Stressad

Hur kan det komma sig att när jag inte gör någonting så är det då jag känner mig som allra mest stressad. Då kommer alla tankar på vad jag borde göra och skulle ha gjort. Har de senaste dagarna varit utslagen av migrän. Tankarna på vad jag missar att göra och borde göra när jag ligger där i sängen gör ju inte huvudvärken lättare heller. Så vad gör man då? Jo jag lugnar naturligtvis ned mig för annat kan jag inte för mitt huvud men lite måste jag ändå göra. Lyckades efter många knaggliga försök att skriva klar min matlista. När jag vaknade idag och fortfarande hade huvudvärk bröt jag ihop. Inte allvarligt men jag tappade sugen liksom. Blev tjurig och bestämde mig för att strunta i huvudvärken och köra på ändå. Jo, tjena. Frukosten gick bra men sen när jag skulle pilla med bilen var jag alldeles vimmel kantig. Tappade saker och kunde inte se ordentligt vad jag gjorde. När jag äntligen var klar var jag helt slut och huvudvärken ska vi inte ens tala om. Men nu var det dags för boendestöd så det var bara att åka hem och le. Ville inget annat än bara få gå upp i sängen och gömma huvudet under kudden men jag bet ihop. När tiden var över hade jag dock ett finare kök vilket kändes skönt även om huvudet höll på att döda mig. Gick raka vägen upp i sängen och tvär slocknade. Vaknade en timme senare av att min vän ringde och sa att vi skulle äta middag. Iväg till henne, in till stan, handla mat, köra hem bilar (vilket i sig höll på att spränga huvudet för jag fick köra bilen med ett spädbarn, rädslan att jag skulle krocka eller göra något tokigt hängde över mig hela tiden), laga mat, äta mat, umgås, titta på film och nu är jag hemma. Dunkande huvud och ångest inför morgondagen.

Varför gör jag så här mot mig själv? Jag ser ju själv när jag skriver att det inte är rätt. Men pressen och viljan är så stor så jag kan inte stå emot.
Just nu är jag grymt stressad över hur jag ska göra i morgon och önskar jag kunde fråga någon vettig person om hjälp. Jag har samhälle i morgon och jag behöver handla. Jag har även en bokad besiktningstid samt sjukgymnastik. Problemet är att jag bara orkar en, max två och det är utan huvudvärk men jag borde göra allihopa. Så hur prioriterar man då? Samhällen har precis börjat vilket gör att jag skäms för att jag inte klarar av alla saker och visa hur duktig jag faktiskt kan vara. Handla måste jag för jag har skjutit upp det i en vecka vilket resulterat i att jag har absolut ingenting hemma. Men jag vet inte hur jag ska kunna förklara för mig och andra vad jag behöver göra och att jag inte orkar allt på en gång.
Sjukgymnastiken känner jag också stor press på mig och hittar inget giltigt skäl att inte gå. Att jag är psykiskt och fysiskt slut räcker inte.
Besiktningen kan jag ju boka om men då ska jag komma ihåg igen att boka tid och komma ihåg tiden vilket också föder ångest.
Känns som om jag bara sitter och gnäller men så ser min verklighet ut. Vore dock bra om jag också kunde greppa det. Plus att jag har inte ens nämnt tankarna kring frukost, lunch och middag plus träningen som jag borde gå på på kvällen.
Suck, kan ingen bara knacka mig i huvudet så saker och ting hamnar rätt?
Herregud det är väl inte konstigt om jag går omkring med huvudvärk om jag ska hålla på och tänka på allt det där hela tiden.

Annonser

Read Full Post »

Vad vi påverkas av

Jag hatar verkligen politik och känner stor ångest inför valet idag. Hur ska lilla jag kunna påverka och veta vad min röst leder till, känns det som.
Jag är faktiskt inte nöjd med något parti och eftersom jag inte gillar att prata politik så ska jag heller inte gå in närmare på det.
Jag tycker dock det är skrämmande hur politiken kan drabba människor. Läste en sådan fruktansvärt hemskt inlägg för några dagar sen.
Tristessa pratar också mycket om detta om hur politiken drabbar oss. Jag själv blir bara så trött när jag tänker på allt eftersom jag själv också har drabbats flera gånger och är ständigt orolig över vad som ska hända.
Det jag tycker är svårast med nyvalet och allt det innebär att man vet inte om de faktiskt menar vad de säger. Jag läste en artikel i kommunals tidning om vad som lovats innan förra valet och vad som hänt dessa år. Det hela visade sig vara katastrofala följder i form av att folk fick sparken istället för att det skulle bli fler jobb som mo(r)deraterna lovat.
Ja jag skriver så för att visst fick säkert några det bättre med regeringsskiftet. Men de flesta jag pratat med har fått det sämre. Trots att de tillhörde den grupp som utlovades ett bättre liv med mer pengar.
Sen att inte tänka på alla sjuka som drabbats så hårt av detta. Jag förstår det med strängare regler och så men jag trodde det gällde för att få bort fuskare från försäkringskassan, de som egentligen inte hörde hemma där, inte de som faktiskt är sjuka.

