Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘liv’

Vad är det som gör att mitt liv inte är ditt och tvärtom?
Vad är det som får folk att kliva upp på morgonen och vilja fortsätta leva?
Vad är det som hindrar folk från att dö?

Efter mitt lilla juläventyr kom jag hem förändrad.
Så fort jag landat öppnade jag ögonen och såg något jag absolut inte gillade, mitt liv.
Jag blev förfärad och grät i två dagar. Detta kan inte vara mitt liv, så här vill jag inte leva. Jag var redo för en förändring, jag kunde inte stänga ögonen längre och det jag såg var outhärdligt.
Trots detta har fem dagar gått och inget är förändrat. Jag har suttit i soffan framför TV:n varje dag. Oförmögen att resa mig eller ens lyfta ett finger till förändring.
Varje dag vaknade jag med övertygelsen och förhoppningen att nu skulle detta ske, ”Idag gäller det”.
Men inget hände och jag sitter med förundran över hur detta kunde gå till och vad som får oss att faktiskt komma till skott. Jag vill fortfarande ha en förändring men något stoppade mig på vägen. Men vad?

Jag vill inte dö men heller inte leva.
Jag vill ju leva men inte detta liv.
Så vad hindrar mig att dö eller förändras?
Vart börjar min resa?
Har den redan börjat?

Påbörjades min resa till livet redan den dagen jag sattes till livet?

Vad är det som skiljer en idé från succé och fiasko?
En och samma tanke hos två människor. Den ene får stor framgången, den andre ingenting. Hur vet man att man kommer att lyckas?

Hur påverkas mitt liv av min omgivning och vise versa? Vilken påverkan har mitt liv och mina val på omvärlden?

En sak har jag lärt mig och det är att de är de små förändringarna som gör verklig stor skillnad. Men det är också dem som är de svåraste att utföra.
Det är antagligen därför jag nu är paralyserad här i min soffa. Precis som många andra vet jag exakt vad jag skulle behöva göra men av någon anledning så gör jag dem inte.
Min teori är att om man kommer på vad detta är skulle det hjälpa mängder av människor. Det ironiska i det hela är att oftast beror det på en väldigt liten sak som orsakar hela blockaden till förändring. Hittar man bara vägen runt dessa så kan man gå hur långt som helst.
Det finns många sätt att göra detta på. Visa pratar med psykologer, kuratorer, en vän, vänder sig till en högre makt eller varför inte en stor badanka, när de har problem som de måste komma runt. Ett slags bollplank som får tankarna att hamna i andra banor och man kan på detta sätt se nya lösningar och komma framåt.
Men detta är ett tidskrävande jobb som aldrig tycks ta slut. Det är inte heller alltid samma metod fungerar varje gång trots att problemet verkar vara detsamma vilket gör resan krokig och svår.
Några få människor här i världen hanterar detta mycket väl och får oftast stor framgång. De ser potential i saker som ingen annan ser. De vet hur man duckar för problemen och använder dem istället som en utmaning och lösning.
Det vill jag också kunna göra, men hur vänder man ett problem till något bra och utvecklande? Hur når man framgång? Hur tar jag mig loss från soffan och kan göra en förändring? Vad är mitt nästa steg?

Vi vill ju alla göra ett avtryck och göra något av betydelse under våra liv. Vad är det då som ger oss mening här i livet? Under min resa har meningen svängt många gånger. Ibland får jag känslan av att resans mål och mening ligger rakt framför mig men jag kan ändå varken se eller röra vid det. Så hur finner man då meningen med livet och hur vet man att det då är ”den verkliga meningen med livet”?

Något viktigt som jag lärde mig under en kurs är att man ska ägna sig åt något man verkligen tycker om. Gör man det så spelar resten ingen större roll. Men hur vet man då vad man verkligen tycker om? När ska man våga satsa? Tänk om det jag tycker om idag inte är det morgon? Ja, där ligger kruxet. Det kan du aldrig veta. Ett tips som vi fick på kursen är att gå tillbaka till barndomen och fundera över vad man gillade då.
Det finns så mycket som påverkar oss idag. Vi vill tjäna pengar, ha vänner och göra saker som är viktiga för oss. Dessa saker får oss att ändra kurs ifrån det vi verkligen vill göra. Vi vill inte riskera att såra vänner eller vara ensam. Pengar måste man ha för att betala räkningar och köpa fina saker. Men missar man då inte det man verkligen vill göra? Någonstans kompromissade man bort sin egen vilja och mening.
Men allt det där låter ju som att man ska leva livet fattigt ensamt och miserabelt. Nej så är det ju naturligtvis inte, om du inte vill det förstås. Men vägen till det man verkligen vill ha och göra kan vara enslig och svår. Det är det största problemet och hindret på vägen. Många ger upp eller vänder om. Det blir för svårt och man tappar orienteringen dit man egentligen skulle. Det finns dock hopp. Precis som ordspråket: ”Alla vägar bär till Rom”, så finns det många vägar som bär till ditt mål. Det är egentligen bara du som står i vägen för dig själv. Man måste tro på sig själv och lita på det man kan och vill.
Det är heller aldrig fel att ha någon vid sin sida att stötta sig mot när det är svårt. Man får be om hjälp och guidning utan att skämmas eller känna att det är ett nederlag. Kanske det är en del av just din väg?

