Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘misshandel’

Allt var så surrealistiskt idag.
Min mor spräckte återigen den bubbla att vår lilla familj inte är så perfekt. Det är andra gången hon gör så.
Varför förstår jag inte.
Min psykolog säger att det är för hon förlorar makten och desperat försöker återfå den och inte upptäcker sina misstag.
Jag tvivlar.
Min mor har alltid varit precis och uträknande. Hon skulle aldrig begå ett misstag. Nu har hon gjort två. Vad betyder det?
Jag gläds naturligtvis åt att jag haft rätt. Att jag äntligen kan oskyldighets förklaras från alla min mors anklagelser mot mig.
Men samtidigt blir jag rädd.
Rädslan för förändring är stor och gör mig paralyserad.
Jag kan inte läsa min mor längre. Eller är det just det jag kan och det är därför allt har förändrats? Är det därför hon har tappat makten för att jag äntligen knäckt det kryptiska språket, den hemliga kulturen som vi har inom vår familj?
Vi eller numera de, är som en sekt. Antingen är man med dem eller emot dem.
Det finns inget mellanrum. Finns inte plats eller tid för några tvivel eller ifråga sättningar.
Då är man ute.
Man får snabbt veta att man är inne på fel spår för med ens vänder sig hela familjen emot en. Man blir utfryst.
Viker man sig däremot och formar sig fogligt efter deras regler och nycker så belönas man rikligt. Minsta lilla snedsteg bestraffas.

Förut fanns det inget min mor inte visste. Det var liksom naturligt att allt berättades för henne och att allt gick genom henne. Vilka kompisar var bra och dåliga, vilka lärare var pålitliga, vad vi fick och inte fick prata om med andra människor. Det var ingen som kände sig tvingad eller förslavad, det bara var så. Vi visste ju inget annat.
Så här efteråt kan jag se hur mitt liv formats efter min mors lagar och tycke. Kompisar som plötsligt försvunnit ur mitt liv av ett eller annat skäl. Den där läraren som man faktiskt kunde prata om allt med blev förvandlad till en häxa som egentligen inte alls uppskattade min talang utan tvärtom försökte dupera mig, enligt min mor.
Det värsta av allt var nog skräcken för sjuksystern. Henne fick vi absolut inte prata med och skulle det hända att hon pratade med oss skulle vi bara svara att allt var bra. Frågade hon något om hur det var hemma så var det väldigt viktigt att vi svarade så hon trodde oss att allt var bra hemma. Varför vet jag egentligen inte. Det var väl inget fel på sjuksystern om jag tänker efter, mer än skräcken som mor och far hade satt i mig.

Min spykolog frågade hur det hade varit hemma. Jag svarade sanningsenligt att jag faktiskt inte visste. Hon påpekade att det lät ju faktiskt väldigt skumt allt det där och frågade vad själva hemligheten var.
Helt ärligt vet jag inte.
Min familj har alltid varit väldigt sluten på det sättet. Utåt sett var vi en underbar familj, rara barn med bra och engagerade föräldrar.
Så vad är den stora hemligheten?

Jag vet fortfarande inte och jag vet heller inte om jag är så sugen på att ta reda på det. Men visst undrar man varför någon är i så stort behov av kontroll och makt.

Makt är ett stort ord men det är nog alltid så jag har upplevt det. Att min mor haft makten och vi har varit hennes små soldater som utför hennes order och lyder minsta vink.
Men inte längre.
Jag har kämpat i över fem år nu att få ett självständigt liv utan eller med min familj bara jag får vara fri i sinnet och tänka mina egna tankar.

Det låter hårt och jag skäms över mina ord men det är min upplevelse av det hela. Kanske hade jag aldrig hamnat här så snabbt om jag inte träffat mr X.
Han visade mig den rätta bilden av min mor. Tillsammans med misshandeln blev det för mycket att hantera men så här i efterhand kan jag erkänna att han hade rätt.
Det ironiska i det hela är att de båda relationerna påminner i mångt och mycket om varandra. Det är lika svårt att försöka lämna min familj som det var att lämna mr X.
Så mycket skuld och känslor. Mycket hopp som krossats och byggts upp gång på gång.
Den stora skillnaden är att detta är en mycket långsammare och slitsammare process. Jag lämnar min familj gång på gång för att åter gå tillbaka bara för att strax inse att inget egentligen har ändrats sen sist. Trots alla lovord och gott uppförande.

Det är en skrämmande tanke och en skrämmande likhet.

Annonser

Read Full Post »

