Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lugn’

Jag har ju länge pratat om förändring och utveckling men jag har liksom aldrig fått någon riktig ljuspunkt eller nåt någon milstolpe. Förrän i dag!

Det är svårt att förändras. Men det gäller att hitta sin brytpunkt. Man måste börja i någon ände. Vad vill man förändra? Vad är målet med förändringen?
Jag ville äta frukost varje dag för att må bättre. Men inte bara det, utan jag ville även äta frukost varje dag, före allt annat för att bli mindre stressad och få större kontroll på dagen.

Idag lyckades jag med detta!
Blev väckt av mor som talade om att en av hyresgästerna klagade över att det var kallt. Jag förklarade att det redan var kallt under gårdagen men att allt var i sin ordning det vill säga pannan gick.
Jag fortsatte sova och blev återigen väckt men den här gången av min syster. Jag tryckte bort henne och sov vidare. Tre gånger till ringde hon så till sist så gav jag upp mitt sovande och ringde upp henne. Förberedd på att hon skulle gnälla och klaga som vanligt. Mycket riktigt så skulle hon tala om att hon nu skulle starta pannan men inte kunde skotta pelletsen trots att det verkligen behövdes. Jag bad henne kolla askan så det inte var det som var problemet med pannan. Hon blev vansinnig och började skrika i telefonen.
(En liten sidenote är att jag har verkligen börjat märka hur min familj är så lättretliga och att min syster alltid ringer som en liten polis och ska kontrollera att jag gjort det mor och far bett mig om.)
Jag sa då åt min syster att jag hellre startade pannan själv så jag kunde kolla allting. Det lite komiska i detta är att trots att jag nyss sagt att jag helst startade pannan själv så skriker hon ändå att då får jag minsann göra allt själv. Jag log för mig själv och svarade att det gjorde jag gärna.
Jag klev upp och gjorde ordning frukost åt mig och vovven. När jag precis satt mig ned och börjat fika så ringer min syster igen. Med lätt irriterad och återhållsam röst frågade hon om jag fixat pannan. Jag kände hur irritationen kom upp men log ändå och sa att jag skulle bara äta frukost först. Naturligtvis så var detta svar inte accepterat och det var därför jag log. Hon började återigen att skrika i telefonen om hur viktigt det var att jag gick ned dit för pannan var nere på 30 grader så den hade stått länge. Jag svarade lugnt och sansat att jag skulle göra allt det där men först, frukost. En otroligt irriterad suck undslapp min syster men hon la sedan på luren.
Jag satt och tuggade på min macka samtidigt som jag funderade på hur länge pannan kunde ha varit av egentligen. Jag kom fram till att den omöjligt kunnat varit av hela natten eftersom sist jag sotade så sjönk temperaturen ända ned till 30 grader och då var den avslagen mellan 3-4 timmar.
Jag kände mig genast lättad över detta faktum och fortsatte äta min frukost.
Då ringer min far och återigen bubblar irritationen upp. Kunde jag inte få äta frukost i lugn och sköta pannan sen? Han frågade om jag varit ned till pannan och jag svarade att jag åt frukost. Han hörde min irritation och svarade genast med att jag inte hade någon rätt att vara sur mot honom. Jag försökte hålla tillbaka min irritation och förklarade som det var att jag var irriterad över att jag hela tiden blev störd av min syster som inte hade med saken att göra. Jag skulle gå ned till pannan men först äta min frukost.
Min far brukar vara väldigt förstående och lyssna på vad man säger bara man förklarar sig men tyvärr inte denna gång. Han hakade fortfarande upp sig på att jag var sur mot honom trots att jag sa att jag inte var det. För nog förstod väl jag hur viktigt det var att värmen fungerade, menade han. Jag svarade att det förstod jag men att min frukost just nu var viktigare och att jag skulle ordna pannan direkt efteråt. Han var väl inte helt nöjd med svaret men det fick gå för denna gång.
Så jag åt min frukost, klädde på mig, tog med mig vovven och skoveln ut. Satte hunden i hundgården så länge, skottade i hundgården, skottade upp gången till pannrummet och fixade pannan. Medan jag ändå var på språng gick jag in och kollade av sjunten, ändrade den till automatisk och läste av elen till alla hyresgästerna. Min syster skulle iväg och handla så jag följde med henne.
Så nu sitter jag här några få timmar senare med en massa arbete gjort. Utan att ha känt mig stressad, jag har haft full kontroll hela dagen och jag känner mig nöjd!

