Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘pojkvän’

Jag känner att jag måste avveckla mitt beteende att hela tiden följa människor. Istället måste jag utveckla min egen vilja och omdöme för saker och ting.
Jag är så otroligt trött och ledsen. Igår var första gången på väldigt länge som jag hade en självmordstanke igen. Okej jag vet, grammatiken blev helt fel där men det får gå ändå.
I vilket fall som helst så verkar jag helt nedbruten. Jag förstår verkligen inte varför jag inte tar hand om mig själv. Min pojkvän påpekar ständigt att jag inte tar det på allvar men när mina tankar börjar vandra åt det mörkare hållet så tar jag det på största allvar. Då om någon gång vet jag verkligen att något är fruktansvärt fel och att så ska man inte behöva må. Det är tråkigt dock att det ska behöva gå så långt innan jag ser det. Eller snarare sagt innan jag verkligen hörsammar tecknen på att jag mår dåligt av det jag håller på med.
Så vad håller jag på med då? Till att börja med så slarvar jag åter igen med både mat och medicinen. Jag tar medicinen men tiderna blir oftast helt förskjutna. Disken hopar sig i högar och skulle jag inte ha min snälla pojkvän så vette gudarna hur det skulle sett ut här då. Tvätten existerar inte ens. Alla kläder ligger huller om buller över hela lägenheten, på golvet eller på möbler. Hygienen missköts också totalt.
Nu är det väl egentligen fel att säga att det är det som jag håller på med utan det jag räknat upp ovan är resultatet av mitt dåliga mående.
Så jag försöker igen. Vad håller jag på med?
Jag gör allt annat, för alla andra, än någonting som har med mig att göra överhuvudtaget. Sen har vi stress, stress och återigen stress. Även om en människa utifrån skulle säga att jag lever ett lugnt liv så upplever jag det själv som att jag aldrig får en lugn stund för mig själv.
När jag inte fick igång snöslungan för någon dag sedan så bröt jag totalt ihop och öste ur mig allt på min pojkvän. Jag grät och var helt förtvivlad. Jag kände mig totalt misslyckad helt enkelt. Här hade jag ett ansvar att sköta snöröjningen och jag klarade inte ens av att få igång snöslungan.
Detta beteende vill jag förändra. Jag vill istället få mer tid till mig själv och kunna samt klara av att fokusera på mig själv. Hur jag ska lösa den gåtan har jag dock inte riktigt listat ut ännu.
Det är nämligen så här att jag är vaktmästare åt mina föräldrar för de äger ett litet hyreshus för fyra familjer. Men detta är för tungt för mig och jag har sagt till flera gånger ända sen jag flyttade hit att det inte fungerar. Först bad jag om hjälp för att få det att fungera men det fick jag inte. Sen sa jag helt enkelt upp mig och förklarade att de inte hjälpt mig och nu orkade jag inte längre. De svarade med att jag förstorade upp allting och att det inte alls var något tungt eller ansvarsfullt arbete. Det fungerade bra nån vecka och sen var karusellen igång igen. Detta har nu pågått sen juni, det är alltså över ett halvår, utan förbättring.
Jag känner att jag svikit mig själv och alla i min omgivning, försäkringskassan, pojkvännen, familjen, grannarna, sjukvården och minerva. Alla av olika anledningar men ändå ett misslyckande.
Störst av allt känner jag att jag svikit mitt tillfrisknande genom att ägna mig åt sånt som gör mig sjuk istället. Men hur jag ska bryta allt detta vet jag inte riktigt.
Har funderat på olika varianter: avsäga mig rollen som vaktmästare, flytta härifrån, bita ihop och försöka ändå eller hoppas på att någon annan lösning ska dyka upp. Eftersom två av dessa alternativ är i stort sett helt uteslutna så återstår bara flyttning eller att någon mirakulös lösning ska uppenbara sig. Jag vill verkligen inte flytta så jag har väl mer eller mindre blundat för problemet och hoppats på sista alternativet. Nu brukar det ju inte dyka upp lösningar så där på beställning och hitintills har det ju heller inte gjort det så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Min största önskan är att allt bara ska lösa sig. Att jag slipper ansvaret som vaktmästare utan komplikationer och att jag ska kunna bo kvar här i frid och fröjd.
Jag har sagt av mig praktik för att jag skulle kunna återhämta mig och fokusera på bara mig själv, där ligger det största missnöjet med mig själv att jag inte gjort det. Istället trasslade jag in mig i detta som ledde till en total uttömning av energi så jag till och med backar i min utveckling. Detta är för mig en stor sorg.
Detta måste verkligen förändras! Men hur?

