Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘rädd’

Jag har ju berättat lite smått om mig själv och mina ”personer” i huvudet. Idag hände något helt nytt som jag blev väldigt fascinerad över.
Jag låg i min säng och pratade lite inåt om hur veckan varit och om de hade något nytt att berätta. Tro det eller ej så svävade jag iväg och mr X hamnade på tapeten. Jag tittade lite på de minnen jag hade och jämförde de som var behandlade med EMDR och de som inte var det. När jag valde ett bearbetat minne så fick jag liksom inte riktigt access till det utan jag upplevde det bara suddigt och otydligt även om jag minns vad som hänt. Längre än så hann jag inte förrän jag fördes iväg till ett annat minne. Mr X satt med sin pistol som drevs med en kolsyrepatron och demonstrerade hur starkt den kunde skjuta. Han hade en bunt papper på ungefär 30cm och sköt in i den. Kulan kom nästan igenom. Sedan satte han den mot min tinning och talade om att han kunde döda mig med den. Den skulle kanske inte gå rakt genom båda skallbenen men ändå göra tillräckligt med skada för att jag troligen skulle dö. Enklare vore att skjuta genom ögat eftersom då var det bara ett ben och trycket skulle göra mos av hjärnan, trycka in ögat. Så satte han mynningen mot ögat, strök den runt mitt ansikte.
När jag nu tänker på minnet så skenar hjärtat iväg, jag blir yr i huvudet och får ont i magen. Jag känner den kalla mynningen trots att jag vet att det var fem år sedan.
Först kom minnet som en film men när jag sett på det en gång blev det som en del av mig, något som jag faktiskt minns och som hänt mig även om det känns extremt avlägset och svårt att förstå.
Det andra minnet jag fick var att jag var rädd och ville lägga en kniv under min kudde för att kunna försvara mig. Har ingen aning om dessa minnen hänger ihop eller om de ens är inom samma tidsram. Problemet med kniven var att jag inte vågade lägga den där om mr X skulle hitta den och då istället använda den på mig. Jag minns att jag tänkte denna tanke väldigt länge, kanske några veckor men vågade som sagt aldrig utföra den och sedan föll den i glömska och rädsla.

Det jag ofta funderar över när jag får veta sådant om mig själv är att om jag var så fruktansvärt rädd att jag vill gömma en kniv vid huvudkudden för försvar. Varför lämnade jag honom inte? När jag var så rädd för att han dessutom skulle använda kniven på mig så varför gick jag inte därifrån?

Nu vet jag i alla fall varför jag varje natt drömmer om att det står en man i mitt rum med en kniv, redo att hugga mig. Det är dessa minnen som försökt komma upp till ytan. Min maktlöshet över att inte kunna göra något för att skydda mitt liv utan när som helst bli dödad.

Jag blir skärrad när jag skriver ned detta. Min förnekelse blir allt svagare och jag måste snart inse att detta faktiskt har hänt mig. Mina händer skakar, magen knyter sig och jag känner mig alldeles tung.
Det känns bara alldeles för fruktansvärt och oacceptabelt att leva med. Det svåra är att minnen är så starka. Min verklighet blir tvådelad och jag är både där och nu samtidigt. Allt kunde lika gärna ha hänt för fem minuter sen istället för fem år sen.

Annonser

Read Full Post »

Jag är så trött och rädd. Känner mig otroligt ensam just nu med allt som händer. Minsta lilla rörelse sätter mig ur balans. Jag vet att jag bara tycker synd om mig själv men jag vet inte hur jag ska vända på det. Jag har ingen annan än de som är ”tvingade” att vara med mig (sjukvården).
Min familj finns där, visst men inte… Jag vet inte hur jag ska förklara det. Bara pliktmässigt, det är ingen som känner mig.
Jag har en kompis som följt med mig sedan sexan och vi ”belastar” inte varandra på detta sätt utan vi bara umgås någon gång ibland, inget prat utan bara umgänge.
Den enda jag känner jag kan prata med är mitt ex och det fungerar ju liksom inte längre eftersom vi gjort slut och ännu påtagligare blir det eftersom det var just av den anledningen som det tog slut. Båda mina syskon flyr för vinden, de orkar inte mer. Likaså med mina föräldrar. Så vem kan jag vända mig till? Vem ska jag prata med?
Känner mig så fruktansvärt ensam i det här med bostödsansökan. Vem stöttar mig där? Vem lyssnar på mig när sorgen kommer över mig på dagarna att jag inte klarar eller orkar göra allt som skulle behövas göras? Vem ska jag ringa när jag verkligen behöver någon som bara kan lyssna?
Jag känner mig som ett korn som blivit mosad i en mortel och spridd för vinden. Marken under mina fötter rämnar och jag klamrar mig desperat fast i spillrorna. När jag sedan öppnar ögonen ser världen ut som den alltid gjort men jag vet att den när som helst ska kollapsa.
Hur ska jag ta mig ut på andra sidan?

