Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘posttraumatiskstress’

Vad hinner man egentligen på ett år?
Jag har precis fått beviljat boendestöd i ett år ungefär och nu slog mig tanken att det kommer vara ungefär 100 träffar. Utöver det så får jag olika uppdrag jag ska utföra själv tills nästa träff.

Så vad kan man åstadkomma på 365 dagar? För att få en bättre överblick tänkte jag skriva lite då och då vad som händer och vad som inte händer eller snarare kanske står stilla för tillfället. Sen om man kan kalla det utmaning eller inte är en annan diskussion.

Uppdatering:

  • Jag har haft en period med EMDR nu en gång i veckan men inga direkta behandlingar utan vi har mer suttit och pratat. Det är otroligt svårt att förklara men vi pratar om en slags personlighetskluvning inom posttraumatiskstress. Detta kallas för ANP (apparently normal person) och EP (emotional person). Dvs en del som utåt sett uppträder normalt och fungerar normalt. Denna tänker logiskt och rationellt men har inga direkta känslor. Den andra delen är bara känslor, har ingen större logik eller rationalitet och den bär också på traumat. Den här delen kan också vara en eller flera stycken. Pga att den inte är rationell eller logisk så har den otroligt dålig tidsuppfattning och befinner sig därför oftast kvar i den ålder där traumat upplevdes. Medan ANP är i den verkliga åldern, här och nu. Utmaningen är att få EP:n att förstå tiden och att man har gått vidare i livet.

I mitt fall så har jag tre EP:n, vad jag vet om än så länge. Ett barn runt 4-5 år, ett barn runt 8 år och en till person som är lite diffus än så länge.
Det är väldigt viktigt att komma ihåg att detta inte har med Schizofreni eller psykos att göra!
Min behandling för tillfället är att jag ska försöka få kontakt med dessa, dvs mitt inre jag och försöka bli hel igen eller åtminstone ha med alla när vi sedan ska utföra själva EMDR-behandlingen.
Jag kan säga att det är väldigt spännande så här långt men även väldigt förvirrande. Jag refererar till de olika delarna som personer även om så inte riktigt är fallet men det är lättare så. Det intressanta i det hela är att jag tidigare stått i många konflikter med mig själv om olika saker och jag har inte ofta eller aldrig vetat varför. Nu helt plötsligt så förstår jag bättre mina olika beteenden. Ett väldigt bra exempel är att det yngsta barnet är ju precis som ett barn med sina bestämda åsikter och sin starka vilja. Detta resulterade i att många gånger när jag skulle äta så ville jag ha en speciell sak och om de inte hade det så bröt jag ihop som ett litet barn. Jätte konstigt kan man tycka och det gjorde även jag men nu när jag vet vad det beror på och jag kan kommunicera lite grann med det lilla barnet så går det mycket bättre. Jag kan be henne vänta en liten stund och fråga vad hon annars skulle kunna tänka sig äta osv.
Jag har även utmanat åttaåringen att den ska vara min hejaklack under resten av veckan istället för att kränka mig. Det var inte så svårt som jag trodde och det fungerar ganska hyfsat.
Man tror många gånger att man är galen och funderar över vad andra människor ska tycka när man berättar om detta men det är inte så farligt. För har vi inte alla det där lilla barnet i oss som så gärna skulle vilja göra det där som man egentligen inte får göra som vuxen? Eller den där tjuriga ungen som för en gång skull faktiskt vill ha det ända de inte har på menyn och då vill man gå till ett annat ställe?

  • Jag har även ansökt om och haft boendestöd i någon vecka. Detta var en otroligt jobbig resa men just nu känns det ganska bra. Lite läskigt bara att släppa in en främmande person i sitt hem som ska hjälpa en. Men hon är riktigt trevlig och inger ett bra förtroende och trygghet.

Jag har nu ett relativt städat kök som jag inte riktigt vet hur det gick till. Känns lite magiskt över det hela. Hon kommer inte som en magisk fe och vips så börjar saker och ting hamna på plats.

