Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ledsen’

Alla har vi en roll i samhället. Den vårdande, ledaren, den undergivne, den flörtiga tjejen, macho killen, klassens pajas. Ja, rollerna är många och ofta bär vi flera stycken under en dag och troligtvis tusentals under en hel livstid. Några roller är bestående och tillsammans bildar det vår personlighet. Andra tillhör ett yrke eller kanske en unik situation då sidor träder fram som man inte ens visste fanns där.
Några av mina roller är vårdande, undergiven men även dominant när situationen kräver det. En av mina roller som jag verkligen kämpar med att bryta är den tyste dörrmattan.
Min mamma sa ofta till mig att jag måste resa på mig och sluta vara dörrmatta när de andra barnen retade mig. ”Ingen plockar upp en dörrmatta och tar med den in”, brukade hon säga.
Jag kom att klandra mig själv väldigt lång tid, Även idag kan jag komma på mig själv tänka sådana tankar som att det är mitt fel. Och visst kan det väl vara så till en viss del, att man tillåter andra att trampa på en. Men bär inte människorna som trampar på någon skuld? Nog borde de väl veta när de går över gränsen? Nej så är det nog inte. Då skulle det först och främst inte finnas någon mobbing. Ingen skulle bli ledsen eller arg över något som sagts eller gjorts. Alla har sin syn på saken och trots att alla varit med om samma händelse så verkar den te sig helt annorlunda om man tittar genom någon annans ögon.

När får en människa nog? Är det när eleven tar med sig hagelbössan till skolan och skjuter vilt omkring sig för att slutligen sätta ett skott i sig själv? Är det när grannarna funderar över vad det är som luktar och hittar ett hängande lik i vardagsrummet? Eller är det när någon slutligen reser sig upp och säger ifrån? Jag tror att allt för ofta måste det hemska hända innan någon säger ifrån. Om man år efter år blivit smutskastad och nedbruten. Var ska man då få energin till att säga ifrån?

När min bästa kompis kom till mig och grät för hon inte stod ut med mobbingen längre brast mitt hjärta. Hon bad mig att prata med en lärare och hjälpa henne för hon visste att jag också var utsatt. Eftersom jag tyckte så mycket om henne så gick vi till en lärare där vi fick peka ut våra plågoandar i skolkatalogen. Min kompis blev mycket lättad efter det här och den kommande veckan var underbar. Vi kände oss osårbara, nu kunde det bara bli bättre. Visst blev det så, för henne. En av killarna hade sagt något åt henne som hon rapporterade direkt och sen var hon som fridlyst. Värre blev det för mig. Veckan efter kom gympaläraren och drog in mig i det lilla kopieringsrummet. Jag lider inte av klaustrofobi men den gången kände jag verkligen hur väggarna närmade sig. Han talade om för mig vilka otroligt allvarliga anklagelser jag gjort och att han pratat inför hela klassen som mobbarna gick i och ingen hade mobbat mig. Det skulle jag veta!
Jag kände mig alldeles vimmelkantig och frågande. Vad hade jag gjort för fel? Det var ju de som var dumma mot mig och det var ju min bästis som ville rapportera det.
Mina föräldrar blev aldrig inkopplade och jag blev kraftigt varnad för att säga något till dem. Jag vågade inte säga något förrän flera år efteråt och min mamma blev rosenrasande över hur skolan hade agerat.
Mobbarna dubblerades nu och jag blev som svartlistad på hela skolan som tjejen som kallar folk för mobbare. Jag som trodde inte saker kunde bli värre blev nu även knuffad och slagen. Sjuksyster frågade ju naturligtvis varför jag hade så ofta ont i huvudet men jag vågade ingenting säga.

Ja, så kan det se ut och ser ut för många. Jag kommer alltid bära med mig detta och det har naturligtvis format mig även om jag inte skulle vilja det.
Idag tränar jag på att inte vara dörrmatta utan istället ta för mig det JAG vill ha.

