Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mående’

Mina tankar går till Tristessa idag och jag hoppas hon mår bra trots allt hon kämpar mot och för.
Jag har egentligen inget speciellt att skriva om men känner att jag måste få ventilera lite grann.
Har den senaste tiden känt mig så trött och lite deppig. Har fått förslag från olika håll men inget som har hjälpt så där mirakulöst. Vet inte om det kanske är förkylning på gång eller om det kan vara för att det har hänt så mycket på sistone.
Nu har jag äntligen fått beslutet om daglig verksamhet i alla fall. Tror jag, för handläggaren var väldigt kryptisk på telefonen men i papperna står det ”bifalles” och tydligen ska det betyda grönt ljus. Så nu återstår fortsatt väntan i detta byråkratiska maskineri. Beslutet ska komma fram till nästa instans som ska ta beslut om när och hur de ska träffa mig för att göra en vidare bedömning som skickas vidare osv.
Som sagt det där med byråkrati är inte att leka med. Det är bara att sitta lugnt och stilla medan deras kvarnar sakta maler på.

Jag har liksom tappat energin till att överhuvudtaget engagera mig i vad som sker. Försöker fokusera på att kliva upp på morgonen, äta frukost, äta lunch, äta middag och sedan gå och lägga mig. Sen tillkommer det duscha, gå på möten och lite annat smått och gått däremellan men det har inte så stor betydelse det liksom kommer ändå som vågorna mot en strand, om och om igen utan att jag behöver direkt göra något.

Har någon något bra tips för att bryta denna tristess och deppighet så kom gärna med förslag för mina har tagit slut för längesedan.

Annonser

Read Full Post »

Krypande ångest

Vad gör man när ångesten kommer smygande? Nätterna blir längre, dagarna kortare. Allt går som i slowmotion och ibland står man bara där mitt på köksgolvet, stirrandes ut i tomma intet. Jag klarar liksom inte att ta mig något för. Jag vill bara att tiden ska gå så jag får må bra igen. Om jag blundar riktigt hårt och drar täcket över huvudet, kommer allt vara bra igen då när jag vaknar?
Troligen inte men man kan ju alltid hoppas.
Det jag tycker är jobbigast med all denna ångest det är att man få kämpa så mycket med att komma upp till ytan men man sjunker snabbare än en blytyngd. Det känns så orättvist liksom. Att man måste kämpa så mycket för att få må bra ett tag men ett litet snedsteg är allt som behövs så ligger man där nere på botten igen.

Read Full Post »

Jag trodde att jag verkligen hade förberett mig på flytten och allt vad det innebar med mående och ork men icke. Flyttade i Lördags och har inte riktigt hunnit vila än. I morse så hade jag inget val upptäckte jag när jag vaknade. Jag kunde knappt röra mig och jag var helt borta i huvudet av trötthet. Klev ändå upp efter mycket kämpande för att bara upptäcka att jag knappt kunde stå på benen. Hela världen hade förvandlats till en karusell. Bet ihop och tog ut hunden på en kortare promenad, skottade av bron och soptunnan sen gick jag in för att försöka få i mig föda.
Jag satt vid köksbordet fram till halv tre. Var som en zombie som inte kunde göra något annat än att bara sitt och ta det lugnt. Till sist gjorde jag ändå en kraft ansträngning och gick hela vägen upp till övervåningen för att sätta mig framför tv:n istället.
Ja jag vet det kan låta patetiskt men det är allt jag orkat med idag. Min syster och hennes ”kille” var på besök så efter det åkte jag ned till ica för jag kände att jag behövde mjölk och godis.
Nu har jag hamnat i den där svackan där jag bar tycker synd om mig själv och finner ingen mening med något. En stor tröst i det hela är att jag vet att det går över. Tillåter jag mig dessutom att verkligen vältra mig i detta tyck synd om mig så går det över snabbare, helt sjukt men det fungerar.
Dock så kan ju inte allt fungera som man tänkt sig. När jag var på Ica så mötte jag mr X. Tror inte han såg mig men det räckte för mig att jag såg honom för jag blev helt tom inombords. Det kändes som om någon ryckte undan mattan under mina fötter och att jag bara föll och föll. Just nu känner jag att jag bara vill försvinna, sluta kämpa och bara få lägga mig ned och dö. Många tvivel och frågor snurrar i mitt huvud som hur jag ska klara av att gå vidare när allt som behövs är att någon liknar honom eller att jag ser en skymt av honom så är jag tillbaka på ruta ett.
Nu är jag orättvis för visst är det så men jag återhämtar mig mycket fortare nu än vad jag gjorde förut. Men trots att fem år har gått så verkar greppet om mig inte släppa. Det värsta av allt är att allt bara är i mitt huvud. Att det är jag själv som håller mig fången.
Nä nu ska jag gå till vardagsrummet bunkra upp med mitt godis och titta på tv för att glömma omvärlden en stund och vältra mig i min sorg om mig själv.
Låter inte bra men jag lovar att det fungerar. I morgon är en ny dag och då får jag börja om men nya förutsättningar.

