Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘panik’

Okej ingen tänker kanske på migrän som fest. Inte jag heller men innan migränen kom var jag på fest och hade jättekul.
Det var nämligen KM i min klubb med middag på kvällen. Mitt mål för dagen var att först och främst inte komma sist och orka vara med hela dagen. Detta gick i stort sett att uppfylla.
Först spelade man tillsammans med en annan person mot två stycken andra. Det började bra. Jag var läggare och min partner skytt. Han satte de två första skotten men missade tredje, vilket är otroligt bra gjort. Tyvärr gick det bara utför sen. Tror att min partner kände för stor press på sig och jag blev grymt stressad av att han inte klarade skotten så mina lägg blev urkassa. Som tur var fick vi walkover sista matchen för vi var udda antal deltagare. Detta räddade oss troligen från att hamna på sista plats så vi kom näst sist. Innan allt var över var jag så förbannad på mig själv som lät mig påverkas så mycket av min skytt så jag var tvungen att gå ut med vovven för att kyla av mig lite.
Så var första tävlingsdelen avklarad och målet uppnått. Nu skulle det spelas singel. Det blev gruppspel och jag insåg snabbt att jag inte hade en chans på miljonen att ens komma i närheten av en vinst i mina tre matcher med mina gruppmedlemmar. Jag kanske ska tillägga också att de här spelarna har spelat i mer än tio år och uppåt och jag har spelar i två eller tre månader.
Så med detta i tanken tänkte jag ändå inte låta mig slås utan strid så jag kastar mig in i första matchen och lyckas ändå få fem poäng innan det var över. Nästa match kammade jag hem noll men kände ändå att jag kämpat väl. Nu var jag helt utmattad och svettig. Jag längtade till att det skulle vara över och jag kunde lägga mig på soffan och vila innan middagen.
På något vis vände det där med den tanken. Det var som om en del av mig redan hade gått och lagts medan den andra delen fick energi och ny styrka inför den sista matchen. Nu ska jag faktiskt visa dem sa jag till mig själv. De ska inte tro att det bara är att gå ut på banan och sopa mattan med mig.
Och mycket riktigt bet jag i och höll mig kvar rejält upp till nio poäng och gjorde även min motståndare riktigt orolig innan han till slut vann. Oj vad stolt jag var! Jag kände det som om jag kammat hem guld trots att jag förlorat alla matcherna. Jag hade lyckats gett dem ett rejält motstånd!
Nu orkade jag absolut inget mer utan gick till rummet bredvid la mig på soffan och tvär slocknade ändå tills middagen började.
Det blev tipsrunda, god mat och roligt sällskap. Jag tror inte jag har skrattat så mycket på flera år. Allt kändes så naturligt och lätt. Inga konstlade leenden eller krystade samtal. Bara skratt och skoj.

Känns som ett otroligt framsteg för mig att klarat en sådan dag och inte bara det utan att jag dessutom tyckte dagen var rolig!
Tyvärr på kvällen när klockan var tio så okej då, jag hade väl haft mitt roliga, så upptäckte jag att personen mittemot såg så konstig ut. Jag tittade och tittade innan jag kom på vad det var. Jag såg inte ansiktet. Jag tittade på de andra som satt runt omkring mig och samma sak där. Aj då, migrän. Jag skyndade till min pojkvän som hade gått iväg för att spela lite till och meddelade att vi genast måste åka hem för att jag hade ungefär tio minuter en kvart innan huvudvärken kom.
Jag gick på toaletten för att ta min migrän medicin och tvätta händerna. Det tog ett tag innan jag lokaliserat vredet till kranen eftersom jag inte kunde se det. Sen stod jag och stirrade fascinerat ned i handfatet för jag såg bara halva avloppet och resten var som ett svart hål eller nått. Insåg att jag kanske skulle skynda mig hem och vi gick till bilen. Informerade min pojkvän att han måste hjälpa mig med möten och trafikljus, samt annat som var framför bilen eftersom jag inte kunde se i vissa vinklar. Försökte titta på hastighetsmätaren men gav upp ganska snart för jag såg siffrorna men inte pinnen som ska peka på siffrorna och när jag väl såg pinnen förstod jag inte vad siffrorna betydde. Blev som ett härligt glittermönster på min vänstra sida som jag förklarade för min pojkvän som allvarligt sa åt mig att hålla ögonen på vägen istället. Men det är svårt det där. För samtidigt som man vet att man ska få migrän är det så fascinerade vad hjärnan gör med än. Jag kunde inte längre tänka vilket gjorde att jag inte kunde prata ordentligt för jag tappade ord och betydelsen av vissa saker. Jag vet liksom vad jag ska säga men vet inte hur man säger det. När jag kom hem var jag lite skärrad men ändå ganska lugn. Jag tog fram tabletter och läste på fass vad jag fick kombinera. Tog med mig pillren upp, fixade en spyhink och lade mig i sängen. Kände mig grymt orolig att snart skulle migränen sätta igång på allvar. Pojkvännen satt på sängkanten och försökte lugna mig. Då fortsatte hjärnan spela mig spratt och pojkvännens röst blev demonisk. Det är det bästa jag kan förklara men allt jag sa, hörde och såg blev liksom förvridet och fruktansvärt skrämmande. Min vänstra arm började domna bort och kändes som om den skulle förångas och förkroppsligas på samma gång. Pojkvännen skulle vara snäll och smeka mig på armen så jag skulle känna att den var kvar men paniken bara växte eftersom det kändes som om det var någon annans arm han strök. Jag försökte nypa mig själv i armen för att känna den utan direkta resultat. Domningarna fortsatte upp till munnen och för att lugna mig själv förklarade jag för pojkvännen i vilken ordning domningarna skulle komma, hur de kändes och så vidare. Jag vet inte vad han sa som fick mig att bli lugn igen men till sist så kröp han ned med mig och vi låg sked tills jag somnade.

