Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘medicin’

Hmm finns det ens ett ord som heter hemskaste? Nåja ni lär förstå vad jag menar.
Har inte sovit på två nätter och jag kan ju säga att sömnen innan var väl inte heller mycket att räkna med. Försökte med både lugnande och sömnmedel men utan resultat. Visst jag trodde att jag sov och hade vilat ut ordentligt tills jag upptäckte att klockan knappt var två på natten.
Så vad resulterade detta i som nu var så hemskt?
Har någon sett ”På andra sidan häcken”, Hammy, ekorren som blir så hyper speciellt när han dricker energidryck. Jag börjar närma mig honom utan att behöva dricka energidryck. Vågar inte ens tänka på vad som skulle hända då. Kanske skulle det bli överslag och jag somnar rent av. Hmm, vore kanske intressant att testa.
Åter till historien.
När jag ”vaknade” i morse så var hela jag ett asp löv. Jag såg spöken, i form av gamla hemska minnen i ögonvrån och det kändes som om de skulle förkroppsligas när som helst.
Först vågade jag inte duscha och väl i duschen blev paniken större pga vattnet i ansiktet, lång historia som jag berättar någon annan gång. När jag torkar mig och tittar mig i spegeln för att fixa håret var det inte mig själv jag mötte i spegeln. Eller ja, tekniskt sett så var det ju det. Halva mitt ansikte var alldeles rött och uppsvullet precis som efter misshandeln för fem år sedan. Jag skyndade mig ut ur badrummet och ringde en kompis och berättade att jag höll på att mista förståndet.
För att göra en lång historia kort så höll dagen på så där plus att MrX ”satt på min axel” och viskade elaka saker i mitt öra varje gång jag försökte övertyga mig själv om att det som hände inte var på riktigt.
Min mor tog mig med till stan för att tänka på annat men jag var mer som en skrämd kanin på ett skjutfält.
Tills sist kom dock tiden för min EMDR som så ironiskt nog var på samma dag.
Jag fullkomligt darrade hela jag och kunde knappt prata för att orden hela tiden snubblade över varandra.
När jag pratat klart och vi pratat om lite andra grejer som sa hon något som jag troligen aldrig mer kommer på höra i hela mitt liv. Hon frågade vad jag hade för tabletter och vad jag prövat. När jag redogjort för det så sa hon att om läkaren hade varit på avdelningen hade hon skickat hem mig med en påse full med piller men eftersom det inte var fallet så sa hon att jag fick åka hem och stoppa i mig maxdos av mina piller och sova ordentligt så jag inte skulle få en psykos. Hon förklarade även att det jag upplevt var något som kallades en gränspsykos så det var ju intressant.
Men jag blev verkligen chockad över hur hon verkligen övertygade mig om att ta tabletterna och sova.
Jag är nämligen lite av en tablettmotståndare men jag fick inte ens en syl i vädret och det var kanske lika bra det. För nu sitter jag här fullproppad med tabletter och ska förhoppningsvis få sova i natt och slippa fler galenskaper.
Godnatt med er hoppas ni också får sova!

Annonser

Read Full Post »

Okej ingen tänker kanske på migrän som fest. Inte jag heller men innan migränen kom var jag på fest och hade jättekul.
Det var nämligen KM i min klubb med middag på kvällen. Mitt mål för dagen var att först och främst inte komma sist och orka vara med hela dagen. Detta gick i stort sett att uppfylla.
Först spelade man tillsammans med en annan person mot två stycken andra. Det började bra. Jag var läggare och min partner skytt. Han satte de två första skotten men missade tredje, vilket är otroligt bra gjort. Tyvärr gick det bara utför sen. Tror att min partner kände för stor press på sig och jag blev grymt stressad av att han inte klarade skotten så mina lägg blev urkassa. Som tur var fick vi walkover sista matchen för vi var udda antal deltagare. Detta räddade oss troligen från att hamna på sista plats så vi kom näst sist. Innan allt var över var jag så förbannad på mig själv som lät mig påverkas så mycket av min skytt så jag var tvungen att gå ut med vovven för att kyla av mig lite.
Så var första tävlingsdelen avklarad och målet uppnått. Nu skulle det spelas singel. Det blev gruppspel och jag insåg snabbt att jag inte hade en chans på miljonen att ens komma i närheten av en vinst i mina tre matcher med mina gruppmedlemmar. Jag kanske ska tillägga också att de här spelarna har spelat i mer än tio år och uppåt och jag har spelar i två eller tre månader.
Så med detta i tanken tänkte jag ändå inte låta mig slås utan strid så jag kastar mig in i första matchen och lyckas ändå få fem poäng innan det var över. Nästa match kammade jag hem noll men kände ändå att jag kämpat väl. Nu var jag helt utmattad och svettig. Jag längtade till att det skulle vara över och jag kunde lägga mig på soffan och vila innan middagen.
På något vis vände det där med den tanken. Det var som om en del av mig redan hade gått och lagts medan den andra delen fick energi och ny styrka inför den sista matchen. Nu ska jag faktiskt visa dem sa jag till mig själv. De ska inte tro att det bara är att gå ut på banan och sopa mattan med mig.
Och mycket riktigt bet jag i och höll mig kvar rejält upp till nio poäng och gjorde även min motståndare riktigt orolig innan han till slut vann. Oj vad stolt jag var! Jag kände det som om jag kammat hem guld trots att jag förlorat alla matcherna. Jag hade lyckats gett dem ett rejält motstånd!
Nu orkade jag absolut inget mer utan gick till rummet bredvid la mig på soffan och tvär slocknade ändå tills middagen började.
Det blev tipsrunda, god mat och roligt sällskap. Jag tror inte jag har skrattat så mycket på flera år. Allt kändes så naturligt och lätt. Inga konstlade leenden eller krystade samtal. Bara skratt och skoj.

