Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mat’

Ibland känns det som en tävling mot mig själv att skriva här. Hur ofta ska jag skriva, hur mycket och om vad? Jag vill så gärna att det ska vara ett regelbundet bloggande men det inträffar nästan aldrig för det orkar jag inte. I mångt och mycket så är det ju ofta om mer allvarliga saker jag skriver om så det är väl egentligen inte så konstigt. Att bara sitta och skriva ett blogginlägg för skrivandets skull känns inte riktigt som min grej. Bloggen skulle heller inte kunna vara anonym i det långa loppet. Helt och hållet blir den väl inte det nu heller för skulle någon jag känner läsa utan att veta att det är min blogg så skulle troligen pusselbitarna falla på plats.

Jag har i alla fall en glad nyhet att dela med mig av. Eller egentligen två. För det första: Det är vitt ute!!!!!
Den andra mer seriösa nyheten är att jag ska få bli gudmor till världens sötaste lilla tös som föddes för några dagar sedan. Har vakat över deras familj i nästan en månad och nu äntligen har hon kommit!

En annan lite tråkigare nyhet är att min mage har pajat totalt och jag nu får äta ”barnmat”(läs: mild mat) och välling. Dock kan jag meddela att jag lagade egen ”barnmat” igår och det blev super gott! I stort sett inga kryddor i utan bara grönsaker som smak. Så skönt att få tugga istället för ICA:s barnpuré. Jag förstår inte, vart försvann tolvmånaders barnmaten? När jag var liten så köpte mor ibland barnmat om vi skulle på långa resor och så. Men den hade ju ändå tuggmotstånd. Vart jag än letade hittade jag endast sex månaders barnmat, grådaskig slemmig burkmat. Stackars bebisar.

Jag har även upptäckt en ny sak om mig själv. Jag tycket inte om svartpeppar. Det kan i och för sig hänga ihop med min känsliga magen för tillfället men jag tror inte det. Det är faktiskt väldigt spännande att upptäcka nya saker om sig själv, lite som att lära om på nytt. Men det är svårt att gå in i rollen JAG och våga se vad JAG tycker om saker och ting istället för att hamna i samma gamla hjulspår. JAG tycker heller inte om konflikter eller orättvisor och de gör henne väldigt ledsen inombords men JAG älskar djur. Speciellt ulliga och gulliga djur med djupa, kloka ögon.
Därför har mina katter och hund fått ny betydelse för mig och jag pratar med dem på ett annat sätt. Visst har det betytt mycket för mig förut också men nu är de min familj.
JAG känner inte heller starka känsla av flykt utan trivs ändå ganska bra där hon är och ser ljust på framtiden. Det känns skönt att vara JAG.

Annonser

Read Full Post »

