Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘minne’

Jag har ju berättat lite smått om mig själv och mina ”personer” i huvudet. Idag hände något helt nytt som jag blev väldigt fascinerad över.
Jag låg i min säng och pratade lite inåt om hur veckan varit och om de hade något nytt att berätta. Tro det eller ej så svävade jag iväg och mr X hamnade på tapeten. Jag tittade lite på de minnen jag hade och jämförde de som var behandlade med EMDR och de som inte var det. När jag valde ett bearbetat minne så fick jag liksom inte riktigt access till det utan jag upplevde det bara suddigt och otydligt även om jag minns vad som hänt. Längre än så hann jag inte förrän jag fördes iväg till ett annat minne. Mr X satt med sin pistol som drevs med en kolsyrepatron och demonstrerade hur starkt den kunde skjuta. Han hade en bunt papper på ungefär 30cm och sköt in i den. Kulan kom nästan igenom. Sedan satte han den mot min tinning och talade om att han kunde döda mig med den. Den skulle kanske inte gå rakt genom båda skallbenen men ändå göra tillräckligt med skada för att jag troligen skulle dö. Enklare vore att skjuta genom ögat eftersom då var det bara ett ben och trycket skulle göra mos av hjärnan, trycka in ögat. Så satte han mynningen mot ögat, strök den runt mitt ansikte.
När jag nu tänker på minnet så skenar hjärtat iväg, jag blir yr i huvudet och får ont i magen. Jag känner den kalla mynningen trots att jag vet att det var fem år sedan.
Först kom minnet som en film men när jag sett på det en gång blev det som en del av mig, något som jag faktiskt minns och som hänt mig även om det känns extremt avlägset och svårt att förstå.
Det andra minnet jag fick var att jag var rädd och ville lägga en kniv under min kudde för att kunna försvara mig. Har ingen aning om dessa minnen hänger ihop eller om de ens är inom samma tidsram. Problemet med kniven var att jag inte vågade lägga den där om mr X skulle hitta den och då istället använda den på mig. Jag minns att jag tänkte denna tanke väldigt länge, kanske några veckor men vågade som sagt aldrig utföra den och sedan föll den i glömska och rädsla.

Det jag ofta funderar över när jag får veta sådant om mig själv är att om jag var så fruktansvärt rädd att jag vill gömma en kniv vid huvudkudden för försvar. Varför lämnade jag honom inte? När jag var så rädd för att han dessutom skulle använda kniven på mig så varför gick jag inte därifrån?

Nu vet jag i alla fall varför jag varje natt drömmer om att det står en man i mitt rum med en kniv, redo att hugga mig. Det är dessa minnen som försökt komma upp till ytan. Min maktlöshet över att inte kunna göra något för att skydda mitt liv utan när som helst bli dödad.

Jag blir skärrad när jag skriver ned detta. Min förnekelse blir allt svagare och jag måste snart inse att detta faktiskt har hänt mig. Mina händer skakar, magen knyter sig och jag känner mig alldeles tung.
Det känns bara alldeles för fruktansvärt och oacceptabelt att leva med. Det svåra är att minnen är så starka. Min verklighet blir tvådelad och jag är både där och nu samtidigt. Allt kunde lika gärna ha hänt för fem minuter sen istället för fem år sen.

Read Full Post »

Mr X
Det är dags för mig att möta sanningen. Att ta emot och öppna de minnen som ständigt ligger där i dunklet och påkallar min uppmärksamhet.

