Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘problem’

Vad är det som gör att mitt liv inte är ditt och tvärtom?
Vad är det som får folk att kliva upp på morgonen och vilja fortsätta leva?
Vad är det som hindrar folk från att dö?

Efter mitt lilla juläventyr kom jag hem förändrad.
Så fort jag landat öppnade jag ögonen och såg något jag absolut inte gillade, mitt liv.
Jag blev förfärad och grät i två dagar. Detta kan inte vara mitt liv, så här vill jag inte leva. Jag var redo för en förändring, jag kunde inte stänga ögonen längre och det jag såg var outhärdligt.
Trots detta har fem dagar gått och inget är förändrat. Jag har suttit i soffan framför TV:n varje dag. Oförmögen att resa mig eller ens lyfta ett finger till förändring.
Varje dag vaknade jag med övertygelsen och förhoppningen att nu skulle detta ske, ”Idag gäller det”.
Men inget hände och jag sitter med förundran över hur detta kunde gå till och vad som får oss att faktiskt komma till skott. Jag vill fortfarande ha en förändring men något stoppade mig på vägen. Men vad?

Jag vill inte dö men heller inte leva.
Jag vill ju leva men inte detta liv.
Så vad hindrar mig att dö eller förändras?
Vart börjar min resa?
Har den redan börjat?

Påbörjades min resa till livet redan den dagen jag sattes till livet?

Vad är det som skiljer en idé från succé och fiasko?
En och samma tanke hos två människor. Den ene får stor framgången, den andre ingenting. Hur vet man att man kommer att lyckas?

Hur påverkas mitt liv av min omgivning och vise versa? Vilken påverkan har mitt liv och mina val på omvärlden?

En sak har jag lärt mig och det är att de är de små förändringarna som gör verklig stor skillnad. Men det är också dem som är de svåraste att utföra.
Det är antagligen därför jag nu är paralyserad här i min soffa. Precis som många andra vet jag exakt vad jag skulle behöva göra men av någon anledning så gör jag dem inte.
Min teori är att om man kommer på vad detta är skulle det hjälpa mängder av människor. Det ironiska i det hela är att oftast beror det på en väldigt liten sak som orsakar hela blockaden till förändring. Hittar man bara vägen runt dessa så kan man gå hur långt som helst.
Det finns många sätt att göra detta på. Visa pratar med psykologer, kuratorer, en vän, vänder sig till en högre makt eller varför inte en stor badanka, när de har problem som de måste komma runt. Ett slags bollplank som får tankarna att hamna i andra banor och man kan på detta sätt se nya lösningar och komma framåt.
Men detta är ett tidskrävande jobb som aldrig tycks ta slut. Det är inte heller alltid samma metod fungerar varje gång trots att problemet verkar vara detsamma vilket gör resan krokig och svår.
Några få människor här i världen hanterar detta mycket väl och får oftast stor framgång. De ser potential i saker som ingen annan ser. De vet hur man duckar för problemen och använder dem istället som en utmaning och lösning.
Det vill jag också kunna göra, men hur vänder man ett problem till något bra och utvecklande? Hur når man framgång? Hur tar jag mig loss från soffan och kan göra en förändring? Vad är mitt nästa steg?

Vi vill ju alla göra ett avtryck och göra något av betydelse under våra liv. Vad är det då som ger oss mening här i livet? Under min resa har meningen svängt många gånger. Ibland får jag känslan av att resans mål och mening ligger rakt framför mig men jag kan ändå varken se eller röra vid det. Så hur finner man då meningen med livet och hur vet man att det då är ”den verkliga meningen med livet”?