Jag känner att jag måste avveckla mitt beteende att hela tiden följa människor. Istället måste jag utveckla min egen vilja och omdöme för saker och ting.
Jag är så otroligt trött och ledsen. Igår var första gången på väldigt länge som jag hade en självmordstanke igen. Okej jag vet, grammatiken blev helt fel där men det får gå ändå.
I vilket fall som helst så verkar jag helt nedbruten. Jag förstår verkligen inte varför jag inte tar hand om mig själv. Min pojkvän påpekar ständigt att jag inte tar det på allvar men när mina tankar börjar vandra åt det mörkare hållet så tar jag det på största allvar. Då om någon gång vet jag verkligen att något är fruktansvärt fel och att så ska man inte behöva må. Det är tråkigt dock att det ska behöva gå så långt innan jag ser det. Eller snarare sagt innan jag verkligen hörsammar tecknen på att jag mår dåligt av det jag håller på med.
Så vad håller jag på med då? Till att börja med så slarvar jag åter igen med både mat och medicinen. Jag tar medicinen men tiderna blir oftast helt förskjutna. Disken hopar sig i högar och skulle jag inte ha min snälla pojkvän så vette gudarna hur det skulle sett ut här då. Tvätten existerar inte ens. Alla kläder ligger huller om buller över hela lägenheten, på golvet eller på möbler. Hygienen missköts också totalt.
Nu är det väl egentligen fel att säga att det är det som jag håller på med utan det jag räknat upp ovan är resultatet av mitt dåliga mående.
Så jag försöker igen. Vad håller jag på med?
Jag gör allt annat, för alla andra, än någonting som har med mig att göra överhuvudtaget. Sen har vi stress, stress och återigen stress. Även om en människa utifrån skulle säga att jag lever ett lugnt liv så upplever jag det själv som att jag aldrig får en lugn stund för mig själv.
När jag inte fick igång snöslungan för någon dag sedan så bröt jag totalt ihop och öste ur mig allt på min pojkvän. Jag grät och var helt förtvivlad. Jag kände mig totalt misslyckad helt enkelt. Här hade jag ett ansvar att sköta snöröjningen och jag klarade inte ens av att få igång snöslungan.
Detta beteende vill jag förändra. Jag vill istället få mer tid till mig själv och kunna samt klara av att fokusera på mig själv. Hur jag ska lösa den gåtan har jag dock inte riktigt listat ut ännu.
Det är nämligen så här att jag är vaktmästare åt mina föräldrar för de äger ett litet hyreshus för fyra familjer. Men detta är för tungt för mig och jag har sagt till flera gånger ända sen jag flyttade hit att det inte fungerar. Först bad jag om hjälp för att få det att fungera men det fick jag inte. Sen sa jag helt enkelt upp mig och förklarade att de inte hjälpt mig och nu orkade jag inte längre. De svarade med att jag förstorade upp allting och att det inte alls var något tungt eller ansvarsfullt arbete. Det fungerade bra nån vecka och sen var karusellen igång igen. Detta har nu pågått sen juni, det är alltså över ett halvår, utan förbättring.
Jag känner att jag svikit mig själv och alla i min omgivning, försäkringskassan, pojkvännen, familjen, grannarna, sjukvården och minerva. Alla av olika anledningar men ändå ett misslyckande.
Störst av allt känner jag att jag svikit mitt tillfrisknande genom att ägna mig åt sånt som gör mig sjuk istället. Men hur jag ska bryta allt detta vet jag inte riktigt.
Har funderat på olika varianter: avsäga mig rollen som vaktmästare, flytta härifrån, bita ihop och försöka ändå eller hoppas på att någon annan lösning ska dyka upp. Eftersom två av dessa alternativ är i stort sett helt uteslutna så återstår bara flyttning eller att någon mirakulös lösning ska uppenbara sig. Jag vill verkligen inte flytta så jag har väl mer eller mindre blundat för problemet och hoppats på sista alternativet. Nu brukar det ju inte dyka upp lösningar så där på beställning och hitintills har det ju heller inte gjort det så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Min största önskan är att allt bara ska lösa sig. Att jag slipper ansvaret som vaktmästare utan komplikationer och att jag ska kunna bo kvar här i frid och fröjd.
Jag har sagt av mig praktik för att jag skulle kunna återhämta mig och fokusera på bara mig själv, där ligger det största missnöjet med mig själv att jag inte gjort det. Istället trasslade jag in mig i detta som ledde till en total uttömning av energi så jag till och med backar i min utveckling. Detta är för mig en stor sorg.
Detta måste verkligen förändras! Men hur?

Read Full Post »

Ibland blir jag så rädd. Jag vet att jag har PSTD vilket orsakar mina koncentrationssvårigheter och minnesproblem. Men när jag märker att minnet och koncentrationen blir sämre och sämre så blir jag livrädd. Jag blir helt blockerad och allt jag kan tänka på är: ”Hur ska min framtid se ut, hur är minnet då?”, ”Har jag fått alzheimers som bara är dold av PSTD:n?”
Jag har väldigt svårt att då förstå att jag är väldigt stressad för stunden eller känner mig trängd/tvingad. Jag kan heller inte tänka bakåt och se att jag haft sådana återkommande perioder av ”glömska” som sedan blivit bättre igen.
Något i mig tvivlar hela tiden och är livrädd för att jag ska bli fast i mitt ingenmansland. Där jag tappat tidsbegreppet, minnet och ibland till och med vem jag är.
Många människor är ju livrädd för att drabbas av demens. De ser antingen sina egna föräldrar eller kanske närstående som ”försvinner in i dimman” och de blir livrädda för det är okänt.
Kanske har jag blivit en sån? Jag har jobbat mycket inom äldreomsorgen och lärt mig acceptera demensen. Det är ju deras värld och man kan inte göra något åt det. De flesta människorna är rädd för att vara en belastning om de blir dementa och få dåligt samvete när de väl sitter där och är dement. Men det finns faktiskt många som mår riktigt bra i sin demens, som inte ens märker av det.
Jag jobbade med en tant en gång som ständigt sa hur hemskt det var med kvinnan nere på ettan som var dement, vilket jobbigt liv hon måste ha. Hon sa även hur skönt hon tyckte det var att hon iallafall fortfarande var kry och inte höll på att yra i nattmössan som kvinnan där nere.
Det halv roliga i denna historia är att hon var en av de mest dementa på den avdelningen men hon visste inte ens om det. Hon fick leva lyckligt ovetandes och känna sig frisk och nöjd.