Read Full Post »

Jag känner att jag måste avveckla mitt beteende att hela tiden följa människor. Istället måste jag utveckla min egen vilja och omdöme för saker och ting.
Jag är så otroligt trött och ledsen. Igår var första gången på väldigt länge som jag hade en självmordstanke igen. Okej jag vet, grammatiken blev helt fel där men det får gå ändå.
I vilket fall som helst så verkar jag helt nedbruten. Jag förstår verkligen inte varför jag inte tar hand om mig själv. Min pojkvän påpekar ständigt att jag inte tar det på allvar men när mina tankar börjar vandra åt det mörkare hållet så tar jag det på största allvar. Då om någon gång vet jag verkligen att något är fruktansvärt fel och att så ska man inte behöva må. Det är tråkigt dock att det ska behöva gå så långt innan jag ser det. Eller snarare sagt innan jag verkligen hörsammar tecknen på att jag mår dåligt av det jag håller på med.
Så vad håller jag på med då? Till att börja med så slarvar jag åter igen med både mat och medicinen. Jag tar medicinen men tiderna blir oftast helt förskjutna. Disken hopar sig i högar och skulle jag inte ha min snälla pojkvän så vette gudarna hur det skulle sett ut här då. Tvätten existerar inte ens. Alla kläder ligger huller om buller över hela lägenheten, på golvet eller på möbler. Hygienen missköts också totalt.
Nu är det väl egentligen fel att säga att det är det som jag håller på med utan det jag räknat upp ovan är resultatet av mitt dåliga mående.
Så jag försöker igen. Vad håller jag på med?
Jag gör allt annat, för alla andra, än någonting som har med mig att göra överhuvudtaget. Sen har vi stress, stress och återigen stress. Även om en människa utifrån skulle säga att jag lever ett lugnt liv så upplever jag det själv som att jag aldrig får en lugn stund för mig själv.
När jag inte fick igång snöslungan för någon dag sedan så bröt jag totalt ihop och öste ur mig allt på min pojkvän. Jag grät och var helt förtvivlad. Jag kände mig totalt misslyckad helt enkelt. Här hade jag ett ansvar att sköta snöröjningen och jag klarade inte ens av att få igång snöslungan.
Detta beteende vill jag förändra. Jag vill istället få mer tid till mig själv och kunna samt klara av att fokusera på mig själv. Hur jag ska lösa den gåtan har jag dock inte riktigt listat ut ännu.
Det är nämligen så här att jag är vaktmästare åt mina föräldrar för de äger ett litet hyreshus för fyra familjer. Men detta är för tungt för mig och jag har sagt till flera gånger ända sen jag flyttade hit att det inte fungerar. Först bad jag om hjälp för att få det att fungera men det fick jag inte. Sen sa jag helt enkelt upp mig och förklarade att de inte hjälpt mig och nu orkade jag inte längre. De svarade med att jag förstorade upp allting och att det inte alls var något tungt eller ansvarsfullt arbete. Det fungerade bra nån vecka och sen var karusellen igång igen. Detta har nu pågått sen juni, det är alltså över ett halvår, utan förbättring.
Jag känner att jag svikit mig själv och alla i min omgivning, försäkringskassan, pojkvännen, familjen, grannarna, sjukvården och minerva. Alla av olika anledningar men ändå ett misslyckande.
Störst av allt känner jag att jag svikit mitt tillfrisknande genom att ägna mig åt sånt som gör mig sjuk istället. Men hur jag ska bryta allt detta vet jag inte riktigt.
Har funderat på olika varianter: avsäga mig rollen som vaktmästare, flytta härifrån, bita ihop och försöka ändå eller hoppas på att någon annan lösning ska dyka upp. Eftersom två av dessa alternativ är i stort sett helt uteslutna så återstår bara flyttning eller att någon mirakulös lösning ska uppenbara sig. Jag vill verkligen inte flytta så jag har väl mer eller mindre blundat för problemet och hoppats på sista alternativet. Nu brukar det ju inte dyka upp lösningar så där på beställning och hitintills har det ju heller inte gjort det så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Min största önskan är att allt bara ska lösa sig. Att jag slipper ansvaret som vaktmästare utan komplikationer och att jag ska kunna bo kvar här i frid och fröjd.
Jag har sagt av mig praktik för att jag skulle kunna återhämta mig och fokusera på bara mig själv, där ligger det största missnöjet med mig själv att jag inte gjort det. Istället trasslade jag in mig i detta som ledde till en total uttömning av energi så jag till och med backar i min utveckling. Detta är för mig en stor sorg.
Detta måste verkligen förändras! Men hur?