Hmm finns det ens ett ord som heter hemskaste? Nåja ni lär förstå vad jag menar.
Har inte sovit på två nätter och jag kan ju säga att sömnen innan var väl inte heller mycket att räkna med. Försökte med både lugnande och sömnmedel men utan resultat. Visst jag trodde att jag sov och hade vilat ut ordentligt tills jag upptäckte att klockan knappt var två på natten.
Så vad resulterade detta i som nu var så hemskt?
Har någon sett ”På andra sidan häcken”, Hammy, ekorren som blir så hyper speciellt när han dricker energidryck. Jag börjar närma mig honom utan att behöva dricka energidryck. Vågar inte ens tänka på vad som skulle hända då. Kanske skulle det bli överslag och jag somnar rent av. Hmm, vore kanske intressant att testa.
Åter till historien.
När jag ”vaknade” i morse så var hela jag ett asp löv. Jag såg spöken, i form av gamla hemska minnen i ögonvrån och det kändes som om de skulle förkroppsligas när som helst.
Först vågade jag inte duscha och väl i duschen blev paniken större pga vattnet i ansiktet, lång historia som jag berättar någon annan gång. När jag torkar mig och tittar mig i spegeln för att fixa håret var det inte mig själv jag mötte i spegeln. Eller ja, tekniskt sett så var det ju det. Halva mitt ansikte var alldeles rött och uppsvullet precis som efter misshandeln för fem år sedan. Jag skyndade mig ut ur badrummet och ringde en kompis och berättade att jag höll på att mista förståndet.
För att göra en lång historia kort så höll dagen på så där plus att MrX ”satt på min axel” och viskade elaka saker i mitt öra varje gång jag försökte övertyga mig själv om att det som hände inte var på riktigt.
Min mor tog mig med till stan för att tänka på annat men jag var mer som en skrämd kanin på ett skjutfält.
Tills sist kom dock tiden för min EMDR som så ironiskt nog var på samma dag.
Jag fullkomligt darrade hela jag och kunde knappt prata för att orden hela tiden snubblade över varandra.
När jag pratat klart och vi pratat om lite andra grejer som sa hon något som jag troligen aldrig mer kommer på höra i hela mitt liv. Hon frågade vad jag hade för tabletter och vad jag prövat. När jag redogjort för det så sa hon att om läkaren hade varit på avdelningen hade hon skickat hem mig med en påse full med piller men eftersom det inte var fallet så sa hon att jag fick åka hem och stoppa i mig maxdos av mina piller och sova ordentligt så jag inte skulle få en psykos. Hon förklarade även att det jag upplevt var något som kallades en gränspsykos så det var ju intressant.
Men jag blev verkligen chockad över hur hon verkligen övertygade mig om att ta tabletterna och sova.
Jag är nämligen lite av en tablettmotståndare men jag fick inte ens en syl i vädret och det var kanske lika bra det. För nu sitter jag här fullproppad med tabletter och ska förhoppningsvis få sova i natt och slippa fler galenskaper.
Godnatt med er hoppas ni också får sova!

Read Full Post »

Mr X
Det är dags för mig att möta sanningen. Att ta emot och öppna de minnen som ständigt ligger där i dunklet och påkallar min uppmärksamhet.

Jag pratade med honom och jag vred runt hans datastol för jag ville att han skulle titta på mig. När jag såg hans svarta ögon visste jag att det var försent, jag hade ingenstans att ta vägen. Han vred sig och stolen helt om mot mig och innan jag visste ordet av hade han kastat mig på sängen. Dock kändes det som en evighet innan han reste på sig och jag hade sett han svarta ögon. Ibland gick tiden i slowmotion och ibland hann jag inte alls med vad som hände. Nu började jag lämna kroppen.
Jag satte mig upp på sängen för att bli nedslagen igen, ett knytnävsslag i tinningen. Jag flög ned i fotänden och slog i huvudet i sänggaveln. Genom all rädsla kom nu ilskan över att bli behandlad så här. Det var inte rätt. Så istället för att bli rädd blev jag arg. Jag satte mig upp och tittade storögt på honom. Det där är misshandel, sa jag anklagande. Äntligen hade jag vaknat upp och insett vad han höll på med och vad jag blivit utsatt för. Men jag visste inte hur farligt det var att säga det högt.
Jag minns inte om han sa något eller inte, jag minns faktiskt inte någonting förrän kudden låg över mitt ansikte och han hade mig i sitt grepp. Jag låg på sängkanten med benen utanför. Han hade sina ben runt mina och höll fast. Jag kunde inte sparka eller ens vifta med armarna då han tryckte all sin tyngd över mig.

Jag skakar när jag skriver och jag känner hur jag får svårt att andas över att tänka på minnet. Jag liksom sitter och håller andan precis som man tittar på en skräckfilm.

Allt blev svart. Jag minns att jag hann vrida på huvudet och ta ett sista andetag innan han täckte hela huvudet med kudden. Jag kämpade för mitt liv för att komma loss men inget hände. Då hörde jag en röst och en bild av min mamma kom på den svarta näthinnan. Ligg, still, namn, ligg still. Hon var som en ängel när hon kom till mig och lugnade mig. Lugn, ligg bara still så är det snart över. Jag förstod att jag skulle dö.
Jag slutade kämpa. Jag kände hur benen blev stilla och avslappnade, armarna föll ned på sängen. Jag var död.

Min psykolog berättade igår för mig om en väldigt viktig skyddsmekanism som hjärnan har och som man även sett att andra djur har. När ett lejon jagar en gasell eller vad det nu är de jagar för nåt så slår de ju alltid ned sitt byte. Men här kommer det otroliga. Bytesdjuret faller av sig själv alldeles innan. Hon berättade att de tittat på djurfilmer om detta och studerat bildruta för bildruta vad som hände. När man bara tittade på filmen så såg det ut som om det var lejonet som fällde djuret men när man tittade bildruta för bildruta såg man att lejonet inte ens hann röra vid djuret innan det föll ihop. Hon berättade om hur man lämnar kroppen vid livshotande situationer för att slippa uppleva dem känslomässigt. Det var troligen det som hände mig, jag gav upp, jag insåg mitt öde. Men det var troligen även det som räddade mig.

