Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘läkare’

Äntligen!
Jag var för femtioelfte gången på besök inom psykvården. jag har nåt en åldersgräns så jag har varit tvungen att byta mottagning. Kände först att det skulle bara bli besvär, börja om från början och allt det där. Sen såg jag det som en ny start att jag kunde få en chans att faktiskt börja från början och med det kunna säga vad jag verkligen vill och ställa lite krav på min vård. MEN, och nu ska ni få höra!

Jag hade en förbokad tid till en sjukskrivningskoordinator. Tänkte inte så mycket på det utan tog bara för givet att detta var bara ännu en person i mängden som jag skulle träffa en gång för att den här mottagningen skulle få en snabb bild över vem jag var och vad jag behövde.
Mycket riktigt så var hon en sådan person men även så mycket mer. Henne skulle jag träffa regelbundet och få hjälp med att komma framåt. Fixa en resursgrupp som jag själv väljer vilka som ska ingå, gå igenom min vardag och bli mer medveten om mina val och mitt liv. Precis allt jag önskat i FYRA ÅR!
Men men bättre sent än aldrig som de säger.

Jag skulle även träffa en läkare inom en särskild nisch som undersöker varför mitt minne är så dålig och jag ännu inte kommit på fötter efter så lång tid. De hade kommit fram till att jag mycket troligen hade ADHD och det första hon frågade mig var hur jag ställde mig till medicinering.
Samtalet varade i nästan två timmar. När jag gick så hade jag inte alls ADHD eller det var iallafall mycket svårt att avgöra i detta läge. Jag hade fått en annan bokstavs diagnos som löd PSTD, posttraumatiskstress. Vilket passade mycket bättre in på mina symtom.
Hon ska prata med sitt team och jag ska få minnesträning och träffa en arbetsterapeut som ska hjälpa mig med struktur och organisering. Samma behandling som ADHD men utan medicin.
Jag var helt slut när jag gick därifrån. Kändes som mitt huvud varit en ballong full med luft som precis sprängts. Visste inte om jag skulle vara glad eller ledsen eller vad jag skulle överhuvudtaget tycka. Gick långsamt till bilen som stod en bit bort och sakta men säkert så började mitt huvud att klarna. Jag blev gladare och gladare för var sekund. Jag hade inte ADHD, jag var inte annorlunda! Jag har ”bara” PSTD! Det kändes ändå mer hanterbart och acceptabelt enligt mig själv.
Inget ont mot alla människor som har ADHD/ADD men för mig så stämde det liksom inte riktigt. Kändes som min barndom än en gång skulle ändras på grund av doktorernas påverkan.

Så efter fem års dåligt mående varav fyra inom psykiatrin så har jag äntligen kommit någonvart. Jag har fått det erkännande jag behövde, jag inbillar mig inte utan jag har faktiskt problem och jag ska få hjälp. Helt underbart!

Annonser

Read Full Post »

Fortfarande äckligt trött men nu är det på grund av tabletten.
Var hos läkaren igår som planerat.
Drömde natten innan att allt gick jättebra tills min familj plötsligt dök upp och skulle vara med. Av någon anledning hade de även med sig deras hund.
Pappa for som en vante efter hunden fram och tillbaka medan resten av familjen tågade framåt marschliknande.

Besöket gick faktiskt väldigt likt drömmen. Jag kom fram till receptionen och där stod en öppen och glad människa och tog emot mig på bästa sätt. Gick till väntrummet och det tog ungefär två minuter så blev jag uppropad och vi (jag hade min mor med mig som stöd) gick in på läkarens kontor.
Han var mycket trevlig och tillmötesgående och allt gick bra tills jag plötslig bara bröt ihop. Jag orkade inte längre och var tvungen att gå ut en stund.

Läkaren hade förklarat att jag verkligen måste se framtiden och börja göra mig beredd för den för det fanns bara två alternativ. Antingen gick allt jättebra och vips hade jag ett jobb och lever lycklig i alla mina dagar eller nåt…
ELLER
Så blir jag ett socialfall… Jag förstod inte riktigt först vad han menade men sen kom white trash-bilden framför mina ögon. Boendes i en sjaskig liten husvagn på en skabbig camping, tio ungar, supandes karl utan jobb, jag är en fet kärring med stripigt hår och är ful som stryk men noll framtidsvision.
Då brast det för mig. Jag har inte kämpat i snart sex år, sex år med mig själv och fem år med myndigheter, för att hamna hos sociala. ALDRIG!

