post »

Jag har för första gången inför både mig själv och en annan person erkänt att jag faktiskt blivit våldtagen. Även om jag inte pratade om det, vad som hände och allt det där så erkände jag det i alla fall.
Var otroligt jobbigt men ändå en stor lättnad. Ingenting hände. Ingen som stod och pekade finger åt mig, skrattade eller gottade sig åt de snaskiga detaljerna. Bara ett ömt mottagande, en axel att gråta ut mot utan att skämmas över den hemska hemligheten.
Fick även många svar om mig själv och mitt beteende när det gäller sex.

Min största frustration just nu är att många associerar våldtäkt med någon vilt främmande människa som hoppar fram ur buskarna och våldsför sig på en.
Men det värsta är att de flesta våldtäkter sker bakom lykta dörrar i ”hemmets lugna vrå”. Detta skrivs det dock inte mycket om i tidningarna och det är som om samhället gemensamt valt att blunda för dessa hemskheter bara för att de sker i hemmet. Det är på något sätt mer okej och mindre hemskt än en våldtäkt ute på stan.
Jag skulle nog vilja säga att det är minst lika hemskt om inte värre kanske. Det som händer är ju att den du älskar och som du tror älskar dig helt plötsligt visar en annan sida. Plus det faktum att denna våldtäkt ofta sker upprepade antal gånger.
Ändå är den på något vis mer accepterad?

Jag försöker sortera mina tankar och minnen men får inte ihop det riktigt. En minnesbild jagar mig från grundskolan.
Jag är i skogen, tror det är ovanför skolan, någon/några drar i min byxslinning för att dra av mig byxorna. Det jobbiga är att jag inte ser deras ansikten och minnet är inte helt. Det är som en skadad skiva som upprepar sig själv och hoppar mellan de olika avsnitten utan direkta sammanhang.
Vad var det som hände? Varför låg jag där i skogen och de höll på som de gjorde?
Jag minns dock skammen av att bli avklädd under tvång. Hur de skrattade och fnissade. Att skolklockan ringde och de lämnade mig.
Hur kan jag minnas platsen så specifikt men inte vad som hände?

Jag sörjer dock över det som hänt mig. Över allt nytt jag får lära om mig själv. Jag får en bit av mig själv samtidigt som det känns som om jag förlorar en. Vem är jag egentligen?

Read Full Post »

Ibland vill man bara inte veta vissa saker även om man måste.
Låg och pratade med mina EP:n nu på förmiddagen som jag brukar göra. Försöker hitta orsaken till att jag inte riktigt kan förhålla mig normalt till mat.
Sessionen gick på som vanligt och jag fick lite bilder och förklaringar till olika saker. Eftersom det gick väldigt bra och jag tyckte jag fick bra kontakt fortsatte jag allt djupare nedåt åt olika håll och kanter i mitt medvetande. Plötsligt fick jag som en uppenbarelse och jag blev så otroligt ledsen. Jag kände mig otroligt liten och rädd, allt var så hopplöst. Jag kände hur tårarna rann nedför mina kinder på riktigt och plötsligt grät jag som en litet barn som inte finner någon tröst.
Jag fortsatte dock prata med mig själv och trösta att allt ändå var bra eftersom det var över nu detta hände för över 20 år sedan. Men gråten fortsatte så jag var tvungen att öppna ögonen och visa för mig själv vart jag faktiskt befann mig, hemma hos mig, trygg i mitt eget sovrum.
Det var som om någon annan tittade med mina ögon men så småning om lugnade jag ned mig lite och slutade gråta.
Jag frös inombords för helt plötsligt visste jag inte längre vem jag riktigt var.
Var hela mitt liv uppdiktat efter mina föräldrar och efter mina föräldrars villkor?
Saker jag gillar är de mina saker eller gillar jag dem för att jag blivit tvingad att gilla dem?