  • Den tredje och sista uppdateringen gäller killar killar killar. Det rann ju liksom ut i sanden med förra killen och då kände jag mig som ensammast i världen och ett hopplöst fall utan framtid. Men det gick inte lång tid så var jag plötsligt ute på marknaden igen utan att jag visste om det. Detta är absolut inget skryt utan mer en förvåning och observation av läget. Har aldrig uppfattat mig som populär eller överhuvudtaget attraktiv. Har aldrig upplevt att någon spanat in mig eller ens tittat på mig förrän förra veckan! Jag satt på stranden med två yngre tjejer när en kille går förbi, vänder sig om, tittar på mig och ler. Det ilade i magen och jag blev otroligt generad och fascinerad på samma gång. Ungefär som man ibland ser på film, är det verkligen mig han tittar på/pratar med.

Låter kanske fjantigt men för att aldrig ha varit med om något liknande så var det en otrolig upplevelse att bli sedd och uppmärksammad.

Så det var det var nog allt för denna gång.
Kommentera gärna eller skriv en rad till mejlen!

Annonser

Read Full Post »

Många i min omgivning frågar vad EMDR är och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska svara. Brukar ofta svara något vagt med att det betyder eyemovement någonting och att det ska få en att bli mer neutral till olika jobbiga händelser i sitt liv.

Jag har fått EMDR terapin via mitt landsting. Jag har ju varit sjuk länge och de behandlingar jag har fått är bara tack vare mig själv och min familj för de är inte särskilt framåt strävande inom vården, i alla fall inte hos de jag har varit hos. Utan vi har verkligen fått kämpa för varje litet steg framåt. Inte ens medicinen fick jag/vi bestämma över. Så när jag tröttnade på att min medicin inte fungerade la jag in mig på psykakuten och sa att nu slutar jag äta min medicin, ge mig en ny, för jag åker inte hem innan jag fått det och den är invand.

Ungefär så var även kampen för att få min rätta diagnos och rätt terapi. Det tog ungefär ett och ett halvt år samt väldigt nära att få en ADHD diagnos pga att ingen faktiskt lyssnade på mig och tog reda på min bakgrund. När jag väl kom till rätt ställe och utredningen om posttraumatiskstress var klar undrade min psykolog hur i hela friden de kunnat blandat ihop det med ADHD.

EMDR är än så länge ganska nytt och många är väldigt misstänksamma mot det medan andra är otroligt positiva. Problemet är att eftersom det är så pass nytt så finns det inte så många som håller på med det och då också svårt att få. Många sa till mig att det inte ens var någon ide att söka men när jag väl tryckt på så sa de ändå att jag inte skulle ha för mycket hopp om att få terapin.
Jag fick en remiss till något som kallas för bedömningsenheten där jag fick träffa en psykolog och fylla i en massa enkäter och svara på olika frågor. Det låter kanske jobbigt men hon som jag har är otroligt duktigt och jag har hela tiden fått ta det i den takt jag orkar.

Här är en länk där man kan läsa mer om EMDR http://www.emdr.se/
Finns även hur mycket som helst att googla på. Bland annat en väldigt bra artikel om tågförare som fått posttraumatiskstress av folk som hoppat eller ramlat framör deras tåg. http://www.fof.se/tidning/2008/2/terapi-med-ogonrorelser-dampar-skrackminnen

Om det är någon där ute som känner att något är fel men ingen lyssnar på dig så kom ihåg att det är alltid DU själv som vet bäst vad DU behöver. Var ihärdig, även om det tar mycket energi så försök att kämpa så gott det går, för tyvärr så fungerar inte vården automatiskt. Utan de strävar ofta efter att komma undan så billigt som möjligt. Det vill säga med så lite personal som möjligt och på minsta möjliga tid. Sen hur det går för patienten är inte riktigt medräknat i systemet.

Jag visste inte att jag behövde EMDR men jag förstod ändå att det var något som jag behövde och att endast medicin samt samordning inte skulle hjälpa mig helt. Jag fick höra om EMDR ganska tidigt av min psykoterapeut efter mitt självmordsförsök men jag förnekade starkt då att jag behövde någon som helst behandling. Jag var inte redo helt enkelt. Som tur var så kom jag ihåg det han sa om traumat jag upplevt och vad EMDR innebar.

Read Full Post »

Jo jag har kommit framåt och jag har tänkt mycket på bloggen men har inte känt riktigt tiden eller orken.

Kort uppföljning är att jag fick terapin EMDR och det var inga tvivel på att jag jag hade posttraumatiskstress. Jag fick till och med en mer specifik diagnos: komplex posttraumatiskstress. Terapin har dock inte riktigt på börjats men en session har vi haft och det väldigt omtumlande. Får skriva mer om det någon annan dag.