Jag har dock tyvärr två värre historier som inte alls är så roliga. Den ena handlar om en tant som var vaken tre dygn och sov i tre dygn. Hela hennes liv hade liksom fastnat i den cykeln. När hon började vakna så mådde hon jättebra. Pratade på och var väldigt social nästan lite för uppåt. Men när det gått ungefär hälften av hennes vakenhet så gick kurvan kraftigt nedåt. Hennes ena barn var försvunnet och hon sprang och letade henne överallt. Hon trodde att hennes man som var borta hade skjutit skallen av sig. Till sist så orkade hon inte mer och då somnade hon om än oroligt men till slut efter ungefär ett halvt dygn så sov hon helt tills det var dags att börja om på cykeln igen. Henne led jag verkligen med eftersom jag såg hur hon gång på gång mådde så fruktansvärt dåligt. Gång på gång upprepades samma historia och det fanns inget varken vi personal eller hon kunde göra åt det här. Det är något jag vill kalla en verkligen dålig och hemsk demens där man fastnar i ett så fruktansvärt tråkigt minne som spolas upp om och om igen.

Min sista historia är något som jag förstår skrämmer många människor och det är nog från den här iakttagelsen som människor blir rädda för demens.
När jag började jobba inom äldreomsorgen hamnade jag på en jättebra avdelning med både trevlig personal och trevliga boende. En del dementa och andra var helt klara. Jag fick väldigt bra kontakt med en av de boende på avdelningen och det är honom jag vill berätta om.
Den här mannen var en tvättäckta gentleman och klarade sig i stort sett helt själv där på boende. Förr fanns det något som kallades för servicehus där man bodde som i vanliga lägenheter men med personal bara utanför dörren. Kanske lite som dagens plusboende fast med vården närmare. Han hade bott på detta ställe innan det övergick till att bli ett äldreboende det vill säga flera år. Anledning till att han bodde här överhuvudtaget var att han hade diabetes och lite problem att gå. Jag jobbade under sommaren och allt var frid och fröjd. När jag dock kom tillbaka för att jobba extra några månader senare så var han förändrad. Han var vresig och misstänksam. Något som han aldrig varit förut. Nu pratar vi inte om vanlig vresighet utan han kunde bli riktigt förbannad över småsaker. Sakta såg jag honom förändras från den trevlige mannen jag träffade i somras till någon jag inte alls kände igen längre. Han klagade över att saker försvann, någon hade stulit dem från honom. Mattiderna kom han inte alls ihåg utan kom tillbaka fem, tio minuter efter han ätit och frågade om det inte blev mat snart för han var hungrig och han hade ju väntat hela dagen på att få äta. Han blev argsint mot de andra boende när de var långsamma och upprepande. En av hans vänner som han skaffat sig under tiden han bott där blev han rejält ovän med och de gick knappt att ha i samma rum längre och när de var tillsammans så hittade de på en massa konspirationer som var mot dem. Han kunde inte längre sova om nätterna för han visste inte om det var natt eller dag. Det hjälpte inte att visa honom om det var mörkt eller ljust ute.
Jag levde som i förnekelse att denne trevliga man som jag tyckte så mycket om hade förändrats så totalt. Men en natt fick jag ett bryskt uppvaknade och var verkligen tvungen att inse vad som hade hänt.
Jag gick i vanlig ordning runt på avdelningarna för att kolla att allt var okej men när jag kom till han dörr så fick jag en konstig känsla av att något var fel. VI brukar normalt inte gå in till honom på nätterna men den här natten så fick jag just denna känsla. Jag tog nyckelknippan och började leta efter rätt nyckel. Då hör jag att något rör sig där inne och det låter som om någon flyttar möblerna. Jag var helt övertygad om att han hade ramlat eller liknade och att han försökte påkalla hjälp. Jag satte nyckeln i dörren och då kom ytterligare en känsla över mig att jag borde nog stå bakom dörren. Jag vet än i dag inte vad det var som sa åt mig att bete mig så men troligen så räddade det mig från diverse skador. När jag öppnat dörren så pass att jag skulle till att sticka in huvudet så kom en käpp farandes som att hugga den som kom in. Han hade satt på broddarna på den och för er som inte vet hur de ser ut så kan jag förklara kort att det är som en vass ispigg längst ned på käppen. Det var denna han försökte hugga med. Jag blev alldeles förskräckt och tänkte att nu måste det verkligen ha hänt något allvarligt. Jag öppnade hela dörren och där satt han på sin rullator i full stridsmundering. Han hade kuddar och käppar och jag vet inte allt. Han skrek åt mig att jag inte skulle komma här och bryta mig in. Jag försökte förklara att det var jag. Flickan han lärt känna så väl förra sommaren men han kände inte längre igen mig. Jag var en inbrottstjuv i hans ögon, en inkräktare och spion. Jag blev verkligen ledsen men insåg samtidigt allvaret i denna situation. Jag kallade på hjälp men inte förrän flera timmar senare hade vi lyckats lugna honom att det inte var någon fara och att vi bara var där för att sköta om honom och se till att han mådde bra. Kryckan försvann illa kvickt och alla andra vassa föremål på hans rum. Det här var en hemsk period både för oss och för honom. Mest för honom naturligtvis eftersom han inte förstod vad som föregicks. En dag kunde han vara helt klar och en annan helt borta. De dagar då han var halvklar var värst eftersom han blev plågsamt medveten om vad som hände med honom. Han höll på att försvinna som han själv sa. Flera dagar kunde försvinna för honom och detta plågade honom fruktansvärt.
Detta pågick i ungefär ett år sedan ”försvann” han för gott om man ska prata i hans egna termer. Han hade nu nåt slutstadiet, enligt mig, i demensen. Han blev lyckligt ovetandes igen.