Read Full Post »

Jag hatar verkligen politik och känner stor ångest inför valet idag. Hur ska lilla jag kunna påverka och veta vad min röst leder till, känns det som.
Jag är faktiskt inte nöjd med något parti och eftersom jag inte gillar att prata politik så ska jag heller inte gå in närmare på det.
Jag tycker dock det är skrämmande hur politiken kan drabba människor. Läste en sådan fruktansvärt hemskt inlägg igår.
Tristessa pratar också mycket om detta om hur politiken drabbar oss. Jag själv blir bara så trött när jag tänker på allt eftersom jag själv också har drabbats flera gånger.
Det jag tycker är svårast med nyvalet och allt det innebär att man vet inte om de faktiskt menar vad de säger. Jag läste en artikel i kommunals tidning om vad som lovats innan förra valet och vad som hänt dessa år. Det hela visade sig vara katastrofala följder i form av att folk fick sparken istället för att det skulle bli fler jobb som mo(r)deraterna lovat.
Ja jag skriver så för att visst fick säkert några det bättre med regeringsskiftet. Men de flesta jag pratat med har fått det sämre. Trots att de tillhörde den grupp som utlovades ett bättre liv med mer pengar.
Sen att inte tänka på alla sjuka som drabbats så hårt av detta.

Read Full Post »

Jag har ju berättat lite smått om mig själv och mina ”personer” i huvudet. Idag hände något helt nytt som jag blev väldigt fascinerad över.
Jag låg i min säng och pratade lite inåt om hur veckan varit och om de hade något nytt att berätta. Tro det eller ej så svävade jag iväg och mr X hamnade på tapeten. Jag tittade lite på de minnen jag hade och jämförde de som var behandlade med EMDR och de som inte var det. När jag valde ett bearbetat minne så fick jag liksom inte riktigt access till det utan jag upplevde det bara suddigt och otydligt även om jag minns vad som hänt. Längre än så hann jag inte förrän jag fördes iväg till ett annat minne. Mr X satt med sin pistol som drevs med en kolsyrepatron och demonstrerade hur starkt den kunde skjuta. Han hade en bunt papper på ungefär 30cm och sköt in i den. Kulan kom nästan igenom. Sedan satte han den mot min tinning och talade om att han kunde döda mig med den. Den skulle kanske inte gå rakt genom båda skallbenen men ändå göra tillräckligt med skada för att jag troligen skulle dö. Enklare vore att skjuta genom ögat eftersom då var det bara ett ben och trycket skulle göra mos av hjärnan, trycka in ögat. Så satte han mynningen mot ögat, strök den runt mitt ansikte.
När jag nu tänker på minnet så skenar hjärtat iväg, jag blir yr i huvudet och får ont i magen. Jag känner den kalla mynningen trots att jag vet att det var fem år sedan.
Först kom minnet som en film men när jag sett på det en gång blev det som en del av mig, något som jag faktiskt minns och som hänt mig även om det känns extremt avlägset och svårt att förstå.
Det andra minnet jag fick var att jag var rädd och ville lägga en kniv under min kudde för att kunna försvara mig. Har ingen aning om dessa minnen hänger ihop eller om de ens är inom samma tidsram. Problemet med kniven var att jag inte vågade lägga den där om mr X skulle hitta den och då istället använda den på mig. Jag minns att jag tänkte denna tanke väldigt länge, kanske några veckor men vågade som sagt aldrig utföra den och sedan föll den i glömska och rädsla.

Det jag ofta funderar över när jag får veta sådant om mig själv är att om jag var så fruktansvärt rädd att jag vill gömma en kniv vid huvudkudden för försvar. Varför lämnade jag honom inte? När jag var så rädd för att han dessutom skulle använda kniven på mig så varför gick jag inte därifrån?

Nu vet jag i alla fall varför jag varje natt drömmer om att det står en man i mitt rum med en kniv, redo att hugga mig. Det är dessa minnen som försökt komma upp till ytan. Min maktlöshet över att inte kunna göra något för att skydda mitt liv utan när som helst bli dödad.

Jag blir skärrad när jag skriver ned detta. Min förnekelse blir allt svagare och jag måste snart inse att detta faktiskt har hänt mig. Mina händer skakar, magen knyter sig och jag känner mig alldeles tung.
Det känns bara alldeles för fruktansvärt och oacceptabelt att leva med. Det svåra är att minnen är så starka. Min verklighet blir tvådelad och jag är både där och nu samtidigt. Allt kunde lika gärna ha hänt för fem minuter sen istället för fem år sen.