Nästa sak som är nytt är att jag nu insett på allvar att jag behöver hjälp här hemma och jag ska söka någon som heter bostöd. Så här lyder mitt brev till min arbetsterapeut som ska hjälpa mig med ansökan:

Hej!
Jag skulle ju filura lite innan vi träffas på xxx så jag skriver ned allt i ett mejl så vet jag vart filurandet finns 🙂

Så vad har jag tänkt på då? För det första så tycker jag det är konstigt att jag kan plädera för min sak och ändå ha kvar problemet. När det gäller skam biten så finns den fortfarande där men den är mer accepterad och även om jag har svårt att acceptera själva situationen så kan jag tillåta och acceptera att den finns. För övrigt så kommer jag nog aldrig riktigt acceptera att/när jag behöver hjälp även om jag ber om det men jag kan se över och acceptera att jag inte accepterar 😉

Så hur beskriver jag mitt problem? Jag kan inte mer än säga att det verkar som om jag inte vet hur man gör. Det känns lite grann som när jag fick lära mig en morgonrutin. Hur mycket jag än kämpade och försökte så lyckades jag aldrig riktigt. Ibland gick frukosten bra men då missade jag hygienen eller att klä på mig omsorgsfullt och vise versa. Men när Johan bodde hos mig i en vecka visade han hur morgonen kan se ut och han hjälpte mig att själv försöka komma på hur jag ville att min morgon skulle se ut. Nu kan jag verkligen inte säga att jag är proffs som sköter mig fläckfritt på mornarna. *ler* Tvärtom, jag slarvar fortfarande mycket men en sak lyckas jag med nästan varje dag och det är att jag får i mig frukost. Det övriga som jag har lärt mig och ibland eller rätt ofta får till, det är en bonus för mig just nu.
Detsamma gäller städningen. Jag har kämpat och kämpat utan resultat. Det känns som om jag inte gör något annat än att städa och ändå så blir det aldrig rent.
Det känns hemskt att inse sina brister och ännu värre att berätta dem för någon annan men i det här fallet så känns det nödvändigt.

Enda gångerna som det dammsugas är när något av tex glas har gått sönder eller jag byter i kattlådan. Men då blir det bara runt detta eller bara i det rummet. Dvs ungefär en gång i månaden när jag byter kattsanden om jag kommer ihåg det inom den tidsintervallen.
Skura golvet har jag aldrig gjort sen jag flyttade hit. Där jag bodde förut blev det skurat två eller tre gånger varav två av dem var av min familj som försökte hjälpa mig och den tredje var för att katten hade rivit ned cola över hela köksgolvet så jag var tvungen att skura.
I och för sig så låg jag på knä ganska många gånger i kattrummet när jag födde upp kattungarna och skurade golvet med klorin. Så det är ju konstigt att sådan städning klarar jag av likadant med kattlådan att byta kattsanden. Nu när jag skaffat fiskar så kollar jag till dem varje dag och ”städar bort” lövrester eller annat. Men mig själv liksom infinner sig aldrig.

Toaletterna blev skurade när jag flyttade in. Jag har tänkt många gånger att jag ska/måste skura dem men när jag har gjort mina behov har jag redan glömt bort det för att åter bli påmind om det nästa gång jag går på toaletten.

Disken har tack och lov förbättras eftersom här finns diskmaskin och jag är uppvuxen med en hård rutin att när man ätit ska disken in i maskinen. Problemet kommer när diskmaskinen är ren. Då hopas disken på diskbänken som en ständig påminnelse att plocka ur diskmaskinen men ändå så verkar det inte klicka förrän någon säger till mig eller jag har slut på rent i skåpen. Försökte i förra lägenheten då bara ha det nödvändigaste porslinet och besticken men det fungerade ytterst dåligt.

Tvätten fungerade utmärkt när jag flyttade in men höll bara i sig i någon vecka så nu är rentvätten i källaren och smutstvätten uppe på övervåningen. Samma sak händer här som med disken. Men många gånger fuskar jag skämmigt nog och använder hellre smutsiga kläder. För att dölja detta så försöker jag i största mån alltid desperat hitta det finaste och renaste när jag ska gå på möten. Men ibland så orkar jag inte eller så finns det helt enkelt inget rent. När jag bodde i Ulvberg så hjälpte mina grannar mig ibland och mamma lånade ofta ut in tvättmaskin när det krisade. Då sa hon helt enkelt åt mig: Gå ner och tvätta!