Read Full Post »

Tänk att man kan känna sig så lugn av att egentligen inte göra någonting. Eller ja, egentligen så gör jag ju någonting så låt mig omformulera mig.
Tänk att man kan bli så lugn när man tar tag i saker och strukturerar upp runt omkring sig.
Man får egentligen inte så mycket gjort praktiskt som att städa diska och så vidare. Har kommit fram till att jag äntligen börjar lyckas med min tanke förändring.
Förut tyckte jag bara att fysiska saker som att städa, diska, gå ut med hunden, handla och så vidare var något som räknades. Man var inte ”godkänd” eller ”nyttig” om man gjorde annat.
Så kom jag fram till att jag håller på att bryter ned mig själv genom att just annat tar ju också tid. Vilket resulterade i att jag kände mig misslyckad eftersom annat hela tiden tog för mycket tid.
Nu kan jag ändå känna mig lite nöjd med mig själv när jag gör annat också. Vilket jag tycker är ett stort steg och jag blir stolt över mig själv.
Men vad är annat då och varför är det så viktigt?
För det första så är det struktur och organisering. Planering helt enkelt.
För det andra så måste jag ha planering eftersom jag är så förvirrad.
När jag kommit fram till det så insåg jag att jag måste ändra mitt tankesätt och faktist räkna in annat som ”godkänt” arbete och låta det ta den tid det faktiskt behöver. För i det långa loppet så upptäckte jag att jag faktiskt fick mer tid och bättre mående.
Jag har även lärt mig att det nu mera är okej att göra något jag faktiskt vill göra. Som till exempel, vill jag läsa om mindfullness så är det okej. MEN och det här fick jag också lära mig, vilket jag fortfarande jobbar med att man får inte hoppa över saker eller skjuta upp något.
Det vill säga att bara för att jag vill göra någonting så får jag inte strunta i alla andra sakerna som jag faktiskt måste göra.
Däremot så kan ibland saker jag vill göra vara något jag även måste göra. Det har jag fortfarande svårt för att förstå men lär mig det sakta genom positiv förstärkning. När jag tar tag i saker som jag faktiskt vill göra så mår jag lika bra som när jag tar tag i saker jag måste göra.

Read Full Post »

Äntligen!
Jag var för femtioelfte gången på besök inom psykvården. jag har nåt en åldersgräns så jag har varit tvungen att byta mottagning. Kände först att det skulle bara bli besvär, börja om från början och allt det där. Sen såg jag det som en ny start att jag kunde få en chans att faktiskt börja från början och med det kunna säga vad jag verkligen vill och ställa lite krav på min vård. MEN, och nu ska ni få höra!