Annonser

Read Full Post »

Jag känner att jag måste avveckla mitt beteende att hela tiden följa människor. Istället måste jag utveckla min egen vilja och omdöme för saker och ting.
Jag är så otroligt trött och ledsen. Igår var första gången på väldigt länge som jag hade en självmordstanke igen. Okej jag vet, grammatiken blev helt fel där men det får gå ändå.
I vilket fall som helst så verkar jag helt nedbruten. Jag förstår verkligen inte varför jag inte tar hand om mig själv. Min pojkvän påpekar ständigt att jag inte tar det på allvar men när mina tankar börjar vandra åt det mörkare hållet så tar jag det på största allvar. Då om någon gång vet jag verkligen att något är fruktansvärt fel och att så ska man inte behöva må. Det är tråkigt dock att det ska behöva gå så långt innan jag ser det. Eller snarare sagt innan jag verkligen hörsammar tecknen på att jag mår dåligt av det jag håller på med.
Så vad håller jag på med då? Till att börja med så slarvar jag åter igen med både mat och medicinen. Jag tar medicinen men tiderna blir oftast helt förskjutna. Disken hopar sig i högar och skulle jag inte ha min snälla pojkvän så vette gudarna hur det skulle sett ut här då. Tvätten existerar inte ens. Alla kläder ligger huller om buller över hela lägenheten, på golvet eller på möbler. Hygienen missköts också totalt.
Nu är det väl egentligen fel att säga att det är det som jag håller på med utan det jag räknat upp ovan är resultatet av mitt dåliga mående.
Så jag försöker igen. Vad håller jag på med?
Jag gör allt annat, för alla andra, än någonting som har med mig att göra överhuvudtaget. Sen har vi stress, stress och återigen stress. Även om en människa utifrån skulle säga att jag lever ett lugnt liv så upplever jag det själv som att jag aldrig får en lugn stund för mig själv.
När jag inte fick igång snöslungan för någon dag sedan så bröt jag totalt ihop och öste ur mig allt på min pojkvän. Jag grät och var helt förtvivlad. Jag kände mig totalt misslyckad helt enkelt. Här hade jag ett ansvar att sköta snöröjningen och jag klarade inte ens av att få igång snöslungan.
Detta beteende vill jag förändra. Jag vill istället få mer tid till mig själv och kunna samt klara av att fokusera på mig själv. Hur jag ska lösa den gåtan har jag dock inte riktigt listat ut ännu.
Det är nämligen så här att jag är vaktmästare åt mina föräldrar för de äger ett litet hyreshus för fyra familjer. Men detta är för tungt för mig och jag har sagt till flera gånger ända sen jag flyttade hit att det inte fungerar. Först bad jag om hjälp för att få det att fungera men det fick jag inte. Sen sa jag helt enkelt upp mig och förklarade att de inte hjälpt mig och nu orkade jag inte längre. De svarade med att jag förstorade upp allting och att det inte alls var något tungt eller ansvarsfullt arbete. Det fungerade bra nån vecka och sen var karusellen igång igen. Detta har nu pågått sen juni, det är alltså över ett halvår, utan förbättring.
Jag känner att jag svikit mig själv och alla i min omgivning, försäkringskassan, pojkvännen, familjen, grannarna, sjukvården och minerva. Alla av olika anledningar men ändå ett misslyckande.
Störst av allt känner jag att jag svikit mitt tillfrisknande genom att ägna mig åt sånt som gör mig sjuk istället. Men hur jag ska bryta allt detta vet jag inte riktigt.
Har funderat på olika varianter: avsäga mig rollen som vaktmästare, flytta härifrån, bita ihop och försöka ändå eller hoppas på att någon annan lösning ska dyka upp. Eftersom två av dessa alternativ är i stort sett helt uteslutna så återstår bara flyttning eller att någon mirakulös lösning ska uppenbara sig. Jag vill verkligen inte flytta så jag har väl mer eller mindre blundat för problemet och hoppats på sista alternativet. Nu brukar det ju inte dyka upp lösningar så där på beställning och hitintills har det ju heller inte gjort det så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Min största önskan är att allt bara ska lösa sig. Att jag slipper ansvaret som vaktmästare utan komplikationer och att jag ska kunna bo kvar här i frid och fröjd.
Jag har sagt av mig praktik för att jag skulle kunna återhämta mig och fokusera på bara mig själv, där ligger det största missnöjet med mig själv att jag inte gjort det. Istället trasslade jag in mig i detta som ledde till en total uttömning av energi så jag till och med backar i min utveckling. Detta är för mig en stor sorg.
Detta måste verkligen förändras! Men hur?

