Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘pojkvän’

Jag känner att jag måste avveckla mitt beteende att hela tiden följa människor. Istället måste jag utveckla min egen vilja och omdöme för saker och ting.
Jag är så otroligt trött och ledsen. Igår var första gången på väldigt länge som jag hade en självmordstanke igen. Okej jag vet, grammatiken blev helt fel där men det får gå ändå.
I vilket fall som helst så verkar jag helt nedbruten. Jag förstår verkligen inte varför jag inte tar hand om mig själv. Min pojkvän påpekar ständigt att jag inte tar det på allvar men när mina tankar börjar vandra åt det mörkare hållet så tar jag det på största allvar. Då om någon gång vet jag verkligen att något är fruktansvärt fel och att så ska man inte behöva må. Det är tråkigt dock att det ska behöva gå så långt innan jag ser det. Eller snarare sagt innan jag verkligen hörsammar tecknen på att jag mår dåligt av det jag håller på med.
Så vad håller jag på med då? Till att börja med så slarvar jag åter igen med både mat och medicinen. Jag tar medicinen men tiderna blir oftast helt förskjutna. Disken hopar sig i högar och skulle jag inte ha min snälla pojkvän så vette gudarna hur det skulle sett ut här då. Tvätten existerar inte ens. Alla kläder ligger huller om buller över hela lägenheten, på golvet eller på möbler. Hygienen missköts också totalt.
Nu är det väl egentligen fel att säga att det är det som jag håller på med utan det jag räknat upp ovan är resultatet av mitt dåliga mående.
Så jag försöker igen. Vad håller jag på med?
Jag gör allt annat, för alla andra, än någonting som har med mig att göra överhuvudtaget. Sen har vi stress, stress och återigen stress. Även om en människa utifrån skulle säga att jag lever ett lugnt liv så upplever jag det själv som att jag aldrig får en lugn stund för mig själv.
När jag inte fick igång snöslungan för någon dag sedan så bröt jag totalt ihop och öste ur mig allt på min pojkvän. Jag grät och var helt förtvivlad. Jag kände mig totalt misslyckad helt enkelt. Här hade jag ett ansvar att sköta snöröjningen och jag klarade inte ens av att få igång snöslungan.
Detta beteende vill jag förändra. Jag vill istället få mer tid till mig själv och kunna samt klara av att fokusera på mig själv. Hur jag ska lösa den gåtan har jag dock inte riktigt listat ut ännu.
Det är nämligen så här att jag är vaktmästare åt mina föräldrar för de äger ett litet hyreshus för fyra familjer. Men detta är för tungt för mig och jag har sagt till flera gånger ända sen jag flyttade hit att det inte fungerar. Först bad jag om hjälp för att få det att fungera men det fick jag inte. Sen sa jag helt enkelt upp mig och förklarade att de inte hjälpt mig och nu orkade jag inte längre. De svarade med att jag förstorade upp allting och att det inte alls var något tungt eller ansvarsfullt arbete. Det fungerade bra nån vecka och sen var karusellen igång igen. Detta har nu pågått sen juni, det är alltså över ett halvår, utan förbättring.
Jag känner att jag svikit mig själv och alla i min omgivning, försäkringskassan, pojkvännen, familjen, grannarna, sjukvården och minerva. Alla av olika anledningar men ändå ett misslyckande.
Störst av allt känner jag att jag svikit mitt tillfrisknande genom att ägna mig åt sånt som gör mig sjuk istället. Men hur jag ska bryta allt detta vet jag inte riktigt.
Har funderat på olika varianter: avsäga mig rollen som vaktmästare, flytta härifrån, bita ihop och försöka ändå eller hoppas på att någon annan lösning ska dyka upp. Eftersom två av dessa alternativ är i stort sett helt uteslutna så återstår bara flyttning eller att någon mirakulös lösning ska uppenbara sig. Jag vill verkligen inte flytta så jag har väl mer eller mindre blundat för problemet och hoppats på sista alternativet. Nu brukar det ju inte dyka upp lösningar så där på beställning och hitintills har det ju heller inte gjort det så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Min största önskan är att allt bara ska lösa sig. Att jag slipper ansvaret som vaktmästare utan komplikationer och att jag ska kunna bo kvar här i frid och fröjd.
Jag har sagt av mig praktik för att jag skulle kunna återhämta mig och fokusera på bara mig själv, där ligger det största missnöjet med mig själv att jag inte gjort det. Istället trasslade jag in mig i detta som ledde till en total uttömning av energi så jag till och med backar i min utveckling. Detta är för mig en stor sorg.
Detta måste verkligen förändras! Men hur?