Något viktigt som jag lärde mig under en kurs är att man ska ägna sig åt något man verkligen tycker om. Gör man det så spelar resten ingen större roll. Men hur vet man då vad man verkligen tycker om? När ska man våga satsa? Tänk om det jag tycker om idag inte är det morgon? Ja, där ligger kruxet. Det kan du aldrig veta. Ett tips som vi fick på kursen är att gå tillbaka till barndomen och fundera över vad man gillade då.
Det finns så mycket som påverkar oss idag. Vi vill tjäna pengar, ha vänner och göra saker som är viktiga för oss. Dessa saker får oss att ändra kurs ifrån det vi verkligen vill göra. Vi vill inte riskera att såra vänner eller vara ensam. Pengar måste man ha för att betala räkningar och köpa fina saker. Men missar man då inte det man verkligen vill göra? Någonstans kompromissade man bort sin egen vilja och mening.
Men allt det där låter ju som att man ska leva livet fattigt ensamt och miserabelt. Nej så är det ju naturligtvis inte, om du inte vill det förstås. Men vägen till det man verkligen vill ha och göra kan vara enslig och svår. Det är det största problemet och hindret på vägen. Många ger upp eller vänder om. Det blir för svårt och man tappar orienteringen dit man egentligen skulle. Det finns dock hopp. Precis som ordspråket: ”Alla vägar bär till Rom”, så finns det många vägar som bär till ditt mål. Det är egentligen bara du som står i vägen för dig själv. Man måste tro på sig själv och lita på det man kan och vill.
Det är heller aldrig fel att ha någon vid sin sida att stötta sig mot när det är svårt. Man får be om hjälp och guidning utan att skämmas eller känna att det är ett nederlag. Kanske det är en del av just din väg?

Annonser

Read Full Post »

Hur kan det komma sig att när jag inte gör någonting så är det då jag känner mig som allra mest stressad. Då kommer alla tankar på vad jag borde göra och skulle ha gjort. Har de senaste dagarna varit utslagen av migrän. Tankarna på vad jag missar att göra och borde göra när jag ligger där i sängen gör ju inte huvudvärken lättare heller. Så vad gör man då? Jo jag lugnar naturligtvis ned mig för annat kan jag inte för mitt huvud men lite måste jag ändå göra. Lyckades efter många knaggliga försök att skriva klar min matlista. När jag vaknade idag och fortfarande hade huvudvärk bröt jag ihop. Inte allvarligt men jag tappade sugen liksom. Blev tjurig och bestämde mig för att strunta i huvudvärken och köra på ändå. Jo, tjena. Frukosten gick bra men sen när jag skulle pilla med bilen var jag alldeles vimmel kantig. Tappade saker och kunde inte se ordentligt vad jag gjorde. När jag äntligen var klar var jag helt slut och huvudvärken ska vi inte ens tala om. Men nu var det dags för boendestöd så det var bara att åka hem och le. Ville inget annat än bara få gå upp i sängen och gömma huvudet under kudden men jag bet ihop. När tiden var över hade jag dock ett finare kök vilket kändes skönt även om huvudet höll på att döda mig. Gick raka vägen upp i sängen och tvär slocknade. Vaknade en timme senare av att min vän ringde och sa att vi skulle äta middag. Iväg till henne, in till stan, handla mat, köra hem bilar (vilket i sig höll på att spränga huvudet för jag fick köra bilen med ett spädbarn, rädslan att jag skulle krocka eller göra något tokigt hängde över mig hela tiden), laga mat, äta mat, umgås, titta på film och nu är jag hemma. Dunkande huvud och ångest inför morgondagen.

Varför gör jag så här mot mig själv? Jag ser ju själv när jag skriver att det inte är rätt. Men pressen och viljan är så stor så jag kan inte stå emot.
Just nu är jag grymt stressad över hur jag ska göra i morgon och önskar jag kunde fråga någon vettig person om hjälp. Jag har samhälle i morgon och jag behöver handla. Jag har även en bokad besiktningstid samt sjukgymnastik. Problemet är att jag bara orkar en, max två och det är utan huvudvärk men jag borde göra allihopa. Så hur prioriterar man då? Samhällen har precis börjat vilket gör att jag skäms för att jag inte klarar av alla saker och visa hur duktig jag faktiskt kan vara. Handla måste jag för jag har skjutit upp det i en vecka vilket resulterat i att jag har absolut ingenting hemma. Men jag vet inte hur jag ska kunna förklara för mig och andra vad jag behöver göra och att jag inte orkar allt på en gång.
Sjukgymnastiken känner jag också stor press på mig och hittar inget giltigt skäl att inte gå. Att jag är psykiskt och fysiskt slut räcker inte.
Besiktningen kan jag ju boka om men då ska jag komma ihåg igen att boka tid och komma ihåg tiden vilket också föder ångest.
Känns som om jag bara sitter och gnäller men så ser min verklighet ut. Vore dock bra om jag också kunde greppa det. Plus att jag har inte ens nämnt tankarna kring frukost, lunch och middag plus träningen som jag borde gå på på kvällen.
Suck, kan ingen bara knacka mig i huvudet så saker och ting hamnar rätt?
Herregud det är väl inte konstigt om jag går omkring med huvudvärk om jag ska hålla på och tänka på allt det där hela tiden.

