Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mor’

Allt var så surrealistiskt idag.
Min mor spräckte återigen den bubbla att vår lilla familj inte är så perfekt. Det är andra gången hon gör så.
Varför förstår jag inte.
Min psykolog säger att det är för hon förlorar makten och desperat försöker återfå den och inte upptäcker sina misstag.
Jag tvivlar.
Min mor har alltid varit precis och uträknande. Hon skulle aldrig begå ett misstag. Nu har hon gjort två. Vad betyder det?
Jag gläds naturligtvis åt att jag haft rätt. Att jag äntligen kan oskyldighets förklaras från alla min mors anklagelser mot mig.
Men samtidigt blir jag rädd.
Rädslan för förändring är stor och gör mig paralyserad.
Jag kan inte läsa min mor längre. Eller är det just det jag kan och det är därför allt har förändrats? Är det därför hon har tappat makten för att jag äntligen knäckt det kryptiska språket, den hemliga kulturen som vi har inom vår familj?
Vi eller numera de, är som en sekt. Antingen är man med dem eller emot dem.
Det finns inget mellanrum. Finns inte plats eller tid för några tvivel eller ifråga sättningar.
Då är man ute.
Man får snabbt veta att man är inne på fel spår för med ens vänder sig hela familjen emot en. Man blir utfryst.
Viker man sig däremot och formar sig fogligt efter deras regler och nycker så belönas man rikligt. Minsta lilla snedsteg bestraffas.

Förut fanns det inget min mor inte visste. Det var liksom naturligt att allt berättades för henne och att allt gick genom henne. Vilka kompisar var bra och dåliga, vilka lärare var pålitliga, vad vi fick och inte fick prata om med andra människor. Det var ingen som kände sig tvingad eller förslavad, det bara var så. Vi visste ju inget annat.
Så här efteråt kan jag se hur mitt liv formats efter min mors lagar och tycke. Kompisar som plötsligt försvunnit ur mitt liv av ett eller annat skäl. Den där läraren som man faktiskt kunde prata om allt med blev förvandlad till en häxa som egentligen inte alls uppskattade min talang utan tvärtom försökte dupera mig, enligt min mor.
Det värsta av allt var nog skräcken för sjuksystern. Henne fick vi absolut inte prata med och skulle det hända att hon pratade med oss skulle vi bara svara att allt var bra. Frågade hon något om hur det var hemma så var det väldigt viktigt att vi svarade så hon trodde oss att allt var bra hemma. Varför vet jag egentligen inte. Det var väl inget fel på sjuksystern om jag tänker efter, mer än skräcken som mor och far hade satt i mig.

Min spykolog frågade hur det hade varit hemma. Jag svarade sanningsenligt att jag faktiskt inte visste. Hon påpekade att det lät ju faktiskt väldigt skumt allt det där och frågade vad själva hemligheten var.
Helt ärligt vet jag inte.
Min familj har alltid varit väldigt sluten på det sättet. Utåt sett var vi en underbar familj, rara barn med bra och engagerade föräldrar.
Så vad är den stora hemligheten?

Jag vet fortfarande inte och jag vet heller inte om jag är så sugen på att ta reda på det. Men visst undrar man varför någon är i så stort behov av kontroll och makt.

Makt är ett stort ord men det är nog alltid så jag har upplevt det. Att min mor haft makten och vi har varit hennes små soldater som utför hennes order och lyder minsta vink.
Men inte längre.
Jag har kämpat i över fem år nu att få ett självständigt liv utan eller med min familj bara jag får vara fri i sinnet och tänka mina egna tankar.

Det låter hårt och jag skäms över mina ord men det är min upplevelse av det hela. Kanske hade jag aldrig hamnat här så snabbt om jag inte träffat mr X.
Han visade mig den rätta bilden av min mor. Tillsammans med misshandeln blev det för mycket att hantera men så här i efterhand kan jag erkänna att han hade rätt.
Det ironiska i det hela är att de båda relationerna påminner i mångt och mycket om varandra. Det är lika svårt att försöka lämna min familj som det var att lämna mr X.
Så mycket skuld och känslor. Mycket hopp som krossats och byggts upp gång på gång.
Den stora skillnaden är att detta är en mycket långsammare och slitsammare process. Jag lämnar min familj gång på gång för att åter gå tillbaka bara för att strax inse att inget egentligen har ändrats sen sist. Trots alla lovord och gott uppförande.

Det är en skrämmande tanke och en skrämmande likhet.

