Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘psyket’

Ibland känns det som en tävling mot mig själv att skriva här. Hur ofta ska jag skriva, hur mycket och om vad? Jag vill så gärna att det ska vara ett regelbundet bloggande men det inträffar nästan aldrig för det orkar jag inte. I mångt och mycket så är det ju ofta om mer allvarliga saker jag skriver om så det är väl egentligen inte så konstigt. Att bara sitta och skriva ett blogginlägg för skrivandets skull känns inte riktigt som min grej. Bloggen skulle heller inte kunna vara anonym i det långa loppet. Helt och hållet blir den väl inte det nu heller för skulle någon jag känner läsa utan att veta att det är min blogg så skulle troligen pusselbitarna falla på plats.

Jag har i alla fall en glad nyhet att dela med mig av. Eller egentligen två. För det första: Det är vitt ute!!!!!
Den andra mer seriösa nyheten är att jag ska få bli gudmor till världens sötaste lilla tös som föddes för några dagar sedan. Har vakat över deras familj i nästan en månad och nu äntligen har hon kommit!

En annan lite tråkigare nyhet är att min mage har pajat totalt och jag nu får äta ”barnmat”(läs: mild mat) och välling. Dock kan jag meddela att jag lagade egen ”barnmat” igår och det blev super gott! I stort sett inga kryddor i utan bara grönsaker som smak. Så skönt att få tugga istället för ICA:s barnpuré. Jag förstår inte, vart försvann tolvmånaders barnmaten? När jag var liten så köpte mor ibland barnmat om vi skulle på långa resor och så. Men den hade ju ändå tuggmotstånd. Vart jag än letade hittade jag endast sex månaders barnmat, grådaskig slemmig burkmat. Stackars bebisar.

Jag har även upptäckt en ny sak om mig själv. Jag tycket inte om svartpeppar. Det kan i och för sig hänga ihop med min känsliga magen för tillfället men jag tror inte det. Det är faktiskt väldigt spännande att upptäcka nya saker om sig själv, lite som att lära om på nytt. Men det är svårt att gå in i rollen JAG och våga se vad JAG tycker om saker och ting istället för att hamna i samma gamla hjulspår. JAG tycker heller inte om konflikter eller orättvisor och de gör henne väldigt ledsen inombords men JAG älskar djur. Speciellt ulliga och gulliga djur med djupa, kloka ögon.
Därför har mina katter och hund fått ny betydelse för mig och jag pratar med dem på ett annat sätt. Visst har det betytt mycket för mig förut också men nu är de min familj.
JAG känner inte heller starka känsla av flykt utan trivs ändå ganska bra där hon är och ser ljust på framtiden. Det känns skönt att vara JAG.

Annonser

Read Full Post »

Jag trodde aldrig att det skulle vara så psykiskt krävande att vara barnvakt. Det är en liten underbar kille på 3,5 år jag varit barnvakt åt och han är otroligt snäll och lydig. Så det är inte själva barnet som är jobbigt.