Read Full Post »

Jag känner mig så fruktansvärt arg att jag vill skrika. Jag vill slå sönder något, göra illa personen som gör mig så arg.
Istället skriver jag och skriver tyst inombords.

Varför är det alltid jag som ska ta reda på alla andras skit? Varför ler jag och nickar snällt medan andra kastar glåpord och saker på mig. När ska jag få nog? När ska jag äntligen säga ifrån? Ska jag låta bägaren rinna över och ta ut det på närmast kommande person?
Jag känner inombords att det räcker nu. Jag skriker inombords att det räcker nu!
Alla orätta handlingar mot mig har samlats i en hög. Både sånt som kommer direkt från någon och sådant som min hjärna skapat.

Jag var på ica idag efter en veckas karantän. Jag har varit så rädd att jag i det yttersta undvikit att ens vara i närheten ensam. I dag gick jag in med rak rygg, visst var jag rädd men ingen skulle se det i alla fall.
Jag plockade undan en massa skit ur ett skåp idag med hela min energi fokuserad på personen som orsakat skiten. Nu får det vara nog var det enda som kretsade i tanken och varje gång som jag stötte på saker som han lämnat blev jag allt argare.

Han ringde mig. Såg att jag fått sms där han skrev att det var väldigt viktigt att jag ringde honom. Sen var det även ett mms med snusk i som vanligt. Vilken konstig och vriden människa detta är, snurrade mina tankar. Jag ringde honom, han svarade nochalant och lätt spydigt att jag skulle ha kolla posten men nu var det försent för han hade redan varit där och hämtat den. Svin, as, groda! Skrek mina tankar, jag hatar dig jag hatar dig! Men jag sa inget. Jag kände bara hur vreden och frustationen steg inom mig samtidigt som maktlösheten svepte över mig. Vad skulle jag göra då? Jag kom ju överrens med honom om detta och att han skulle få ha sina saker hos mig tills juni. Men inte så här, svarade rösten i huvudet. Inte så här skitigt, inte så här mycket saker lämnade huller och buller. Lämnat åt mig att ta reda på och städa efter. Jag svarade därför med viss vasshet i rösten om det hade gått bra att komma till mig förra veckan. Förra veckan frågade han. Mmm svarade jag, gick det bra? Jag har haft så mycket att göra var den första ursäkten som kom. Jag slutade lyssna, det var ingen ide, en sådan människa får inte dåligt samvete. Han mår bara dåligt över sådant som rör honom själv. Han lovade att komma nästa vecka eller nåt sådant, för jag lyssnade inte så noga. Jag ifrågasatte varför han inte hjälpt mig med kattungarna. Något han lovat för över tre månader sen, de är leveransklara på fredag och två av kattungarna har fortfarande inte fått något hem. Jag ska ju låna kattlådan av dig i helgen vi kan trycka ned kattungen där, säger han leendes. Vad menar du, frågar jag. Ja men två katter i ett skott, svarar han. Jag blir kall inombords och sörjer över att han inte bryr sig mer. Kattungarna är mina barn och ingen ska tas bort, fattar du det, snäste jag tillbaka. Det skulle föreställa ett skämt men det var kanske inte så roligt sa han. Jag var tyst en stund och sen sa jag att han skulle kolla med sin flickväns kompis angående kattungen, sen avslutades samtalet.