Känns som ett otroligt framsteg för mig att klarat en sådan dag och inte bara det utan att jag dessutom tyckte dagen var rolig!
Tyvärr på kvällen när klockan var tio så okej då, jag hade väl haft mitt roliga, så upptäckte jag att personen mittemot såg så konstig ut. Jag tittade och tittade innan jag kom på vad det var. Jag såg inte ansiktet. Jag tittade på de andra som satt runt omkring mig och samma sak där. Aj då, migrän. Jag skyndade till min pojkvän som hade gått iväg för att spela lite till och meddelade att vi genast måste åka hem för att jag hade ungefär tio minuter en kvart innan huvudvärken kom.
Jag gick på toaletten för att ta min migrän medicin och tvätta händerna. Det tog ett tag innan jag lokaliserat vredet till kranen eftersom jag inte kunde se det. Sen stod jag och stirrade fascinerat ned i handfatet för jag såg bara halva avloppet och resten var som ett svart hål eller nått. Insåg att jag kanske skulle skynda mig hem och vi gick till bilen. Informerade min pojkvän att han måste hjälpa mig med möten och trafikljus, samt annat som var framför bilen eftersom jag inte kunde se i vissa vinklar. Försökte titta på hastighetsmätaren men gav upp ganska snart för jag såg siffrorna men inte pinnen som ska peka på siffrorna och när jag väl såg pinnen förstod jag inte vad siffrorna betydde. Blev som ett härligt glittermönster på min vänstra sida som jag förklarade för min pojkvän som allvarligt sa åt mig att hålla ögonen på vägen istället. Men det är svårt det där. För samtidigt som man vet att man ska få migrän är det så fascinerade vad hjärnan gör med än. Jag kunde inte längre tänka vilket gjorde att jag inte kunde prata ordentligt för jag tappade ord och betydelsen av vissa saker. Jag vet liksom vad jag ska säga men vet inte hur man säger det. När jag kom hem var jag lite skärrad men ändå ganska lugn. Jag tog fram tabletter och läste på fass vad jag fick kombinera. Tog med mig pillren upp, fixade en spyhink och lade mig i sängen. Kände mig grymt orolig att snart skulle migränen sätta igång på allvar. Pojkvännen satt på sängkanten och försökte lugna mig. Då fortsatte hjärnan spela mig spratt och pojkvännens röst blev demonisk. Det är det bästa jag kan förklara men allt jag sa, hörde och såg blev liksom förvridet och fruktansvärt skrämmande. Min vänstra arm började domna bort och kändes som om den skulle förångas och förkroppsligas på samma gång. Pojkvännen skulle vara snäll och smeka mig på armen så jag skulle känna att den var kvar men paniken bara växte eftersom det kändes som om det var någon annans arm han strök. Jag försökte nypa mig själv i armen för att känna den utan direkta resultat. Domningarna fortsatte upp till munnen och för att lugna mig själv förklarade jag för pojkvännen i vilken ordning domningarna skulle komma, hur de kändes och så vidare. Jag vet inte vad han sa som fick mig att bli lugn igen men till sist så kröp han ned med mig och vi låg sked tills jag somnade.

Jag skämtade idag och sa att det måste ha varit en ordetlig fest igår och att jag måste verkligen ha haft roligt med en sådan baksmälla utan sprit och allt.