Har nu varit barnvakt i cirka tre veckor med några dagars paus ibland. Igår hade jag ett möte så jag åkte hem till mig vid elva tiden, lade mig och vilade klockan tolv till ett, hade mitt möte, ordnade lite småsaker hemma, la mig och vilade igen vid fyra för att inte vakna igen förrän strax före åtta. Ändå var jag fortfarande trött när jag åkte tillbaka till familjen.
Hur är det då att vara förälder undrar jag. Kanske man till en viss del vänjer sig för man inte har något större val?
När min första period som barnvakt var över så kände jag mig totalt förstörd och jätteledsen. Mitt inre barn grät och jämrade sig över att hon inte fått tillräckligt med uppmärksamhet utan bara kört på tills hon var jättetrött och inte orkade något mera.
Jag tröstade henne och pratade med henne men det var svårt för man rycks med och blir så fruktansvärt ledsen och får svårt att tänka klart.
Jag kände en stor övertygelse att jag inte skulle klara av att ha egna barn. Vilket är min största dröm, ha egna barn. Så då blev jag ledsen över bara det. Under andra perioden som barnvakt så började jag dock titta lite annorlunda på det. För det första så blir det väl lite annorlunda när man är med redan från början. Samtidigt som det är uttröttande längre också eftersom man faktiskt är med från början. Men då började jag fundera över vad det var som var så jobbigt och kom fram till att det inte alls var själva barnpassningen. Det var allt runt omkring och rädslan för min okunskap med barn. Att inte kunna vara hemma hos mig själv i min säng, i mitt kök osv. Vad skulle jag göra om barnet gjorde sig illa? Om han blev sjuk? Många om kom upp och jag hade mycket tvivel på mig själv och min kompetens.
Men nu under den tredje och sista perioden så känner jag en större trygghet och övertygelse att jag klarar detta och kommer klara av att ha egna barn en dag.
Det som hjälpte mig var att jag tog med mig barnet när jag skulle klippa en gammal grannes hund. Jag klippte hunden och barnet lekte utan några större problem. Han gick på toaletten och vi åt lunch, fika hos en annan granne och allt gick jättebra. Jag kände mig inte alls less eller trött och jag hade inga som helst problem med barnet. Efter det så försvann mina tvivel och det kändes mer naturligt att vara med barnet utan att hjärnan behöver gå på högvarv hela tiden.
Visst är jag trött fortfarande och det har jag också hittat orsaken till. Jag vaknar nämligen vid minsta lilla ljud som barnet ger ifrån sig även om jag vet att föräldrarna är hemma. Dessutom har han haft en period nu när han drömt mycket mardrömmar så nattsömnen har varit otroligt dålig för både mig och barnet.
Allt till trots så har det varit en underbar treveckors period med mycket tankar men också otroligt mycket kärlek både till barnet och föräldrarna samt till mig själv.

Read Full Post »

Hur kommer det sig att jag själv knappt orkar ur sängen men klarar av att peppa andra?
Har pratat med min vovves mamma och hon har det väldigt jobbigt just nu. Eller egentligen inte så jobbigt utan det är bara väldigt mycket och många problem.

Tänk om jag kunde ge mig själv samma pepptalk? Vore inte det underbart? Men på nåt sätt så tar det liksom inte riktigt lika bra när man peppar sig själv som när någon annan gör det.
Vet inte riktigt hur jag ska få det stöd jag behöver. Vet ju inte ens hur stödet ser ut. Just nu är tabletterna min bästa vän. De stillar den inre oron lite grann.

Pratade med min mor i dag och det var för första gången på länge riktigt givande.
Hon berättade om hur man måste acceptera kronisk smärta. Hon och far har ju det och hon gjorde en parallell till mig.
Att jag måste nog acceptera att jag kanske kommer ha de här problemen i resten av mitt liv. Att jag aldrig kommer må så där super duper bra som jag drömmer om. Jag kommer alltid ha problem med minnet och ha svårt att sköta mitt liv.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.
En del av mig säger: ja, kanske?
Medan den andra delen av mig skriker: NEJ, NEJ, NEJ!!!
Är så otroligt rädd att om jag accepterar min situation så kommer jag lägga mig ned och dö, sluta kämpa och aldrig komma någonvart.
Samtidigt så förstår jag min mors resonemang. Att man ska sluta kämpa mot strömmen utan simma med ströms och sakta simma in mot land istället för att man dränks motströms.
Jag vet inte, vad ska jag göra?