Många gånger funderar jag över hur jag hamnat här med denna relation till honom. Hur mycket vi älskade varandra, eller jag älskade honom i alla fall och han bedyrade hela världen för mig. Alla dessa år som gått och han klänger sig fast som en igel, utnyttjar varje tillfälle han får att prata med mig eller få mig att göra tjänster åt honom. Det stående temat är pengar eller snyft historier när han är på fyllan. Hur kunde jag älska en sådan människa så högt? Hur kunde jag överhuvudtaget bli kär i honom från första början? Det är som att där mr X avslutade där tog han vid och fortsatte historien förutom misshandeln. Speciellt efteråt, förföljelsen, behövandet, utnyttjandet. Jag måste bryta mig loss från allt detta. Ändå finns han kvar i mitt liv. Varför tillåter jag detta? Varför är jag fortfarande beroende av honom?

Kanske borde jag kräva tillbaka nyckeln eller byta lås. Utesluta honom helt från mitt liv med det undantaget att han hämtar hans saker i juni sen klippa igen. Jag tror jag skulle må bättre av det. Ett orosmoln mindre att bry sig om. En mindre faktor som påverkar mitt liv.

Read Full Post »

Nu har jag sån där fruktansvärd ångest igen. Det värsta är egentligen inte själva ångesten och att det kryper i kroppen. Det värsta är att jag inte vet hur jag ska bli av med den eller vad som orsakar den.
Har suttit ned nu och gjort en tankekarta över allt som ligger och gror i huvudet. Som vanligt så var det en hel del. Något nytt som dock kom upp och som tog upp en väldigt stor del dessutom var rädsla. Rädsla och stress.
Jag kom fram till att jag känner mig väldigt stressad men utan någon riktigt orsak förutom allt som snurrar i huvudet. Stressen leder till rädsla. Jag känner mig rädd och osäker. Men varför och vad gör man åt det?

Read Full Post »

Jag har iallfall insett nu att de flesta killar faktiskt är ute efter sex. Jag är ledsen att säga det men så är min verklighet. Fick ett mycket klart bevis igår när jag var med min så kallade vän. Jag känner mig faktiskt mycket besviken eftersom jag väldigt gärna vill vara vän med den här personen. Tyvärr så slutar alltid våra möten med att han gör ett drag mot mig, mer eller mindre diskret.
Det som hände igår var inte diskret.
Kanske till en början då jag faktiskt inte märkte någon utan trodde att vi faktiskt bara låg och myste framför tv:n som man gör med vem som helst. Iallafall jag. Kanske det är jag som är en ovanligt fysisk person men jag tycker inte det är något fel med att man sitter eller ligger väldigt nära varandra, håller händer, kramas eller masserar varandra utan att det betyder att man ska hoppa i säng med den personen. Wow vad jag skulle ha många sängkamrater i så fall. Även med min egen släkt och familj.
Jag är uppväxt att man får ta i varandra utan att det har någon sexuell innebörd. Detta trodde jag ju också de som känner mig förstår och det har inte direkt varit några problem med det.