Annonser

Read Full Post »

Jag tror jag kommit underfund med nu hur min familj fungerar.
Så länge allt görs efter mina föräldrars eller min mors direktiv så fungerar allt hur bra som helst. Det är som ett osynligt stängsel man inte får gå utanför. Då rasar den vackra fasaden av hur underbara vi barn är, hur fin familj vi har och så vidare.
Det är med julen är ju faktiskt en ganska intressant period och prövotid för detta osynliga stängsel. Säg vilken familj det inte är det i, i och för sig men vi låter tanketråden gå vidare.
Min mor har alltid varit väldigt för att vi barn ska göra vad vi vill men traditionerna är också väldigt viktiga. Jag har alltid fått höra hur bra vår familj är just på detta med att kunna flexa på julafton. Det vill säga att man väljer själv när man firar själva jul. Den förekommer inte bara på julafton utan kan lika gärna vara dagen före eller dagen efter.
Jag har endast firat ju hemifrån en enda gång och jag kommer inte ihåg hur familjesituationen såg ut då. Men jag minns att min dåvarande pojkvän inte alls var förtjust i mina föräldrar och jag var revolterande så det var nog aldrig riktigt någon diskussion om att jag inte firade jul med mina föräldrar.
Så kommer den dagen då jag försonats med föräldrarna men samtidigt vill ha mitt eget liv. Det vill säga jag har blivit vuxen. Då uppstår en livlig diskussion och helt plötsligt är det min mor som beter sig som om hon vore ett litet barn. Jag förstår samtidigt varför hon beter sig som hon gör eftersom hennes liv kretsar mycket runt oss barn och hennes vilja.
Det som händer är att om någon sticker ut, som jag då i det här fallet, vänder hon på klacken. Helt plötsligt är man inte alls fri att göra som man vill, den öppenhet som tidigare rådigt angående julfirandet gäller inte längre. Resten av familjen vänds emot en och ifrågasätter varför man inte vill vara med dem. Tycker jag inte om dem längre?
Jag förstår även deras reaktion eftersom de är helt inne i svängen så blir det ju jag som är boven och förstör det heliga julfirandet.
När detta inte fungerade så bestämde sig min mor nu för att julen skulle inte längre firas i stugan utan hemma istället. Med det vill hon ha sagt att julen är förstörd och det är jag som har förstört den. Hon gör sig själv till martyr och vi ska må dåligt över att hon inte får som hon vill.

Det kan låta grymt. Hur kan jag vara så egoistisk och inte tänka på min mor och vad hon vill? Det är ju jul och den infaller ju bara en gång om året. Det borde man ju kunna undvara en gång om året att inte bara tänka på sig själv.
Jo för så här är, inte bara varje jul utan varje dag, om varenda liten sak. Det är inte julen det handlar om, det är inte ens mig det handlar om. Utan att hennes sätt är det enda sättet.

Jag vill och tänker fira jul med min egna familj. I lugn och ro utan krav eller måsten. För att jag vill det och ingen annan.

Det är ju du själv som styr ditt liv och ska leva med dig själv i alla dessa år. Glöm inte bort det gott folk!

Vad handlar julen om då? Handlar den inte om att man ska ta hand om varandra och älska varandra? Vart försvann det mitt i alla julklappar, julbaket och stressen över allt annat som ska fixas?

Read Full Post »

Så var prövoveckan över.
Jag och min pojkvän bestämde att vi skulle pröva bo tillsammans i en vecka och se om vi överlevde. Jag sitter ju levandes och skriver detta så alltså måste det ju gått bra *ler*
Allvarligt talat så har det faktiskt varit en tuff vecka inte bara just för förhållandet utan även individuellt. Jag har fått kämpat med att ta kommandot över min hund som slutar lyssnar på mig så fort som min pojkvän och jag umgås. Det har faktiskt gått väldigt bra om jag får säga det själv. Visst det har varit svårt och kämpigt men det gick åt rätt håll och det är jag nöjd med.
Sen ska jag göra en gastroskopi så jag har varit tvungen att slutat med min magmedicin vilket inte direkt har varit så jättekul. Har ständigt ont i magen, illamående och otrolig halsbränna. Har dock lyckats hitta en maträtt som fungerar ganska bra för magen och det är risgrynsvälling. Upptäckte igår att min magen inte är lika uppsvälld längre. Har inte kännt mig uppsvälld eller så men nu när jag står på andra sidan så känner jag verkligen skillnad. Funderar på att sluta med att dricka mjölk och över gå till havredryck som jag druckit nu den senaste veckan.
En annan sak jag faktiskt gjort under veckan är att tagit tag i en massa saker. När jag tittar bakåt så ser jag att det varit en väldigt produktiv vecka.
Jag skickade ett mejl till sjukhuset som jag nu fått vidarebefordrat till rätt personer. Jag pratade ut med grannen om katten. Tillsist så pratade jag även ut med mina föräldrar om hur jag tyckte och tänkte om mitt boende och ansvaret mot dem. Så jag har verkligen gjort en rivstart till förändring.