Jag gav en bra beskrivning på det hela, enligt mig själv.
Tänk dig att du har ett allvarligt benbrott och du har fruktansvärt ont. Det är nästan så att du svimmar av smärtan men tyvärr så måste du hålla dig medvetande för att överleva.
När vårdpersonalen äntligen kommer så har de ingen smärtlindring utan du får läka ihop och genom gå alla behandlingar helt obedövad.
Så känns det för mig. har sådan fruktansvärd smärta inom mig som bara blir värre och värre för varje dag som går.
Tog till och med mod till mig och åkte till psykakuten för att jag tänkte att de måste ju ändå ha några goda råd. Det måste ju veta hur jag får bort smärtan. Nån övning eller nåt sätt att tänka eller vad som helst för jag började bli desperat.
Nej, svarade sköterskan. Jag kunde försöka minska min arbetsbelastning och försöka planera dag för dag.
Jag blev helt förtvivlad. Inte nog med att jag måste gå och känna så här så kommer det heller inte gå över förrän jag har fått klarhet inom den fråga som orsakade det hela.
Kul… Det är nästan en månad dit, i bästa fall…
Sen kommer vi till nästa sak. Okej jag kan faktiskt minska en del av min arbetsbelstning men då ökas bara det dåliga samvetet som jag redan har fullt av. Planera min vardag, ja visst jag kan försöka men eftersom jag har det problem jag har så innefattar liksom det att jag inte kan planera.

Så ja, jag är lite pisst på psykvården. Tycker det borde finnas fler strategier till smärtlindring för psykisk smärta än inläggning och medicinering. Men vad vet jag jag är ju bara en av alla de psykpatienter som redan finns och klagar så vad vet jag?

Read Full Post »

Fortfarande äckligt trött men nu är det på grund av tabletten.
Var hos läkaren igår som planerat.
Drömde natten innan att allt gick jättebra tills min familj plötsligt dök upp och skulle vara med. Av någon anledning hade de även med sig deras hund.
Pappa for som en vante efter hunden fram och tillbaka medan resten av familjen tågade framåt marschliknande.

Besöket gick faktiskt väldigt likt drömmen. Jag kom fram till receptionen och där stod en öppen och glad människa och tog emot mig på bästa sätt. Gick till väntrummet och det tog ungefär två minuter så blev jag uppropad och vi (jag hade min mor med mig som stöd) gick in på läkarens kontor.
Han var mycket trevlig och tillmötesgående och allt gick bra tills jag plötslig bara bröt ihop. Jag orkade inte längre och var tvungen att gå ut en stund.

Läkaren hade förklarat att jag verkligen måste se framtiden och börja göra mig beredd för den för det fanns bara två alternativ. Antingen gick allt jättebra och vips hade jag ett jobb och lever lycklig i alla mina dagar eller nåt…
ELLER
Så blir jag ett socialfall… Jag förstod inte riktigt först vad han menade men sen kom white trash-bilden framför mina ögon. Boendes i en sjaskig liten husvagn på en skabbig camping, tio ungar, supandes karl utan jobb, jag är en fet kärring med stripigt hår och är ful som stryk men noll framtidsvision.
Då brast det för mig. Jag har inte kämpat i snart sex år, sex år med mig själv och fem år med myndigheter, för att hamna hos sociala. ALDRIG!

Jag har klarat mig levande ur ett fruktansvärt destruktivt förhållande där jag hållit på att bli dödad flera gånger men ändå av någon anledning vaknat tillbaka till livet. Blivit sexuellt utnyttjad/våldtagen i samma förhållande. Blev otroligt psykiskt misshandlad och nedbruten så jag ansåg att jag inte ens förtjänade att existera. Lyckades med hjälp av min familj bryta mig loss från detta och flytta därifrån.
Trots många hot till livet kände jag mig ändå stark att fortsätta. Allt detta hade bara pågått drygt ett år och jag ansåg mig inte ärrad för livet. Tufft och kraftigt skadad ja, men inte så pass att det inte var något jag inte skulle klara av att hantera.

Sökte hjälp för jag insåg att jag blivit deprimerad. Blev väl mottagen, första månaden. Sen ville jag byta medicin och då fick jag träffa en annan läkare som tyckte att jag skrattade för mycket för att vara deprimerad.