Read Full Post »

Mr X
Det är dags för mig att möta sanningen. Att ta emot och öppna de minnen som ständigt ligger där i dunklet och påkallar min uppmärksamhet.

Jag pratade med honom och jag vred runt hans datastol för jag ville att han skulle titta på mig. När jag såg hans svarta ögon visste jag att det var försent, jag hade ingenstans att ta vägen. Han vred sig och stolen helt om mot mig och innan jag visste ordet av hade han kastat mig på sängen. Dock kändes det som en evighet innan han reste på sig och jag hade sett han svarta ögon. Ibland gick tiden i slowmotion och ibland hann jag inte alls med vad som hände. Nu började jag lämna kroppen.
Jag satte mig upp på sängen för att bli nedslagen igen, ett knytnävsslag i tinningen. Jag flög ned i fotänden och slog i huvudet i sänggaveln. Genom all rädsla kom nu ilskan över att bli behandlad så här. Det var inte rätt. Så istället för att bli rädd blev jag arg. Jag satte mig upp och tittade storögt på honom. Det där är misshandel, sa jag anklagande. Äntligen hade jag vaknat upp och insett vad han höll på med och vad jag blivit utsatt för. Men jag visste inte hur farligt det var att säga det högt.
Jag minns inte om han sa något eller inte, jag minns faktiskt inte någonting förrän kudden låg över mitt ansikte och han hade mig i sitt grepp. Jag låg på sängkanten med benen utanför. Han hade sina ben runt mina och höll fast. Jag kunde inte sparka eller ens vifta med armarna då han tryckte all sin tyngd över mig.

Jag skakar när jag skriver och jag känner hur jag får svårt att andas över att tänka på minnet. Jag liksom sitter och håller andan precis som man tittar på en skräckfilm.

Allt blev svart. Jag minns att jag hann vrida på huvudet och ta ett sista andetag innan han täckte hela huvudet med kudden. Jag kämpade för mitt liv för att komma loss men inget hände. Då hörde jag en röst och en bild av min mamma kom på den svarta näthinnan. Ligg, still, namn, ligg still. Hon var som en ängel när hon kom till mig och lugnade mig. Lugn, ligg bara still så är det snart över. Jag förstod att jag skulle dö.
Jag slutade kämpa. Jag kände hur benen blev stilla och avslappnade, armarna föll ned på sängen. Jag var död.

Min psykolog berättade igår för mig om en väldigt viktig skyddsmekanism som hjärnan har och som man även sett att andra djur har. När ett lejon jagar en gasell eller vad det nu är de jagar för nåt så slår de ju alltid ned sitt byte. Men här kommer det otroliga. Bytesdjuret faller av sig själv alldeles innan. Hon berättade att de tittat på djurfilmer om detta och studerat bildruta för bildruta vad som hände. När man bara tittade på filmen så såg det ut som om det var lejonet som fällde djuret men när man tittade bildruta för bildruta såg man att lejonet inte ens hann röra vid djuret innan det föll ihop. Hon berättade om hur man lämnar kroppen vid livshotande situationer för att slippa uppleva dem känslomässigt. Det var troligen det som hände mig, jag gav upp, jag insåg mitt öde. Men det var troligen även det som räddade mig.