Annonser

Read Full Post »

Som rubriken lyder så kan jag bara säga att dessa två går verkligen inte ihop.
Som jag kanske skrivit förut så hyr jag alltså en lägenhet med mina föräldrar som hyresvärdar. Allt har gått relativt bra ända tills nu när jag ska flytta. Mina föräldrar är väl kanske inte de bästa hyresvärdarna men de är oerfarna och har inte så mycket pengar.
Jag började redan fundera på att flytta bara några månader efter jag flyttat in. Det var för ungefär 4-6 månader sen. Jag funderade då hur jag skulle kunna lösa det och bestämde mig för att jag inte skulle klara av en flytt och att jag skulle ge det fram till jul.
Nu har jul och nyårshelgerna gått och jag känner fortfarande att inget har lösts. Jag har tittat runt lite smått efter lägenheter men jag är väldigt kräsen då jag har djur och vill bo lite större samt gärna med naturen nära in på.
Har inte vågat berättat något för mina föräldrar tidigare för att jag förstod att det skulle bli sådant liv som det nu även blev.
Så hade jag bestämt mig för att flytta men hade ingenstans att flytta till så jag väntade ännu med att säga upp lägenheten. Ville inte väcka den björn som sover. Jag vaknade en morgon och kom på att mitt ex skulle ju flytta och lägenheten han bor i har jag själv bott i och trivdes väldigt bra förutom att det kändes ensam eftersom jag inte kände någon där eller hade ett bra socialnätverk. Lägenheten är i själva verket ett fristående hus utan grannar vägg i vägg med andra ord och har en egen tomt som man får göra i stort sett vad man vill med. Det stora pluset eller de stora plusen är att det är stort och en underbar hyresvärd som verkligen ställer upp i vått och torrt.
Jag ringde mitt ex och förklarade att jag skulle flytta och frågade när han skulle flytta. Det klickade bra för han kunde flytta ut lite som han ville men uppsägningen var till den sista mars. Han ringde hyresvärden och det var inga problem att jag flyttade in. Jag fick till och med behålla den låga hyran bara för att det var jag.
Så kom det stora magknipet. Nu måste jag bara säga upp min lägenhet, det vill säga prata med mina föräldrar och meddela att jag skulle flytta. Jag samlade mod och gick ned till dem och sa som det var. De blev inte glada och lyssnade inte alls på vad jag sa utan förklarade bara vad dum och korkad jag var som skulle flytta. Nu skulle jag förstöra min stabilitet och trygghet jag byggt upp här. Det skulle i sin tur leda till att jag skulle börja må dåligt igen. Sen att jag skulle flytta tillbaka till huset var ännu mer korkat och jag var väl näst intill en idiot som ens tänkte tanken.
Jag drog efter andan och koncentrerade mig på att bita ihop när orden haglade över mig. Först snäll sen elak, snäll elak och så höll de på och pratade på. Jag tänkte att jag måste komma ihåg att stå på mig och tänka på vad mitt val var och vad jag ville.
Till sist stod jag inte ut längre och kröp undan med den stora lögnen att jag skulle tänka på saken till dagen efter eller ytterligare dagen efter den. Men när jag kom två dagar senare och sa att jag fortfarande stod fast vid att jag ville flytta så var det samma visa igen. Jag kände mig otroligt rådvill och maktlös. Om detta hade varit ett vanligt bostadsföretag så hade jag bara lämnat in min uppsägning och ingen skulle någonsin ifrågasätta varför jag flyttade. Jag har verkligen försökt att förstå att min familj bryr sig om mig men ibland så tycker jag inte det stämmer. Rättare sagt så känner jag väldigt ofta att det inte stämmer.
Min mor gav mig åter en tidsfrist på tre dagar att bestämma om jag skulle flyta och när hon i så fall skulle sätta ut annonsen ifrån. Dagen efter ringde jag och gav mitt besked att första februari tyckte jag var bra. Återigen fick jag höra hur dum jag var och att jag inte förstod någonting och framför allt att jag inte förstod hur dum jag var. Jag kände mig djupt sårad att min egen mor som jag tyckte att jag skaffat mig ett bättre förhållande än så med kallade mig för dum och verkligen tryckte på ordet.
Anses man verkligen som dum för att man har en egen vilja?
Nåja jag kan nog inte bli så mycket dummare nu ändå så nu sitter jag här och skriver av mig lite grann. Jag har bestämt mig för att flytta och det kommer att lösa sig även om jag kommer få höra många gånger av min familj hur dum och korkad jag är samt hur idiotiskt jag tänker.

Read Full Post »

Jag har ju länge pratat om förändring och utveckling men jag har liksom aldrig fått någon riktig ljuspunkt eller nåt någon milstolpe. Förrän i dag!

Det är svårt att förändras. Men det gäller att hitta sin brytpunkt. Man måste börja i någon ände. Vad vill man förändra? Vad är målet med förändringen?
Jag ville äta frukost varje dag för att må bättre. Men inte bara det, utan jag ville även äta frukost varje dag, före allt annat för att bli mindre stressad och få större kontroll på dagen.