Read Full Post »

Nu har jag i alla fall rivit av mig lite av min frustration jag bär på. Till min stora förvåning så bär jag på väldigt många frågor. Så här såg brevet ut.

Anledningen till att jag vill ha/ville ha en samtalskontakt är för att jag har så många frågor och funderingar.
Vad är PSTD?
Vad innebär det?
Hur kan jag bearbeta det?
Vad är flasharna?
Vad händer vid en flash?
Varför får jag flashar?
Varför har jag inget minne?
När ska jag få minnesträningen?
Det vi pratade om sist betyder det att jag inte ska få träffa arbetsterapeuten?
Vad är EMDR eller vad det heter?
Vad innebär det?
Kommer jag bli ”botad”? För resten av livet?
Varför är jag rädd för min pojkvän?
Varför kan jag inte lita på människor?
Hur ska jag kunna lite på människor?
Hur ska jag få vänner om jag inte kan lite på nån?
Hur ska jag bete mig mot mina vänner? Med tanke på minnet och koncentrationen.
Varför är det ingen som hjälper mig med det jag verkligen behöver hjälp med? Så känns det åtminstone!
Är jätte trött på att allt tar så lång tid att jag inte får någon ordning på mitt liv. Saknar all struktur och inget jag gör får det att fungera.
Varför är jag trött hela tiden?
Varför orkar jag inget utan blir trött efter bara någon enstaka aktivitet?
Hur ska jag bygga upp mitt självförtroende?
Hur gör jag för att sluta tracka ned på mig själv hela tiden?
Varför är jag aldrig nöjd med det jag gör?
Varför känner jag alltid panik i slutet av dagen över allt jag inte hunnit gjort?
Varför kan jag inte uppskatta det jag har gjort?
Varför är jag så förvirrad?
Hur kan det komma sig att min hjärna är som sirap?
Varför fungerar ingenting som vanligt längre?
Varför kan jag ibland inte prata?
Varför kan jag ibland inte tänka?
Varför säger jag något helt annat än det jag menar?
Varför kan jag inte säga ett ord eller beskriva något utan det kommer bara ut goja?
Varför kan ingen svara på mina frågor som jag nu ställt i fyra eller fem år?
Nu får det räcka!!! Jag vill ha svar!!!!!
Oavsett vårdköer eller dylikt, är så fruktansvärt less på att hela tiden behöva vänta på att bli frisk för det är så det känns. Jag har väntat i flera år nu. Nu räcker det!
Känner mig arg, ledsen, uppgiven och orolig. Samt otroligt maktlös över vad som ska hända med mig. Inget kan jag göra själv utan jag är helt i händerna på andra människor. Det är faktiskt ingen kul sits. Det MÅSTE finnas något jag kan göra för jag håller på att bli tokig nu. Jag skämtar faktiskt inte utan jag känner för var dag som går hur jag förlorar greppet mer och mer.
Jag sluter min inåt och vill snart inte göra något för allt som finns att göra är att vänta, vänta och vänta.

MVH *******

 

Inte konstigt att jag går om kring och är frustrerad när jag bär på så mycket. Det där är ju inte ens hälften om jag skulle tömma mig helt och hållet. Men det var det som jag kom fram till vid ingivelsens ögonblick.
Min förhoppning är att jag ska få träffa någon kompetent person som kan ge svar på tal för en gångs skull. Men inom landstinget? Nja då kan man nog bara drömma eller vänta fyra år till…

Read Full Post »

Ibland blir jag så rädd. Jag vet att jag har PSTD vilket orsakar mina koncentrationssvårigheter och minnesproblem. Men när jag märker att minnet och koncentrationen blir sämre och sämre så blir jag livrädd. Jag blir helt blockerad och allt jag kan tänka på är: ”Hur ska min framtid se ut, hur är minnet då?”, ”Har jag fått alzheimers som bara är dold av PSTD:n?”
Jag har väldigt svårt att då förstå att jag är väldigt stressad för stunden eller känner mig trängd/tvingad. Jag kan heller inte tänka bakåt och se att jag haft sådana återkommande perioder av ”glömska” som sedan blivit bättre igen.
Något i mig tvivlar hela tiden och är livrädd för att jag ska bli fast i mitt ingenmansland. Där jag tappat tidsbegreppet, minnet och ibland till och med vem jag är.
Många människor är ju livrädd för att drabbas av demens. De ser antingen sina egna föräldrar eller kanske närstående som ”försvinner in i dimman” och de blir livrädda för det är okänt.
Kanske har jag blivit en sån? Jag har jobbat mycket inom äldreomsorgen och lärt mig acceptera demensen. Det är ju deras värld och man kan inte göra något åt det. De flesta människorna är rädd för att vara en belastning om de blir dementa och få dåligt samvete när de väl sitter där och är dement. Men det finns faktiskt många som mår riktigt bra i sin demens, som inte ens märker av det.
Jag jobbade med en tant en gång som ständigt sa hur hemskt det var med kvinnan nere på ettan som var dement, vilket jobbigt liv hon måste ha. Hon sa även hur skönt hon tyckte det var att hon iallafall fortfarande var kry och inte höll på att yra i nattmössan som kvinnan där nere.
Det halv roliga i denna historia är att hon var en av de mest dementa på den avdelningen men hon visste inte ens om det. Hon fick leva lyckligt ovetandes och känna sig frisk och nöjd.