Det sista är egentligen inget man normalt tänker på men för mig fallerar det totalt och det är undan plockning. När man har köpt hem något från affären, kläder, pant. Ja, denna punkt är svår att beskriva men jag tror det har att göra med min fokusering och koncentration. Jag är insatt i att göra något och bär med mig detta, under vägen kommer jag på något annat jag skulle behöva göra och bestämmer mig för att göra det istället medan jag kommer ihåg det, lägger ned det jag har i händerna och strosar iväg för att återigen eventuellt göra samma sak. När jag sedan ska återgå till det jag höll på med så minns jag kanske inte det eller så vet jag inte vart sakerna jag behöver ligger någonstans för de ligger inte längre på sin plats eftersom de bar jag ju på när jag blev avbruten. Jag ska även tala om att detta blir bättre och bättre för förut så blev inget gjort pga detta. Men nu så kan jag säga tex om Johan kommer på besök eller han vill prata med mig, att jag ska göra klart det jag för ögonblicket gör.

Kort och gott kan jag beskriva mitt problem så här: När det är fint på ett ställe som jag lyckats städa tex köksbänken. Så fallerar det när jag ska börja städa på nästa ställe.
Trots hjälp och många storröjningar så klara jag inte av att upprätthålla städningen.
Därför har jag också bestämt att har jag satt mig i skiten får jag själv ta mig därifrån= ingen storröjning
För jag klarar ju ändå inte av att upprätthålla den.
Varför vet jag inte och detta är otroligt frustrerande eftersom jag vill verkligen göra något åt det men kan inte. Det låter så enkelt när man pratar om det och när mina nära och kära tjatar på mig och talar om för mig hur jag ska göra men ändå så ser det ut som det gör. Så det är ju inte så konstigt om man känner sig misslyckad och skäms. För det är ju så enkelt, eller?

Kramar xxx

Så så ser mitt liv ut just nu. Tackar så mycket för att ljuset äntligen har kommit tillbaka för jag börjar få mycket mer energi. Tillsammans med ljuset och allt som händer runt omkring mig så känns det som ett jättekliv framåt!

Read Full Post »

Mr X
Det är dags för mig att möta sanningen. Att ta emot och öppna de minnen som ständigt ligger där i dunklet och påkallar min uppmärksamhet.

Jag pratade med honom och jag vred runt hans datastol för jag ville att han skulle titta på mig. När jag såg hans svarta ögon visste jag att det var försent, jag hade ingenstans att ta vägen. Han vred sig och stolen helt om mot mig och innan jag visste ordet av hade han kastat mig på sängen. Dock kändes det som en evighet innan han reste på sig och jag hade sett han svarta ögon. Ibland gick tiden i slowmotion och ibland hann jag inte alls med vad som hände. Nu började jag lämna kroppen.
Jag satte mig upp på sängen för att bli nedslagen igen, ett knytnävsslag i tinningen. Jag flög ned i fotänden och slog i huvudet i sänggaveln. Genom all rädsla kom nu ilskan över att bli behandlad så här. Det var inte rätt. Så istället för att bli rädd blev jag arg. Jag satte mig upp och tittade storögt på honom. Det där är misshandel, sa jag anklagande. Äntligen hade jag vaknat upp och insett vad han höll på med och vad jag blivit utsatt för. Men jag visste inte hur farligt det var att säga det högt.
Jag minns inte om han sa något eller inte, jag minns faktiskt inte någonting förrän kudden låg över mitt ansikte och han hade mig i sitt grepp. Jag låg på sängkanten med benen utanför. Han hade sina ben runt mina och höll fast. Jag kunde inte sparka eller ens vifta med armarna då han tryckte all sin tyngd över mig.

Jag skakar när jag skriver och jag känner hur jag får svårt att andas över att tänka på minnet. Jag liksom sitter och håller andan precis som man tittar på en skräckfilm.

Allt blev svart. Jag minns att jag hann vrida på huvudet och ta ett sista andetag innan han täckte hela huvudet med kudden. Jag kämpade för mitt liv för att komma loss men inget hände. Då hörde jag en röst och en bild av min mamma kom på den svarta näthinnan. Ligg, still, namn, ligg still. Hon var som en ängel när hon kom till mig och lugnade mig. Lugn, ligg bara still så är det snart över. Jag förstod att jag skulle dö.
Jag slutade kämpa. Jag kände hur benen blev stilla och avslappnade, armarna föll ned på sängen. Jag var död.