DÅ började karusellen rulla på riktigt. Hittills hade allt gått att hantera någorlunda lätt ändå. Jag strävade framåt och hade inga planer som helst på att jag kanske behövde vila upp mig och reda ut allt som hänt mig. Men nu orkade jag helt plötsligt inte längre. Jag har alltid ställt mig frågande till folk som säger att de varit deprimerade och kännt att de inte velat stiga upp ur sängen. Att de gråtit för ingenting och inte klarat av sitt dagliga liv.
Nu var jag själv där. Det slog mig inte först men när det gått ungefär fem eller sex månader efter jag flyttat från misshandeln då hade jag jobb, i och för sig bara extra men det var gott och väl så jag klarade mig. Jag hade en ny snäll pojkvän som inte hade några tendenser att slå mig eller vilja göra mig illa på något annat vis. Hade en egen lägenhet och utifrån sett så var livet i stort sett helt perfekt.

Varje dag grät jag. Jag grät när jag gick till jobbet, jag grät på jobbet, jag grät när jag gick hem. Minsta lilla som gick fel i vardagen skyllde jag på mig själv och jag bröt ned mig själv mer och mer. Men jag förstod ändå att något var väldigt fel och fortsatte söka hjälp.
Jag sökte mig till sjukhuset där jag visste att min syster fått hjälp för sina ätstörningar. Så jag bad min läkare på vårdcentralen remittera mig dit. Det blev starka protester men till sist så fick jag min vilja igenom. Försökte även bli sjukskriven men det gick i kortare perioder, tror jag var sjukskriven en månad plus någon vecka totalt. Fick ett sjukskrivningspapper över sommaren som försäkringskassan dissade. Det var inte tillräckligt utförligt skrivet. Sökte läkaren och försökte desperat att lösa detta. Gick till sociala för att klara mig men av någon anledning så försvann jag hela tiden hur deras databas.

Gick hela sommaren som i ett vakuum. Klarade inte av att jobba efter som jag grät hela tiden. Fick inga pengar från någonstans men hade som tur var ett sparkonto som jag fick leva på. Var tvungen att sälja min fond som jag fått av min farmor är hon sålde sin sommarstuga.
Vid augusti så sinade mina pengar. Tog upp kampen på nytt men kände att energin försvann allt mer. Hade fått en kallelse till sjukhuset men inte förrän i mitten på september skulle jag få träffa en psykoterapet. Försäkringskassan avslog mig hela tiden och sociala började i allfall tro på mig att jag verkligen inte hade några pengar så jag fick uppskov och pengar från dem till en månad kanske två. De vill inte ge mig pengar eftersom försäkringskassan inte godtog min sjukskrivning. Så varför skulle de tro på mig?

Under sommaren hade jag fått olika mediciner både milt lugnande och sömnmedel samt antidepressivatabletter. Jag började under sommaren att samla på mig tabletterna som en sista uttväg. Jag gömde dem för det kändes som min trygghet att något måste jag väl ändå kunna få kontrollera.
Jag blev rädd för mig själv och sa åt min pojkvän att gömma tabletterna från mig och jag insåg på allvar att nu var det dags att söka hjälp. Jag funderade och grämde mig i nästan en vecka innan jag vågade åka in till psykakuten. Hur skulle folk titta på mig om jag till och med erkände att jag inte mådde bra? Det var ju ett nederlag att söka hjälp och dessutom åka till psykakuten. Jag var ju ingen galning, jag var ju bara självmordsbenägen. Var det anledning nog att söka hjälp?

Sjuksyster som tog emot mig tog mig på största allvar och jag skulle få träffa en doktor med det samma för detta var väldigt viktigt enligt henne. Jag fick träffa en stor bullrig man som pratade mycket dålig svenska. Jag fick berätta min historia på blandad svenska och engelska. När jag berättade om att jag blivit misshandlad, våldtagen och att jag till och med försökt dränka mig själv i badkaret så skrattade han. Han log hela tiden och nickade uppmuntrande.
Jag har nog aldrig blivit så kränkt i hela mitt liv. Här satt jag och anförtrodde mitt innersta och han bara skrattade. Var det verkligen rätt? Han förklarade att det inte var någon fara med mig och att jag skulle ju snart få träffa en teraput så jag kunde nog åka hem igen och sova ordentligt bara.