Jag vet inte hur lång tid det hade gått eller ens vart jag var. Jag var helt omsluten av mörker. Visst kände jag min kropp som låg där på sängen men det var inte längre viktigt. Mamma/ängeln/rösten tröstade mig och lugnade mig. Jag kände mig trygg konstigt nog. Här låg jag och höll på att bli kvävd och jag känner mig trygg! De skyddade mig, värmde mig och tillät mig blunda för allt hemskt som höll på att hända. Så började de försvinna, ungefär som man zoomar ut och de hamnade längre och längre bort. Jag öppnade ögonen och insåg att kudden inte längre trycktes mot mitt ansikte. Jag drog efter ett djupt andetag ungefär som om man varit under vatten väldigt länge och lungorna håller på att sprängas strax innan du når vattenytan.
Jag minns att jag blev som ett skräckslaget djur. Han satt redan tillbaka vid datorn och spelade. Jag kröp ihop upp mot väggen i sängen. Det kändes som om hela världen rasade och jag föll med den. Som en spegel man krossar och skärvorna faller mot golvet. Jag andades och andades. Senare skulle jag veta att det som hände mig var ett panikanfall och att jag hyperventilerade.
Jag grät och jag skrek. Jag brydde mig inte längre. Han sa åt mig att vara tyst. När jag inte slutade så sa han att jag skulle tänka på grannarna. De kan ju tro att nåt är fel och ringa polisen, väste han åt mig. Han hotade även att han skulle tysta mig själv om jag inte blev tyst. Världen fortsatte att rasa bit för bit och sista biten som lämnade mig var min familj sen blev allt svart igen.
Jag öppnade ögonen och insåg att jag var fortfarande kvar. Jag kunde fortfarande inte andas. Ju mer jag blev vid medvetandet desto värre blev det. Så höll det på i en evighet enligt mig själv om och om igen. Ingen andning, jag fick ingen luft, världen rasade runt omkring mig och sen blev allt svart. För att återigen vakna och uppleva samma sak igen.
Han var kall som is och hans ögon lika så när han tittade på mig där jag låg i sängen och krälade som en mask, kippande efter andan som en fisk på torra land. Han måste ha tröttnat för han släckte lampan och la sig i sängen. Sov, beordrade han mig. Jag försökte säga att jag inte kunde för jag inte kunde andas men det gick inte. Det kom fram något konstigt ljud istället mellan mina flämtningar. Han var irriterad och snäste åt mig att jag fick i alla fall hålla käften. Jag kämpande för att få igenom mitt meddelande att jag inte kunde andas. Hur kunde han inte se eller höra att jag inte kunde andas? Jag sträckte mig mot honom men han slog bort mina fumlande händer. Till sist måste jag ändå fått fram att jag behövde hjälp för då tillät han mig ligga på hans bröst och han hjälpte mig andas in och ut.
Precis när jag började återfå andningen och lugna ned mig kastade han mig åt sidan. Så, nu kan du sova själv, sa han. Återigen började världen att rämna, andningen förstördes och jag fortsatte att gråta. Men nu kunde jag i alla fall vara lite tystare.
Efter ett tag lyckades jag lugna mig och försökte se klart på situationen. Då gjorde sig huvudet påmint och jag funderade återigen på om jag skulle dö. Jag hade ju studerat ganska mycket om hjärnblödningar och sånt så jag vågade inte somna. Tecken på hjärnskakning kom, illamående och domningar. Jag visste inte om jag skulle vakna upp igen om jag skulle somna så jag tvingade mig själv att verkligen kämpa emot. Jag funderade febrilt över hur jag skulle göra för att orka hålla mig vaken. Efter ungefär en eller två timmar när han somnat smög jag försiktigt upp till toaletten. Jag var alldeles yr och mina ben darrade som på en nyfödd kalv. Tyst tassande jag in på toaletten och låste dörren. Mitt öra kändes som om det skulle sprängas vilken sekund som som helst, min tinning likaså men när jag tittade i spegeln såg jag ingenting. Min syn var alldeles suddig så jag var tvungen att titta flera gånger för att verkligen kunna se över huvudtaget. Men fortfarande ingenting. Jag blev på något sätt besviken eftersom ingenting fanns att visa upp för någon om jag nu skulle en våga något sådant. Samtidigt blev jag lugnad eftersom då skulle ingen se vad jag råkat ut för. Visst var jag röd och svullen men ingenting som inte gick att täcka över.
Vad som hände sen minns jag överhuvudtaget inte. Jag vet att jag satt länge på toaletten och tankarna surrade och när jag väl vågade mig tillbaka till sängen så vågade jag inte somna men efter det så är minnet blankt.

Jag har många gånger, även den kvällen som detta hände, funderat om han visste vad han gjorde och vad han hade gjort. Visste han att han faktiskt hade hållit på att kvävt sin egen flickvän? Förstod han att det var han själv som orsakade mitt panikanfall? Mina svar på frågorna har varit olika men hans beteende efteråt pekar på att han i allra högsta grad i alla fall inte ville ha något med mig att göra. Han pratade inte med mig, tittade inte på mig och många gånger var det som om han inte ens låtsades om att jag existerade. Var detta för att han ångrade sig och faktiskt förstod vad han hade gjort och skämdes? Eller var det att han faktiskt hade dödat mig och jag nu inte längre existerade i hans värld?

Read Full Post »

Older Posts »