Min psykolog berättade igår för mig om en väldigt viktig skyddsmekanism som hjärnan har och som man även sett att andra djur har. När ett lejon jagar en gasell eller vad det nu är de jagar för nåt så slår de ju alltid ned sitt byte. Men här kommer det otroliga. Bytesdjuret faller av sig själv alldeles innan. Hon berättade att de tittat på djurfilmer om detta och studerat bildruta för bildruta vad som hände. När man bara tittade på filmen så såg det ut som om det var lejonet som fällde djuret men när man tittade bildruta för bildruta såg man att lejonet inte ens hann röra vid djuret innan det föll ihop. Hon berättade om hur man lämnar kroppen vid livshotande situationer för att slippa uppleva dem känslomässigt. Det var troligen det som hände mig, jag gav upp, jag insåg mitt öde. Men det var troligen även det som räddade mig.

Jag vet inte hur lång tid det hade gått eller ens vart jag var. Jag var helt omsluten av mörker. Visst kände jag min kropp som låg där på sängen men det var inte längre viktigt. Mamma/ängeln/rösten tröstade mig och lugnade mig. Jag kände mig trygg konstigt nog. Här låg jag och höll på att bli kvävd och jag känner mig trygg! De skyddade mig, värmde mig och tillät mig blunda för allt hemskt som höll på att hända. Så började de försvinna, ungefär som man zoomar ut och de hamnade längre och längre bort. Jag öppnade ögonen och insåg att kudden inte längre trycktes mot mitt ansikte. Jag drog efter ett djupt andetag ungefär som om man varit under vatten väldigt länge och lungorna håller på att sprängas strax innan du når vattenytan.
Jag minns att jag blev som ett skräckslaget djur. Han satt redan tillbaka vid datorn och spelade. Jag kröp ihop upp mot väggen i sängen. Det kändes som om hela världen rasade och jag föll med den. Som en spegel man krossar och skärvorna faller mot golvet. Jag andades och andades. Senare skulle jag veta att det som hände mig var ett panikanfall och att jag hyperventilerade.
Jag grät och jag skrek. Jag brydde mig inte längre. Han sa åt mig att vara tyst. När jag inte slutade så sa han att jag skulle tänka på grannarna. De kan ju tro att nåt är fel och ringa polisen, väste han åt mig. Han hotade även att han skulle tysta mig själv om jag inte blev tyst. Världen fortsatte att rasa bit för bit och sista biten som lämnade mig var min familj sen blev allt svart igen.
Jag öppnade ögonen och insåg att jag var fortfarande kvar. Jag kunde fortfarande inte andas. Ju mer jag blev vid medvetandet desto värre blev det. Så höll det på i en evighet enligt mig själv om och om igen. Ingen andning, jag fick ingen luft, världen rasade runt omkring mig och sen blev allt svart. För att återigen vakna och uppleva samma sak igen.
Han var kall som is och hans ögon lika så när han tittade på mig där jag låg i sängen och krälade som en mask, kippande efter andan som en fisk på torra land. Han måste ha tröttnat för han släckte lampan och la sig i sängen. Sov, beordrade han mig. Jag försökte säga att jag inte kunde för jag inte kunde andas men det gick inte. Det kom fram något konstigt ljud istället mellan mina flämtningar. Han var irriterad och snäste åt mig att jag fick i alla fall hålla käften. Jag kämpande för att få igenom mitt meddelande att jag inte kunde andas. Hur kunde han inte se eller höra att jag inte kunde andas? Jag sträckte mig mot honom men han slog bort mina fumlande händer. Till sist måste jag ändå fått fram att jag behövde hjälp för då tillät han mig ligga på hans bröst och han hjälpte mig andas in och ut.
Precis när jag började återfå andningen och lugna ned mig kastade han mig åt sidan. Så, nu kan du sova själv, sa han. Återigen började världen att rämna, andningen förstördes och jag fortsatte att gråta. Men nu kunde jag i alla fall vara lite tystare.
Efter ett tag lyckades jag lugna mig och försökte se klart på situationen. Då gjorde sig huvudet påmint och jag funderade återigen på om jag skulle dö. Jag hade ju studerat ganska mycket om hjärnblödningar och sånt så jag vågade inte somna. Tecken på hjärnskakning kom, illamående och domningar. Jag visste inte om jag skulle vakna upp igen om jag skulle somna så jag tvingade mig själv att verkligen kämpa emot. Jag funderade febrilt över hur jag skulle göra för att orka hålla mig vaken. Efter ungefär en eller två timmar när han somnat smög jag försiktigt upp till toaletten. Jag var alldeles yr och mina ben darrade som på en nyfödd kalv. Tyst tassande jag in på toaletten och låste dörren. Mitt öra kändes som om det skulle sprängas vilken sekund som som helst, min tinning likaså men när jag tittade i spegeln såg jag ingenting. Min syn var alldeles suddig så jag var tvungen att titta flera gånger för att verkligen kunna se över huvudtaget. Men fortfarande ingenting. Jag blev på något sätt besviken eftersom ingenting fanns att visa upp för någon om jag nu skulle en våga något sådant. Samtidigt blev jag lugnad eftersom då skulle ingen se vad jag råkat ut för. Visst var jag röd och svullen men ingenting som inte gick att täcka över.
Vad som hände sen minns jag överhuvudtaget inte. Jag vet att jag satt länge på toaletten och tankarna surrade och när jag väl vågade mig tillbaka till sängen så vågade jag inte somna men efter det så är minnet blankt.