Jag kände mig helt tom när jag åkte därifrån. Läkaren hade tagit något ifrån mig men jag kunde inte riktigt komma på vad det var. Jag vågade inte ens berätta om mitt misslyckade försök att få hjälp förrän några dagar senare. Jag tryckte undan allt och mådde bra enligt mig själv.

Min kille och en kompis åkte på krogen bara för att se lite folk och de tog någon öl. Jag kände att jag var trött och sa att jag åker hem och hämtar er sen. När jag kom hem visste jag vad jag måste göra. Jag tog farväl av mina båda katter och hunden. Plockade fram mitt gömda lager tabletter och räknade ihop hur mycket jag hade. Kollade i Fass, det är en läkemedelsbok som jag fått från jobbet eftersom jag studerade till sjuksyster. I Fass stod det att det jag hade var tillräckligt för en kraftig överdos. Jag blev lite besviken att jag inte hade mer så jag var helt säker på att det skulle gå vägen. Jag ville ju inte åstakomma min familj ännu mera smärta genom att misslyckas.

Så är i efterhand har jag funderat mycket på min tidigare syn på självmord. Jag minns jag frågade en kompis i gymnasiet varför de inte tänkte på familjen. Att det är ett så fruktansvärt egoistiskt beslut och hur de klarar av att vara så egoistiska. Hon svarade att de såg ingenting annat, de såg bara svart. Då förstod jag inte alls och jag protesterade hela tiden att så kunde det ju inte vara utan de var bara egoistiska eller sökte uppmärksamhet.
Nu har jag själv varit i den situationen och min syn har förändrats helt. Jag kan bara bekräfta vad min kompis sa och tillägga att man tror att man gör sin familj och omgivning en tjänst genom att försvinna, dö.

När jag tagit allt tabletterna, tror ambulanskillen hade räknat till 52 eller 53 stycken, så visste jag att jag hade ungefär en halvtimme på mig innan jag skulle märka av tabletternas effekt. Jag visste att jag var tvungen att säga hejdå till min familj för det har vi alltid gjort till varandra. Jag ringde till min ena syster och talade om att jag älskade henne. Hon frågade om något var fel men jag ljög och svarade bara att det var på grund av min kille för han var ute och söp som vanligt. Min andra syster vågade jag inte ringa till eftersom hon kände mig ännu bättre och säkert skulle lista ut att något var väldigt fel. Jag ringde min mor i stället för att försäkra henne om att läkartiden morgonen efter var klockan tio och att hon inte behövde ringa mig sen och fråga. Vi kallpratade lite om att de hade gjort pizza och skulle precis till att sätta sig och äta. Av någon anledning la hon inte på. Jag kände paniken komma eftersom halvtimmen började närma sig sitt slut och skulle jag börja slöddra så skulle hon upptäcka mig. Jag försökte förklara att jag var tvungen att lägga på för jag var trött och skulle sova. Hon pratade på. Hon frågade hur det var med hunden och katterna, killen och det nya boendet. Vi hade bra precis flyttat in i en ny lägenhet två veckor innan. Till sist började jag sluddra och mamma frågade vad det var. Jag sa bara att jag tagit mitt lugnande och sömntabletten och att det brukar bli så ibland. Hon frågade om ytterdörren var låst och jag vaknade till av rädsla och undrade varför hon frågade det. Då berättade hon att ambulansen var på väg och att de satt i bilen på väg till mig. Jag blev livrädd. Hela min hjärna skrek NEJ inte än det här går inte, det var inte så här jag planerade. Ändå lyssnade jag på min mor och kämpade mig mödosamt ned till dörren och låste upp den. Jag skulle hänga mobilen runt halsen eftersom jag inte längre klarade av att hålla i den. Hon tjatade hela tiden på mig att vara vaken att jag inte fick somna. Jag försvann flera gånger i en djup skön sömn bara för att vakna till att mor ropade på mig att svara.