Idag lyckades jag med detta!
Blev väckt av mor som talade om att en av hyresgästerna klagade över att det var kallt. Jag förklarade att det redan var kallt under gårdagen men att allt var i sin ordning det vill säga pannan gick.
Jag fortsatte sova och blev återigen väckt men den här gången av min syster. Jag tryckte bort henne och sov vidare. Tre gånger till ringde hon så till sist så gav jag upp mitt sovande och ringde upp henne. Förberedd på att hon skulle gnälla och klaga som vanligt. Mycket riktigt så skulle hon tala om att hon nu skulle starta pannan men inte kunde skotta pelletsen trots att det verkligen behövdes. Jag bad henne kolla askan så det inte var det som var problemet med pannan. Hon blev vansinnig och började skrika i telefonen.
(En liten sidenote är att jag har verkligen börjat märka hur min familj är så lättretliga och att min syster alltid ringer som en liten polis och ska kontrollera att jag gjort det mor och far bett mig om.)
Jag sa då åt min syster att jag hellre startade pannan själv så jag kunde kolla allting. Det lite komiska i detta är att trots att jag nyss sagt att jag helst startade pannan själv så skriker hon ändå att då får jag minsann göra allt själv. Jag log för mig själv och svarade att det gjorde jag gärna.
Jag klev upp och gjorde ordning frukost åt mig och vovven. När jag precis satt mig ned och börjat fika så ringer min syster igen. Med lätt irriterad och återhållsam röst frågade hon om jag fixat pannan. Jag kände hur irritationen kom upp men log ändå och sa att jag skulle bara äta frukost först. Naturligtvis så var detta svar inte accepterat och det var därför jag log. Hon började återigen att skrika i telefonen om hur viktigt det var att jag gick ned dit för pannan var nere på 30 grader så den hade stått länge. Jag svarade lugnt och sansat att jag skulle göra allt det där men först, frukost. En otroligt irriterad suck undslapp min syster men hon la sedan på luren.
Jag satt och tuggade på min macka samtidigt som jag funderade på hur länge pannan kunde ha varit av egentligen. Jag kom fram till att den omöjligt kunnat varit av hela natten eftersom sist jag sotade så sjönk temperaturen ända ned till 30 grader och då var den avslagen mellan 3-4 timmar.
Jag kände mig genast lättad över detta faktum och fortsatte äta min frukost.
Då ringer min far och återigen bubblar irritationen upp. Kunde jag inte få äta frukost i lugn och sköta pannan sen? Han frågade om jag varit ned till pannan och jag svarade att jag åt frukost. Han hörde min irritation och svarade genast med att jag inte hade någon rätt att vara sur mot honom. Jag försökte hålla tillbaka min irritation och förklarade som det var att jag var irriterad över att jag hela tiden blev störd av min syster som inte hade med saken att göra. Jag skulle gå ned till pannan men först äta min frukost.
Min far brukar vara väldigt förstående och lyssna på vad man säger bara man förklarar sig men tyvärr inte denna gång. Han hakade fortfarande upp sig på att jag var sur mot honom trots att jag sa att jag inte var det. För nog förstod väl jag hur viktigt det var att värmen fungerade, menade han. Jag svarade att det förstod jag men att min frukost just nu var viktigare och att jag skulle ordna pannan direkt efteråt. Han var väl inte helt nöjd med svaret men det fick gå för denna gång.
Så jag åt min frukost, klädde på mig, tog med mig vovven och skoveln ut. Satte hunden i hundgården så länge, skottade i hundgården, skottade upp gången till pannrummet och fixade pannan. Medan jag ändå var på språng gick jag in och kollade av sjunten, ändrade den till automatisk och läste av elen till alla hyresgästerna. Min syster skulle iväg och handla så jag följde med henne.
Så nu sitter jag här några få timmar senare med en massa arbete gjort. Utan att ha känt mig stressad, jag har haft full kontroll hela dagen och jag känner mig nöjd!

Read Full Post »

Jag tror jag kommit underfund med nu hur min familj fungerar.
Så länge allt görs efter mina föräldrars eller min mors direktiv så fungerar allt hur bra som helst. Det är som ett osynligt stängsel man inte får gå utanför. Då rasar den vackra fasaden av hur underbara vi barn är, hur fin familj vi har och så vidare.
Det är med julen är ju faktiskt en ganska intressant period och prövotid för detta osynliga stängsel. Säg vilken familj det inte är det i, i och för sig men vi låter tanketråden gå vidare.
Min mor har alltid varit väldigt för att vi barn ska göra vad vi vill men traditionerna är också väldigt viktiga. Jag har alltid fått höra hur bra vår familj är just på detta med att kunna flexa på julafton. Det vill säga att man väljer själv när man firar själva jul. Den förekommer inte bara på julafton utan kan lika gärna vara dagen före eller dagen efter.
Jag har endast firat ju hemifrån en enda gång och jag kommer inte ihåg hur familjesituationen såg ut då. Men jag minns att min dåvarande pojkvän inte alls var förtjust i mina föräldrar och jag var revolterande så det var nog aldrig riktigt någon diskussion om att jag inte firade jul med mina föräldrar.
Så kommer den dagen då jag försonats med föräldrarna men samtidigt vill ha mitt eget liv. Det vill säga jag har blivit vuxen. Då uppstår en livlig diskussion och helt plötsligt är det min mor som beter sig som om hon vore ett litet barn. Jag förstår samtidigt varför hon beter sig som hon gör eftersom hennes liv kretsar mycket runt oss barn och hennes vilja.
Det som händer är att om någon sticker ut, som jag då i det här fallet, vänder hon på klacken. Helt plötsligt är man inte alls fri att göra som man vill, den öppenhet som tidigare rådigt angående julfirandet gäller inte längre. Resten av familjen vänds emot en och ifrågasätter varför man inte vill vara med dem. Tycker jag inte om dem längre?
Jag förstår även deras reaktion eftersom de är helt inne i svängen så blir det ju jag som är boven och förstör det heliga julfirandet.
När detta inte fungerade så bestämde sig min mor nu för att julen skulle inte längre firas i stugan utan hemma istället. Med det vill hon ha sagt att julen är förstörd och det är jag som har förstört den. Hon gör sig själv till martyr och vi ska må dåligt över att hon inte får som hon vill.