Jag har klarat mig levande ur ett fruktansvärt destruktivt förhållande där jag hållit på att bli dödad flera gånger men ändå av någon anledning vaknat tillbaka till livet. Blivit sexuellt utnyttjad/våldtagen i samma förhållande. Blev otroligt psykiskt misshandlad och nedbruten så jag ansåg att jag inte ens förtjänade att existera. Lyckades med hjälp av min familj bryta mig loss från detta och flytta därifrån.
Trots många hot till livet kände jag mig ändå stark att fortsätta. Allt detta hade bara pågått drygt ett år och jag ansåg mig inte ärrad för livet. Tufft och kraftigt skadad ja, men inte så pass att det inte var något jag inte skulle klara av att hantera.

Sökte hjälp för jag insåg att jag blivit deprimerad. Blev väl mottagen, första månaden. Sen ville jag byta medicin och då fick jag träffa en annan läkare som tyckte att jag skrattade för mycket för att vara deprimerad.

DÅ började karusellen rulla på riktigt. Hittills hade allt gått att hantera någorlunda lätt ändå. Jag strävade framåt och hade inga planer som helst på att jag kanske behövde vila upp mig och reda ut allt som hänt mig. Men nu orkade jag helt plötsligt inte längre. Jag har alltid ställt mig frågande till folk som säger att de varit deprimerade och kännt att de inte velat stiga upp ur sängen. Att de gråtit för ingenting och inte klarat av sitt dagliga liv.
Nu var jag själv där. Det slog mig inte först men när det gått ungefär fem eller sex månader efter jag flyttat från misshandeln då hade jag jobb, i och för sig bara extra men det var gott och väl så jag klarade mig. Jag hade en ny snäll pojkvän som inte hade några tendenser att slå mig eller vilja göra mig illa på något annat vis. Hade en egen lägenhet och utifrån sett så var livet i stort sett helt perfekt.

Varje dag grät jag. Jag grät när jag gick till jobbet, jag grät på jobbet, jag grät när jag gick hem. Minsta lilla som gick fel i vardagen skyllde jag på mig själv och jag bröt ned mig själv mer och mer. Men jag förstod ändå att något var väldigt fel och fortsatte söka hjälp.
Jag sökte mig till sjukhuset där jag visste att min syster fått hjälp för sina ätstörningar. Så jag bad min läkare på vårdcentralen remittera mig dit. Det blev starka protester men till sist så fick jag min vilja igenom. Försökte även bli sjukskriven men det gick i kortare perioder, tror jag var sjukskriven en månad plus någon vecka totalt. Fick ett sjukskrivningspapper över sommaren som försäkringskassan dissade. Det var inte tillräckligt utförligt skrivet. Sökte läkaren och försökte desperat att lösa detta. Gick till sociala för att klara mig men av någon anledning så försvann jag hela tiden hur deras databas.

Gick hela sommaren som i ett vakuum. Klarade inte av att jobba efter som jag grät hela tiden. Fick inga pengar från någonstans men hade som tur var ett sparkonto som jag fick leva på. Var tvungen att sälja min fond som jag fått av min farmor är hon sålde sin sommarstuga.
Vid augusti så sinade mina pengar. Tog upp kampen på nytt men kände att energin försvann allt mer. Hade fått en kallelse till sjukhuset men inte förrän i mitten på september skulle jag få träffa en psykoterapet. Försäkringskassan avslog mig hela tiden och sociala började i allfall tro på mig att jag verkligen inte hade några pengar så jag fick uppskov och pengar från dem till en månad kanske två. De vill inte ge mig pengar eftersom försäkringskassan inte godtog min sjukskrivning. Så varför skulle de tro på mig?