Jag vet inte hur lång tid det hade gått eller ens vart jag var. Jag var helt omsluten av mörker. Visst kände jag min kropp som låg där på sängen men det var inte längre viktigt. Mamma/ängeln/rösten tröstade mig och lugnade mig. Jag kände mig trygg konstigt nog. Här låg jag och höll på att bli kvävd och jag känner mig trygg! De skyddade mig, värmde mig och tillät mig blunda för allt hemskt som höll på att hända. Så började de försvinna, ungefär som man zoomar ut och de hamnade längre och längre bort. Jag öppnade ögonen och insåg att kudden inte längre trycktes mot mitt ansikte. Jag drog efter ett djupt andetag ungefär som om man varit under vatten väldigt länge och lungorna håller på att sprängas strax innan du når vattenytan.
Jag minns att jag blev som ett skräckslaget djur. Han satt redan tillbaka vid datorn och spelade. Jag kröp ihop upp mot väggen i sängen. Det kändes som om hela världen rasade och jag föll med den. Som en spegel man krossar och skärvorna faller mot golvet. Jag andades och andades. Senare skulle jag veta att det som hände mig var ett panikanfall och att jag hyperventilerade.
Jag grät och jag skrek. Jag brydde mig inte längre. Han sa åt mig att vara tyst. När jag inte slutade så sa han att jag skulle tänka på grannarna. De kan ju tro att nåt är fel och ringa polisen, väste han åt mig. Han hotade även att han skulle tysta mig själv om jag inte blev tyst. Världen fortsatte att rasa bit för bit och sista biten som lämnade mig var min familj sen blev allt svart igen.
Jag öppnade ögonen och insåg att jag var fortfarande kvar. Jag kunde fortfarande inte andas. Ju mer jag blev vid medvetandet desto värre blev det. Så höll det på i en evighet enligt mig själv om och om igen. Ingen andning, jag fick ingen luft, världen rasade runt omkring mig och sen blev allt svart. För att återigen vakna och uppleva samma sak igen.
Han var kall som is och hans ögon lika så när han tittade på mig där jag låg i sängen och krälade som en mask, kippande efter andan som en fisk på torra land. Han måste ha tröttnat för han släckte lampan och la sig i sängen. Sov, beordrade han mig. Jag försökte säga att jag inte kunde för jag inte kunde andas men det gick inte. Det kom fram något konstigt ljud istället mellan mina flämtningar. Han var irriterad och snäste åt mig att jag fick i alla fall hålla käften. Jag kämpande för att få igenom mitt meddelande att jag inte kunde andas. Hur kunde han inte se eller höra att jag inte kunde andas? Jag sträckte mig mot honom men han slog bort mina fumlande händer. Till sist måste jag ändå fått fram att jag behövde hjälp för då tillät han mig ligga på hans bröst och han hjälpte mig andas in och ut.
Precis när jag började återfå andningen och lugna ned mig kastade han mig åt sidan. Så, nu kan du sova själv, sa han. Återigen började världen att rämna, andningen förstördes och jag fortsatte att gråta. Men nu kunde jag i alla fall vara lite tystare.
Efter ett tag lyckades jag lugna mig och försökte se klart på situationen. Då gjorde sig huvudet påmint och jag funderade återigen på om jag skulle dö. Jag hade ju studerat ganska mycket om hjärnblödningar och sånt så jag vågade inte somna. Tecken på hjärnskakning kom, illamående och domningar. Jag visste inte om jag skulle vakna upp igen om jag skulle somna så jag tvingade mig själv att verkligen kämpa emot. Jag funderade febrilt över hur jag skulle göra för att orka hålla mig vaken. Efter ungefär en eller två timmar när han somnat smög jag försiktigt upp till toaletten. Jag var alldeles yr och mina ben darrade som på en nyfödd kalv. Tyst tassande jag in på toaletten och låste dörren. Mitt öra kändes som om det skulle sprängas vilken sekund som som helst, min tinning likaså men när jag tittade i spegeln såg jag ingenting. Min syn var alldeles suddig så jag var tvungen att titta flera gånger för att verkligen kunna se över huvudtaget. Men fortfarande ingenting. Jag blev på något sätt besviken eftersom ingenting fanns att visa upp för någon om jag nu skulle en våga något sådant. Samtidigt blev jag lugnad eftersom då skulle ingen se vad jag råkat ut för. Visst var jag röd och svullen men ingenting som inte gick att täcka över.
Vad som hände sen minns jag överhuvudtaget inte. Jag vet att jag satt länge på toaletten och tankarna surrade och när jag väl vågade mig tillbaka till sängen så vågade jag inte somna men efter det så är minnet blankt.

Jag har många gånger, även den kvällen som detta hände, funderat om han visste vad han gjorde och vad han hade gjort. Visste han att han faktiskt hade hållit på att kvävt sin egen flickvän? Förstod han att det var han själv som orsakade mitt panikanfall? Mina svar på frågorna har varit olika men hans beteende efteråt pekar på att han i allra högsta grad i alla fall inte ville ha något med mig att göra. Han pratade inte med mig, tittade inte på mig och många gånger var det som om han inte ens låtsades om att jag existerade. Var detta för att han ångrade sig och faktiskt förstod vad han hade gjort och skämdes? Eller var det att han faktiskt hade dödat mig och jag nu inte längre existerade i hans värld?