Det kan låta grymt. Hur kan jag vara så egoistisk och inte tänka på min mor och vad hon vill? Det är ju jul och den infaller ju bara en gång om året. Det borde man ju kunna undvara en gång om året att inte bara tänka på sig själv.
Jo för så här är, inte bara varje jul utan varje dag, om varenda liten sak. Det är inte julen det handlar om, det är inte ens mig det handlar om. Utan att hennes sätt är det enda sättet.

Jag vill och tänker fira jul med min egna familj. I lugn och ro utan krav eller måsten. För att jag vill det och ingen annan.

Det är ju du själv som styr ditt liv och ska leva med dig själv i alla dessa år. Glöm inte bort det gott folk!

Vad handlar julen om då? Handlar den inte om att man ska ta hand om varandra och älska varandra? Vart försvann det mitt i alla julklappar, julbaket och stressen över allt annat som ska fixas?

Read Full Post »

Fortfarande äckligt trött men nu är det på grund av tabletten.
Var hos läkaren igår som planerat.
Drömde natten innan att allt gick jättebra tills min familj plötsligt dök upp och skulle vara med. Av någon anledning hade de även med sig deras hund.
Pappa for som en vante efter hunden fram och tillbaka medan resten av familjen tågade framåt marschliknande.

Besöket gick faktiskt väldigt likt drömmen. Jag kom fram till receptionen och där stod en öppen och glad människa och tog emot mig på bästa sätt. Gick till väntrummet och det tog ungefär två minuter så blev jag uppropad och vi (jag hade min mor med mig som stöd) gick in på läkarens kontor.
Han var mycket trevlig och tillmötesgående och allt gick bra tills jag plötslig bara bröt ihop. Jag orkade inte längre och var tvungen att gå ut en stund.

Läkaren hade förklarat att jag verkligen måste se framtiden och börja göra mig beredd för den för det fanns bara två alternativ. Antingen gick allt jättebra och vips hade jag ett jobb och lever lycklig i alla mina dagar eller nåt…
ELLER
Så blir jag ett socialfall… Jag förstod inte riktigt först vad han menade men sen kom white trash-bilden framför mina ögon. Boendes i en sjaskig liten husvagn på en skabbig camping, tio ungar, supandes karl utan jobb, jag är en fet kärring med stripigt hår och är ful som stryk men noll framtidsvision.
Då brast det för mig. Jag har inte kämpat i snart sex år, sex år med mig själv och fem år med myndigheter, för att hamna hos sociala. ALDRIG!

Jag har klarat mig levande ur ett fruktansvärt destruktivt förhållande där jag hållit på att bli dödad flera gånger men ändå av någon anledning vaknat tillbaka till livet. Blivit sexuellt utnyttjad/våldtagen i samma förhållande. Blev otroligt psykiskt misshandlad och nedbruten så jag ansåg att jag inte ens förtjänade att existera. Lyckades med hjälp av min familj bryta mig loss från detta och flytta därifrån.
Trots många hot till livet kände jag mig ändå stark att fortsätta. Allt detta hade bara pågått drygt ett år och jag ansåg mig inte ärrad för livet. Tufft och kraftigt skadad ja, men inte så pass att det inte var något jag inte skulle klara av att hantera.

Sökte hjälp för jag insåg att jag blivit deprimerad. Blev väl mottagen, första månaden. Sen ville jag byta medicin och då fick jag träffa en annan läkare som tyckte att jag skrattade för mycket för att vara deprimerad.

DÅ började karusellen rulla på riktigt. Hittills hade allt gått att hantera någorlunda lätt ändå. Jag strävade framåt och hade inga planer som helst på att jag kanske behövde vila upp mig och reda ut allt som hänt mig. Men nu orkade jag helt plötsligt inte längre. Jag har alltid ställt mig frågande till folk som säger att de varit deprimerade och kännt att de inte velat stiga upp ur sängen. Att de gråtit för ingenting och inte klarat av sitt dagliga liv.
Nu var jag själv där. Det slog mig inte först men när det gått ungefär fem eller sex månader efter jag flyttat från misshandeln då hade jag jobb, i och för sig bara extra men det var gott och väl så jag klarade mig. Jag hade en ny snäll pojkvän som inte hade några tendenser att slå mig eller vilja göra mig illa på något annat vis. Hade en egen lägenhet och utifrån sett så var livet i stort sett helt perfekt.