Den här historien har hjälpt mig otroligt mycket i mitt liv. När jag började märka att minnet blev sämre och även dagar försvann för mig så kunde jag i alla fall känna en liten tröst. Det skulle snart vara över. Jag skulle också snart få vara lyckligt ovetandes om mitt tillstånd. Min rädsla var dock att jag skulle hamna i en sån där cykel och må dåligt hela tiden.
Men här sitter jag nu nästan fem år senare och jag lever fortfarande, är fortfarande pinsamt medveten om mitt dåliga minne. Dagar försvinner fortfarande men jag mår i alla fall bra. Mina tankar gick ofta till dem där på äldreboendet när jag tvingades sluta arbeta. Men de hjälpte mig genom att jag fick hopp om att man kan leva bra även om man inte minns.
Många säger att de aldrig vill bli dementa. Jag säger att det märker du inte så ta vara på livet så länge du minns.
Lev nu för det spelar egentligen ingen roll om du minns eller inte. Huvudsaken du mår bra och trivs i det liv du lever.

Read Full Post »

Jag har även lärt mig att vara hungrig eller inte riktigt men jag försöker. Känner just nu att jag har så fruktansvärt ont i magen och satt och funderade över vad det berodde på.
Så kom jag fram till att det är nog att jag är hungrig för jag har bara ätit en bulle och ett glas saft idag som jag fick av grannen. Det är så konstigt att man kan tappa sina hungerskänslor på det sättet att man inte märker något förrän magen krampar och skriker.

Jag har kommit fram till att det finns egentligen tre olika sorters hungerskänslor.
1. Magen är tom så den krampar och gör ljud ifrån sig.
2. Jag har låg blodsocker så man känner sig matt och trött. Jag blir även väldigt lättirriterad och grinig då.
3. Jag är väl egentligen inte hungrig eller jag vet faktiskt inte riktigt vad det är för känsla mer än att jag känner ett starkt begär efter någonting. Det kan variera från något specifikt som jag vill ha eller att jag bara känner ett slags sug både mentalt och kroppsligt.

Hur man hittar något slags mellanting som är hälsosamt mellan de där tre har jag inte riktigt lyckats med. Mitt mål är dock att nå dit och kunna känna en ”riktigt” hunger som jag kan lita på samt faktiskt lyssnar på också. För det är väl mitt största problem att jag inte äter riktigt. Speciellt inte när jag känner att jag är hungrig. Jag väntar alltid tills sista minuten när jag är panik hungrig och kroppen högt och tydligt talar om för mig att nu äter du eller så stänger jag av. Det är som att jag inte känner av eller lyssnar på min kropp innan det och innan paniken kommer.

Men men det kommer väl en dag då jag ska lösa det också. Just nu ska jag försöka komma på något jag kan äta förutom de två potatisarna jag åt för närmare fyra timmar sen.

Read Full Post »