Jag pratade med honom och jag vred runt hans datastol för jag ville att han skulle titta på mig. När jag såg hans svarta ögon visste jag att det var försent, jag hade ingenstans att ta vägen. Han vred sig och stolen helt om mot mig och innan jag visste ordet av hade han kastat mig på sängen. Dock kändes det som en evighet innan han reste på sig och jag hade sett han svarta ögon. Ibland gick tiden i slowmotion och ibland hann jag inte alls med vad som hände. Nu började jag lämna kroppen.
Jag satte mig upp på sängen för att bli nedslagen igen, ett knytnävsslag i tinningen. Jag flög ned i fotänden och slog i huvudet i sänggaveln. Genom all rädsla kom nu ilskan över att bli behandlad så här. Det var inte rätt. Så istället för att bli rädd blev jag arg. Jag satte mig upp och tittade storögt på honom. Det där är misshandel, sa jag anklagande. Äntligen hade jag vaknat upp och insett vad han höll på med och vad jag blivit utsatt för. Men jag visste inte hur farligt det var att säga det högt.
Jag minns inte om han sa något eller inte, jag minns faktiskt inte någonting förrän kudden låg över mitt ansikte och han hade mig i sitt grepp. Jag låg på sängkanten med benen utanför. Han hade sina ben runt mina och höll fast. Jag kunde inte sparka eller ens vifta med armarna då han tryckte all sin tyngd över mig.

Jag skakar när jag skriver och jag känner hur jag får svårt att andas över att tänka på minnet. Jag liksom sitter och håller andan precis som man tittar på en skräckfilm.

Allt blev svart. Jag minns att jag hann vrida på huvudet och ta ett sista andetag innan han täckte hela huvudet med kudden. Jag kämpade för mitt liv för att komma loss men inget hände. Då hörde jag en röst och en bild av min mamma kom på den svarta näthinnan. Ligg, still, namn, ligg still. Hon var som en ängel när hon kom till mig och lugnade mig. Lugn, ligg bara still så är det snart över. Jag förstod att jag skulle dö.
Jag slutade kämpa. Jag kände hur benen blev stilla och avslappnade, armarna föll ned på sängen. Jag var död.

Min psykolog berättade igår för mig om en väldigt viktig skyddsmekanism som hjärnan har och som man även sett att andra djur har. När ett lejon jagar en gasell eller vad det nu är de jagar för nåt så slår de ju alltid ned sitt byte. Men här kommer det otroliga. Bytesdjuret faller av sig själv alldeles innan. Hon berättade att de tittat på djurfilmer om detta och studerat bildruta för bildruta vad som hände. När man bara tittade på filmen så såg det ut som om det var lejonet som fällde djuret men när man tittade bildruta för bildruta såg man att lejonet inte ens hann röra vid djuret innan det föll ihop. Hon berättade om hur man lämnar kroppen vid livshotande situationer för att slippa uppleva dem känslomässigt. Det var troligen det som hände mig, jag gav upp, jag insåg mitt öde. Men det var troligen även det som räddade mig.