Dock saknar jag min pojkvän otroligt mycket och det är konstigt hur snabbt man kan vänja sig vid att vara med någon oavsett om det är jobbigt eller inte. Låg och lyssnade i morse om han var vaken så kom jag på att han inte var här. Under hela dagen har jag bara väntat på att han ska komma in till mig och krama och pussas på mig. Känns nästan lite som när någon dött. Man förstår inte att personen är borta utan man väntar bara på att de plötsligt ska stå där i dörren.

Read Full Post »

Jag har iallfall insett nu att de flesta killar faktiskt är ute efter sex. Jag är ledsen att säga det men så är min verklighet. Fick ett mycket klart bevis igår när jag var med min så kallade vän. Jag känner mig faktiskt mycket besviken eftersom jag väldigt gärna vill vara vän med den här personen. Tyvärr så slutar alltid våra möten med att han gör ett drag mot mig, mer eller mindre diskret.
Det som hände igår var inte diskret.
Kanske till en början då jag faktiskt inte märkte någon utan trodde att vi faktiskt bara låg och myste framför tv:n som man gör med vem som helst. Iallafall jag. Kanske det är jag som är en ovanligt fysisk person men jag tycker inte det är något fel med att man sitter eller ligger väldigt nära varandra, håller händer, kramas eller masserar varandra utan att det betyder att man ska hoppa i säng med den personen. Wow vad jag skulle ha många sängkamrater i så fall. Även med min egen släkt och familj.
Jag är uppväxt att man får ta i varandra utan att det har någon sexuell innebörd. Detta trodde jag ju också de som känner mig förstår och det har inte direkt varit några problem med det.

Nu verkar det dock vara så att jag är väldigt svår lärd jsut när det gäller den här personen. Jag tycker väldigt mycket om honom eller njae det gör jag inte men jag tycker väldigt mycket om att vara med honom. Tyvärr så lär jag mig aldrig att enda anledningen att han är snäll mot mig är för att han tror jag ska släppa till. Trodde verkligen eller ville verkligen tro att det hade gått över eftersom han är väldigt kär i en annan person och enligt mig så är man inte intresserad av någon annan då.
Så var inte fallet. Det hela slutade att jag låg nedtryckt i soffan med honom juckandes ovan på mig. Ganska patetiskt faktiskt och av och till hade jag svårt att hålla mig för skratt. Jag såg det hela på ett mycket nyktrare sätt nämligen helt opåverkad. Visst blir man upphetsad när personen vet exakt vart på kroppen han ska ta för att få mig dit han vill men man blir inte upphetsad av personen. Vilket gjorde att jag bara tyckte det var roligt och patetiskt eftersom jag inte vara deltagande. Jag observerade varje steg han gjorde och visste exakt vad nästa skulle bli för något. När jag hörde hur tungt och ansträngt han andades så fick jag nog.
Jag hade inte velat vara så hård emot honom men annars skulle han inte låtit mig vara. Under denna tid så talade jag om för honom att det blev inget av oavsett hur mycket han försökte därför så tog jag i lite extra med sådant jag visste skulle såra honom när han faktiskt inte la av.
Jag sa rakt upp och ned att han faktiskt äcklade mig eftersom han i flera dagar gnällt över hur kär han var i en viss person men inte kunde göra något åt saken. Jag frågade honom om han inte såg det jag såg. Jag sa: ”Om man är fruktansvärt kär i någon då vill man inte vara med någon annan och ännu mindre ligga med någon annan. Så om du verkligen älskar henne så skulle du inte hålla på så här med mig.” Jag såg på en gång att det tog precis där jag ville. Det smärtade mig men samtidigt så kände jag att så här är det faktiskt och det är mina ideal.
Eftersom jag själv dessutom har pojkvän så blev bilden bara ännu tydligare för mig och jag kunde verkligen inte förstå hur han kunde försöka få mig i säng om han verkligen älskade en annan.

Jag tvivlade på min kille vilket jag i efterhand faktiskt tar tillbaka och ångrar. Det är väldigt sällan jag ångrar något så detta är väldigt unikt.
När jag pratade med honom igår på telefon så hörde han på en gång att något var fel och vill reda ut det genast. Han cyklade hem till mig sent på kvällen i regnet. Om inte det betyder något så vet jag inte längre vad som faktiskt gör det. Tog till och med ut min besvikelse från kompisbesöket på honom men han lät mig ändå hållas och han bedyrade att han tyckte om mig.
Jag såg hur jag förstorade allt och var förblindad av mina egna problem för att se att andra faktiskt också kan ha dem.
Det vill inte säga att allt är bra men det hjälpte mig kasta ett annat ljus över hela situationen.

Read Full Post »