Varje dag grät jag. Jag grät när jag gick till jobbet, jag grät på jobbet, jag grät när jag gick hem. Minsta lilla som gick fel i vardagen skyllde jag på mig själv och jag bröt ned mig själv mer och mer. Men jag förstod ändå att något var väldigt fel och fortsatte söka hjälp.
Jag sökte mig till sjukhuset där jag visste att min syster fått hjälp för sina ätstörningar. Så jag bad min läkare på vårdcentralen remittera mig dit. Det blev starka protester men till sist så fick jag min vilja igenom. Försökte även bli sjukskriven men det gick i kortare perioder, tror jag var sjukskriven en månad plus någon vecka totalt. Fick ett sjukskrivningspapper över sommaren som försäkringskassan dissade. Det var inte tillräckligt utförligt skrivet. Sökte läkaren och försökte desperat att lösa detta. Gick till sociala för att klara mig men av någon anledning så försvann jag hela tiden hur deras databas.

Gick hela sommaren som i ett vakuum. Klarade inte av att jobba efter som jag grät hela tiden. Fick inga pengar från någonstans men hade som tur var ett sparkonto som jag fick leva på. Var tvungen att sälja min fond som jag fått av min farmor är hon sålde sin sommarstuga.
Vid augusti så sinade mina pengar. Tog upp kampen på nytt men kände att energin försvann allt mer. Hade fått en kallelse till sjukhuset men inte förrän i mitten på september skulle jag få träffa en psykoterapet. Försäkringskassan avslog mig hela tiden och sociala började i allfall tro på mig att jag verkligen inte hade några pengar så jag fick uppskov och pengar från dem till en månad kanske två. De vill inte ge mig pengar eftersom försäkringskassan inte godtog min sjukskrivning. Så varför skulle de tro på mig?

Under sommaren hade jag fått olika mediciner både milt lugnande och sömnmedel samt antidepressivatabletter. Jag började under sommaren att samla på mig tabletterna som en sista uttväg. Jag gömde dem för det kändes som min trygghet att något måste jag väl ändå kunna få kontrollera.
Jag blev rädd för mig själv och sa åt min pojkvän att gömma tabletterna från mig och jag insåg på allvar att nu var det dags att söka hjälp. Jag funderade och grämde mig i nästan en vecka innan jag vågade åka in till psykakuten. Hur skulle folk titta på mig om jag till och med erkände att jag inte mådde bra? Det var ju ett nederlag att söka hjälp och dessutom åka till psykakuten. Jag var ju ingen galning, jag var ju bara självmordsbenägen. Var det anledning nog att söka hjälp?

Sjuksyster som tog emot mig tog mig på största allvar och jag skulle få träffa en doktor med det samma för detta var väldigt viktigt enligt henne. Jag fick träffa en stor bullrig man som pratade mycket dålig svenska. Jag fick berätta min historia på blandad svenska och engelska. När jag berättade om att jag blivit misshandlad, våldtagen och att jag till och med försökt dränka mig själv i badkaret så skrattade han. Han log hela tiden och nickade uppmuntrande.
Jag har nog aldrig blivit så kränkt i hela mitt liv. Här satt jag och anförtrodde mitt innersta och han bara skrattade. Var det verkligen rätt? Han förklarade att det inte var någon fara med mig och att jag skulle ju snart få träffa en teraput så jag kunde nog åka hem igen och sova ordentligt bara.

Jag kände mig helt tom när jag åkte därifrån. Läkaren hade tagit något ifrån mig men jag kunde inte riktigt komma på vad det var. Jag vågade inte ens berätta om mitt misslyckade försök att få hjälp förrän några dagar senare. Jag tryckte undan allt och mådde bra enligt mig själv.

Min kille och en kompis åkte på krogen bara för att se lite folk och de tog någon öl. Jag kände att jag var trött och sa att jag åker hem och hämtar er sen. När jag kom hem visste jag vad jag måste göra. Jag tog farväl av mina båda katter och hunden. Plockade fram mitt gömda lager tabletter och räknade ihop hur mycket jag hade. Kollade i Fass, det är en läkemedelsbok som jag fått från jobbet eftersom jag studerade till sjuksyster. I Fass stod det att det jag hade var tillräckligt för en kraftig överdos. Jag blev lite besviken att jag inte hade mer så jag var helt säker på att det skulle gå vägen. Jag ville ju inte åstakomma min familj ännu mera smärta genom att misslyckas.

Så är i efterhand har jag funderat mycket på min tidigare syn på självmord. Jag minns jag frågade en kompis i gymnasiet varför de inte tänkte på familjen. Att det är ett så fruktansvärt egoistiskt beslut och hur de klarar av att vara så egoistiska. Hon svarade att de såg ingenting annat, de såg bara svart. Då förstod jag inte alls och jag protesterade hela tiden att så kunde det ju inte vara utan de var bara egoistiska eller sökte uppmärksamhet.
Nu har jag själv varit i den situationen och min syn har förändrats helt. Jag kan bara bekräfta vad min kompis sa och tillägga att man tror att man gör sin familj och omgivning en tjänst genom att försvinna, dö.