Jag har många gånger, även den kvällen som detta hände, funderat om han visste vad han gjorde och vad han hade gjort. Visste han att han faktiskt hade hållit på att kvävt sin egen flickvän? Förstod han att det var han själv som orsakade mitt panikanfall? Mina svar på frågorna har varit olika men hans beteende efteråt pekar på att han i allra högsta grad i alla fall inte ville ha något med mig att göra. Han pratade inte med mig, tittade inte på mig och många gånger var det som om han inte ens låtsades om att jag existerade. Var detta för att han ångrade sig och faktiskt förstod vad han hade gjort och skämdes? Eller var det att han faktiskt hade dödat mig och jag nu inte längre existerade i hans värld?

Read Full Post »

Om din kille säger att du är en sjua utav tio möjliga hur skulle du reagera? Ni har dessutom haft en stark diskussion där han talar om att han tycker om dig men han kan inte bortse från dina fel och brister.

Vi hade en hetsig diskussion om att han inte längre ville vara tillsammans med mig men han tycker fortfarande om mig och vill vara med mig. Jag funderar fortfarande på allt han sa och inte sa.
Om man tycker om någon då räknas väl de negativa sidorna med också eller?
Jag tycker om honom fruktansvärt mycket trots hans fel och brister. Alla hans sidor är ju saker som gör honom till just den han är, en unik människa. Det ser man ju ganska snabbt eller det gör jag i alla fall, om de negativa sidorna väger över. Ja men då kanske inte det är så mycket att satsa på.

Bröt ihop totalt igår och kände mig som världens mest förlorade och värdelösaste människa. Jag såg hur människor lämnat mig under livets gång för att de inte tycker om eller inte trivs med den jag är. Efter jag var med om det jag varit med om och fått min posttraumatiska stress så har ju saken bara blivit värre. Ingen förstår eller kan sätta sig in i det jag varit med om vilket resulterar i att de inte förstår varför jag är som jag är. Att jag agerar på ett speciellt sätt i vissa situationer, att vissa saker fungerar ibland och ibland inte alls.
Jag grät verkligen ur hjärtat och kände mig förtvivlad om inte den här människan tycker om mig för den jag är och han har ändå känt mig så länge och vet verkligen vem jag är. Vem ska då kunna tycka om mig? Om han helt plötsligt känner att nu är det för mycket. Hur ska jag då kunna känna mig trygg i ett förhållande igen?
Detta är trots allt inte första gången det händer och jag vet inte om jag skulle kunnat hantera det bättre om det hade varit det. För två år sedan blev jag tillsagd att jag inte dög. Att han orkade inte med mig längre. Det sved men jag insåg också att han inte var värd att gråtas över för han var egentligen inte världens bästa människa. Men nu var det mannen jag verkligen älskar och har älskat under en lång tid som slängde samma sak i ansiktet på mig. Det var inte lika lätt att ta.