Read Full Post »

Igår hände det som inte får hända. Jag fick panik.
Allt var frid och fröjd och jag skulle till att sova. Tänkte att det vore bra om jag låg på spikmattan en stund så jag kunde sova ordentligt sen.
Förra gången jag låg på spikmattan så upplevde jag för första gången det alla pratar om. Värmen och stickningarna försvann. Har alltid legat med ett tunt lakan mellan mig och spikmattan men tänkte eftersom det gick så bra förra gången skulle jag pröva utan.
Det gick bra, jättebra faktiskt. Lyssnade till cd-skivan och andas. Men sen kom det som alltid har kommit när jag ligger på spikmattan utan tyget, ångesten. Ett tryck över bröstet och oron i kroppen. Jag andades och fortsatte andas. Tänkte på vad alla sagt om att vara kvar i ångesten och verkligen se att det inte är någon fara.
Så jag låg kvar. Till sist var ångesten så stark att jag verkligen fick tvinga mig själv att ligga kvar. Lyssna på musiken, acceptera att du har ångesten och glöm inte att andas, peppade jag mig själv.
När jag nästan inte kunde ligga still längre började rösten från cd-skivan äntligen att prata. Jag pustade ut, rörde lite på kroppen och försökte verkligen lyssna lugnt på rösten men till sist så flög jag från spikmattan. Packade undan, stängde av spelaren och hoppade direkt ner i sängen. Nu så ska jag få sova gott så jag är utvilad till mötet imorgon, tänkte jag. Då kom minnesbilden och paniken.

Jag märkte inget först mer än att det tryckte mot halsen. Om ni tänker er att någon trycker sin hand mot adamsäpplet och halsgropen.
Sen blev allt bara värre. Trycket ökade och jag var nästan säker på att någon faktiskt höll sin hand runt min hals. Kände hur greppet hårdnade och varje fingers tryck blev påtagligt samtidigt som bilden klarnade.
Jag var tillbaka i sängen upptryckt mot väggen. Han väser till mig att jag ska hålla tyst så inte grannarna hör mig och ringer polisen. Jag nickade stumt. Inte för att det gick att nicka eftersom han höll fast mig mot väggen med handen runt halsen. Om jag bara vågade slå på väggen, så de faktiskt ringde polisen. Om jag bara vågade springa härifrån när allt var över. Om jag fortfarande lever när allt är över, tänkte jag mer sorgset än skräckslaget. Skräcken hade vid det här laget blivit något utav vardagen. Ett ständigt tassande på tå. Inte göra något fel, alltid vara till lags. Problemet med det hela var att de fel jag begick inte var fel i vanliga människors ögon. Kanske tog jag fram fel gaffel eller valde fel ord, tittade konstigt på honom eller så var det bara fel enligt honom som jag själv inte kunde förstå. Men det var bara för jag var så dum och visste bättre, hånade han mig när jag frågade. Jag lärde mig snart att veta när jag skulle fråga vad jag gjort för fel och när jag bara skulle foga mig och ta stryk.
Det gör ont i mig när jag måste ta fram minnena. Jag ser alla detaljer, känner varje ord och slag.

Read Full Post »

Fortfarande äckligt trött men nu är det på grund av tabletten.
Var hos läkaren igår som planerat.
Drömde natten innan att allt gick jättebra tills min familj plötsligt dök upp och skulle vara med. Av någon anledning hade de även med sig deras hund.
Pappa for som en vante efter hunden fram och tillbaka medan resten av familjen tågade framåt marschliknande.

Besöket gick faktiskt väldigt likt drömmen. Jag kom fram till receptionen och där stod en öppen och glad människa och tog emot mig på bästa sätt. Gick till väntrummet och det tog ungefär två minuter så blev jag uppropad och vi (jag hade min mor med mig som stöd) gick in på läkarens kontor.
Han var mycket trevlig och tillmötesgående och allt gick bra tills jag plötslig bara bröt ihop. Jag orkade inte längre och var tvungen att gå ut en stund.

Läkaren hade förklarat att jag verkligen måste se framtiden och börja göra mig beredd för den för det fanns bara två alternativ. Antingen gick allt jättebra och vips hade jag ett jobb och lever lycklig i alla mina dagar eller nåt…
ELLER
Så blir jag ett socialfall… Jag förstod inte riktigt först vad han menade men sen kom white trash-bilden framför mina ögon. Boendes i en sjaskig liten husvagn på en skabbig camping, tio ungar, supandes karl utan jobb, jag är en fet kärring med stripigt hår och är ful som stryk men noll framtidsvision.
Då brast det för mig. Jag har inte kämpat i snart sex år, sex år med mig själv och fem år med myndigheter, för att hamna hos sociala. ALDRIG!

Jag har klarat mig levande ur ett fruktansvärt destruktivt förhållande där jag hållit på att bli dödad flera gånger men ändå av någon anledning vaknat tillbaka till livet. Blivit sexuellt utnyttjad/våldtagen i samma förhållande. Blev otroligt psykiskt misshandlad och nedbruten så jag ansåg att jag inte ens förtjänade att existera. Lyckades med hjälp av min familj bryta mig loss från detta och flytta därifrån.
Trots många hot till livet kände jag mig ändå stark att fortsätta. Allt detta hade bara pågått drygt ett år och jag ansåg mig inte ärrad för livet. Tufft och kraftigt skadad ja, men inte så pass att det inte var något jag inte skulle klara av att hantera.