När jag tagit allt tabletterna, tror ambulanskillen hade räknat till 52 eller 53 stycken, så visste jag att jag hade ungefär en halvtimme på mig innan jag skulle märka av tabletternas effekt. Jag visste att jag var tvungen att säga hejdå till min familj för det har vi alltid gjort till varandra. Jag ringde till min ena syster och talade om att jag älskade henne. Hon frågade om något var fel men jag ljög och svarade bara att det var på grund av min kille för han var ute och söp som vanligt. Min andra syster vågade jag inte ringa till eftersom hon kände mig ännu bättre och säkert skulle lista ut att något var väldigt fel. Jag ringde min mor i stället för att försäkra henne om att läkartiden morgonen efter var klockan tio och att hon inte behövde ringa mig sen och fråga. Vi kallpratade lite om att de hade gjort pizza och skulle precis till att sätta sig och äta. Av någon anledning la hon inte på. Jag kände paniken komma eftersom halvtimmen började närma sig sitt slut och skulle jag börja slöddra så skulle hon upptäcka mig. Jag försökte förklara att jag var tvungen att lägga på för jag var trött och skulle sova. Hon pratade på. Hon frågade hur det var med hunden och katterna, killen och det nya boendet. Vi hade bra precis flyttat in i en ny lägenhet två veckor innan. Till sist började jag sluddra och mamma frågade vad det var. Jag sa bara att jag tagit mitt lugnande och sömntabletten och att det brukar bli så ibland. Hon frågade om ytterdörren var låst och jag vaknade till av rädsla och undrade varför hon frågade det. Då berättade hon att ambulansen var på väg och att de satt i bilen på väg till mig. Jag blev livrädd. Hela min hjärna skrek NEJ inte än det här går inte, det var inte så här jag planerade. Ändå lyssnade jag på min mor och kämpade mig mödosamt ned till dörren och låste upp den. Jag skulle hänga mobilen runt halsen eftersom jag inte längre klarade av att hålla i den. Hon tjatade hela tiden på mig att vara vaken att jag inte fick somna. Jag försvann flera gånger i en djup skön sömn bara för att vakna till att mor ropade på mig att svara.

Det konstigaste av allt var att jag inte skämdes när väl ambulansen kom. Jag försökte bara förklara att jag inte behövde åka in till sjukhuset för jag mådde bra. De lyckades ändå få mig att följa med för en koll i alla fall. Jag fick försöka gå själv till båren. Jag satte mig på kanten och ambulanskillen sa till mig att jag måste lägga upp benen på båren. Jag nickade och log. Benen, sa han och tittade menande på mina ben. Lägg dem på båren. Ja själv klart svarade jag leende.
Minns inte om jag tillslut la upp benen själv eller om de fick göra det. Sen minns jag inte mycket alls. Tror de körde med sirenerna och att de körde fort. Vaknade flera gånger och trasslade in mig i alla EKG-sladdarna som var fäst överallt på mig kropp. Försökte ta bort dem men hela tiden kom en suddig elak sköterska och ställde sig över mig och frågade: vad gör du? Jag slutade pilla och försvann i dimmorna igen. Jag minns att jag ville kissa och försökte kliva ur sängen. De förstod mig inte så jag kissade på mig. Nästa gång gick det bättre då fick jag ligga på bäcken men det var jättehett. Efter det så krävde jag att få känna på bäckenet innan. Allt i en stor kraftig gråvit dimma. Nu blev jag iväg rullad. Någon försökte förklara för mig att det värsta var över och att jag skulle bli förflyttad till en avdelning för övervakning. Min mor och far var där med Anki mitt gosedjur. Vi åkte in i en hiss. Nästa gång jag vaknar så är mor, far, ena syster och min kille där. Var precis som på film att familjen delade på sig och inne i hörnet satt killen och mor sa nu vaknar hon. Jag försökte förgäves sätta mig upp och sa istället: ska inte du vara på jobbet? Det var nog ingen som riktigt förstod vad jag sa men killen var strax vid min sida och sa att han tänkte stanna här hos mig. Jag försvann igen.
Fick reda på att min syster som jag ringt till hade åkt ända från Umeå till mig och skulle komma vid ett. NU skämdes jag. Nu insåg jag vad jag hade gjort när hon var tvungen att åka så många mil bara för att träffa mig. När hon väl kom vågade jag inte ens titta henne i ögonen. Vi började båda gråta och jag minns inte om vi ens pratade men det behövdes inte. Jag hade fattat. Jag förstod nu hur illa jag betett mig och hur illa jag gjort min familj. Jag förstod nu att jag inte var en börda. De ville att jag skulle leva.

Sen har det ju naturligtvis hänt en massa saker efter det här också men det här var de huvudsakliga tunga sakerna enligt mig. Det som verkligen knäckte mig. Så när läkaren igår sa att det fanns bar två alternativ och risken var stor att jag skulle bli ett socialfall så bläddrades hela den här historien upp i mitt huvud. I *piip* att jag ska bli ett socialfall! Har jag kämpat igenom hela det här och nu kommer någon och säger att du kan bli ett socialfall, då blev det för mycket. Jag har kämpat för mycket och för hårt för att bara lägga mig ned och spela död.