Jag jobbar för fullt med mig själv att försöka acceptera all min problematik men jag måste också tampas med mina medmänniskor och deras syn på saken. Jag har mött människor som praktiskt tagit sagt till mig att ta mig i kragen och skärpa mig. Skaffa dig ett jobb för fasen, ungefär.
Om det ändå vore så enkelt tror ni inte jag hade gjort det då? Tror människor att man är rik när man är arbetslös sjukskriven? Att man mår bra av att bara gå hemma och inte veta hur ens framtid ser ut eller hur man ska göra för att må bättre? Skulle jag vetat det skulle jag ha gjort det.
Jag är trött på människor som inte förstår, som inte ens vill förstå utan bara rynkar på näsan och tittar snett på en. Varje dag är en kamp för mitt liv och igår fick jag all skit kastad över mig. Det känns som om folk tror att man ljuger eller hittar på sina krämpor och besvär.
Igår gick dock ett stort ljus upp för mig. Jag har fått hört så mycket att jag mår mycket bättre och fungerar mycket bättre än vad jag egentligen gör. Så till sist har jag verkligen trott på vad de säger. Jag har trott att jag verkligen hittar på att jag inte minns, att jag mår dåligt för att folk ska tycka synd om mig och jag ska slippa jobba.
Men igår så såg jag mitt inre jag för en kort stund och jag förstod att det är inte mitt fel.
Det är inte mitt fel att jag är som jag är.
Det är inte mitt fel att människor inte kan förstå mitt öde.
Det är inte mitt fel att världen ser ut som den gör.
Ingenting är mitt fel för jag gör så gott jag kan.
Jag är helt ärlig och står naken inför det som komma skall.
Jag är oskyldig och ren från skuld.

Read Full Post »

Äntligen!
Jag var för femtioelfte gången på besök inom psykvården. jag har nåt en åldersgräns så jag har varit tvungen att byta mottagning. Kände först att det skulle bara bli besvär, börja om från början och allt det där. Sen såg jag det som en ny start att jag kunde få en chans att faktiskt börja från början och med det kunna säga vad jag verkligen vill och ställa lite krav på min vård. MEN, och nu ska ni få höra!

Jag hade en förbokad tid till en sjukskrivningskoordinator. Tänkte inte så mycket på det utan tog bara för givet att detta var bara ännu en person i mängden som jag skulle träffa en gång för att den här mottagningen skulle få en snabb bild över vem jag var och vad jag behövde.
Mycket riktigt så var hon en sådan person men även så mycket mer. Henne skulle jag träffa regelbundet och få hjälp med att komma framåt. Fixa en resursgrupp som jag själv väljer vilka som ska ingå, gå igenom min vardag och bli mer medveten om mina val och mitt liv. Precis allt jag önskat i FYRA ÅR!
Men men bättre sent än aldrig som de säger.

Jag skulle även träffa en läkare inom en särskild nisch som undersöker varför mitt minne är så dålig och jag ännu inte kommit på fötter efter så lång tid. De hade kommit fram till att jag mycket troligen hade ADHD och det första hon frågade mig var hur jag ställde mig till medicinering.
Samtalet varade i nästan två timmar. När jag gick så hade jag inte alls ADHD eller det var iallafall mycket svårt att avgöra i detta läge. Jag hade fått en annan bokstavs diagnos som löd PSTD, posttraumatiskstress. Vilket passade mycket bättre in på mina symtom.
Hon ska prata med sitt team och jag ska få minnesträning och träffa en arbetsterapeut som ska hjälpa mig med struktur och organisering. Samma behandling som ADHD men utan medicin.
Jag var helt slut när jag gick därifrån. Kändes som mitt huvud varit en ballong full med luft som precis sprängts. Visste inte om jag skulle vara glad eller ledsen eller vad jag skulle överhuvudtaget tycka. Gick långsamt till bilen som stod en bit bort och sakta men säkert så började mitt huvud att klarna. Jag blev gladare och gladare för var sekund. Jag hade inte ADHD, jag var inte annorlunda! Jag har ”bara” PSTD! Det kändes ändå mer hanterbart och acceptabelt enligt mig själv.
Inget ont mot alla människor som har ADHD/ADD men för mig så stämde det liksom inte riktigt. Kändes som min barndom än en gång skulle ändras på grund av doktorernas påverkan.

Så efter fem års dåligt mående varav fyra inom psykiatrin så har jag äntligen kommit någonvart. Jag har fått det erkännande jag behövde, jag inbillar mig inte utan jag har faktiskt problem och jag ska få hjälp. Helt underbart!

Read Full Post »