Här kommer dock ett exempel på hur saker i mitt bagage får mig att reagera på vissa situationer i nutid.
Jag blev bjuden på bio av min ena syster igår i sista sekunden. Jag slängde mig in i bilen, gick in på bion, köpte mitt godis och vi tittade på filmen. När vi så skulle åka hem frågade jag om inte någon kunde åka med mig eftersom de var ju ändå fyra stycken i sin bil. Mellansystern som också skulle åka med mig sen hem till sig sa att hon inte ville åka i min hundbil medan minstingen (yngsta systern) tjatade och hejade på: Hoppa in i bilen, stäng dörren, skynda skynda. Mellansystern satte sig tveksamt i bilen men så fort hon hade stängt dörren gasade minstingen iväg och inget mer hann sägas. Jag kände hur gråten brände bakom ögonlocken, en stor klump samlades i bröstkorgen och jag kände mig plötsligt väldigt trött. Jag orkade inte spela detta spel längre. Varför tog de alltid ut vissa saker på mig. Jag ska absolut inte säga att jag är oskyldig för jag har säkert gjort samma sak med någon syster mot den andre när jag var yngre. Men nu är vi ju vuxna, eller?

Kan tyckas vara en stark överreaktion och jag ska tilläga att detta var droppen som fick bägaren att rinna över för mycket hade hänt under helgen. Men visst har jag formats och kan ibland känna ett större utanförskap än vad situationen egentligen ser ut. Jag är så van vid den rollen att bitar av den sitter fortfarande kvar. Jag ska vara den tysta, snälla som bara följer med och tar emot.

Annonser

Read Full Post »

Än en gång har jag och mina föräldrar lyckats bryta ned mig. Lyckats få mig tro att livet inte är värt att leva, inte utan en familj.
Än en gång har de vänt mig mig ryggen när jag behöver dem som mest.
Jag har fått lära mig att de alltid finns där för mig oavsett vad det är. Gång på gång blir jag besviken och sviken.

Frågorna hopar sig och ställs gång på gång. ”Vad har jag gjort? Vad gör jag för fel? Varför duger jag inte? Varför är de så arga på mig?”

Äntligen förstår jag att det inte kan vara mitt fel. Jag har tvivlat på mig själv länge nog nu. Saker har visat sig i ett annat ljus och jag står helt maktlös och försvarslös mot deras anklagelser och hot.
För jag behöver inte försvara mig, jag behöver inte längre skydda mig. Jag är ren och utan skuld.

Ibland måste man veta när man ska ge upp, sluta kämpa emot utan börja kämpa för sig själv istället. Leva för sin egen skull och inte längre leva kvar i det gamla.
Visst är jag egoistisk och jag kunde inte heller vara mer stolt över det. Jag känner hur jag växer som människa och stoltheten sväller i mitt bröst. Kampen mot mig har gjort mig stark.
Hur många gånger har jag inte fallit mot marken men åter rest mig upp? Hur många gånger har jag inte förlorat hoppet och famlat i mörkret men sedan stått där klarsynt och starkare än någonsin?
Det är sant. ”Det som inte dödar dig, gör dig starkare”
Hur många gånger har jag inte varit nära att dö? Jag har redan dött en gång. Mitt hjärta har krossats ett flertal gånger och min kropp har legat blåslagen och handlingsförlamad.
Jag har tappat min identitet och fått skapat mig en ny för att åter förlora den.

Ändå står jag här, just nu, här idag och jag lever.

Read Full Post »

Vad gör man när man blir bortglömd? Ska man bli arg, ledsen eller helt enkelt inte bry sig?
Idag har jag både blivit arg och ledsen för att nu inte längre veta vad jag ska tro tycka eller tänka om saken.
Hur skulle du känna om någon glömde bort dig? Vart går gränsen för att det är okej att glömma bort eller bara vara nonchalant?
Min kille lovade mig en dag att han skulle väcka mig på morgonen men glömde bort det. Det är ingen stor sak men jag blev ändå ledsen. Senare kunde jag ju naturligtvis tänka att det är ju inte hela världen för det är ju en sådan liten sak. Men idag kunde jag inte det.
Har varit på sjukhuset för en gastroskopi undersökning. Har varit så otroligt nervös inför den och verkligen behövt mycket stöd. Eftersom killen skulle ner till sin skola och lägenhet 60 mil bort och mina föräldrar är i Stockholm fick lillsyrran följa med och hålla mig i handen. Dock har mina föräldrar pratat och stöttat mig både före och efter.
Men inte den person jag helst av allt ville ha stöd från. Pratade med honom igår om dittan och dattan men imorse när jag vaknade var jag urnervös och ringde till honom. Inget svar. Jag ringde till mina föräldrar och pratade av mig lite istället. Tänkte att han troligtvis hade ett möte och skulle vara anträffbar senare. Klockan är nu över sex på kvällen och jag har fortfarande inte hört något av honom. Jag försökte i tre timmar innan undersökningen att få tag i honom, för han vet alltid det rätta att säga, men utan resultat. Jag gav upp och skickade ett sms istället där jag förklarade att jag var ledsen över att jag inte fått tag i honom trots att han visste vilken dag det var.