Read Full Post »

När man vaknar och man fortfarande gråter från gårdagen, känns allt hopplöst. Nu pratar vi inte bara fysiska tårar på kinden utan att hjärtar, själen gråter.

När jag var liten så hade min mor en lek. En lek som gick ut på att se vem av oss tre barn som bröt ihop först. Hon ställde oss på en rad ofta sent på kvällen och stod framför oss. Det hela började ofta med att hon ropade ned oss antingen alla tre på en gång eller en och en, allt eftersom historien började ta form. Sedan stod hon där framför oss och till en början pratade med en allt för mjuk och snäll röst liksom för att lura oss i fällan att ta chansen att förråda någon av de andra. På detta sätt fick vi inte ens stöd av vandra utan stod helt ensamma, var och en fick försöka rädda sitt skin bäst den kunde. Försökte man trots detta stå upp för sig själv och hjälpa sina syskon fick man ett hårt straff och syskonen drabbades lika hårt. En sak var klar och det gällde att aldrig någonsin spela hjälte för det blev bara värre. En annan regel var att aldrig börja gråta för då var det kört. Började man gråta visade man tecken på svaghet och då straffades man för det. Med straff menar jag inget fysiskt, visst det kunde också förekomma men straffet var något mycket mycket värre. Hon använde ord istället. Man säger att tiden läker alla sår och att blåmärken bleknar och försvinner men själen kan också få blåmärken och det tar lång tid innan de bleknar och försvinner. Om de ens försvinner helt.

Jag minns en gång som min mor hittat en fimp i hinken där vi förvarade plastpåsar, bredvid sopkorgen, under diskbänken och ropade först ned mig. När jag nekade ropade hon ner min andra syster och när hon nekade ropade hon ner minstingen. Kan vara så att jag minns fel men jag tror hon ropade ned oss alla tre. Eftersom jag var äldst så var jag den självklara tjuven. Kan jag varit mellan tio och tolv år kanske och visste väl vad en cigarett var för någonsting men hade inte ens kommit på tanken att överhuvudtaget pröva något dylikt. Försökte förklara detta men fick bara höra att jag skulle hålla tyst för hon visste nog vad jag gjort. Hon vände sig sig till min andra syster och frågade henne samma sak som hon nyss frågat mig. jag kanske borde inflika med att hon än så länge inte hade talat om varför hon kallat ned oss och anklagade oss för detta. Vilket egentligen inte var så ovanligt för så brukade hon göra. För att fortfarande ha kvar själva aha-ögonblicket, själva bevisningen för händelsen. Men detta var ju ändå en ganska grov anklagelse och jag hade börjat blivit van vid denna procedur och funderade över vad det kunde vara som gjorde att hon misstänkte att någon av oss rökt. Mor spände genast blicken i mig när hon såg att jag inte längre var närvarande i tankarna. ”Försöker du kanske komma på en undanflykt nu eller?” Frågade hon hånfullt. ”Det är ingen idé för jag VET.” Yngsta började snart gråta. ”Det är kanske lika bra det så kanske hon får gå och lägga sig och slipper allt den här gången.” Mor började bli irriterad på att vi fortfarande teg och började höja ribban dvs röstläget och hotfullheten. Hon berättade återigen vad straffet var för den som rökte, någonsin, under resten av våra liv. Hon skulle plocka björkris och piska oss över bar rumpa.

Min tanken var då och är fortfarande, vad skulle det hjälpa? Tror hon verkligen att det skulle få oss att aldrig någonsin röka även efter den dag vi blivit myndiga och flugit ur boet? Så här i efterhand så vet jag ju svaret, ja hotet togs på allvar. Jag var 22 eller 23 år när jag prövade för första gången och var livrädd att min mor skulle komma med björkriset. Sen att jag redan innan prövat diverse andra olagliga substanser var inte alls lika förbjudet som detta att röka.

Minstingen föll för trycket och började snyfta. Mor tittade på henne och förebrådde oss andra två för vad vi tvingade henne att gå igenom. Jag minns att det var en lång kväll men långa förhör om vart vi kunde tänkas gömt resten av cigaretterna, vart hade vi fått tag i dem osv. Till sist blev jag så trött och less och sa att det var jag. Vi skulle inte komma därifrån i vilket fall som helst om ingen av oss erkände. Då sa minstingen att nej det var hon och andra systern sa att det var hon. Mor blev både stolt och arg. Jag klev genast fram och sa att det spelade ju ingen roll vem av oss det var för hon trodde ju inte på oss oavsett om vi sa att vi hade gjort det eller inte. Spelet fortsatte. Mor tog nu fram fimpen och berättade vart hon hittat den, ja inte förrän hon tjatat på oss om vart vi trodde hon hade hittat den. Hon berättade även att hon hittat ett tomt paket. Jag var så trött och så ledsen. ”Varför gör hon såhär vad är det vi har gjort?” Efter många timmars föreläsning och skällning, minns inte längre vilka som grät och inte grät, så fick vi äntligen gå och sova men vi skulle alla veta att vi skulle bli straffade med björkris.