Summan av kardemumman så hade jag jätte roligt hela dagen även om det tog mycket energi vilket troligen även orsakade migränen.
Plus att migrän är väldigt läskigt både att få och ha. Hela dagen idag så har hjärnan fortfarande spelat mig spratt med domningar och synstörningar. Hoppas huvudvärken är borta i morgon bara så man kan fortsätta som vanligt igen.

Read Full Post »

Nej det tar aldrig slut även om det både är positiva och negativa saker.

Så har det tillkommit ännu mera mediciner i mitt liv. Fick nyligen diagnosen, eller vad det kallas för, PCO:s.
Visste i och för sig i stort sett redan att jag hade det men har inte haft energi att reda ut det och få behandling. Men nu så har både p-piller blivit introducerat och någon slags diabetes medicin som ska hjälpa till med hormonerna. Har inte märkt någon större skillnad just nu mer än att jag verkligen måste vara noga med mattiderna, att äta och att jag mår illa hela tiden.

För att helt byta samtalsämne vill jag bara tala om att min lilla systeryster väntar barn!!! Känns helt omtumlande. Jag är både glad och avundsjuk samtidigt men mest glad. Det är liksom svårt att föreställa sig att om bara några månader så kommer hon vara tjock och sen kommer det komma ett nytt litet pyre!

När det gäller min PTSD kan jag tala om att jag hittat två stycken nya känslopersoner. Den ena har jag bara hört en gång och det var en förvånansvärt mogen kvinna. Den andra är ett hopplöst fall. Nä allvarligt faktiskt när allt känns som om jag inte kommer något längre dyker denna person upp och bara gråter och gråter. Hon har inte fått någon röst ännu.
I övrigt så kämpar jag just nu med min åttaårige känsloperson som jag just lärt tala. Håller på att träna mig i konflikter och inte låta henne ta över utan att man faktiskt kan prata i konflikter eller bara lämna dem. Svårt svårt men ganska spännande samtidigt.

Read Full Post »

Jag känner att jag måste avveckla mitt beteende att hela tiden följa människor. Istället måste jag utveckla min egen vilja och omdöme för saker och ting.
Jag är så otroligt trött och ledsen. Igår var första gången på väldigt länge som jag hade en självmordstanke igen. Okej jag vet, grammatiken blev helt fel där men det får gå ändå.
I vilket fall som helst så verkar jag helt nedbruten. Jag förstår verkligen inte varför jag inte tar hand om mig själv. Min pojkvän påpekar ständigt att jag inte tar det på allvar men när mina tankar börjar vandra åt det mörkare hållet så tar jag det på största allvar. Då om någon gång vet jag verkligen att något är fruktansvärt fel och att så ska man inte behöva må. Det är tråkigt dock att det ska behöva gå så långt innan jag ser det. Eller snarare sagt innan jag verkligen hörsammar tecknen på att jag mår dåligt av det jag håller på med.
Så vad håller jag på med då? Till att börja med så slarvar jag åter igen med både mat och medicinen. Jag tar medicinen men tiderna blir oftast helt förskjutna. Disken hopar sig i högar och skulle jag inte ha min snälla pojkvän så vette gudarna hur det skulle sett ut här då. Tvätten existerar inte ens. Alla kläder ligger huller om buller över hela lägenheten, på golvet eller på möbler. Hygienen missköts också totalt.
Nu är det väl egentligen fel att säga att det är det som jag håller på med utan det jag räknat upp ovan är resultatet av mitt dåliga mående.
Så jag försöker igen. Vad håller jag på med?
Jag gör allt annat, för alla andra, än någonting som har med mig att göra överhuvudtaget. Sen har vi stress, stress och återigen stress. Även om en människa utifrån skulle säga att jag lever ett lugnt liv så upplever jag det själv som att jag aldrig får en lugn stund för mig själv.
När jag inte fick igång snöslungan för någon dag sedan så bröt jag totalt ihop och öste ur mig allt på min pojkvän. Jag grät och var helt förtvivlad. Jag kände mig totalt misslyckad helt enkelt. Här hade jag ett ansvar att sköta snöröjningen och jag klarade inte ens av att få igång snöslungan.
Detta beteende vill jag förändra. Jag vill istället få mer tid till mig själv och kunna samt klara av att fokusera på mig själv. Hur jag ska lösa den gåtan har jag dock inte riktigt listat ut ännu.
Det är nämligen så här att jag är vaktmästare åt mina föräldrar för de äger ett litet hyreshus för fyra familjer. Men detta är för tungt för mig och jag har sagt till flera gånger ända sen jag flyttade hit att det inte fungerar. Först bad jag om hjälp för att få det att fungera men det fick jag inte. Sen sa jag helt enkelt upp mig och förklarade att de inte hjälpt mig och nu orkade jag inte längre. De svarade med att jag förstorade upp allting och att det inte alls var något tungt eller ansvarsfullt arbete. Det fungerade bra nån vecka och sen var karusellen igång igen. Detta har nu pågått sen juni, det är alltså över ett halvår, utan förbättring.
Jag känner att jag svikit mig själv och alla i min omgivning, försäkringskassan, pojkvännen, familjen, grannarna, sjukvården och minerva. Alla av olika anledningar men ändå ett misslyckande.
Störst av allt känner jag att jag svikit mitt tillfrisknande genom att ägna mig åt sånt som gör mig sjuk istället. Men hur jag ska bryta allt detta vet jag inte riktigt.
Har funderat på olika varianter: avsäga mig rollen som vaktmästare, flytta härifrån, bita ihop och försöka ändå eller hoppas på att någon annan lösning ska dyka upp. Eftersom två av dessa alternativ är i stort sett helt uteslutna så återstår bara flyttning eller att någon mirakulös lösning ska uppenbara sig. Jag vill verkligen inte flytta så jag har väl mer eller mindre blundat för problemet och hoppats på sista alternativet. Nu brukar det ju inte dyka upp lösningar så där på beställning och hitintills har det ju heller inte gjort det så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Min största önskan är att allt bara ska lösa sig. Att jag slipper ansvaret som vaktmästare utan komplikationer och att jag ska kunna bo kvar här i frid och fröjd.
Jag har sagt av mig praktik för att jag skulle kunna återhämta mig och fokusera på bara mig själv, där ligger det största missnöjet med mig själv att jag inte gjort det. Istället trasslade jag in mig i detta som ledde till en total uttömning av energi så jag till och med backar i min utveckling. Detta är för mig en stor sorg.
Detta måste verkligen förändras! Men hur?