Read Full Post »

Ibland blir jag så rädd. Jag vet att jag har PSTD vilket orsakar mina koncentrationssvårigheter och minnesproblem. Men när jag märker att minnet och koncentrationen blir sämre och sämre så blir jag livrädd. Jag blir helt blockerad och allt jag kan tänka på är: ”Hur ska min framtid se ut, hur är minnet då?”, ”Har jag fått alzheimers som bara är dold av PSTD:n?”
Jag har väldigt svårt att då förstå att jag är väldigt stressad för stunden eller känner mig trängd/tvingad. Jag kan heller inte tänka bakåt och se att jag haft sådana återkommande perioder av ”glömska” som sedan blivit bättre igen.
Något i mig tvivlar hela tiden och är livrädd för att jag ska bli fast i mitt ingenmansland. Där jag tappat tidsbegreppet, minnet och ibland till och med vem jag är.
Många människor är ju livrädd för att drabbas av demens. De ser antingen sina egna föräldrar eller kanske närstående som ”försvinner in i dimman” och de blir livrädda för det är okänt.
Kanske har jag blivit en sån? Jag har jobbat mycket inom äldreomsorgen och lärt mig acceptera demensen. Det är ju deras värld och man kan inte göra något åt det. De flesta människorna är rädd för att vara en belastning om de blir dementa och få dåligt samvete när de väl sitter där och är dement. Men det finns faktiskt många som mår riktigt bra i sin demens, som inte ens märker av det.
Jag jobbade med en tant en gång som ständigt sa hur hemskt det var med kvinnan nere på ettan som var dement, vilket jobbigt liv hon måste ha. Hon sa även hur skönt hon tyckte det var att hon iallafall fortfarande var kry och inte höll på att yra i nattmössan som kvinnan där nere.
Det halv roliga i denna historia är att hon var en av de mest dementa på den avdelningen men hon visste inte ens om det. Hon fick leva lyckligt ovetandes och känna sig frisk och nöjd.

Jag har dock tyvärr två värre historier som inte alls är så roliga. Den ena handlar om en tant som var vaken tre dygn och sov i tre dygn. Hela hennes liv hade liksom fastnat i den cykeln. När hon började vakna så mådde hon jättebra. Pratade på och var väldigt social nästan lite för uppåt. Men när det gått ungefär hälften av hennes vakenhet så gick kurvan kraftigt nedåt. Hennes ena barn var försvunnet och hon sprang och letade henne överallt. Hon trodde att hennes man som var borta hade skjutit skallen av sig. Till sist så orkade hon inte mer och då somnade hon om än oroligt men till slut efter ungefär ett halvt dygn så sov hon helt tills det var dags att börja om på cykeln igen. Henne led jag verkligen med eftersom jag såg hur hon gång på gång mådde så fruktansvärt dåligt. Gång på gång upprepades samma historia och det fanns inget varken vi personal eller hon kunde göra åt det här. Det är något jag vill kalla en verkligen dålig och hemsk demens där man fastnar i ett så fruktansvärt tråkigt minne som spolas upp om och om igen.

