Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ledsen’

Alla har vi en roll i samhället. Den vårdande, ledaren, den undergivne, den flörtiga tjejen, macho killen, klassens pajas. Ja, rollerna är många och ofta bär vi flera stycken under en dag och troligtvis tusentals under en hel livstid. Några roller är bestående och tillsammans bildar det vår personlighet. Andra tillhör ett yrke eller kanske en unik situation då sidor träder fram som man inte ens visste fanns där.
Några av mina roller är vårdande, undergiven men även dominant när situationen kräver det. En av mina roller som jag verkligen kämpar med att bryta är den tyste dörrmattan.
Min mamma sa ofta till mig att jag måste resa på mig och sluta vara dörrmatta när de andra barnen retade mig. ”Ingen plockar upp en dörrmatta och tar med den in”, brukade hon säga.
Jag kom att klandra mig själv väldigt lång tid, Även idag kan jag komma på mig själv tänka sådana tankar som att det är mitt fel. Och visst kan det väl vara så till en viss del, att man tillåter andra att trampa på en. Men bär inte människorna som trampar på någon skuld? Nog borde de väl veta när de går över gränsen? Nej så är det nog inte. Då skulle det först och främst inte finnas någon mobbing. Ingen skulle bli ledsen eller arg över något som sagts eller gjorts. Alla har sin syn på saken och trots att alla varit med om samma händelse så verkar den te sig helt annorlunda om man tittar genom någon annans ögon.

När får en människa nog? Är det när eleven tar med sig hagelbössan till skolan och skjuter vilt omkring sig för att slutligen sätta ett skott i sig själv? Är det när grannarna funderar över vad det är som luktar och hittar ett hängande lik i vardagsrummet? Eller är det när någon slutligen reser sig upp och säger ifrån? Jag tror att allt för ofta måste det hemska hända innan någon säger ifrån. Om man år efter år blivit smutskastad och nedbruten. Var ska man då få energin till att säga ifrån?

När min bästa kompis kom till mig och grät för hon inte stod ut med mobbingen längre brast mitt hjärta. Hon bad mig att prata med en lärare och hjälpa henne för hon visste att jag också var utsatt. Eftersom jag tyckte så mycket om henne så gick vi till en lärare där vi fick peka ut våra plågoandar i skolkatalogen. Min kompis blev mycket lättad efter det här och den kommande veckan var underbar. Vi kände oss osårbara, nu kunde det bara bli bättre. Visst blev det så, för henne. En av killarna hade sagt något åt henne som hon rapporterade direkt och sen var hon som fridlyst. Värre blev det för mig. Veckan efter kom gympaläraren och drog in mig i det lilla kopieringsrummet. Jag lider inte av klaustrofobi men den gången kände jag verkligen hur väggarna närmade sig. Han talade om för mig vilka otroligt allvarliga anklagelser jag gjort och att han pratat inför hela klassen som mobbarna gick i och ingen hade mobbat mig. Det skulle jag veta!
Jag kände mig alldeles vimmelkantig och frågande. Vad hade jag gjort för fel? Det var ju de som var dumma mot mig och det var ju min bästis som ville rapportera det.
Mina föräldrar blev aldrig inkopplade och jag blev kraftigt varnad för att säga något till dem. Jag vågade inte säga något förrän flera år efteråt och min mamma blev rosenrasande över hur skolan hade agerat.
Mobbarna dubblerades nu och jag blev som svartlistad på hela skolan som tjejen som kallar folk för mobbare. Jag som trodde inte saker kunde bli värre blev nu även knuffad och slagen. Sjuksyster frågade ju naturligtvis varför jag hade så ofta ont i huvudet men jag vågade ingenting säga.

Ja, så kan det se ut och ser ut för många. Jag kommer alltid bära med mig detta och det har naturligtvis format mig även om jag inte skulle vilja det.
Idag tränar jag på att inte vara dörrmatta utan istället ta för mig det JAG vill ha.

Här kommer dock ett exempel på hur saker i mitt bagage får mig att reagera på vissa situationer i nutid.
Jag blev bjuden på bio av min ena syster igår i sista sekunden. Jag slängde mig in i bilen, gick in på bion, köpte mitt godis och vi tittade på filmen. När vi så skulle åka hem frågade jag om inte någon kunde åka med mig eftersom de var ju ändå fyra stycken i sin bil. Mellansystern som också skulle åka med mig sen hem till sig sa att hon inte ville åka i min hundbil medan minstingen (yngsta systern) tjatade och hejade på: Hoppa in i bilen, stäng dörren, skynda skynda. Mellansystern satte sig tveksamt i bilen men så fort hon hade stängt dörren gasade minstingen iväg och inget mer hann sägas. Jag kände hur gråten brände bakom ögonlocken, en stor klump samlades i bröstkorgen och jag kände mig plötsligt väldigt trött. Jag orkade inte spela detta spel längre. Varför tog de alltid ut vissa saker på mig. Jag ska absolut inte säga att jag är oskyldig för jag har säkert gjort samma sak med någon syster mot den andre när jag var yngre. Men nu är vi ju vuxna, eller?

Kan tyckas vara en stark överreaktion och jag ska tilläga att detta var droppen som fick bägaren att rinna över för mycket hade hänt under helgen. Men visst har jag formats och kan ibland känna ett större utanförskap än vad situationen egentligen ser ut. Jag är så van vid den rollen att bitar av den sitter fortfarande kvar. Jag ska vara den tysta, snälla som bara följer med och tar emot.

Read Full Post »

Än en gång har jag och mina föräldrar lyckats bryta ned mig. Lyckats få mig tro att livet inte är värt att leva, inte utan en familj.
Än en gång har de vänt mig mig ryggen när jag behöver dem som mest.
Jag har fått lära mig att de alltid finns där för mig oavsett vad det är. Gång på gång blir jag besviken och sviken.

Frågorna hopar sig och ställs gång på gång. ”Vad har jag gjort? Vad gör jag för fel? Varför duger jag inte? Varför är de så arga på mig?”

Äntligen förstår jag att det inte kan vara mitt fel. Jag har tvivlat på mig själv länge nog nu. Saker har visat sig i ett annat ljus och jag står helt maktlös och försvarslös mot deras anklagelser och hot.
För jag behöver inte försvara mig, jag behöver inte längre skydda mig. Jag är ren och utan skuld.

Ibland måste man veta när man ska ge upp, sluta kämpa emot utan börja kämpa för sig själv istället. Leva för sin egen skull och inte längre leva kvar i det gamla.
Visst är jag egoistisk och jag kunde inte heller vara mer stolt över det. Jag känner hur jag växer som människa och stoltheten sväller i mitt bröst. Kampen mot mig har gjort mig stark.
Hur många gånger har jag inte fallit mot marken men åter rest mig upp? Hur många gånger har jag inte förlorat hoppet och famlat i mörkret men sedan stått där klarsynt och starkare än någonsin?
Det är sant. ”Det som inte dödar dig, gör dig starkare”
Hur många gånger har jag inte varit nära att dö? Jag har redan dött en gång. Mitt hjärta har krossats ett flertal gånger och min kropp har legat blåslagen och handlingsförlamad.
Jag har tappat min identitet och fått skapat mig en ny för att åter förlora den.

Ändå står jag här, just nu, här idag och jag lever.

Read Full Post »

Older Posts »