Jag hade en förbokad tid till en sjukskrivningskoordinator. Tänkte inte så mycket på det utan tog bara för givet att detta var bara ännu en person i mängden som jag skulle träffa en gång för att den här mottagningen skulle få en snabb bild över vem jag var och vad jag behövde.
Mycket riktigt så var hon en sådan person men även så mycket mer. Henne skulle jag träffa regelbundet och få hjälp med att komma framåt. Fixa en resursgrupp som jag själv väljer vilka som ska ingå, gå igenom min vardag och bli mer medveten om mina val och mitt liv. Precis allt jag önskat i FYRA ÅR!
Men men bättre sent än aldrig som de säger.

Jag skulle även träffa en läkare inom en särskild nisch som undersöker varför mitt minne är så dålig och jag ännu inte kommit på fötter efter så lång tid. De hade kommit fram till att jag mycket troligen hade ADHD och det första hon frågade mig var hur jag ställde mig till medicinering.
Samtalet varade i nästan två timmar. När jag gick så hade jag inte alls ADHD eller det var iallafall mycket svårt att avgöra i detta läge. Jag hade fått en annan bokstavs diagnos som löd PSTD, posttraumatiskstress. Vilket passade mycket bättre in på mina symtom.
Hon ska prata med sitt team och jag ska få minnesträning och träffa en arbetsterapeut som ska hjälpa mig med struktur och organisering. Samma behandling som ADHD men utan medicin.
Jag var helt slut när jag gick därifrån. Kändes som mitt huvud varit en ballong full med luft som precis sprängts. Visste inte om jag skulle vara glad eller ledsen eller vad jag skulle överhuvudtaget tycka. Gick långsamt till bilen som stod en bit bort och sakta men säkert så började mitt huvud att klarna. Jag blev gladare och gladare för var sekund. Jag hade inte ADHD, jag var inte annorlunda! Jag har ”bara” PSTD! Det kändes ändå mer hanterbart och acceptabelt enligt mig själv.
Inget ont mot alla människor som har ADHD/ADD men för mig så stämde det liksom inte riktigt. Kändes som min barndom än en gång skulle ändras på grund av doktorernas påverkan.

Så efter fem års dåligt mående varav fyra inom psykiatrin så har jag äntligen kommit någonvart. Jag har fått det erkännande jag behövde, jag inbillar mig inte utan jag har faktiskt problem och jag ska få hjälp. Helt underbart!

Read Full Post »

Är så trött så trött men har absolut ingen anledning att vara det. Är bara helt slut både fysiskt och psykiskt. Ingen ork till att laga mat eller ens duscha, det bara emot.
Har grymt ont i magen över morgondagen. Ska träffa ytterligare en ny läkare men inte nog med det utan det är en ny instans också. Är ju snart 25 och då blir man förflyttad. Är så grymt less på alla Sveriges system. Vissa av dem borde verkligen ses över.
Jag har varit sjukskriven i fyra eller fem år men under denna tid så har jag varken haft en fast läkare, fast handläggare på försäkringskassan eller en fast samtalskontakt under en längre tid. Är inte det lite konstigt?
Många gånger undrar jag om det inte är allt detta som bidrar till att man aldrig kommer framåt eller att det gå så långsamt med tillfrisknandet.
För hur ska man kunna koncentrera sig på sig själv och sitt mående när all energi går åt att samordna och organisera upp vitala delar för att överleva?
Många anser att det är jobbigt med livet och alla trådar man ska binda ihop när man är frisk och mår bra. Men hur är det då inte för oss andra som inte är friska eller kanske inte mår så bra men ändå har ännu fler trådar att binda ihop. Dessutom så är det många som saknar det sociala stödet som de flesta har på grund av att de blir isolerad av sin sjukdom.
Allt det här gör mig fruktansvärt förbannad rent ut sagt.
Det tog mig tre år innan jag fick något stöd överhuvudtaget och det är till och med skrivet i min diagnos att jag behöver extra stöd för att samordna allt detta. Tre år är väldigt lång tid. Som tur var så hjälpte min mor mig väldigt mycket men som också skapade ett beroende och underkastelse.
När jag fick hjälp från annat håll utanför familjen lyftes en stor börda från mina axlar.
Detta borde finnas för alla som blir sjuka och det borde definitivt finnas för de som blir eller är psykiskt sjuka.

En del som faktiskt hjälper har jag märkt är en sån liten sak som att kunna skriva här. Oavsett om någon läser det eller inte så har jag iallafall fått kommit ut med min åsikt.

Read Full Post »