Read Full Post »

Jag tror jag kommit underfund med nu hur min familj fungerar.
Så länge allt görs efter mina föräldrars eller min mors direktiv så fungerar allt hur bra som helst. Det är som ett osynligt stängsel man inte får gå utanför. Då rasar den vackra fasaden av hur underbara vi barn är, hur fin familj vi har och så vidare.
Det är med julen är ju faktiskt en ganska intressant period och prövotid för detta osynliga stängsel. Säg vilken familj det inte är det i, i och för sig men vi låter tanketråden gå vidare.
Min mor har alltid varit väldigt för att vi barn ska göra vad vi vill men traditionerna är också väldigt viktiga. Jag har alltid fått höra hur bra vår familj är just på detta med att kunna flexa på julafton. Det vill säga att man väljer själv när man firar själva jul. Den förekommer inte bara på julafton utan kan lika gärna vara dagen före eller dagen efter.
Jag har endast firat ju hemifrån en enda gång och jag kommer inte ihåg hur familjesituationen såg ut då. Men jag minns att min dåvarande pojkvän inte alls var förtjust i mina föräldrar och jag var revolterande så det var nog aldrig riktigt någon diskussion om att jag inte firade jul med mina föräldrar.
Så kommer den dagen då jag försonats med föräldrarna men samtidigt vill ha mitt eget liv. Det vill säga jag har blivit vuxen. Då uppstår en livlig diskussion och helt plötsligt är det min mor som beter sig som om hon vore ett litet barn. Jag förstår samtidigt varför hon beter sig som hon gör eftersom hennes liv kretsar mycket runt oss barn och hennes vilja.
Det som händer är att om någon sticker ut, som jag då i det här fallet, vänder hon på klacken. Helt plötsligt är man inte alls fri att göra som man vill, den öppenhet som tidigare rådigt angående julfirandet gäller inte längre. Resten av familjen vänds emot en och ifrågasätter varför man inte vill vara med dem. Tycker jag inte om dem längre?
Jag förstår även deras reaktion eftersom de är helt inne i svängen så blir det ju jag som är boven och förstör det heliga julfirandet.
När detta inte fungerade så bestämde sig min mor nu för att julen skulle inte längre firas i stugan utan hemma istället. Med det vill hon ha sagt att julen är förstörd och det är jag som har förstört den. Hon gör sig själv till martyr och vi ska må dåligt över att hon inte får som hon vill.

Det kan låta grymt. Hur kan jag vara så egoistisk och inte tänka på min mor och vad hon vill? Det är ju jul och den infaller ju bara en gång om året. Det borde man ju kunna undvara en gång om året att inte bara tänka på sig själv.
Jo för så här är, inte bara varje jul utan varje dag, om varenda liten sak. Det är inte julen det handlar om, det är inte ens mig det handlar om. Utan att hennes sätt är det enda sättet.