Jag har dock tyvärr två värre historier som inte alls är så roliga. Den ena handlar om en tant som var vaken tre dygn och sov i tre dygn. Hela hennes liv hade liksom fastnat i den cykeln. När hon började vakna så mådde hon jättebra. Pratade på och var väldigt social nästan lite för uppåt. Men när det gått ungefär hälften av hennes vakenhet så gick kurvan kraftigt nedåt. Hennes ena barn var försvunnet och hon sprang och letade henne överallt. Hon trodde att hennes man som var borta hade skjutit skallen av sig. Till sist så orkade hon inte mer och då somnade hon om än oroligt men till slut efter ungefär ett halvt dygn så sov hon helt tills det var dags att börja om på cykeln igen. Henne led jag verkligen med eftersom jag såg hur hon gång på gång mådde så fruktansvärt dåligt. Gång på gång upprepades samma historia och det fanns inget varken vi personal eller hon kunde göra åt det här. Det är något jag vill kalla en verkligen dålig och hemsk demens där man fastnar i ett så fruktansvärt tråkigt minne som spolas upp om och om igen.

Min sista historia är något som jag förstår skrämmer många människor och det är nog från den här iakttagelsen som människor blir rädda för demens.
När jag började jobba inom äldreomsorgen hamnade jag på en jättebra avdelning med både trevlig personal och trevliga boende. En del dementa och andra var helt klara. Jag fick väldigt bra kontakt med en av de boende på avdelningen och det är honom jag vill berätta om.
Den här mannen var en tvättäckta gentleman och klarade sig i stort sett helt själv där på boende. Förr fanns det något som kallades för servicehus där man bodde som i vanliga lägenheter men med personal bara utanför dörren. Kanske lite som dagens plusboende fast med vården närmare. Han hade bott på detta ställe innan det övergick till att bli ett äldreboende det vill säga flera år. Anledning till att han bodde här överhuvudtaget var att han hade diabetes och lite problem att gå. Jag jobbade under sommaren och allt var frid och fröjd. När jag dock kom tillbaka för att jobba extra några månader senare så var han förändrad. Han var vresig och misstänksam. Något som han aldrig varit förut. Nu pratar vi inte om vanlig vresighet utan han kunde bli riktigt förbannad över småsaker. Sakta såg jag honom förändras från den trevlige mannen jag träffade i somras till någon jag inte alls kände igen längre. Han klagade över att saker försvann, någon hade stulit dem från honom. Mattiderna kom han inte alls ihåg utan kom tillbaka fem, tio minuter efter han ätit och frågade om det inte blev mat snart för han var hungrig och han hade ju väntat hela dagen på att få äta. Han blev argsint mot de andra boende när de var långsamma och upprepande. En av hans vänner som han skaffat sig under tiden han bott där blev han rejält ovän med och de gick knappt att ha i samma rum längre och när de var tillsammans så hittade de på en massa konspirationer som var mot dem. Han kunde inte längre sova om nätterna för han visste inte om det var natt eller dag. Det hjälpte inte att visa honom om det var mörkt eller ljust ute.
Jag levde som i förnekelse att denne trevliga man som jag tyckte så mycket om hade förändrats så totalt. Men en natt fick jag ett bryskt uppvaknade och var verkligen tvungen att inse vad som hade hänt.
Jag gick i vanlig ordning runt på avdelningarna för att kolla att allt var okej men när jag kom till han dörr så fick jag en konstig känsla av att något var fel. VI brukar normalt inte gå in till honom på nätterna men den här natten så fick jag just denna känsla. Jag tog nyckelknippan och började leta efter rätt nyckel. Då hör jag att något rör sig där inne och det låter som om någon flyttar möblerna. Jag var helt övertygad om att han hade ramlat eller liknade och att han försökte påkalla hjälp. Jag satte nyckeln i dörren och då kom ytterligare en känsla över mig att jag borde nog stå bakom dörren. Jag vet än i dag inte vad det var som sa åt mig att bete mig så men troligen så räddade det mig från diverse skador. När jag öppnat dörren så pass att jag skulle till att sticka in huvudet så kom en käpp farandes som att hugga den som kom in. Han hade satt på broddarna på den och för er som inte vet hur de ser ut så kan jag förklara kort att det är som en vass ispigg längst ned på käppen. Det var denna han försökte hugga med. Jag blev alldeles förskräckt och tänkte att nu måste det verkligen ha hänt något allvarligt. Jag öppnade hela dörren och där satt han på sin rullator i full stridsmundering. Han hade kuddar och käppar och jag vet inte allt. Han skrek åt mig att jag inte skulle komma här och bryta mig in. Jag försökte förklara att det var jag. Flickan han lärt känna så väl förra sommaren men han kände inte längre igen mig. Jag var en inbrottstjuv i hans ögon, en inkräktare och spion. Jag blev verkligen ledsen men insåg samtidigt allvaret i denna situation. Jag kallade på hjälp men inte förrän flera timmar senare hade vi lyckats lugna honom att det inte var någon fara och att vi bara var där för att sköta om honom och se till att han mådde bra. Kryckan försvann illa kvickt och alla andra vassa föremål på hans rum. Det här var en hemsk period både för oss och för honom. Mest för honom naturligtvis eftersom han inte förstod vad som föregicks. En dag kunde han vara helt klar och en annan helt borta. De dagar då han var halvklar var värst eftersom han blev plågsamt medveten om vad som hände med honom. Han höll på att försvinna som han själv sa. Flera dagar kunde försvinna för honom och detta plågade honom fruktansvärt.
Detta pågick i ungefär ett år sedan ”försvann” han för gott om man ska prata i hans egna termer. Han hade nu nåt slutstadiet, enligt mig, i demensen. Han blev lyckligt ovetandes igen.

