Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lugn’

Jag har ju länge pratat om förändring och utveckling men jag har liksom aldrig fått någon riktig ljuspunkt eller nåt någon milstolpe. Förrän i dag!

Det är svårt att förändras. Men det gäller att hitta sin brytpunkt. Man måste börja i någon ände. Vad vill man förändra? Vad är målet med förändringen?
Jag ville äta frukost varje dag för att må bättre. Men inte bara det, utan jag ville även äta frukost varje dag, före allt annat för att bli mindre stressad och få större kontroll på dagen.

Idag lyckades jag med detta!
Blev väckt av mor som talade om att en av hyresgästerna klagade över att det var kallt. Jag förklarade att det redan var kallt under gårdagen men att allt var i sin ordning det vill säga pannan gick.
Jag fortsatte sova och blev återigen väckt men den här gången av min syster. Jag tryckte bort henne och sov vidare. Tre gånger till ringde hon så till sist så gav jag upp mitt sovande och ringde upp henne. Förberedd på att hon skulle gnälla och klaga som vanligt. Mycket riktigt så skulle hon tala om att hon nu skulle starta pannan men inte kunde skotta pelletsen trots att det verkligen behövdes. Jag bad henne kolla askan så det inte var det som var problemet med pannan. Hon blev vansinnig och började skrika i telefonen.
(En liten sidenote är att jag har verkligen börjat märka hur min familj är så lättretliga och att min syster alltid ringer som en liten polis och ska kontrollera att jag gjort det mor och far bett mig om.)
Jag sa då åt min syster att jag hellre startade pannan själv så jag kunde kolla allting. Det lite komiska i detta är att trots att jag nyss sagt att jag helst startade pannan själv så skriker hon ändå att då får jag minsann göra allt själv. Jag log för mig själv och svarade att det gjorde jag gärna.
Jag klev upp och gjorde ordning frukost åt mig och vovven. När jag precis satt mig ned och börjat fika så ringer min syster igen. Med lätt irriterad och återhållsam röst frågade hon om jag fixat pannan. Jag kände hur irritationen kom upp men log ändå och sa att jag skulle bara äta frukost först. Naturligtvis så var detta svar inte accepterat och det var därför jag log. Hon började återigen att skrika i telefonen om hur viktigt det var att jag gick ned dit för pannan var nere på 30 grader så den hade stått länge. Jag svarade lugnt och sansat att jag skulle göra allt det där men först, frukost. En otroligt irriterad suck undslapp min syster men hon la sedan på luren.
Jag satt och tuggade på min macka samtidigt som jag funderade på hur länge pannan kunde ha varit av egentligen. Jag kom fram till att den omöjligt kunnat varit av hela natten eftersom sist jag sotade så sjönk temperaturen ända ned till 30 grader och då var den avslagen mellan 3-4 timmar.
Jag kände mig genast lättad över detta faktum och fortsatte äta min frukost.
Då ringer min far och återigen bubblar irritationen upp. Kunde jag inte få äta frukost i lugn och sköta pannan sen? Han frågade om jag varit ned till pannan och jag svarade att jag åt frukost. Han hörde min irritation och svarade genast med att jag inte hade någon rätt att vara sur mot honom. Jag försökte hålla tillbaka min irritation och förklarade som det var att jag var irriterad över att jag hela tiden blev störd av min syster som inte hade med saken att göra. Jag skulle gå ned till pannan men först äta min frukost.
Min far brukar vara väldigt förstående och lyssna på vad man säger bara man förklarar sig men tyvärr inte denna gång. Han hakade fortfarande upp sig på att jag var sur mot honom trots att jag sa att jag inte var det. För nog förstod väl jag hur viktigt det var att värmen fungerade, menade han. Jag svarade att det förstod jag men att min frukost just nu var viktigare och att jag skulle ordna pannan direkt efteråt. Han var väl inte helt nöjd med svaret men det fick gå för denna gång.
Så jag åt min frukost, klädde på mig, tog med mig vovven och skoveln ut. Satte hunden i hundgården så länge, skottade i hundgården, skottade upp gången till pannrummet och fixade pannan. Medan jag ändå var på språng gick jag in och kollade av sjunten, ändrade den till automatisk och läste av elen till alla hyresgästerna. Min syster skulle iväg och handla så jag följde med henne.
Så nu sitter jag här några få timmar senare med en massa arbete gjort. Utan att ha känt mig stressad, jag har haft full kontroll hela dagen och jag känner mig nöjd!