Jag vill och tänker fira jul med min egna familj. I lugn och ro utan krav eller måsten. För att jag vill det och ingen annan.

Det är ju du själv som styr ditt liv och ska leva med dig själv i alla dessa år. Glöm inte bort det gott folk!

Vad handlar julen om då? Handlar den inte om att man ska ta hand om varandra och älska varandra? Vart försvann det mitt i alla julklappar, julbaket och stressen över allt annat som ska fixas?

Read Full Post »

Det börjar dra ihop sig nu.
Kände idag för första gången riktigt äkta julstämning. Satt och pillade ihop mina föräldrars julklapp med en massa ljus tända och en knastrande brasa. Urmysigt faktiskt. Sen åt jag en liten hemmagjord jul tallrik med kokt potatis, gravad lax, leverpastej och lite kokt skinka. Under tiden jag åt tittade jag även på julkalendern så det kunde nog inte bli mer juligt. Vet inte riktigt men jag borde egentligen vara stressad för jag har inte slagit in klapparna och till min ena syster vet jag fortfarande inte vad jag skulle ge till julklapp.
Men det är precis som att jag är för trött eller för sliten för att ens orka bry mig. Det låter kanske negativt men jag tycker inte det. Jag känner bara mig helt lugn och lallar på med mitt ungefär. Har ägnat lång tid med kattungarna idag. Satt bara och tittade på dem medan de diade. Finns det något mer rofyllt?
Nää jag kan nog inte säga att jag är stressad. Tvärtom jag tror att jag njuter faktiskt! Snön har kommit, hela familjen är samlad och jag känner mig lite mindre tyngd av kattproblemen. Känns som jag lever livet som jag vill göra det. Med betoning på jag. Idag är nog första dagen på väldigt länge som jag kunnat sätta mig ned och inte få dåligt samvete över allt annat jag inte gör för ögonblicket utan faktiskt kunna koncentrera mig på det jag gör.
Vad är det som är annorlunda? Hur kom jag fram hit?
Det är frågor jag måste ha svar på känns det som. För denna känsla vill jag behålla.
Hur kommer det sig att jag helt plötsligt inte bryr mig om allt och ingenting längre? Jag känner ju att de finns där inom mig men ett tjockt täcke av lugn och ja jag vet inte riktigt vad det är. Stiltje kanske?
Känns lite som om världen stannat just nu för nu är det jullov. Stannat och håller andan i väntan på det osm komma skall. Lugnet före stormen kanske? De flesta tycker ju inte om julen för den är så stressande så det kanske är därför det är så lugnt så här innan för att alla försöker samla energi inför den stora dagen.
Jag gillar det iallafall för att jag har för en gångs skull stilla, lugn och ro.

Read Full Post »