Sökte hjälp för jag insåg att jag blivit deprimerad. Blev väl mottagen, första månaden. Sen ville jag byta medicin och då fick jag träffa en annan läkare som tyckte att jag skrattade för mycket för att vara deprimerad.

DÅ började karusellen rulla på riktigt. Hittills hade allt gått att hantera någorlunda lätt ändå. Jag strävade framåt och hade inga planer som helst på att jag kanske behövde vila upp mig och reda ut allt som hänt mig. Men nu orkade jag helt plötsligt inte längre. Jag har alltid ställt mig frågande till folk som säger att de varit deprimerade och kännt att de inte velat stiga upp ur sängen. Att de gråtit för ingenting och inte klarat av sitt dagliga liv.
Nu var jag själv där. Det slog mig inte först men när det gått ungefär fem eller sex månader efter jag flyttat från misshandeln då hade jag jobb, i och för sig bara extra men det var gott och väl så jag klarade mig. Jag hade en ny snäll pojkvän som inte hade några tendenser att slå mig eller vilja göra mig illa på något annat vis. Hade en egen lägenhet och utifrån sett så var livet i stort sett helt perfekt.

Varje dag grät jag. Jag grät när jag gick till jobbet, jag grät på jobbet, jag grät när jag gick hem. Minsta lilla som gick fel i vardagen skyllde jag på mig själv och jag bröt ned mig själv mer och mer. Men jag förstod ändå att något var väldigt fel och fortsatte söka hjälp.
Jag sökte mig till sjukhuset där jag visste att min syster fått hjälp för sina ätstörningar. Så jag bad min läkare på vårdcentralen remittera mig dit. Det blev starka protester men till sist så fick jag min vilja igenom. Försökte även bli sjukskriven men det gick i kortare perioder, tror jag var sjukskriven en månad plus någon vecka totalt. Fick ett sjukskrivningspapper över sommaren som försäkringskassan dissade. Det var inte tillräckligt utförligt skrivet. Sökte läkaren och försökte desperat att lösa detta. Gick till sociala för att klara mig men av någon anledning så försvann jag hela tiden hur deras databas.

Gick hela sommaren som i ett vakuum. Klarade inte av att jobba efter som jag grät hela tiden. Fick inga pengar från någonstans men hade som tur var ett sparkonto som jag fick leva på. Var tvungen att sälja min fond som jag fått av min farmor är hon sålde sin sommarstuga.
Vid augusti så sinade mina pengar. Tog upp kampen på nytt men kände att energin försvann allt mer. Hade fått en kallelse till sjukhuset men inte förrän i mitten på september skulle jag få träffa en psykoterapet. Försäkringskassan avslog mig hela tiden och sociala började i allfall tro på mig att jag verkligen inte hade några pengar så jag fick uppskov och pengar från dem till en månad kanske två. De vill inte ge mig pengar eftersom försäkringskassan inte godtog min sjukskrivning. Så varför skulle de tro på mig?

Under sommaren hade jag fått olika mediciner både milt lugnande och sömnmedel samt antidepressivatabletter. Jag började under sommaren att samla på mig tabletterna som en sista uttväg. Jag gömde dem för det kändes som min trygghet att något måste jag väl ändå kunna få kontrollera.
Jag blev rädd för mig själv och sa åt min pojkvän att gömma tabletterna från mig och jag insåg på allvar att nu var det dags att söka hjälp. Jag funderade och grämde mig i nästan en vecka innan jag vågade åka in till psykakuten. Hur skulle folk titta på mig om jag till och med erkände att jag inte mådde bra? Det var ju ett nederlag att söka hjälp och dessutom åka till psykakuten. Jag var ju ingen galning, jag var ju bara självmordsbenägen. Var det anledning nog att söka hjälp?

Sjuksyster som tog emot mig tog mig på största allvar och jag skulle få träffa en doktor med det samma för detta var väldigt viktigt enligt henne. Jag fick träffa en stor bullrig man som pratade mycket dålig svenska. Jag fick berätta min historia på blandad svenska och engelska. När jag berättade om att jag blivit misshandlad, våldtagen och att jag till och med försökt dränka mig själv i badkaret så skrattade han. Han log hela tiden och nickade uppmuntrande.
Jag har nog aldrig blivit så kränkt i hela mitt liv. Här satt jag och anförtrodde mitt innersta och han bara skrattade. Var det verkligen rätt? Han förklarade att det inte var någon fara med mig och att jag skulle ju snart få träffa en teraput så jag kunde nog åka hem igen och sova ordentligt bara.

Jag kände mig helt tom när jag åkte därifrån. Läkaren hade tagit något ifrån mig men jag kunde inte riktigt komma på vad det var. Jag vågade inte ens berätta om mitt misslyckade försök att få hjälp förrän några dagar senare. Jag tryckte undan allt och mådde bra enligt mig själv.

Min kille och en kompis åkte på krogen bara för att se lite folk och de tog någon öl. Jag kände att jag var trött och sa att jag åker hem och hämtar er sen. När jag kom hem visste jag vad jag måste göra. Jag tog farväl av mina båda katter och hunden. Plockade fram mitt gömda lager tabletter och räknade ihop hur mycket jag hade. Kollade i Fass, det är en läkemedelsbok som jag fått från jobbet eftersom jag studerade till sjuksyster. I Fass stod det att det jag hade var tillräckligt för en kraftig överdos. Jag blev lite besviken att jag inte hade mer så jag var helt säker på att det skulle gå vägen. Jag ville ju inte åstakomma min familj ännu mera smärta genom att misslyckas.

