Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mor’

Allt var så surrealistiskt idag.
Min mor spräckte återigen den bubbla att vår lilla familj inte är så perfekt. Det är andra gången hon gör så.
Varför förstår jag inte.
Min psykolog säger att det är för hon förlorar makten och desperat försöker återfå den och inte upptäcker sina misstag.
Jag tvivlar.
Min mor har alltid varit precis och uträknande. Hon skulle aldrig begå ett misstag. Nu har hon gjort två. Vad betyder det?
Jag gläds naturligtvis åt att jag haft rätt. Att jag äntligen kan oskyldighets förklaras från alla min mors anklagelser mot mig.
Men samtidigt blir jag rädd.
Rädslan för förändring är stor och gör mig paralyserad.
Jag kan inte läsa min mor längre. Eller är det just det jag kan och det är därför allt har förändrats? Är det därför hon har tappat makten för att jag äntligen knäckt det kryptiska språket, den hemliga kulturen som vi har inom vår familj?
Vi eller numera de, är som en sekt. Antingen är man med dem eller emot dem.
Det finns inget mellanrum. Finns inte plats eller tid för några tvivel eller ifråga sättningar.
Då är man ute.
Man får snabbt veta att man är inne på fel spår för med ens vänder sig hela familjen emot en. Man blir utfryst.
Viker man sig däremot och formar sig fogligt efter deras regler och nycker så belönas man rikligt. Minsta lilla snedsteg bestraffas.

Förut fanns det inget min mor inte visste. Det var liksom naturligt att allt berättades för henne och att allt gick genom henne. Vilka kompisar var bra och dåliga, vilka lärare var pålitliga, vad vi fick och inte fick prata om med andra människor. Det var ingen som kände sig tvingad eller förslavad, det bara var så. Vi visste ju inget annat.
Så här efteråt kan jag se hur mitt liv formats efter min mors lagar och tycke. Kompisar som plötsligt försvunnit ur mitt liv av ett eller annat skäl. Den där läraren som man faktiskt kunde prata om allt med blev förvandlad till en häxa som egentligen inte alls uppskattade min talang utan tvärtom försökte dupera mig, enligt min mor.
Det värsta av allt var nog skräcken för sjuksystern. Henne fick vi absolut inte prata med och skulle det hända att hon pratade med oss skulle vi bara svara att allt var bra. Frågade hon något om hur det var hemma så var det väldigt viktigt att vi svarade så hon trodde oss att allt var bra hemma. Varför vet jag egentligen inte. Det var väl inget fel på sjuksystern om jag tänker efter, mer än skräcken som mor och far hade satt i mig.

Min spykolog frågade hur det hade varit hemma. Jag svarade sanningsenligt att jag faktiskt inte visste. Hon påpekade att det lät ju faktiskt väldigt skumt allt det där och frågade vad själva hemligheten var.
Helt ärligt vet jag inte.
Min familj har alltid varit väldigt sluten på det sättet. Utåt sett var vi en underbar familj, rara barn med bra och engagerade föräldrar.
Så vad är den stora hemligheten?

Jag vet fortfarande inte och jag vet heller inte om jag är så sugen på att ta reda på det. Men visst undrar man varför någon är i så stort behov av kontroll och makt.

Makt är ett stort ord men det är nog alltid så jag har upplevt det. Att min mor haft makten och vi har varit hennes små soldater som utför hennes order och lyder minsta vink.
Men inte längre.
Jag har kämpat i över fem år nu att få ett självständigt liv utan eller med min familj bara jag får vara fri i sinnet och tänka mina egna tankar.

Det låter hårt och jag skäms över mina ord men det är min upplevelse av det hela. Kanske hade jag aldrig hamnat här så snabbt om jag inte träffat mr X.
Han visade mig den rätta bilden av min mor. Tillsammans med misshandeln blev det för mycket att hantera men så här i efterhand kan jag erkänna att han hade rätt.
Det ironiska i det hela är att de båda relationerna påminner i mångt och mycket om varandra. Det är lika svårt att försöka lämna min familj som det var att lämna mr X.
Så mycket skuld och känslor. Mycket hopp som krossats och byggts upp gång på gång.
Den stora skillnaden är att detta är en mycket långsammare och slitsammare process. Jag lämnar min familj gång på gång för att åter gå tillbaka bara för att strax inse att inget egentligen har ändrats sen sist. Trots alla lovord och gott uppförande.

Det är en skrämmande tanke och en skrämmande likhet.