Ställer jag för höga krav eller är jag för känslig? Jag vet faktiskt inte men jag känner mig ändå grymt sviken.

Read Full Post »

Nu har jag i alla fall rivit av mig lite av min frustration jag bär på. Till min stora förvåning så bär jag på väldigt många frågor. Så här såg brevet ut.

Anledningen till att jag vill ha/ville ha en samtalskontakt är för att jag har så många frågor och funderingar.
Vad är PSTD?
Vad innebär det?
Hur kan jag bearbeta det?
Vad är flasharna?
Vad händer vid en flash?
Varför får jag flashar?
Varför har jag inget minne?
När ska jag få minnesträningen?
Det vi pratade om sist betyder det att jag inte ska få träffa arbetsterapeuten?
Vad är EMDR eller vad det heter?
Vad innebär det?
Kommer jag bli ”botad”? För resten av livet?
Varför är jag rädd för min pojkvän?
Varför kan jag inte lita på människor?
Hur ska jag kunna lite på människor?
Hur ska jag få vänner om jag inte kan lite på nån?
Hur ska jag bete mig mot mina vänner? Med tanke på minnet och koncentrationen.
Varför är det ingen som hjälper mig med det jag verkligen behöver hjälp med? Så känns det åtminstone!
Är jätte trött på att allt tar så lång tid att jag inte får någon ordning på mitt liv. Saknar all struktur och inget jag gör får det att fungera.
Varför är jag trött hela tiden?
Varför orkar jag inget utan blir trött efter bara någon enstaka aktivitet?
Hur ska jag bygga upp mitt självförtroende?
Hur gör jag för att sluta tracka ned på mig själv hela tiden?
Varför är jag aldrig nöjd med det jag gör?
Varför känner jag alltid panik i slutet av dagen över allt jag inte hunnit gjort?
Varför kan jag inte uppskatta det jag har gjort?
Varför är jag så förvirrad?
Hur kan det komma sig att min hjärna är som sirap?
Varför fungerar ingenting som vanligt längre?
Varför kan jag ibland inte prata?
Varför kan jag ibland inte tänka?
Varför säger jag något helt annat än det jag menar?
Varför kan jag inte säga ett ord eller beskriva något utan det kommer bara ut goja?
Varför kan ingen svara på mina frågor som jag nu ställt i fyra eller fem år?
Nu får det räcka!!! Jag vill ha svar!!!!!
Oavsett vårdköer eller dylikt, är så fruktansvärt less på att hela tiden behöva vänta på att bli frisk för det är så det känns. Jag har väntat i flera år nu. Nu räcker det!
Känner mig arg, ledsen, uppgiven och orolig. Samt otroligt maktlös över vad som ska hända med mig. Inget kan jag göra själv utan jag är helt i händerna på andra människor. Det är faktiskt ingen kul sits. Det MÅSTE finnas något jag kan göra för jag håller på att bli tokig nu. Jag skämtar faktiskt inte utan jag känner för var dag som går hur jag förlorar greppet mer och mer.
Jag sluter min inåt och vill snart inte göra något för allt som finns att göra är att vänta, vänta och vänta.