Read Full Post »

Migrän är väl aldrig roligt att ha men det ger en den chansen man så länge velat ha. Om man tar den vill säga och inte bara ligger och åmar sig över att man har ont.
Nej migrän kan faktiskt vara något riktigt bra. Så det är sant, inget ont som inte har något gott med sig.
Så vad är det som är så bra med migrän då? Jo vad gör du nämligen när du har migrän? Förmodligen så lite som möjligt i ett så mörkt och tyst rum som möjligt. Man skulle kunna gräma sig över varför drabbas just jag just nu, jag har ju så mycket att göra och så vidare. Men vad får man ut av det mer än att man troligen får ännu ondare för att man ligger och stressar upp sig istället för att ta det lugnt och vila.
Gör som jag kom på istället. Om du ändå måste ligga ned och vila eller ta det lugnt varför inte utnyttja tiden till max och faktiskt ta den där pausen du så länge önskat dig. Stanna upp och njut av att få göra ingenting. Plus att man får en massa bra idéer och tankar på köpet bara man kan komma runt de negativa tankebanorna. När du liks ligger där och är helt utslagen så varför inte passa på att njuta av det istället för att ha dåligt samvete det är det ingen annan som vinner på iallafall.
När min förkänning kom på måndag kväll blev jag mest fascinerad över alla synförändringar jag fick. Visst jag blev väl ledsen också att jag visste jag skulle få migrän men var ändå lugn. Åkte hem tog medicinen men den hjälpte inte. Efter några timmar när jag skulle sova så låg jag där i sängen och verkligen kände hur ont det gjorde och oroade mig över att jag inte skulle somna eller överhuvudtaget få sova nåt den natten. Sömnen som är så väldigt viktigt både mot migrän och för mitt mående i övrigt. Så vände jag på tanken och ställde mig frågan. Så vad gör det om du inte sover nåt inatt då? Du kommer ju ändå ha migrän i minst två eller tre dagar som du ändå inte kan göra något vettigt.
Då kändes allt plötsligt mycket enklare. Som att tanken gjorde att jag slappnade av och stängde av alla andra tankar så somnade jag.
När jag vaknade på morgonen var huvudet det första sinnet koncentrerade sig på. Ahh ingen huvudvärk. Så öppnade jag ögonen så kom det välbekanta smärtan igen. Bara till att ligga kvar och ta det lugnt då…
Funderade ut hur jag skulle klara av dagen eftersom jag har ju en hund som måste rastas. Det är synd om hunden men nöden har ingen lag. Drog på mig kläder och tog med mig hunden och hundens matskål till hundgården. Ett problem mindre även om det inte var den bästa lösningen så var det iallafall en lösning.