Jag vet inte hur lång tid det hade gått eller ens vart jag var. Jag var helt omsluten av mörker. Visst kände jag min kropp som låg där på sängen men det var inte längre viktigt. Mamma/ängeln/rösten tröstade mig och lugnade mig. Jag kände mig trygg konstigt nog. Här låg jag och höll på att bli kvävd och jag känner mig trygg! De skyddade mig, värmde mig och tillät mig blunda för allt hemskt som höll på att hända. Så började de försvinna, ungefär som man zoomar ut och de hamnade längre och längre bort. Jag öppnade ögonen och insåg att kudden inte längre trycktes mot mitt ansikte. Jag drog efter ett djupt andetag ungefär som om man varit under vatten väldigt länge och lungorna håller på att sprängas strax innan du når vattenytan.
Jag minns att jag blev som ett skräckslaget djur. Han satt redan tillbaka vid datorn och spelade. Jag kröp ihop upp mot väggen i sängen. Det kändes som om hela världen rasade och jag föll med den. Som en spegel man krossar och skärvorna faller mot golvet. Jag andades och andades. Senare skulle jag veta att det som hände mig var ett panikanfall och att jag hyperventilerade.
Jag grät och jag skrek. Jag brydde mig inte längre. Han sa åt mig att vara tyst. När jag inte slutade så sa han att jag skulle tänka på grannarna. De kan ju tro att nåt är fel och ringa polisen, väste han åt mig. Han hotade även att han skulle tysta mig själv om jag inte blev tyst. Världen fortsatte att rasa bit för bit och sista biten som lämnade mig var min familj sen blev allt svart igen.
Jag öppnade ögonen och insåg att jag var fortfarande kvar. Jag kunde fortfarande inte andas. Ju mer jag blev vid medvetandet desto värre blev det. Så höll det på i en evighet enligt mig själv om och om igen. Ingen andning, jag fick ingen luft, världen rasade runt omkring mig och sen blev allt svart. För att återigen vakna och uppleva samma sak igen.
Han var kall som is och hans ögon lika så när han tittade på mig där jag låg i sängen och krälade som en mask, kippande efter andan som en fisk på torra land. Han måste ha tröttnat för han släckte lampan och la sig i sängen. Sov, beordrade han mig. Jag försökte säga att jag inte kunde för jag inte kunde andas men det gick inte. Det kom fram något konstigt ljud istället mellan mina flämtningar. Han var irriterad och snäste åt mig att jag fick i alla fall hålla käften. Jag kämpande för att få igenom mitt meddelande att jag inte kunde andas. Hur kunde han inte se eller höra att jag inte kunde andas? Jag sträckte mig mot honom men han slog bort mina fumlande händer. Till sist måste jag ändå fått fram att jag behövde hjälp för då tillät han mig ligga på hans bröst och han hjälpte mig andas in och ut.
Precis när jag började återfå andningen och lugna ned mig kastade han mig åt sidan. Så, nu kan du sova själv, sa han. Återigen började världen att rämna, andningen förstördes och jag fortsatte att gråta. Men nu kunde jag i alla fall vara lite tystare.
Efter ett tag lyckades jag lugna mig och försökte se klart på situationen. Då gjorde sig huvudet påmint och jag funderade återigen på om jag skulle dö. Jag hade ju studerat ganska mycket om hjärnblödningar och sånt så jag vågade inte somna. Tecken på hjärnskakning kom, illamående och domningar. Jag visste inte om jag skulle vakna upp igen om jag skulle somna så jag tvingade mig själv att verkligen kämpa emot. Jag funderade febrilt över hur jag skulle göra för att orka hålla mig vaken. Efter ungefär en eller två timmar när han somnat smög jag försiktigt upp till toaletten. Jag var alldeles yr och mina ben darrade som på en nyfödd kalv. Tyst tassande jag in på toaletten och låste dörren. Mitt öra kändes som om det skulle sprängas vilken sekund som som helst, min tinning likaså men när jag tittade i spegeln såg jag ingenting. Min syn var alldeles suddig så jag var tvungen att titta flera gånger för att verkligen kunna se över huvudtaget. Men fortfarande ingenting. Jag blev på något sätt besviken eftersom ingenting fanns att visa upp för någon om jag nu skulle en våga något sådant. Samtidigt blev jag lugnad eftersom då skulle ingen se vad jag råkat ut för. Visst var jag röd och svullen men ingenting som inte gick att täcka över.
Vad som hände sen minns jag överhuvudtaget inte. Jag vet att jag satt länge på toaletten och tankarna surrade och när jag väl vågade mig tillbaka till sängen så vågade jag inte somna men efter det så är minnet blankt.

Jag har många gånger, även den kvällen som detta hände, funderat om han visste vad han gjorde och vad han hade gjort. Visste han att han faktiskt hade hållit på att kvävt sin egen flickvän? Förstod han att det var han själv som orsakade mitt panikanfall? Mina svar på frågorna har varit olika men hans beteende efteråt pekar på att han i allra högsta grad i alla fall inte ville ha något med mig att göra. Han pratade inte med mig, tittade inte på mig och många gånger var det som om han inte ens låtsades om att jag existerade. Var detta för att han ångrade sig och faktiskt förstod vad han hade gjort och skämdes? Eller var det att han faktiskt hade dödat mig och jag nu inte längre existerade i hans värld?

Read Full Post »

Older Posts »