Read Full Post »

Jag känner att jag måste avveckla mitt beteende att hela tiden följa människor. Istället måste jag utveckla min egen vilja och omdöme för saker och ting.
Jag är så otroligt trött och ledsen. Igår var första gången på väldigt länge som jag hade en självmordstanke igen. Okej jag vet, grammatiken blev helt fel där men det får gå ändå.
I vilket fall som helst så verkar jag helt nedbruten. Jag förstår verkligen inte varför jag inte tar hand om mig själv. Min pojkvän påpekar ständigt att jag inte tar det på allvar men när mina tankar börjar vandra åt det mörkare hållet så tar jag det på största allvar. Då om någon gång vet jag verkligen att något är fruktansvärt fel och att så ska man inte behöva må. Det är tråkigt dock att det ska behöva gå så långt innan jag ser det. Eller snarare sagt innan jag verkligen hörsammar tecknen på att jag mår dåligt av det jag håller på med.
Så vad håller jag på med då? Till att börja med så slarvar jag åter igen med både mat och medicinen. Jag tar medicinen men tiderna blir oftast helt förskjutna. Disken hopar sig i högar och skulle jag inte ha min snälla pojkvän så vette gudarna hur det skulle sett ut här då. Tvätten existerar inte ens. Alla kläder ligger huller om buller över hela lägenheten, på golvet eller på möbler. Hygienen missköts också totalt.
Nu är det väl egentligen fel att säga att det är det som jag håller på med utan det jag räknat upp ovan är resultatet av mitt dåliga mående.
Så jag försöker igen. Vad håller jag på med?
Jag gör allt annat, för alla andra, än någonting som har med mig att göra överhuvudtaget. Sen har vi stress, stress och återigen stress. Även om en människa utifrån skulle säga att jag lever ett lugnt liv så upplever jag det själv som att jag aldrig får en lugn stund för mig själv.
När jag inte fick igång snöslungan för någon dag sedan så bröt jag totalt ihop och öste ur mig allt på min pojkvän. Jag grät och var helt förtvivlad. Jag kände mig totalt misslyckad helt enkelt. Här hade jag ett ansvar att sköta snöröjningen och jag klarade inte ens av att få igång snöslungan.
Detta beteende vill jag förändra. Jag vill istället få mer tid till mig själv och kunna samt klara av att fokusera på mig själv. Hur jag ska lösa den gåtan har jag dock inte riktigt listat ut ännu.
Det är nämligen så här att jag är vaktmästare åt mina föräldrar för de äger ett litet hyreshus för fyra familjer. Men detta är för tungt för mig och jag har sagt till flera gånger ända sen jag flyttade hit att det inte fungerar. Först bad jag om hjälp för att få det att fungera men det fick jag inte. Sen sa jag helt enkelt upp mig och förklarade att de inte hjälpt mig och nu orkade jag inte längre. De svarade med att jag förstorade upp allting och att det inte alls var något tungt eller ansvarsfullt arbete. Det fungerade bra nån vecka och sen var karusellen igång igen. Detta har nu pågått sen juni, det är alltså över ett halvår, utan förbättring.
Jag känner att jag svikit mig själv och alla i min omgivning, försäkringskassan, pojkvännen, familjen, grannarna, sjukvården och minerva. Alla av olika anledningar men ändå ett misslyckande.
Störst av allt känner jag att jag svikit mitt tillfrisknande genom att ägna mig åt sånt som gör mig sjuk istället. Men hur jag ska bryta allt detta vet jag inte riktigt.
Har funderat på olika varianter: avsäga mig rollen som vaktmästare, flytta härifrån, bita ihop och försöka ändå eller hoppas på att någon annan lösning ska dyka upp. Eftersom två av dessa alternativ är i stort sett helt uteslutna så återstår bara flyttning eller att någon mirakulös lösning ska uppenbara sig. Jag vill verkligen inte flytta så jag har väl mer eller mindre blundat för problemet och hoppats på sista alternativet. Nu brukar det ju inte dyka upp lösningar så där på beställning och hitintills har det ju heller inte gjort det så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Min största önskan är att allt bara ska lösa sig. Att jag slipper ansvaret som vaktmästare utan komplikationer och att jag ska kunna bo kvar här i frid och fröjd.
Jag har sagt av mig praktik för att jag skulle kunna återhämta mig och fokusera på bara mig själv, där ligger det största missnöjet med mig själv att jag inte gjort det. Istället trasslade jag in mig i detta som ledde till en total uttömning av energi så jag till och med backar i min utveckling. Detta är för mig en stor sorg.
Detta måste verkligen förändras! Men hur?

Read Full Post »

Older Posts »