Nu verkar det dock vara så att jag är väldigt svår lärd jsut när det gäller den här personen. Jag tycker väldigt mycket om honom eller njae det gör jag inte men jag tycker väldigt mycket om att vara med honom. Tyvärr så lär jag mig aldrig att enda anledningen att han är snäll mot mig är för att han tror jag ska släppa till. Trodde verkligen eller ville verkligen tro att det hade gått över eftersom han är väldigt kär i en annan person och enligt mig så är man inte intresserad av någon annan då.
Så var inte fallet. Det hela slutade att jag låg nedtryckt i soffan med honom juckandes ovan på mig. Ganska patetiskt faktiskt och av och till hade jag svårt att hålla mig för skratt. Jag såg det hela på ett mycket nyktrare sätt nämligen helt opåverkad. Visst blir man upphetsad när personen vet exakt vart på kroppen han ska ta för att få mig dit han vill men man blir inte upphetsad av personen. Vilket gjorde att jag bara tyckte det var roligt och patetiskt eftersom jag inte vara deltagande. Jag observerade varje steg han gjorde och visste exakt vad nästa skulle bli för något. När jag hörde hur tungt och ansträngt han andades så fick jag nog.
Jag hade inte velat vara så hård emot honom men annars skulle han inte låtit mig vara. Under denna tid så talade jag om för honom att det blev inget av oavsett hur mycket han försökte därför så tog jag i lite extra med sådant jag visste skulle såra honom när han faktiskt inte la av.
Jag sa rakt upp och ned att han faktiskt äcklade mig eftersom han i flera dagar gnällt över hur kär han var i en viss person men inte kunde göra något åt saken. Jag frågade honom om han inte såg det jag såg. Jag sa: ”Om man är fruktansvärt kär i någon då vill man inte vara med någon annan och ännu mindre ligga med någon annan. Så om du verkligen älskar henne så skulle du inte hålla på så här med mig.” Jag såg på en gång att det tog precis där jag ville. Det smärtade mig men samtidigt så kände jag att så här är det faktiskt och det är mina ideal.
Eftersom jag själv dessutom har pojkvän så blev bilden bara ännu tydligare för mig och jag kunde verkligen inte förstå hur han kunde försöka få mig i säng om han verkligen älskade en annan.

Jag tvivlade på min kille vilket jag i efterhand faktiskt tar tillbaka och ångrar. Det är väldigt sällan jag ångrar något så detta är väldigt unikt.
När jag pratade med honom igår på telefon så hörde han på en gång att något var fel och vill reda ut det genast. Han cyklade hem till mig sent på kvällen i regnet. Om inte det betyder något så vet jag inte längre vad som faktiskt gör det. Tog till och med ut min besvikelse från kompisbesöket på honom men han lät mig ändå hållas och han bedyrade att han tyckte om mig.
Jag såg hur jag förstorade allt och var förblindad av mina egna problem för att se att andra faktiskt också kan ha dem.
Det vill inte säga att allt är bra men det hjälpte mig kasta ett annat ljus över hela situationen.

Read Full Post »

Man säger ju att den som söker skall finna. Jag har sökt med ljus och lykta efter massor av saker i flera år men inget funnit. Så kommer Han in i mitt liv och helt plötsligt så vet jag allt jag behöver veta och mer där till. Det värsta eller det bästa, beror på hur man ser på det, är att jag egentligen hela tiden vetat. Att jag kommit fram till allt egentligen helt själv och egentligen, som sagt, redan vetat allt detta väldigt länge.
Varför är det då så svårt att förändra sig själv? Du har bara din egen syn på saken och det är väldigt svårt att gå runt sina egna tankar. Speciellt om man inte ens vill veta eller tycker det är för jobbigt att ta tag i det.
Så nu vet jag varför eller, riktigt så enkelt är det väl inte men jag vet orsak och verkan på det mesta. Nu måste jag bara komma på en lämplig lösning.
Egentligen så vet jag redan lösningen också precis som allt annat som jag redan visste. Det är bara det att jag vill inte inse det. Min hjärna tycker att just nu så är det där för smärtsamt och för tufft att ta tag i. Men det känns ändå lite bättre att jag vet att det ligger där inne någonstans.

Det är väldigt spännande att se hur olika jag reagerar på ett och samma budskap beroende på hur det förs fram.
Det här är inget nytt problem som uppkommit. Oh nej det vore alldeles för enkelt. Detta problem kommer från vaggan, ur modersmjölken, min uppfostran. Ja, hela mitt tankesätt måste brytas för att jag ska få någon lösning på mitt problem.
Hittade ett väldigt bra ordspråk alldeles nyss som jag tycker stämmer väligt bra :
”Många problem verkar olösliga, eftersom vi inriktar oss på problemet istället för lösningen.”
Så om jag bara kunde komma förbi problemtänket så finner jag lösningen. Det är iallafall min personliga åsikt om det hela. Det och att jag måste tänka mer på mig själv istället för andra.

Read Full Post »