Read Full Post »

Jag tror jag kommit underfund med nu hur min familj fungerar.
Så länge allt görs efter mina föräldrars eller min mors direktiv så fungerar allt hur bra som helst. Det är som ett osynligt stängsel man inte får gå utanför. Då rasar den vackra fasaden av hur underbara vi barn är, hur fin familj vi har och så vidare.
Det är med julen är ju faktiskt en ganska intressant period och prövotid för detta osynliga stängsel. Säg vilken familj det inte är det i, i och för sig men vi låter tanketråden gå vidare.
Min mor har alltid varit väldigt för att vi barn ska göra vad vi vill men traditionerna är också väldigt viktiga. Jag har alltid fått höra hur bra vår familj är just på detta med att kunna flexa på julafton. Det vill säga att man väljer själv när man firar själva jul. Den förekommer inte bara på julafton utan kan lika gärna vara dagen före eller dagen efter.
Jag har endast firat ju hemifrån en enda gång och jag kommer inte ihåg hur familjesituationen såg ut då. Men jag minns att min dåvarande pojkvän inte alls var förtjust i mina föräldrar och jag var revolterande så det var nog aldrig riktigt någon diskussion om att jag inte firade jul med mina föräldrar.
Så kommer den dagen då jag försonats med föräldrarna men samtidigt vill ha mitt eget liv. Det vill säga jag har blivit vuxen. Då uppstår en livlig diskussion och helt plötsligt är det min mor som beter sig som om hon vore ett litet barn. Jag förstår samtidigt varför hon beter sig som hon gör eftersom hennes liv kretsar mycket runt oss barn och hennes vilja.
Det som händer är att om någon sticker ut, som jag då i det här fallet, vänder hon på klacken. Helt plötsligt är man inte alls fri att göra som man vill, den öppenhet som tidigare rådigt angående julfirandet gäller inte längre. Resten av familjen vänds emot en och ifrågasätter varför man inte vill vara med dem. Tycker jag inte om dem längre?
Jag förstår även deras reaktion eftersom de är helt inne i svängen så blir det ju jag som är boven och förstör det heliga julfirandet.
När detta inte fungerade så bestämde sig min mor nu för att julen skulle inte längre firas i stugan utan hemma istället. Med det vill hon ha sagt att julen är förstörd och det är jag som har förstört den. Hon gör sig själv till martyr och vi ska må dåligt över att hon inte får som hon vill.

Det kan låta grymt. Hur kan jag vara så egoistisk och inte tänka på min mor och vad hon vill? Det är ju jul och den infaller ju bara en gång om året. Det borde man ju kunna undvara en gång om året att inte bara tänka på sig själv.
Jo för så här är, inte bara varje jul utan varje dag, om varenda liten sak. Det är inte julen det handlar om, det är inte ens mig det handlar om. Utan att hennes sätt är det enda sättet.

Jag vill och tänker fira jul med min egna familj. I lugn och ro utan krav eller måsten. För att jag vill det och ingen annan.

Det är ju du själv som styr ditt liv och ska leva med dig själv i alla dessa år. Glöm inte bort det gott folk!

Vad handlar julen om då? Handlar den inte om att man ska ta hand om varandra och älska varandra? Vart försvann det mitt i alla julklappar, julbaket och stressen över allt annat som ska fixas?

Read Full Post »

Older Posts »