Jag skämtade idag och sa att det måste ha varit en ordetlig fest igår och att jag måste verkligen ha haft roligt med en sådan baksmälla utan sprit och allt.

Summan av kardemumman så hade jag jätte roligt hela dagen även om det tog mycket energi vilket troligen även orsakade migränen.
Plus att migrän är väldigt läskigt både att få och ha. Hela dagen idag så har hjärnan fortfarande spelat mig spratt med domningar och synstörningar. Hoppas huvudvärken är borta i morgon bara så man kan fortsätta som vanligt igen.

Annonser

Read Full Post »

Nu har jag i alla fall rivit av mig lite av min frustration jag bär på. Till min stora förvåning så bär jag på väldigt många frågor. Så här såg brevet ut.

Anledningen till att jag vill ha/ville ha en samtalskontakt är för att jag har så många frågor och funderingar.
Vad är PSTD?
Vad innebär det?
Hur kan jag bearbeta det?
Vad är flasharna?
Vad händer vid en flash?
Varför får jag flashar?
Varför har jag inget minne?
När ska jag få minnesträningen?
Det vi pratade om sist betyder det att jag inte ska få träffa arbetsterapeuten?
Vad är EMDR eller vad det heter?
Vad innebär det?
Kommer jag bli ”botad”? För resten av livet?
Varför är jag rädd för min pojkvän?
Varför kan jag inte lita på människor?
Hur ska jag kunna lite på människor?
Hur ska jag få vänner om jag inte kan lite på nån?
Hur ska jag bete mig mot mina vänner? Med tanke på minnet och koncentrationen.
Varför är det ingen som hjälper mig med det jag verkligen behöver hjälp med? Så känns det åtminstone!
Är jätte trött på att allt tar så lång tid att jag inte får någon ordning på mitt liv. Saknar all struktur och inget jag gör får det att fungera.
Varför är jag trött hela tiden?
Varför orkar jag inget utan blir trött efter bara någon enstaka aktivitet?
Hur ska jag bygga upp mitt självförtroende?
Hur gör jag för att sluta tracka ned på mig själv hela tiden?
Varför är jag aldrig nöjd med det jag gör?
Varför känner jag alltid panik i slutet av dagen över allt jag inte hunnit gjort?
Varför kan jag inte uppskatta det jag har gjort?
Varför är jag så förvirrad?
Hur kan det komma sig att min hjärna är som sirap?
Varför fungerar ingenting som vanligt längre?
Varför kan jag ibland inte prata?
Varför kan jag ibland inte tänka?
Varför säger jag något helt annat än det jag menar?
Varför kan jag inte säga ett ord eller beskriva något utan det kommer bara ut goja?
Varför kan ingen svara på mina frågor som jag nu ställt i fyra eller fem år?
Nu får det räcka!!! Jag vill ha svar!!!!!
Oavsett vårdköer eller dylikt, är så fruktansvärt less på att hela tiden behöva vänta på att bli frisk för det är så det känns. Jag har väntat i flera år nu. Nu räcker det!
Känner mig arg, ledsen, uppgiven och orolig. Samt otroligt maktlös över vad som ska hända med mig. Inget kan jag göra själv utan jag är helt i händerna på andra människor. Det är faktiskt ingen kul sits. Det MÅSTE finnas något jag kan göra för jag håller på att bli tokig nu. Jag skämtar faktiskt inte utan jag känner för var dag som går hur jag förlorar greppet mer och mer.
Jag sluter min inåt och vill snart inte göra något för allt som finns att göra är att vänta, vänta och vänta.