Min sista historia är något som jag förstår skrämmer många människor och det är nog från den här iakttagelsen som människor blir rädda för demens.
När jag började jobba inom äldreomsorgen hamnade jag på en jättebra avdelning med både trevlig personal och trevliga boende. En del dementa och andra var helt klara. Jag fick väldigt bra kontakt med en av de boende på avdelningen och det är honom jag vill berätta om.
Den här mannen var en tvättäckta gentleman och klarade sig i stort sett helt själv där på boende. Förr fanns det något som kallades för servicehus där man bodde som i vanliga lägenheter men med personal bara utanför dörren. Kanske lite som dagens plusboende fast med vården närmare. Han hade bott på detta ställe innan det övergick till att bli ett äldreboende det vill säga flera år. Anledning till att han bodde här överhuvudtaget var att han hade diabetes och lite problem att gå. Jag jobbade under sommaren och allt var frid och fröjd. När jag dock kom tillbaka för att jobba extra några månader senare så var han förändrad. Han var vresig och misstänksam. Något som han aldrig varit förut. Nu pratar vi inte om vanlig vresighet utan han kunde bli riktigt förbannad över småsaker. Sakta såg jag honom förändras från den trevlige mannen jag träffade i somras till någon jag inte alls kände igen längre. Han klagade över att saker försvann, någon hade stulit dem från honom. Mattiderna kom han inte alls ihåg utan kom tillbaka fem, tio minuter efter han ätit och frågade om det inte blev mat snart för han var hungrig och han hade ju väntat hela dagen på att få äta. Han blev argsint mot de andra boende när de var långsamma och upprepande. En av hans vänner som han skaffat sig under tiden han bott där blev han rejält ovän med och de gick knappt att ha i samma rum längre och när de var tillsammans så hittade de på en massa konspirationer som var mot dem. Han kunde inte längre sova om nätterna för han visste inte om det var natt eller dag. Det hjälpte inte att visa honom om det var mörkt eller ljust ute.
Jag levde som i förnekelse att denne trevliga man som jag tyckte så mycket om hade förändrats så totalt. Men en natt fick jag ett bryskt uppvaknade och var verkligen tvungen att inse vad som hade hänt.
Jag gick i vanlig ordning runt på avdelningarna för att kolla att allt var okej men när jag kom till han dörr så fick jag en konstig känsla av att något var fel. VI brukar normalt inte gå in till honom på nätterna men den här natten så fick jag just denna känsla. Jag tog nyckelknippan och började leta efter rätt nyckel. Då hör jag att något rör sig där inne och det låter som om någon flyttar möblerna. Jag var helt övertygad om att han hade ramlat eller liknade och att han försökte påkalla hjälp. Jag satte nyckeln i dörren och då kom ytterligare en känsla över mig att jag borde nog stå bakom dörren. Jag vet än i dag inte vad det var som sa åt mig att bete mig så men troligen så räddade det mig från diverse skador. När jag öppnat dörren så pass att jag skulle till att sticka in huvudet så kom en käpp farandes som att hugga den som kom in. Han hade satt på broddarna på den och för er som inte vet hur de ser ut så kan jag förklara kort att det är som en vass ispigg längst ned på käppen. Det var denna han försökte hugga med. Jag blev alldeles förskräckt och tänkte att nu måste det verkligen ha hänt något allvarligt. Jag öppnade hela dörren och där satt han på sin rullator i full stridsmundering. Han hade kuddar och käppar och jag vet inte allt. Han skrek åt mig att jag inte skulle komma här och bryta mig in. Jag försökte förklara att det var jag. Flickan han lärt känna så väl förra sommaren men han kände inte längre igen mig. Jag var en inbrottstjuv i hans ögon, en inkräktare och spion. Jag blev verkligen ledsen men insåg samtidigt allvaret i denna situation. Jag kallade på hjälp men inte förrän flera timmar senare hade vi lyckats lugna honom att det inte var någon fara och att vi bara var där för att sköta om honom och se till att han mådde bra. Kryckan försvann illa kvickt och alla andra vassa föremål på hans rum. Det här var en hemsk period både för oss och för honom. Mest för honom naturligtvis eftersom han inte förstod vad som föregicks. En dag kunde han vara helt klar och en annan helt borta. De dagar då han var halvklar var värst eftersom han blev plågsamt medveten om vad som hände med honom. Han höll på att försvinna som han själv sa. Flera dagar kunde försvinna för honom och detta plågade honom fruktansvärt.
Detta pågick i ungefär ett år sedan ”försvann” han för gott om man ska prata i hans egna termer. Han hade nu nåt slutstadiet, enligt mig, i demensen. Han blev lyckligt ovetandes igen.

Den här historien har hjälpt mig otroligt mycket i mitt liv. När jag började märka att minnet blev sämre och även dagar försvann för mig så kunde jag i alla fall känna en liten tröst. Det skulle snart vara över. Jag skulle också snart få vara lyckligt ovetandes om mitt tillstånd. Min rädsla var dock att jag skulle hamna i en sån där cykel och må dåligt hela tiden.
Men här sitter jag nu nästan fem år senare och jag lever fortfarande, är fortfarande pinsamt medveten om mitt dåliga minne. Dagar försvinner fortfarande men jag mår i alla fall bra. Mina tankar gick ofta till dem där på äldreboendet när jag tvingades sluta arbeta. Men de hjälpte mig genom att jag fick hopp om att man kan leva bra även om man inte minns.
Många säger att de aldrig vill bli dementa. Jag säger att det märker du inte så ta vara på livet så länge du minns.
Lev nu för det spelar egentligen ingen roll om du minns eller inte. Huvudsaken du mår bra och trivs i det liv du lever.

Read Full Post »

Older Posts »