Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘prata’

Jag är så trött och rädd. Känner mig otroligt ensam just nu med allt som händer. Minsta lilla rörelse sätter mig ur balans. Jag vet att jag bara tycker synd om mig själv men jag vet inte hur jag ska vända på det. Jag har ingen annan än de som är ”tvingade” att vara med mig (sjukvården).
Min familj finns där, visst men inte… Jag vet inte hur jag ska förklara det. Bara pliktmässigt, det är ingen som känner mig.
Jag har en kompis som följt med mig sedan sexan och vi ”belastar” inte varandra på detta sätt utan vi bara umgås någon gång ibland, inget prat utan bara umgänge.
Den enda jag känner jag kan prata med är mitt ex och det fungerar ju liksom inte längre eftersom vi gjort slut och ännu påtagligare blir det eftersom det var just av den anledningen som det tog slut. Båda mina syskon flyr för vinden, de orkar inte mer. Likaså med mina föräldrar. Så vem kan jag vända mig till? Vem ska jag prata med?
Känner mig så fruktansvärt ensam i det här med bostödsansökan. Vem stöttar mig där? Vem lyssnar på mig när sorgen kommer över mig på dagarna att jag inte klarar eller orkar göra allt som skulle behövas göras? Vem ska jag ringa när jag verkligen behöver någon som bara kan lyssna?
Jag känner mig som ett korn som blivit mosad i en mortel och spridd för vinden. Marken under mina fötter rämnar och jag klamrar mig desperat fast i spillrorna. När jag sedan öppnar ögonen ser världen ut som den alltid gjort men jag vet att den när som helst ska kollapsa.
Hur ska jag ta mig ut på andra sidan?

Annonser

Read Full Post »

Så var prövoveckan över.
Jag och min pojkvän bestämde att vi skulle pröva bo tillsammans i en vecka och se om vi överlevde. Jag sitter ju levandes och skriver detta så alltså måste det ju gått bra *ler*
Allvarligt talat så har det faktiskt varit en tuff vecka inte bara just för förhållandet utan även individuellt. Jag har fått kämpat med att ta kommandot över min hund som slutar lyssnar på mig så fort som min pojkvän och jag umgås. Det har faktiskt gått väldigt bra om jag får säga det själv. Visst det har varit svårt och kämpigt men det gick åt rätt håll och det är jag nöjd med.
Sen ska jag göra en gastroskopi så jag har varit tvungen att slutat med min magmedicin vilket inte direkt har varit så jättekul. Har ständigt ont i magen, illamående och otrolig halsbränna. Har dock lyckats hitta en maträtt som fungerar ganska bra för magen och det är risgrynsvälling. Upptäckte igår att min magen inte är lika uppsvälld längre. Har inte kännt mig uppsvälld eller så men nu när jag står på andra sidan så känner jag verkligen skillnad. Funderar på att sluta med att dricka mjölk och över gå till havredryck som jag druckit nu den senaste veckan.
En annan sak jag faktiskt gjort under veckan är att tagit tag i en massa saker. När jag tittar bakåt så ser jag att det varit en väldigt produktiv vecka.
Jag skickade ett mejl till sjukhuset som jag nu fått vidarebefordrat till rätt personer. Jag pratade ut med grannen om katten. Tillsist så pratade jag även ut med mina föräldrar om hur jag tyckte och tänkte om mitt boende och ansvaret mot dem. Så jag har verkligen gjort en rivstart till förändring.

Dock saknar jag min pojkvän otroligt mycket och det är konstigt hur snabbt man kan vänja sig vid att vara med någon oavsett om det är jobbigt eller inte. Låg och lyssnade i morse om han var vaken så kom jag på att han inte var här. Under hela dagen har jag bara väntat på att han ska komma in till mig och krama och pussas på mig. Känns nästan lite som när någon dött. Man förstår inte att personen är borta utan man väntar bara på att de plötsligt ska stå där i dörren.