Efter en vecka full med mardrömmar om mr X och knappt någon sömn så blev jag tvungen att ta hand om en katt som väntade ungar. Mitt ex kom fram till att det nog inte var någon bra ide att hon skulle få kattungar igen och därför blev jag ansvarig för att hon skulle få det någorlunda bra. Fick henne en dag tidigare än vad vi planerat så jag var tvungen att snabbt göra i ordning rummet som jag hade tänkt hon skulle få bo i. Jag räknade att hon skulle få ungarna runt den sista november så jag var mycket orolig över att vi flyttade henne så sent i graviditeten. Hon var inte alls glad över att hon tvingades flytta men väl på plats så lugnade hon snabbt ner sig. Verkade nästan som hon tyckte det var skönt att flytta nu när hon visste vart hon hamnat.
Sotis som denna underbara katt heter var egentligen min katt från början som jag tagit hand om för att annars skulle hon bli avlivad. När jag flyttade ifrån mitt ex så hade jag ingen möjlighet att låta henne vara utekatt längre så då fick han ta över vårdnaden om henne. Han kastrerade henne aldrig för att han ville ha en kull på henne innan. Hon fick en kull och jag var dit och tittade till henne och ungarna ganska ofta. Jag blev otroligt ledsen för han hade stängt in henne och ungarna i sovrummet. Inget ljus för där finns bara ett pyttelitet fönster. En överfull kattlåda som stank fruktansvärt. Men ungarna klarade sig och sen var det inge mer med det.
Så fick jag höra för ungefär en månad sen att nu var det dags igen och han klagade över hur jobbigt det skulle bli. Jag ifrågasatte varför han inte hade kastrerat henne som han lovat men det var bara undanflykter och prat om att pengar saknades. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra eftersom jag redan har en katt och hund så kan man ju inte bara skaffa en till så där. Speciellt inte en fullvuxen katt som väntar ungar dessutom.
Så för en vecka sen ringde han och var riktigt bekymrad. Han visste inte vad han skulle ta sig till med henne och hon var ju så tjock. Han hade återigen blivit tillsammans med tjejen 30 mil bort så vad skulle han göra när kattungarna kom. Jag blev så fruktansvärt arg och jag önskar nu att jag verkligen läst lusen av honom men sån är inte jag. Jag låg sömnlös den natten och funderade hur det skulle gå för min stackars Sotis.
På morgonen så ringde jag till honom och lämnade ett meddelande. Antingen gav han mig nyckeln till huset så jag kunde komma och gå som jag ville och ta hand om katten och ungarna eller så gav han mig Sotis tills ungarna blivit så stora att jag kunde ge bort dem så fick han tillbaka henne sen.
Det blev ju naturligtvis det senare alternativet vilket jag redan hade räknat med. Vi bestämde torsdag så jag hade tid på mig att göra i ordning innan hon kom.
Jag har en ganska unghund som inte direkt är så förtjust i konkurrens så grindar var tvungen att sättas upp och rummet måste ställas i ordning med bädd, mat och kattlåda.
Så ringer han samma dag (onsdag) och säger att hon börjar bete sig väldigt konstigt och det går nog inte att lämna henne dagen efter för han har inte tid. Jag förstår på en gång vad han är ute efter och spelar med. Jag sa att han kunde lämna henne hos mig redan ikväll men att jag måste i så fall skynda mig så jag hann göra i ordning i alla fall lite så det inte blir så stressigt för henne. Nä det gick inte då måste han lämna henne nu innan han åkte till jobbet. Jag kommer om fem tio minuter, sa han. Jag fick is i magen. Det var ju bara att ställa upp, tänkte jag annars föder hon väl hemma hos honom så blir det ännu värre än förra gången hon fick ungar. Skyndar mig och letar efter provisoriska grindar och något hon kan ligga på. Det gick fem minuter sen ringde han och talade om att an stod utanför. Jag tog ett lakan med mig ned så jag skulle kunna lyfta henne. Man måste nämligen vara väldigt försiktig när man lyfter en gravidkatt speciellt i slutet.
Ett blodigt ex mötte mig vid bilen. Tydligen hade han itne direkt varit så försiktig när han lyft henne så hon hade klöst honom för sitt liv. Man såg på henne hur stressad hon var. Jag gick in i bilen och pratade lugnt med henne. Exet hade inte hittat kattburen så hon var lös i bilen. Jag la lakanet runt henne och lyfte henne försiktigt. Hon blev rädd och försökte klättra över min axel men jag tog henne lugnt i nackskinnet och höll mjukt fast henne. Då lugnade hon sig och tryckte sig mot min kropp istället. Jag började nästan gråta när jag kände hur rädd och förvirrad hon var. Hur kunde mitt ex göra så här mot vår katt. Jag bar upp henne i lägenheten och hon började genast stryka sig mot våra ben.
Jag ägnade resten av kvällen åt att göra det så mysigt som möjligt åt henne. På kvällen dagen efter (torsdag) började hon jama så konstigt. Jag sov med henne under natten så hon inte skulle känna sig ensam och om kattungarna var på väg. Jag vaknade flera gånger under natten av att hon jamade men inga kattungar. På morgonen så var hennes mage stenhård och jag bestämde mig för att avboka mitt besök på sjukhuset för nu var nog kattungarna på väg. Min granne kom in och tittade till henne för hon har haft hand om många katter som fött ungar. Men hon sa att det blev nog inga kattungar förrän efter helgen.
Jag kände ändå på mig att det nog snart var dags, kanske inte nu men någon gång under helgen. Var med min syster hela dagen och tittade till Sotis lite då och då. Hon hade blivit mycket lugnare även om hon letade efter en bäddplats frenetiskt. När jag kom upp på kvällen vid nio så hörde jag något konstigt pipande. Jag gick dit och kollade och då hade hon fött en söt liten kattunge. Två timmar tog det sen låg fyra små söta mirakel där i min garderob. Hon slickade och kurrade. Hon såg riktigt stolt ut där hon låg och jag vet inte om ag inbillar mig men det var precis som att hon väntat på att jag skulle komma för hon visade verkligen sin uppskattning genom att titta på mig och snabbt gosa med mig innan det var dags för nästa. Så den 27/11-09 mellan klockan 21:00 och 23:00 föddes de. jag har kollat könen och jag tror det är tre honor och en hane. Bilder kommer senare. Det fantastiska är att Sotis verkligen litar på mig. Trodde först det berodde på att jag kanske gjorde något fel eller så men jag märkte ett tydligt förändrat beteende när någon annan gick in i rummet.
Det jag märkt är att när jag kommer och tittar till dem så passar hon på och går och äter och går på lådan medan jag håller en koll på ungarna. Hon är dock inte så försiktig för hon spatserar rakt ut ur garderoben med ungarna hängande under sig som tappar taget en efter en och hamnar på golvet om de har otur.