Så är i efterhand har jag funderat mycket på min tidigare syn på självmord. Jag minns jag frågade en kompis i gymnasiet varför de inte tänkte på familjen. Att det är ett så fruktansvärt egoistiskt beslut och hur de klarar av att vara så egoistiska. Hon svarade att de såg ingenting annat, de såg bara svart. Då förstod jag inte alls och jag protesterade hela tiden att så kunde det ju inte vara utan de var bara egoistiska eller sökte uppmärksamhet.
Nu har jag själv varit i den situationen och min syn har förändrats helt. Jag kan bara bekräfta vad min kompis sa och tillägga att man tror att man gör sin familj och omgivning en tjänst genom att försvinna, dö.

När jag tagit allt tabletterna, tror ambulanskillen hade räknat till 52 eller 53 stycken, så visste jag att jag hade ungefär en halvtimme på mig innan jag skulle märka av tabletternas effekt. Jag visste att jag var tvungen att säga hejdå till min familj för det har vi alltid gjort till varandra. Jag ringde till min ena syster och talade om att jag älskade henne. Hon frågade om något var fel men jag ljög och svarade bara att det var på grund av min kille för han var ute och söp som vanligt. Min andra syster vågade jag inte ringa till eftersom hon kände mig ännu bättre och säkert skulle lista ut att något var väldigt fel. Jag ringde min mor i stället för att försäkra henne om att läkartiden morgonen efter var klockan tio och att hon inte behövde ringa mig sen och fråga. Vi kallpratade lite om att de hade gjort pizza och skulle precis till att sätta sig och äta. Av någon anledning la hon inte på. Jag kände paniken komma eftersom halvtimmen började närma sig sitt slut och skulle jag börja slöddra så skulle hon upptäcka mig. Jag försökte förklara att jag var tvungen att lägga på för jag var trött och skulle sova. Hon pratade på. Hon frågade hur det var med hunden och katterna, killen och det nya boendet. Vi hade bra precis flyttat in i en ny lägenhet två veckor innan. Till sist började jag sluddra och mamma frågade vad det var. Jag sa bara att jag tagit mitt lugnande och sömntabletten och att det brukar bli så ibland. Hon frågade om ytterdörren var låst och jag vaknade till av rädsla och undrade varför hon frågade det. Då berättade hon att ambulansen var på väg och att de satt i bilen på väg till mig. Jag blev livrädd. Hela min hjärna skrek NEJ inte än det här går inte, det var inte så här jag planerade. Ändå lyssnade jag på min mor och kämpade mig mödosamt ned till dörren och låste upp den. Jag skulle hänga mobilen runt halsen eftersom jag inte längre klarade av att hålla i den. Hon tjatade hela tiden på mig att vara vaken att jag inte fick somna. Jag försvann flera gånger i en djup skön sömn bara för att vakna till att mor ropade på mig att svara.

Det konstigaste av allt var att jag inte skämdes när väl ambulansen kom. Jag försökte bara förklara att jag inte behövde åka in till sjukhuset för jag mådde bra. De lyckades ändå få mig att följa med för en koll i alla fall. Jag fick försöka gå själv till båren. Jag satte mig på kanten och ambulanskillen sa till mig att jag måste lägga upp benen på båren. Jag nickade och log. Benen, sa han och tittade menande på mina ben. Lägg dem på båren. Ja själv klart svarade jag leende.
Minns inte om jag tillslut la upp benen själv eller om de fick göra det. Sen minns jag inte mycket alls. Tror de körde med sirenerna och att de körde fort. Vaknade flera gånger och trasslade in mig i alla EKG-sladdarna som var fäst överallt på mig kropp. Försökte ta bort dem men hela tiden kom en suddig elak sköterska och ställde sig över mig och frågade: vad gör du? Jag slutade pilla och försvann i dimmorna igen. Jag minns att jag ville kissa och försökte kliva ur sängen. De förstod mig inte så jag kissade på mig. Nästa gång gick det bättre då fick jag ligga på bäcken men det var jättehett. Efter det så krävde jag att få känna på bäckenet innan. Allt i en stor kraftig gråvit dimma. Nu blev jag iväg rullad. Någon försökte förklara för mig att det värsta var över och att jag skulle bli förflyttad till en avdelning för övervakning. Min mor och far var där med Anki mitt gosedjur. Vi åkte in i en hiss. Nästa gång jag vaknar så är mor, far, ena syster och min kille där. Var precis som på film att familjen delade på sig och inne i hörnet satt killen och mor sa nu vaknar hon. Jag försökte förgäves sätta mig upp och sa istället: ska inte du vara på jobbet? Det var nog ingen som riktigt förstod vad jag sa men killen var strax vid min sida och sa att han tänkte stanna här hos mig. Jag försvann igen.
Fick reda på att min syster som jag ringt till hade åkt ända från Umeå till mig och skulle komma vid ett. NU skämdes jag. Nu insåg jag vad jag hade gjort när hon var tvungen att åka så många mil bara för att träffa mig. När hon väl kom vågade jag inte ens titta henne i ögonen. Vi började båda gråta och jag minns inte om vi ens pratade men det behövdes inte. Jag hade fattat. Jag förstod nu hur illa jag betett mig och hur illa jag gjort min familj. Jag förstod nu att jag inte var en börda. De ville att jag skulle leva.