Idag (21/9) vet jag att oron fortsätter, ovissheten är ännu större och oron för de runt omkring mig nu när de blå får fortsätta ha makten.
Hörde nyss på radion att det kan räcka med tusen röster till de blå så får de hel majoritet.

Read Full Post »

Trött

Jag är så trött så jag vet inte vart jag ska ta vägen snart.
Känner att skrivarlusten sjuder i mig men jag vet inte vad jag ska skriva.

Liten kort sammanfattning:

• Jag klev på min kattunge igår. Fruktansvärt hemskt men hon lever och blir bättre för var timme som går.

• Jag ska flytta på lördag så det känns lite stressigt. Var hos exet på stället där jag ska flytta in och han flyttar ut. Vi gick igenom en massa saker som han skulle slänga och som kanske var mina. Känns skönt att den biten är över och att jag fick se att han faktiskt har börjat packa.

• Jag har haft feber i ungefär tre dagar av okänd anledning. Funderar på om min kropp för söker säga mig något kanske. Som att lugna ner mig och börja ta hand om mig själv bättre.

Som sagt jag är så trött så trött och önskar bara att denna hemska vecka ska vara över med allt vad det innebär.

Read Full Post »

Första advent

Så var vi redan inne i december.
Har haft så mycket omkring mig så jag varken hunnit skriva här eller ens märka att det bara är en månad kvar till julstressen. Känner redan hur det börjar krypa oroväckande i mig.
Visst älskar jag julen men att umgås med allt och alla och vara överdrivet trevlig samt överpysslig är inte riktigt min grej. Jag tycker om min familj och vill gärna vara med dem men inte under hot. Min familj är väldigt mån om hela familjegrejen under jul vilket jag också är. Men och detta är ett stort men. Man ska inte bli tvingad. Hela julen tycker jag handlar om att man vill umgås med varandra och ge varandra gåvor frivilligt. Nu mera handlar allt om stress och pengar anser jag. Vem som köper de dyraste presenterna, har det finaste julpyntet, bakat mest lussikatter osv.
Var på julskyltning igår och blev riktigt beviken. Jag tog med mig minnena från barndomen där det fanns massor av stånd med knäck, bullar, glögg, tomtar, hemstickat, lotterier och en massa mys. Jag möttes av en stor folkhord som inte riktigt visste vart de var på väg. Stressade föräldrar med skrikande barn och en massa dumma människor osm dragit med sig sina hundar till detta spektakel.
För ett spektakel var det. Man såg ingenting och man kom knappt fram för det var så mycket folk. Först blev jag ju nyfiken, varför är här här så mycket folk? Då måste det ju vara mycket spännande och bra saker här.
Jag blev dock snabbt besviken när jag gått 20-50 meter och fortfarande inte kommit fram till något stånd. Jag ska inte såga allt för det fanns även skolbarn med sina bullar och lotterier. På torget så sjung även en kör en stund. Men själva stämningen saknades. Alla var för stressade för att bara kunna gå omkring och njuta av julbelysningen, alla dofter, smaka på glöggen och pepparkakorna, prata och umgås. Istället sprang alla praktiskt taget över varandra. Det som verkligen krossade mitt hjärta var när jag såg en massa julklappar i en hög och två dåligt utklädda tomtar stå och växla pengar emellan sig.
Är det det här julen handlar om? Stressen och pengarna?
Jag är inte direkt troende och firar inte julen på det där djupa kristna sättet utan för mig är det en familjehögtid. En tid där man tar sig tid att ta hand om varandra och sig själv. När man unnar sig själv och andra lite extra.

Read Full Post »

Stryptag

Igår hände det som inte får hända. Jag fick panik.
Allt var frid och fröjd och jag skulle till att sova. Tänkte att det vore bra om jag låg på spikmattan en stund så jag kunde sova ordentligt sen.
Förra gången jag låg på spikmattan så upplevde jag för första gången det alla pratar om. Värmen och stickningarna försvann. Har alltid legat med ett tunt lakan mellan mig och spikmattan men tänkte eftersom det gick så bra förra gången skulle jag pröva utan.
Det gick bra, jättebra faktiskt. Lyssnade till cd-skivan och andas. Men sen kom det som alltid har kommit när jag ligger på spikmattan utan tyget, ångesten. Ett tryck över bröstet och oron i kroppen. Jag andades och fortsatte andas. Tänkte på vad alla sagt om att vara kvar i ångesten och verkligen se att det inte är någon fara.
Så jag låg kvar. Till sist var ångesten så stark att jag verkligen fick tvinga mig själv att ligga kvar. Lyssna på musiken, acceptera att du har ångesten och glöm inte att andas, peppade jag mig själv.
När jag nästan inte kunde ligga still längre började rösten från cd-skivan äntligen att prata. Jag pustade ut, rörde lite på kroppen och försökte verkligen lyssna lugnt på rösten men till sist så flög jag från spikmattan. Packade undan, stängde av spelaren och hoppade direkt ner i sängen. Nu så ska jag få sova gott så jag är utvilad till mötet imorgon, tänkte jag. Då kom minnesbilden och paniken.