Så jag antar att man visst kan ta hem en fullvuxen katt som väntar ungar till ett hem som redan har en unghund och en katt bara man kan anpassa sig och är lite uppfinningsrik.

Read Full Post »

Det finns nog inget mera irriterande än när man känner ångesten komma krypande. Man känner igen den där obehags känslan i kroppen och bröstet, sprider sig sakta till varenda liten vrå av kroppen. Ingenting kan man göra. Bara sitta där och ta emot. Låta ångesten skölja över en som en otäck tät dimma som man knappt kan andas i. Kroppen spänner sig i sektioner som för att göra sig redo för den flykt eller slagsmål som aldrig kommer. Andningen blir ytligare, alla sinnen skärps. Varje ljud eller rörelse kan avslöja vad som komma skall men det händer inget. Klockan tickar allt högre men övrigt är rummet exakt detsamma som för fem minuter sen. Det är bara jag som är annorlunda. Min kropp som tror att en fiende är här som jag måste slåss eller fly i från. Inget händer. Trycket i bröstet släpper inte utan jag är plågsamt medveten om klockans tickande och hur mina vader är redo för flykt.
Varje ljud blir till en plåga. Tv boxens adapter som surrar, klockans höga tickande, bilarna som kör förbi långt där nere på E4:an, vinden, kylan biter i mitt skinn, munnen är torr, hjärtat som klämtar i den spända bröstkorgen och tankarna som surrar i huvudet: vad är det som pågår, kan kroppen lugna ner sig, stanna världen, varför går det aldrig över, kan ingen hjälpa mig.

Nej det finns ingen hjälpa att få. Allt är i ditt huvud lilla vän. Försök att slappna av och tänka annorlunda så blir allt bra ska du se.
Hur många gånger har man inte hört de replikerna? Det är ju lättare sagt än gjort. Tror de inte att man skulle göra det om man kunde? Är man dessutom mitt i en ångestattack så är det ännu svårare.
Jag antar att det är väldigt svårt att förstå när man inte varit där själv.