Det konstigaste av allt var att jag inte skämdes när väl ambulansen kom. Jag försökte bara förklara att jag inte behövde åka in till sjukhuset för jag mådde bra. De lyckades ändå få mig att följa med för en koll i alla fall. Jag fick försöka gå själv till båren. Jag satte mig på kanten och ambulanskillen sa till mig att jag måste lägga upp benen på båren. Jag nickade och log. Benen, sa han och tittade menande på mina ben. Lägg dem på båren. Ja själv klart svarade jag leende.
Minns inte om jag tillslut la upp benen själv eller om de fick göra det. Sen minns jag inte mycket alls. Tror de körde med sirenerna och att de körde fort. Vaknade flera gånger och trasslade in mig i alla EKG-sladdarna som var fäst överallt på mig kropp. Försökte ta bort dem men hela tiden kom en suddig elak sköterska och ställde sig över mig och frågade: vad gör du? Jag slutade pilla och försvann i dimmorna igen. Jag minns att jag ville kissa och försökte kliva ur sängen. De förstod mig inte så jag kissade på mig. Nästa gång gick det bättre då fick jag ligga på bäcken men det var jättehett. Efter det så krävde jag att få känna på bäckenet innan. Allt i en stor kraftig gråvit dimma. Nu blev jag iväg rullad. Någon försökte förklara för mig att det värsta var över och att jag skulle bli förflyttad till en avdelning för övervakning. Min mor och far var där med Anki mitt gosedjur. Vi åkte in i en hiss. Nästa gång jag vaknar så är mor, far, ena syster och min kille där. Var precis som på film att familjen delade på sig och inne i hörnet satt killen och mor sa nu vaknar hon. Jag försökte förgäves sätta mig upp och sa istället: ska inte du vara på jobbet? Det var nog ingen som riktigt förstod vad jag sa men killen var strax vid min sida och sa att han tänkte stanna här hos mig. Jag försvann igen.
Fick reda på att min syster som jag ringt till hade åkt ända från Umeå till mig och skulle komma vid ett. NU skämdes jag. Nu insåg jag vad jag hade gjort när hon var tvungen att åka så många mil bara för att träffa mig. När hon väl kom vågade jag inte ens titta henne i ögonen. Vi började båda gråta och jag minns inte om vi ens pratade men det behövdes inte. Jag hade fattat. Jag förstod nu hur illa jag betett mig och hur illa jag gjort min familj. Jag förstod nu att jag inte var en börda. De ville att jag skulle leva.

Sen har det ju naturligtvis hänt en massa saker efter det här också men det här var de huvudsakliga tunga sakerna enligt mig. Det som verkligen knäckte mig. Så när läkaren igår sa att det fanns bar två alternativ och risken var stor att jag skulle bli ett socialfall så bläddrades hela den här historien upp i mitt huvud. I *piip* att jag ska bli ett socialfall! Har jag kämpat igenom hela det här och nu kommer någon och säger att du kan bli ett socialfall, då blev det för mycket. Jag har kämpat för mycket och för hårt för att bara lägga mig ned och spela död.

Read Full Post »

Det är otroligt vilken makt våra kära myndigheter egentligen har. Då pratar jag inte som makt att bygga en väg eller ge pengar hit eller dit. Nej, nej. Något mycket värre. Makten över psyket. Hur de griper tag i ens liv och lyfter det över huvudet så man inte når det. Inte har en chans att påverka ett endaste dugg. Bara sitta och titta på och hoppas att de tar kloka beslut som hjälper en.

Read Full Post »