MVH *******

 

Inte konstigt att jag går om kring och är frustrerad när jag bär på så mycket. Det där är ju inte ens hälften om jag skulle tömma mig helt och hållet. Men det var det som jag kom fram till vid ingivelsens ögonblick.
Min förhoppning är att jag ska få träffa någon kompetent person som kan ge svar på tal för en gångs skull. Men inom landstinget? Nja då kan man nog bara drömma eller vänta fyra år till…

Read Full Post »

Jag har även lärt mig att vara hungrig eller inte riktigt men jag försöker. Känner just nu att jag har så fruktansvärt ont i magen och satt och funderade över vad det berodde på.
Så kom jag fram till att det är nog att jag är hungrig för jag har bara ätit en bulle och ett glas saft idag som jag fick av grannen. Det är så konstigt att man kan tappa sina hungerskänslor på det sättet att man inte märker något förrän magen krampar och skriker.

Jag har kommit fram till att det finns egentligen tre olika sorters hungerskänslor.
1. Magen är tom så den krampar och gör ljud ifrån sig.
2. Jag har låg blodsocker så man känner sig matt och trött. Jag blir även väldigt lättirriterad och grinig då.
3. Jag är väl egentligen inte hungrig eller jag vet faktiskt inte riktigt vad det är för känsla mer än att jag känner ett starkt begär efter någonting. Det kan variera från något specifikt som jag vill ha eller att jag bara känner ett slags sug både mentalt och kroppsligt.

Hur man hittar något slags mellanting som är hälsosamt mellan de där tre har jag inte riktigt lyckats med. Mitt mål är dock att nå dit och kunna känna en ”riktigt” hunger som jag kan lita på samt faktiskt lyssnar på också. För det är väl mitt största problem att jag inte äter riktigt. Speciellt inte när jag känner att jag är hungrig. Jag väntar alltid tills sista minuten när jag är panik hungrig och kroppen högt och tydligt talar om för mig att nu äter du eller så stänger jag av. Det är som att jag inte känner av eller lyssnar på min kropp innan det och innan paniken kommer.

Men men det kommer väl en dag då jag ska lösa det också. Just nu ska jag försöka komma på något jag kan äta förutom de två potatisarna jag åt för närmare fyra timmar sen.

Read Full Post »

Igår hände det som inte får hända. Jag fick panik.
Allt var frid och fröjd och jag skulle till att sova. Tänkte att det vore bra om jag låg på spikmattan en stund så jag kunde sova ordentligt sen.
Förra gången jag låg på spikmattan så upplevde jag för första gången det alla pratar om. Värmen och stickningarna försvann. Har alltid legat med ett tunt lakan mellan mig och spikmattan men tänkte eftersom det gick så bra förra gången skulle jag pröva utan.
Det gick bra, jättebra faktiskt. Lyssnade till cd-skivan och andas. Men sen kom det som alltid har kommit när jag ligger på spikmattan utan tyget, ångesten. Ett tryck över bröstet och oron i kroppen. Jag andades och fortsatte andas. Tänkte på vad alla sagt om att vara kvar i ångesten och verkligen se att det inte är någon fara.
Så jag låg kvar. Till sist var ångesten så stark att jag verkligen fick tvinga mig själv att ligga kvar. Lyssna på musiken, acceptera att du har ångesten och glöm inte att andas, peppade jag mig själv.
När jag nästan inte kunde ligga still längre började rösten från cd-skivan äntligen att prata. Jag pustade ut, rörde lite på kroppen och försökte verkligen lyssna lugnt på rösten men till sist så flög jag från spikmattan. Packade undan, stängde av spelaren och hoppade direkt ner i sängen. Nu så ska jag få sova gott så jag är utvilad till mötet imorgon, tänkte jag. Då kom minnesbilden och paniken.

Jag märkte inget först mer än att det tryckte mot halsen. Om ni tänker er att någon trycker sin hand mot adamsäpplet och halsgropen.
Sen blev allt bara värre. Trycket ökade och jag var nästan säker på att någon faktiskt höll sin hand runt min hals. Kände hur greppet hårdnade och varje fingers tryck blev påtagligt samtidigt som bilden klarnade.
Jag var tillbaka i sängen upptryckt mot väggen. Han väser till mig att jag ska hålla tyst så inte grannarna hör mig och ringer polisen. Jag nickade stumt. Inte för att det gick att nicka eftersom han höll fast mig mot väggen med handen runt halsen. Om jag bara vågade slå på väggen, så de faktiskt ringde polisen. Om jag bara vågade springa härifrån när allt var över. Om jag fortfarande lever när allt är över, tänkte jag mer sorgset än skräckslaget. Skräcken hade vid det här laget blivit något utav vardagen. Ett ständigt tassande på tå. Inte göra något fel, alltid vara till lags. Problemet med det hela var att de fel jag begick inte var fel i vanliga människors ögon. Kanske tog jag fram fel gaffel eller valde fel ord, tittade konstigt på honom eller så var det bara fel enligt honom som jag själv inte kunde förstå. Men det var bara för jag var så dum och visste bättre, hånade han mig när jag frågade. Jag lärde mig snart att veta när jag skulle fråga vad jag gjort för fel och när jag bara skulle foga mig och ta stryk.
Det gör ont i mig när jag måste ta fram minnena. Jag ser alla detaljer, känner varje ord och slag.

Read Full Post »