Den här historien har hjälpt mig otroligt mycket i mitt liv. När jag började märka att minnet blev sämre och även dagar försvann för mig så kunde jag i alla fall känna en liten tröst. Det skulle snart vara över. Jag skulle också snart få vara lyckligt ovetandes om mitt tillstånd. Min rädsla var dock att jag skulle hamna i en sån där cykel och må dåligt hela tiden.
Men här sitter jag nu nästan fem år senare och jag lever fortfarande, är fortfarande pinsamt medveten om mitt dåliga minne. Dagar försvinner fortfarande men jag mår i alla fall bra. Mina tankar gick ofta till dem där på äldreboendet när jag tvingades sluta arbeta. Men de hjälpte mig genom att jag fick hopp om att man kan leva bra även om man inte minns.
Många säger att de aldrig vill bli dementa. Jag säger att det märker du inte så ta vara på livet så länge du minns.
Lev nu för det spelar egentligen ingen roll om du minns eller inte. Huvudsaken du mår bra och trivs i det liv du lever.

Read Full Post »

Nu har jag sån där fruktansvärd ångest igen. Det värsta är egentligen inte själva ångesten och att det kryper i kroppen. Det värsta är att jag inte vet hur jag ska bli av med den eller vad som orsakar den.
Har suttit ned nu och gjort en tankekarta över allt som ligger och gror i huvudet. Som vanligt så var det en hel del. Något nytt som dock kom upp och som tog upp en väldigt stor del dessutom var rädsla. Rädsla och stress.
Jag kom fram till att jag känner mig väldigt stressad men utan någon riktigt orsak förutom allt som snurrar i huvudet. Stressen leder till rädsla. Jag känner mig rädd och osäker. Men varför och vad gör man åt det?

Read Full Post »

Är jag rädd för att vara ensam?
Är jag rädd att bli utan närhet?
Vad är det med mina val av människor runt omkring mig?
Verkar som att jag ständigt ser ned på mig själv och minimerar mitt eget värde.
Nu är jag där igen… trodde inte det men nu när jag fått en klarare bild så verkar det inte bättre.
Men ingen kan ju veta hur än människa är innan man lärt känna dem. Alla förtjänar ju ändå en slags prövotid.

Jag tror att prövotiden för den här människan är ute nu. Har vänt och vridit på problemet/problemen men inte fått någon riktigt rätsida på någonting. Svar har jag fått men stått lika förvirrad efteråt i alla fall. Jag är för lätt smickrad helt enkelt. Var bara tillmötesgående så lägger jag mig snällt ned igen.

Jag blir besviken på mig själv som låter mig utnyttjas så.

Sanning eller lögn?

I övrigt har det varit en underbar dag. Är så glad för det var längesen jag hade EN bra dag och nu har jag haft TRE på rad!

Read Full Post »