MVH *******

 

Inte konstigt att jag går om kring och är frustrerad när jag bär på så mycket. Det där är ju inte ens hälften om jag skulle tömma mig helt och hållet. Men det var det som jag kom fram till vid ingivelsens ögonblick.
Min förhoppning är att jag ska få träffa någon kompetent person som kan ge svar på tal för en gångs skull. Men inom landstinget? Nja då kan man nog bara drömma eller vänta fyra år till…

Read Full Post »

Jag har iallfall insett nu att de flesta killar faktiskt är ute efter sex. Jag är ledsen att säga det men så är min verklighet. Fick ett mycket klart bevis igår när jag var med min så kallade vän. Jag känner mig faktiskt mycket besviken eftersom jag väldigt gärna vill vara vän med den här personen. Tyvärr så slutar alltid våra möten med att han gör ett drag mot mig, mer eller mindre diskret.
Det som hände igår var inte diskret.
Kanske till en början då jag faktiskt inte märkte någon utan trodde att vi faktiskt bara låg och myste framför tv:n som man gör med vem som helst. Iallafall jag. Kanske det är jag som är en ovanligt fysisk person men jag tycker inte det är något fel med att man sitter eller ligger väldigt nära varandra, håller händer, kramas eller masserar varandra utan att det betyder att man ska hoppa i säng med den personen. Wow vad jag skulle ha många sängkamrater i så fall. Även med min egen släkt och familj.
Jag är uppväxt att man får ta i varandra utan att det har någon sexuell innebörd. Detta trodde jag ju också de som känner mig förstår och det har inte direkt varit några problem med det.

Nu verkar det dock vara så att jag är väldigt svår lärd jsut när det gäller den här personen. Jag tycker väldigt mycket om honom eller njae det gör jag inte men jag tycker väldigt mycket om att vara med honom. Tyvärr så lär jag mig aldrig att enda anledningen att han är snäll mot mig är för att han tror jag ska släppa till. Trodde verkligen eller ville verkligen tro att det hade gått över eftersom han är väldigt kär i en annan person och enligt mig så är man inte intresserad av någon annan då.
Så var inte fallet. Det hela slutade att jag låg nedtryckt i soffan med honom juckandes ovan på mig. Ganska patetiskt faktiskt och av och till hade jag svårt att hålla mig för skratt. Jag såg det hela på ett mycket nyktrare sätt nämligen helt opåverkad. Visst blir man upphetsad när personen vet exakt vart på kroppen han ska ta för att få mig dit han vill men man blir inte upphetsad av personen. Vilket gjorde att jag bara tyckte det var roligt och patetiskt eftersom jag inte vara deltagande. Jag observerade varje steg han gjorde och visste exakt vad nästa skulle bli för något. När jag hörde hur tungt och ansträngt han andades så fick jag nog.
Jag hade inte velat vara så hård emot honom men annars skulle han inte låtit mig vara. Under denna tid så talade jag om för honom att det blev inget av oavsett hur mycket han försökte därför så tog jag i lite extra med sådant jag visste skulle såra honom när han faktiskt inte la av.
Jag sa rakt upp och ned att han faktiskt äcklade mig eftersom han i flera dagar gnällt över hur kär han var i en viss person men inte kunde göra något åt saken. Jag frågade honom om han inte såg det jag såg. Jag sa: ”Om man är fruktansvärt kär i någon då vill man inte vara med någon annan och ännu mindre ligga med någon annan. Så om du verkligen älskar henne så skulle du inte hålla på så här med mig.” Jag såg på en gång att det tog precis där jag ville. Det smärtade mig men samtidigt så kände jag att så här är det faktiskt och det är mina ideal.
Eftersom jag själv dessutom har pojkvän så blev bilden bara ännu tydligare för mig och jag kunde verkligen inte förstå hur han kunde försöka få mig i säng om han verkligen älskade en annan.

Jag tvivlade på min kille vilket jag i efterhand faktiskt tar tillbaka och ångrar. Det är väldigt sällan jag ångrar något så detta är väldigt unikt.
När jag pratade med honom igår på telefon så hörde han på en gång att något var fel och vill reda ut det genast. Han cyklade hem till mig sent på kvällen i regnet. Om inte det betyder något så vet jag inte längre vad som faktiskt gör det. Tog till och med ut min besvikelse från kompisbesöket på honom men han lät mig ändå hållas och han bedyrade att han tyckte om mig.
Jag såg hur jag förstorade allt och var förblindad av mina egna problem för att se att andra faktiskt också kan ha dem.
Det vill inte säga att allt är bra men det hjälpte mig kasta ett annat ljus över hela situationen.

Read Full Post »