Jag fick en panik attack för någon dag sen hos min pojkvän och han blev helt handlingsförlamad. Eftersom jag visste detta skulle inträffa fick jag göra mitt yttersta att hålla mig vid medvetande och försöka ge honom instruktioner hur han kunde hjälpa mig bryta den. Det var inte enkelt. Han verkade inte ens förstå att jag inte kunde sitta upp själv.
Kändes som att jag föll i ett djupt mörker som höll mig fast och hindrade mig från att röra mig. Hela min kropp blev till bly.
Allt min kropp klarade av var att andas in och ut i snabb ytlig takt. Fick rysliga stickningar i händer och fötter. Kändes som om någon försökte sticka in grillspett eller nåt i fötterna. Under hela tiden var jag som helt förlamad utan några som helst muskler som kunde hålla upp mig. Jag föll handlöst ner i mörker, djupare och djupare. Jag slutade bry mig och tillät mörkret att sluka mig samtidigt som jag visste att om jag skulle klara mig ur det här så var jag tvungen att stanna kvar och berätta för min kille vad han måste göra.
Men mörkret var underbart och hade det inte varit för smärtan i bröstet så hade det fått slukat mig hel. I mörkret fanns inga bekymmer. Där var det mörkt, tyst och stilla. Det vaggade mig i sin famn så som att det ville trösta mig istället för att få mig att förgås.
Det är förrädiskt mörkret för att man vill så gärna stanna där men då är livet slut. Det lurar en att känna sig trygg för att kunna övertala en att stanna kvar. Så många gånger jag velat stanna där men snabbt ryckts tillbaka till den grymma och hårda verkligheten. Man kan inte bara ge upp men ibland undrar jag. Varför inte?
När det gång på gång kalla på en. Varför inte stanna där? Varför inte låta mörkret ta överhanden? Varför inte bara få lägga sig ned och vila?

Read Full Post »

Tänk att man kan känna sig så lugn av att egentligen inte göra någonting. Eller ja, egentligen så gör jag ju någonting så låt mig omformulera mig.
Tänk att man kan bli så lugn när man tar tag i saker och strukturerar upp runt omkring sig.
Man får egentligen inte så mycket gjort praktiskt som att städa diska och så vidare. Har kommit fram till att jag äntligen börjar lyckas med min tanke förändring.
Förut tyckte jag bara att fysiska saker som att städa, diska, gå ut med hunden, handla och så vidare var något som räknades. Man var inte ”godkänd” eller ”nyttig” om man gjorde annat.
Så kom jag fram till att jag håller på att bryter ned mig själv genom att just annat tar ju också tid. Vilket resulterade i att jag kände mig misslyckad eftersom annat hela tiden tog för mycket tid.
Nu kan jag ändå känna mig lite nöjd med mig själv när jag gör annat också. Vilket jag tycker är ett stort steg och jag blir stolt över mig själv.
Men vad är annat då och varför är det så viktigt?
För det första så är det struktur och organisering. Planering helt enkelt.
För det andra så måste jag ha planering eftersom jag är så förvirrad.
När jag kommit fram till det så insåg jag att jag måste ändra mitt tankesätt och faktist räkna in annat som ”godkänt” arbete och låta det ta den tid det faktiskt behöver. För i det långa loppet så upptäckte jag att jag faktiskt fick mer tid och bättre mående.
Jag har även lärt mig att det nu mera är okej att göra något jag faktiskt vill göra. Som till exempel, vill jag läsa om mindfullness så är det okej. MEN och det här fick jag också lära mig, vilket jag fortfarande jobbar med att man får inte hoppa över saker eller skjuta upp något.
Det vill säga att bara för att jag vill göra någonting så får jag inte strunta i alla andra sakerna som jag faktiskt måste göra.
Däremot så kan ibland saker jag vill göra vara något jag även måste göra. Det har jag fortfarande svårt för att förstå men lär mig det sakta genom positiv förstärkning. När jag tar tag i saker som jag faktiskt vill göra så mår jag lika bra som när jag tar tag i saker jag måste göra.

Read Full Post »

Older Posts »