Björkriset blev tack och lov aldrig av för det kom fram senare att en av våra grannar hade blandat ihop hinkarna och slängt fimpen och paketet i fel hink. Vilket förekom ganska ofta att folk som var på besök slängde soporna i hinken med plastpåsarna. Så då återstår ju frågan fick vi barn någon ursäkt, någon förklaring till kvällen innans händelser? Svaret är sorgligt nog nej. Min mor har aldrig fel och skulle inte ens komma på tanken att hon skulle kunna handla fel. Ingen av oss barn skulle ens våga ifrågasätta detta eftersom då skulle spelet dras igång igen. Vi skulle lära oss disciplin, veta vår plats. Vår mor var starkast även om hon ville att vi också skulle vara starka men inte mot henne. Därför tog hon varje möjlighet hon fick att trampa på oss, bryta ned oss och nedvärdera oss inför oss själva, våra syskon och henne. Vi var ingenting värda.

Paradoxen i det hela var att så fort vi åstadkom något utan för familjen så var vi bäst. Vi var bättre än alla andra och ingen skulle någonsin få trampa på någon av oss. Riktig patriotism men inte till staten eller till landen utan till familjen. Vi var en egen sort som skulle klara allt.

Detta var anledningen till att det var svagt att gråta. Gråt var ett sätt för en annan människa att se att du är svag. Paradoxen blir då omöjlig. Men en paradox är ju en motsägelse mot sig själv. De går inte att kombinera. Vi fick inte vara starkare än vår mor dvs stå emot hennes totyr. Men när vi vek för den och gråten kom då var vi svaga vilket vi inte heller fick vara. Så hur man än vände och vred på det hela så blev det bara svårare och svårare. Ju äldre jag blev desto mer förstod jag lekens gång. Jag försökte verkligen kämpa emot gråten varje gång den tog sitt grepp om mig pga min mors smädelser och hårds ord mot mig. Men hur jag än försökte gick det inte att vinna leken. Hon fick mig alltid att gråta och grät jag inte så såg hon till att hon höll på länge nog tills jag ändå grät. Slog mig, ställde sig hotfullt nära och tryckte ned mig, drog mig i håret eller allt annat hon kunde hitta på. En av hennes favoriter som hon fortfarande gör än i dag. Är att vända och vrida på saker tills de blir som hon vill. Min farmor sa en gång till mig ”din mor kan göra svart till vitt och vitt till svart.” Hot var en del av vardagen. Belöningen vara att slippa att hotet genomfördes.

Så hur har allt detta påverkat mig idag?

För ungefär fem år sedan uppdagades allt. Nej inte till någon myndighet eller så utan uppdagades för mig. Min ögonbindel försvann och min skräck och vrede var total. Jag ville ge mig in i striden, vilket jag också gjorde, jag ville ställa allt till rätta. Jag har alltid försökt beskydda mina syskon och nu insåg jag att det hade jag totalt misslyckats med. Så vad hände? Jag var inte redo, långt ifrån. Det hela slutade med att jag bröt ihop och trodde att jag inbillat mig allt, hittat på alltihop. Det fick min mor mig att göra. Jag försökte ta mitt liv för jag ville inte leva i två världar där jag inte kunde påverka någon av dem. Jag har rest i fem år för att försöka hitta mig själv igen. Hitta svaren och nyckeln till mig själv. Jag är långt ifrån klar men jag är på väg och jag känner att jag klarar av att leva igen. För att orka leva måste jag kämpa och göra rätt mot mig själv.

Nu har jag vaknat igen, hittat en liten styrka. En möjlighet att göra mig hel, att ställa allt tillrätta igen. Det här är historien om mitt liv och mitt sätt att inte längre krypa in i mitt skal utan kämpa mot det som är fel och orätt. Man kan inte hjälpa andra om man inte hjälper sig själv först. Därför måste jag börja med att bekämpa mina egna demoner innan jag kan hjälpa mina syskon. Genom att hjälpa mig själv så hjälper jag andra.

Det är klart att jag inte längre kan gråta, när man tänker på min bakgrund. Vem skulle vilja göra något de vet sen barnsben är fruktansvärt fel och dåligt. Hur ska jag kunna vara starkare än min mor när jag under hela min uppväxt fått veta att det är omöjligt och straffbart? Paradox.

Lösningen ligger i att gråta och visa känslor. Det är inte fel hur mycket min kropp och hjärna än säger det till mig. Det är läkande. Det sköljer bort det onda, renar såret från varet som legat där i flera år och bara gjort såret större och större. Mer och mer känsligt och infekterat.

Så gråt, det renar.

Hittar inte den riktiga utan bara en dålig cover. Lisa Ekdahl, Jag bara vet. http://www.youtube.com/watch?v=CAsynmg6Fvw

Read Full Post »