Släpade mig upp och la mig i sängen igen. Insåg att jag måste äta något eller på någotvis underhålla mig själv för att få något annat än smärtan att tänka på. Gick ned till mina föräldrars lägenhet eftersom ingen var hemma där. Fixade käk och myste i den stora fåtöljen framför tv:n.
Så ringde min kära pojkvän och frågade vad jag gjorde samt undrade när jag skulle komma hem. Jag är hemma svarade jag. Ja du är inte här iallafall hörde jag honom säga och jag kanske borde fylla i att slutledningsförmågan är lika med minus noll när man har migrän.
Vi la oss och myste i sängen och pratade lite sen åkte han hem igen. jag låg kvar i sängen och riktigt njöt bara av stunden. Kände hur skönt det var att faktiskt bara få ligga där i sängen och snart sova en stund. Inte en tanke på stress eller måsten, jag hade ju migrän så jag har rätt att ligga är.

Det är konstigt hur många likt mig måste få ”rätten” att faktiskt ligga ned och ta det lugnt en stund, att bara vila eller bara få vara.

Folk borde ta mer tid för sig själv. Sen om det krävs ett migränanfall, bryta ett ben, blir förkyld eller faktiskt lyckas komma fram till det på egenhand, det spelar mindre roll bara man kommer till insikt med hur skönt det kan vara att få ägna en hel dag bara åt dig själv och vad man själv vill göra.

Om det så bara är att ligga i sängen och stirra upp i taket.

Read Full Post »

Äntligen!
Jag var för femtioelfte gången på besök inom psykvården. jag har nåt en åldersgräns så jag har varit tvungen att byta mottagning. Kände först att det skulle bara bli besvär, börja om från början och allt det där. Sen såg jag det som en ny start att jag kunde få en chans att faktiskt börja från början och med det kunna säga vad jag verkligen vill och ställa lite krav på min vård. MEN, och nu ska ni få höra!

Jag hade en förbokad tid till en sjukskrivningskoordinator. Tänkte inte så mycket på det utan tog bara för givet att detta var bara ännu en person i mängden som jag skulle träffa en gång för att den här mottagningen skulle få en snabb bild över vem jag var och vad jag behövde.
Mycket riktigt så var hon en sådan person men även så mycket mer. Henne skulle jag träffa regelbundet och få hjälp med att komma framåt. Fixa en resursgrupp som jag själv väljer vilka som ska ingå, gå igenom min vardag och bli mer medveten om mina val och mitt liv. Precis allt jag önskat i FYRA ÅR!
Men men bättre sent än aldrig som de säger.

Jag skulle även träffa en läkare inom en särskild nisch som undersöker varför mitt minne är så dålig och jag ännu inte kommit på fötter efter så lång tid. De hade kommit fram till att jag mycket troligen hade ADHD och det första hon frågade mig var hur jag ställde mig till medicinering.
Samtalet varade i nästan två timmar. När jag gick så hade jag inte alls ADHD eller det var iallafall mycket svårt att avgöra i detta läge. Jag hade fått en annan bokstavs diagnos som löd PSTD, posttraumatiskstress. Vilket passade mycket bättre in på mina symtom.
Hon ska prata med sitt team och jag ska få minnesträning och träffa en arbetsterapeut som ska hjälpa mig med struktur och organisering. Samma behandling som ADHD men utan medicin.
Jag var helt slut när jag gick därifrån. Kändes som mitt huvud varit en ballong full med luft som precis sprängts. Visste inte om jag skulle vara glad eller ledsen eller vad jag skulle överhuvudtaget tycka. Gick långsamt till bilen som stod en bit bort och sakta men säkert så började mitt huvud att klarna. Jag blev gladare och gladare för var sekund. Jag hade inte ADHD, jag var inte annorlunda! Jag har ”bara” PSTD! Det kändes ändå mer hanterbart och acceptabelt enligt mig själv.
Inget ont mot alla människor som har ADHD/ADD men för mig så stämde det liksom inte riktigt. Kändes som min barndom än en gång skulle ändras på grund av doktorernas påverkan.

Så efter fem års dåligt mående varav fyra inom psykiatrin så har jag äntligen kommit någonvart. Jag har fått det erkännande jag behövde, jag inbillar mig inte utan jag har faktiskt problem och jag ska få hjälp. Helt underbart!

Read Full Post »