Sen har det ju naturligtvis hänt en massa saker efter det här också men det här var de huvudsakliga tunga sakerna enligt mig. Det som verkligen knäckte mig. Så när läkaren igår sa att det fanns bar två alternativ och risken var stor att jag skulle bli ett socialfall så bläddrades hela den här historien upp i mitt huvud. I *piip* att jag ska bli ett socialfall! Har jag kämpat igenom hela det här och nu kommer någon och säger att du kan bli ett socialfall, då blev det för mycket. Jag har kämpat för mycket och för hårt för att bara lägga mig ned och spela död.

Read Full Post »

När man vaknar och man fortfarande gråter från gårdagen, känns allt hopplöst. Nu pratar vi inte bara fysiska tårar på kinden utan att hjärtar, själen gråter.

När jag var liten så hade min mor en lek. En lek som gick ut på att se vem av oss tre barn som bröt ihop först. Hon ställde oss på en rad ofta sent på kvällen och stod framför oss. Det hela började ofta med att hon ropade ned oss antingen alla tre på en gång eller en och en, allt eftersom historien började ta form. Sedan stod hon där framför oss och till en början pratade med en allt för mjuk och snäll röst liksom för att lura oss i fällan att ta chansen att förråda någon av de andra. På detta sätt fick vi inte ens stöd av vandra utan stod helt ensamma, var och en fick försöka rädda sitt skin bäst den kunde. Försökte man trots detta stå upp för sig själv och hjälpa sina syskon fick man ett hårt straff och syskonen drabbades lika hårt. En sak var klar och det gällde att aldrig någonsin spela hjälte för det blev bara värre. En annan regel var att aldrig börja gråta för då var det kört. Började man gråta visade man tecken på svaghet och då straffades man för det. Med straff menar jag inget fysiskt, visst det kunde också förekomma men straffet var något mycket mycket värre. Hon använde ord istället. Man säger att tiden läker alla sår och att blåmärken bleknar och försvinner men själen kan också få blåmärken och det tar lång tid innan de bleknar och försvinner. Om de ens försvinner helt.

Jag minns en gång som min mor hittat en fimp i hinken där vi förvarade plastpåsar, bredvid sopkorgen, under diskbänken och ropade först ned mig. När jag nekade ropade hon ner min andra syster och när hon nekade ropade hon ner minstingen. Kan vara så att jag minns fel men jag tror hon ropade ned oss alla tre. Eftersom jag var äldst så var jag den självklara tjuven. Kan jag varit mellan tio och tolv år kanske och visste väl vad en cigarett var för någonsting men hade inte ens kommit på tanken att överhuvudtaget pröva något dylikt. Försökte förklara detta men fick bara höra att jag skulle hålla tyst för hon visste nog vad jag gjort. Hon vände sig sig till min andra syster och frågade henne samma sak som hon nyss frågat mig. jag kanske borde inflika med att hon än så länge inte hade talat om varför hon kallat ned oss och anklagade oss för detta. Vilket egentligen inte var så ovanligt för så brukade hon göra. För att fortfarande ha kvar själva aha-ögonblicket, själva bevisningen för händelsen. Men detta var ju ändå en ganska grov anklagelse och jag hade börjat blivit van vid denna procedur och funderade över vad det kunde vara som gjorde att hon misstänkte att någon av oss rökt. Mor spände genast blicken i mig när hon såg att jag inte längre var närvarande i tankarna. ”Försöker du kanske komma på en undanflykt nu eller?” Frågade hon hånfullt. ”Det är ingen idé för jag VET.” Yngsta började snart gråta. ”Det är kanske lika bra det så kanske hon får gå och lägga sig och slipper allt den här gången.” Mor började bli irriterad på att vi fortfarande teg och började höja ribban dvs röstläget och hotfullheten. Hon berättade återigen vad straffet var för den som rökte, någonsin, under resten av våra liv. Hon skulle plocka björkris och piska oss över bar rumpa.

Min tanken var då och är fortfarande, vad skulle det hjälpa? Tror hon verkligen att det skulle få oss att aldrig någonsin röka även efter den dag vi blivit myndiga och flugit ur boet? Så här i efterhand så vet jag ju svaret, ja hotet togs på allvar. Jag var 22 eller 23 år när jag prövade för första gången och var livrädd att min mor skulle komma med björkriset. Sen att jag redan innan prövat diverse andra olagliga substanser var inte alls lika förbjudet som detta att röka.

Minstingen föll för trycket och började snyfta. Mor tittade på henne och förebrådde oss andra två för vad vi tvingade henne att gå igenom. Jag minns att det var en lång kväll men långa förhör om vart vi kunde tänkas gömt resten av cigaretterna, vart hade vi fått tag i dem osv. Till sist blev jag så trött och less och sa att det var jag. Vi skulle inte komma därifrån i vilket fall som helst om ingen av oss erkände. Då sa minstingen att nej det var hon och andra systern sa att det var hon. Mor blev både stolt och arg. Jag klev genast fram och sa att det spelade ju ingen roll vem av oss det var för hon trodde ju inte på oss oavsett om vi sa att vi hade gjort det eller inte. Spelet fortsatte. Mor tog nu fram fimpen och berättade vart hon hittat den, ja inte förrän hon tjatat på oss om vart vi trodde hon hade hittat den. Hon berättade även att hon hittat ett tomt paket. Jag var så trött och så ledsen. ”Varför gör hon såhär vad är det vi har gjort?” Efter många timmars föreläsning och skällning, minns inte längre vilka som grät och inte grät, så fick vi äntligen gå och sova men vi skulle alla veta att vi skulle bli straffade med björkris.