Read Full Post »

Som rubriken lyder så kan jag bara säga att dessa två går verkligen inte ihop.
Som jag kanske skrivit förut så hyr jag alltså en lägenhet med mina föräldrar som hyresvärdar. Allt har gått relativt bra ända tills nu när jag ska flytta. Mina föräldrar är väl kanske inte de bästa hyresvärdarna men de är oerfarna och har inte så mycket pengar.
Jag började redan fundera på att flytta bara några månader efter jag flyttat in. Det var för ungefär 4-6 månader sen. Jag funderade då hur jag skulle kunna lösa det och bestämde mig för att jag inte skulle klara av en flytt och att jag skulle ge det fram till jul.
Nu har jul och nyårshelgerna gått och jag känner fortfarande att inget har lösts. Jag har tittat runt lite smått efter lägenheter men jag är väldigt kräsen då jag har djur och vill bo lite större samt gärna med naturen nära in på.
Har inte vågat berättat något för mina föräldrar tidigare för att jag förstod att det skulle bli sådant liv som det nu även blev.
Så hade jag bestämt mig för att flytta men hade ingenstans att flytta till så jag väntade ännu med att säga upp lägenheten. Ville inte väcka den björn som sover. Jag vaknade en morgon och kom på att mitt ex skulle ju flytta och lägenheten han bor i har jag själv bott i och trivdes väldigt bra förutom att det kändes ensam eftersom jag inte kände någon där eller hade ett bra socialnätverk. Lägenheten är i själva verket ett fristående hus utan grannar vägg i vägg med andra ord och har en egen tomt som man får göra i stort sett vad man vill med. Det stora pluset eller de stora plusen är att det är stort och en underbar hyresvärd som verkligen ställer upp i vått och torrt.
Jag ringde mitt ex och förklarade att jag skulle flytta och frågade när han skulle flytta. Det klickade bra för han kunde flytta ut lite som han ville men uppsägningen var till den sista mars. Han ringde hyresvärden och det var inga problem att jag flyttade in. Jag fick till och med behålla den låga hyran bara för att det var jag.
Så kom det stora magknipet. Nu måste jag bara säga upp min lägenhet, det vill säga prata med mina föräldrar och meddela att jag skulle flytta. Jag samlade mod och gick ned till dem och sa som det var. De blev inte glada och lyssnade inte alls på vad jag sa utan förklarade bara vad dum och korkad jag var som skulle flytta. Nu skulle jag förstöra min stabilitet och trygghet jag byggt upp här. Det skulle i sin tur leda till att jag skulle börja må dåligt igen. Sen att jag skulle flytta tillbaka till huset var ännu mer korkat och jag var väl näst intill en idiot som ens tänkte tanken.
Jag drog efter andan och koncentrerade mig på att bita ihop när orden haglade över mig. Först snäll sen elak, snäll elak och så höll de på och pratade på. Jag tänkte att jag måste komma ihåg att stå på mig och tänka på vad mitt val var och vad jag ville.
Till sist stod jag inte ut längre och kröp undan med den stora lögnen att jag skulle tänka på saken till dagen efter eller ytterligare dagen efter den. Men när jag kom två dagar senare och sa att jag fortfarande stod fast vid att jag ville flytta så var det samma visa igen. Jag kände mig otroligt rådvill och maktlös. Om detta hade varit ett vanligt bostadsföretag så hade jag bara lämnat in min uppsägning och ingen skulle någonsin ifrågasätta varför jag flyttade. Jag har verkligen försökt att förstå att min familj bryr sig om mig men ibland så tycker jag inte det stämmer. Rättare sagt så känner jag väldigt ofta att det inte stämmer.
Min mor gav mig åter en tidsfrist på tre dagar att bestämma om jag skulle flyta och när hon i så fall skulle sätta ut annonsen ifrån. Dagen efter ringde jag och gav mitt besked att första februari tyckte jag var bra. Återigen fick jag höra hur dum jag var och att jag inte förstod någonting och framför allt att jag inte förstod hur dum jag var. Jag kände mig djupt sårad att min egen mor som jag tyckte att jag skaffat mig ett bättre förhållande än så med kallade mig för dum och verkligen tryckte på ordet.
Anses man verkligen som dum för att man har en egen vilja?
Nåja jag kan nog inte bli så mycket dummare nu ändå så nu sitter jag här och skriver av mig lite grann. Jag har bestämt mig för att flytta och det kommer att lösa sig även om jag kommer få höra många gånger av min familj hur dum och korkad jag är samt hur idiotiskt jag tänker.

Read Full Post »

Older Posts »