Read Full Post »

Hur svårt kan det vara att prata?
Ibland när man pratar med någon så kan man uppleva att man inte riktigt når fram till varandra. Man pratar om samma sak men ändå pratar man helt förbi varandra. Missförstånd uppstår och ibland kan det till och med leda till gräl för man tror man pratar om samma sak.
Hur förhindrar man då detta? Hur gör man för att prata om samma sak?
Ödmjukhet kanske? Eller ska man fortsätta ta förgivet att personen man pratar med förstår exakt vad man menar och tolkar exakt på rätt sätt? Det är ju omöjligt!
Känner man varandra väldigt väl så är det väl enklare att förstå varandra men det garanterar inte för att missförstånd inte uppstår.
Jag tror på mindre tjurighet och mer ödmjukhet. Man måste vara öppen för andra tankar och olika synsätt. Ingen människa fungerar exakt som dig. Lyssna med öppet sinne så begås färre misstag.

Read Full Post »

Hur kommer det sig att jag själv knappt orkar ur sängen men klarar av att peppa andra?
Har pratat med min vovves mamma och hon har det väldigt jobbigt just nu. Eller egentligen inte så jobbigt utan det är bara väldigt mycket och många problem.

Tänk om jag kunde ge mig själv samma pepptalk? Vore inte det underbart? Men på nåt sätt så tar det liksom inte riktigt lika bra när man peppar sig själv som när någon annan gör det.
Vet inte riktigt hur jag ska få det stöd jag behöver. Vet ju inte ens hur stödet ser ut. Just nu är tabletterna min bästa vän. De stillar den inre oron lite grann.

Pratade med min mor i dag och det var för första gången på länge riktigt givande.
Hon berättade om hur man måste acceptera kronisk smärta. Hon och far har ju det och hon gjorde en parallell till mig.
Att jag måste nog acceptera att jag kanske kommer ha de här problemen i resten av mitt liv. Att jag aldrig kommer må så där super duper bra som jag drömmer om. Jag kommer alltid ha problem med minnet och ha svårt att sköta mitt liv.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.
En del av mig säger: ja, kanske?
Medan den andra delen av mig skriker: NEJ, NEJ, NEJ!!!
Är så otroligt rädd att om jag accepterar min situation så kommer jag lägga mig ned och dö, sluta kämpa och aldrig komma någonvart.
Samtidigt så förstår jag min mors resonemang. Att man ska sluta kämpa mot strömmen utan simma med ströms och sakta simma in mot land istället för att man dränks motströms.
Jag vet inte, vad ska jag göra?

Jag gav en bra beskrivning på det hela, enligt mig själv.
Tänk dig att du har ett allvarligt benbrott och du har fruktansvärt ont. Det är nästan så att du svimmar av smärtan men tyvärr så måste du hålla dig medvetande för att överleva.
När vårdpersonalen äntligen kommer så har de ingen smärtlindring utan du får läka ihop och genom gå alla behandlingar helt obedövad.
Så känns det för mig. har sådan fruktansvärd smärta inom mig som bara blir värre och värre för varje dag som går.
Tog till och med mod till mig och åkte till psykakuten för att jag tänkte att de måste ju ändå ha några goda råd. Det måste ju veta hur jag får bort smärtan. Nån övning eller nåt sätt att tänka eller vad som helst för jag började bli desperat.
Nej, svarade sköterskan. Jag kunde försöka minska min arbetsbelastning och försöka planera dag för dag.
Jag blev helt förtvivlad. Inte nog med att jag måste gå och känna så här så kommer det heller inte gå över förrän jag har fått klarhet inom den fråga som orsakade det hela.
Kul… Det är nästan en månad dit, i bästa fall…
Sen kommer vi till nästa sak. Okej jag kan faktiskt minska en del av min arbetsbelstning men då ökas bara det dåliga samvetet som jag redan har fullt av. Planera min vardag, ja visst jag kan försöka men eftersom jag har det problem jag har så innefattar liksom det att jag inte kan planera.

Så ja, jag är lite pisst på psykvården. Tycker det borde finnas fler strategier till smärtlindring för psykisk smärta än inläggning och medicinering. Men vad vet jag jag är ju bara en av alla de psykpatienter som redan finns och klagar så vad vet jag?

Read Full Post »