Björkriset blev tack och lov aldrig av för det kom fram senare att en av våra grannar hade blandat ihop hinkarna och slängt fimpen och paketet i fel hink. Vilket förekom ganska ofta att folk som var på besök slängde soporna i hinken med plastpåsarna. Så då återstår ju frågan fick vi barn någon ursäkt, någon förklaring till kvällen innans händelser? Svaret är sorgligt nog nej. Min mor har aldrig fel och skulle inte ens komma på tanken att hon skulle kunna handla fel. Ingen av oss barn skulle ens våga ifrågasätta detta eftersom då skulle spelet dras igång igen. Vi skulle lära oss disciplin, veta vår plats. Vår mor var starkast även om hon ville att vi också skulle vara starka men inte mot henne. Därför tog hon varje möjlighet hon fick att trampa på oss, bryta ned oss och nedvärdera oss inför oss själva, våra syskon och henne. Vi var ingenting värda.

Paradoxen i det hela var att så fort vi åstadkom något utan för familjen så var vi bäst. Vi var bättre än alla andra och ingen skulle någonsin få trampa på någon av oss. Riktig patriotism men inte till staten eller till landen utan till familjen. Vi var en egen sort som skulle klara allt.

Detta var anledningen till att det var svagt att gråta. Gråt var ett sätt för en annan människa att se att du är svag. Paradoxen blir då omöjlig. Men en paradox är ju en motsägelse mot sig själv. De går inte att kombinera. Vi fick inte vara starkare än vår mor dvs stå emot hennes totyr. Men när vi vek för den och gråten kom då var vi svaga vilket vi inte heller fick vara. Så hur man än vände och vred på det hela så blev det bara svårare och svårare. Ju äldre jag blev desto mer förstod jag lekens gång. Jag försökte verkligen kämpa emot gråten varje gång den tog sitt grepp om mig pga min mors smädelser och hårds ord mot mig. Men hur jag än försökte gick det inte att vinna leken. Hon fick mig alltid att gråta och grät jag inte så såg hon till att hon höll på länge nog tills jag ändå grät. Slog mig, ställde sig hotfullt nära och tryckte ned mig, drog mig i håret eller allt annat hon kunde hitta på. En av hennes favoriter som hon fortfarande gör än i dag. Är att vända och vrida på saker tills de blir som hon vill. Min farmor sa en gång till mig ”din mor kan göra svart till vitt och vitt till svart.” Hot var en del av vardagen. Belöningen vara att slippa att hotet genomfördes.

Så hur har allt detta påverkat mig idag?

För ungefär fem år sedan uppdagades allt. Nej inte till någon myndighet eller så utan uppdagades för mig. Min ögonbindel försvann och min skräck och vrede var total. Jag ville ge mig in i striden, vilket jag också gjorde, jag ville ställa allt till rätta. Jag har alltid försökt beskydda mina syskon och nu insåg jag att det hade jag totalt misslyckats med. Så vad hände? Jag var inte redo, långt ifrån. Det hela slutade med att jag bröt ihop och trodde att jag inbillat mig allt, hittat på alltihop. Det fick min mor mig att göra. Jag försökte ta mitt liv för jag ville inte leva i två världar där jag inte kunde påverka någon av dem. Jag har rest i fem år för att försöka hitta mig själv igen. Hitta svaren och nyckeln till mig själv. Jag är långt ifrån klar men jag är på väg och jag känner att jag klarar av att leva igen. För att orka leva måste jag kämpa och göra rätt mot mig själv.

Nu har jag vaknat igen, hittat en liten styrka. En möjlighet att göra mig hel, att ställa allt tillrätta igen. Det här är historien om mitt liv och mitt sätt att inte längre krypa in i mitt skal utan kämpa mot det som är fel och orätt. Man kan inte hjälpa andra om man inte hjälper sig själv först. Därför måste jag börja med att bekämpa mina egna demoner innan jag kan hjälpa mina syskon. Genom att hjälpa mig själv så hjälper jag andra.

Det är klart att jag inte längre kan gråta, när man tänker på min bakgrund. Vem skulle vilja göra något de vet sen barnsben är fruktansvärt fel och dåligt. Hur ska jag kunna vara starkare än min mor när jag under hela min uppväxt fått veta att det är omöjligt och straffbart? Paradox.

Lösningen ligger i att gråta och visa känslor. Det är inte fel hur mycket min kropp och hjärna än säger det till mig. Det är läkande. Det sköljer bort det onda, renar såret från varet som legat där i flera år och bara gjort såret större och större. Mer och mer känsligt och infekterat.

Så gråt, det renar.

Hittar inte den riktiga utan bara en dålig cover. Lisa Ekdahl, Jag bara vet. http://www.youtube.com/watch?v=CAsynmg6Fvw

Read Full Post »