Jag märkte inget först mer än att det tryckte mot halsen. Om ni tänker er att någon trycker sin hand mot adamsäpplet och halsgropen.
Sen blev allt bara värre. Trycket ökade och jag var nästan säker på att någon faktiskt höll sin hand runt min hals. Kände hur greppet hårdnade och varje fingers tryck blev påtagligt samtidigt som bilden klarnade.
Jag var tillbaka i sängen upptryckt mot väggen. Han väser till mig att jag ska hålla tyst så inte grannarna hör mig och ringer polisen. Jag nickade stumt. Inte för att det gick att nicka eftersom han höll fast mig mot väggen med handen runt halsen. Om jag bara vågade slå på väggen, så de faktiskt ringde polisen. Om jag bara vågade springa härifrån när allt var över. Om jag fortfarande lever när allt är över, tänkte jag mer sorgset än skräckslaget. Skräcken hade vid det här laget blivit något utav vardagen. Ett ständigt tassande på tå. Inte göra något fel, alltid vara till lags. Problemet med det hela var att de fel jag begick inte var fel i vanliga människors ögon. Kanske tog jag fram fel gaffel eller valde fel ord, tittade konstigt på honom eller så var det bara fel enligt honom som jag själv inte kunde förstå. Men det var bara för jag var så dum och visste bättre, hånade han mig när jag frågade. Jag lärde mig snart att veta när jag skulle fråga vad jag gjort för fel och när jag bara skulle foga mig och ta stryk.
Det gör ont i mig när jag måste ta fram minnena. Jag ser alla detaljer, känner varje ord och slag.

Read Full Post »

Tågresa

Så sitter jag nu efter mycket vånda äntligen på tåget ned till Göteborg. Sveriges baksida som min granne så skämtsamt sa men han är nog bara avundsjuk.

I tre dagar har jag haft fruktansvärd ångest. Tog dock ganska lång tid innan jag kunde koppla det till denna resa. Men när min mor nämnde det apropå något helt annat så föll pusselbitarna långsamt på plats. Nu var det ju inte bar detta jag hade ångest över men det var nog en stor pådrivande faktor som gav syre till den eld som flammade inom mig. Igår ville jag helst att hon inte sagt något för det var precis som min mors ord gav liv åt ångesten födde den med verklig föda, mer än bara luft och vatten. Men nu sitter jag alltså här helt omedicinerad till och med vilket gör mig mycket stolt. Igår var nog mera dagen D än i dag. Idag var jag ju bara tvungen att kliva upp och kliva på tåget. Hela dagen igår känns som ett töcken. Varje rörelse och tanke tog enorm energi och jag var tvungen att vila flera gånger varav jag sov två. Kom till slut fram till en någorlunda bra strategi som innebar att göra minsta möjliga och dela upp det i många små etapper.

När kvällen kom gav jag dock upp lite grann. Visste inte hur jag skulle klara av att slutföra de sista stegen. Nämligen att lämna iväg min vovve och packa. Disken skulle inte bli några problem det brukar alltid lösa sig så snart jag ställer mig vid diskbänken. Tog mod till mig och gav mig iväg med vovven. På vägen mötte jag minstingen och hon ville ha pizza så jag tänkte okej jag måste ju också äta nåt idag. Lämnade vovve hos mitt ex med känslan av att jag aldrig skulle få se min älskade vovve igen men höll igen tårarna. När jag kom ned till bilen igen så hade jag fått sms från Han och jag kände mig genast bättre till mods men saknade honom fruktansvärt. Köpte pizza och ficken på köpet för de hade fattat fel. Lägger in en bild på barnpizzan minstingen beställde. På denna restaurang så gör de inte vanliga barnpizzor.

Hjärtpizza

När jag kom hem kände jag att nej det här duger inte jag åker till Han så får jag lugna ned mig lite. Klockan var nu runt nio på kvällen, jag kom inte hem förrän klockan var halv två på natten.

Trots att klockan var så mycket så kändes packningen och diskningen väldigt enkla. En och en halvtimmes sömn blev det och en inte allt för produktiv dag men jag är nöjd. För här sitter jag på tåget, till och med i första klass och njuter. Inte stressad inte orolig bara lugn.

Read Full Post »