Under sommaren hade jag fått olika mediciner både milt lugnande och sömnmedel samt antidepressivatabletter. Jag började under sommaren att samla på mig tabletterna som en sista uttväg. Jag gömde dem för det kändes som min trygghet att något måste jag väl ändå kunna få kontrollera.
Jag blev rädd för mig själv och sa åt min pojkvän att gömma tabletterna från mig och jag insåg på allvar att nu var det dags att söka hjälp. Jag funderade och grämde mig i nästan en vecka innan jag vågade åka in till psykakuten. Hur skulle folk titta på mig om jag till och med erkände att jag inte mådde bra? Det var ju ett nederlag att söka hjälp och dessutom åka till psykakuten. Jag var ju ingen galning, jag var ju bara självmordsbenägen. Var det anledning nog att söka hjälp?

Sjuksyster som tog emot mig tog mig på största allvar och jag skulle få träffa en doktor med det samma för detta var väldigt viktigt enligt henne. Jag fick träffa en stor bullrig man som pratade mycket dålig svenska. Jag fick berätta min historia på blandad svenska och engelska. När jag berättade om att jag blivit misshandlad, våldtagen och att jag till och med försökt dränka mig själv i badkaret så skrattade han. Han log hela tiden och nickade uppmuntrande.
Jag har nog aldrig blivit så kränkt i hela mitt liv. Här satt jag och anförtrodde mitt innersta och han bara skrattade. Var det verkligen rätt? Han förklarade att det inte var någon fara med mig och att jag skulle ju snart få träffa en teraput så jag kunde nog åka hem igen och sova ordentligt bara.

Jag kände mig helt tom när jag åkte därifrån. Läkaren hade tagit något ifrån mig men jag kunde inte riktigt komma på vad det var. Jag vågade inte ens berätta om mitt misslyckade försök att få hjälp förrän några dagar senare. Jag tryckte undan allt och mådde bra enligt mig själv.

Min kille och en kompis åkte på krogen bara för att se lite folk och de tog någon öl. Jag kände att jag var trött och sa att jag åker hem och hämtar er sen. När jag kom hem visste jag vad jag måste göra. Jag tog farväl av mina båda katter och hunden. Plockade fram mitt gömda lager tabletter och räknade ihop hur mycket jag hade. Kollade i Fass, det är en läkemedelsbok som jag fått från jobbet eftersom jag studerade till sjuksyster. I Fass stod det att det jag hade var tillräckligt för en kraftig överdos. Jag blev lite besviken att jag inte hade mer så jag var helt säker på att det skulle gå vägen. Jag ville ju inte åstakomma min familj ännu mera smärta genom att misslyckas.

Så är i efterhand har jag funderat mycket på min tidigare syn på självmord. Jag minns jag frågade en kompis i gymnasiet varför de inte tänkte på familjen. Att det är ett så fruktansvärt egoistiskt beslut och hur de klarar av att vara så egoistiska. Hon svarade att de såg ingenting annat, de såg bara svart. Då förstod jag inte alls och jag protesterade hela tiden att så kunde det ju inte vara utan de var bara egoistiska eller sökte uppmärksamhet.
Nu har jag själv varit i den situationen och min syn har förändrats helt. Jag kan bara bekräfta vad min kompis sa och tillägga att man tror att man gör sin familj och omgivning en tjänst genom att försvinna, dö.

När jag tagit allt tabletterna, tror ambulanskillen hade räknat till 52 eller 53 stycken, så visste jag att jag hade ungefär en halvtimme på mig innan jag skulle märka av tabletternas effekt. Jag visste att jag var tvungen att säga hejdå till min familj för det har vi alltid gjort till varandra. Jag ringde till min ena syster och talade om att jag älskade henne. Hon frågade om något var fel men jag ljög och svarade bara att det var på grund av min kille för han var ute och söp som vanligt. Min andra syster vågade jag inte ringa till eftersom hon kände mig ännu bättre och säkert skulle lista ut att något var väldigt fel. Jag ringde min mor i stället för att försäkra henne om att läkartiden morgonen efter var klockan tio och att hon inte behövde ringa mig sen och fråga. Vi kallpratade lite om att de hade gjort pizza och skulle precis till att sätta sig och äta. Av någon anledning la hon inte på. Jag kände paniken komma eftersom halvtimmen började närma sig sitt slut och skulle jag börja slöddra så skulle hon upptäcka mig. Jag försökte förklara att jag var tvungen att lägga på för jag var trött och skulle sova. Hon pratade på. Hon frågade hur det var med hunden och katterna, killen och det nya boendet. Vi hade bra precis flyttat in i en ny lägenhet två veckor innan. Till sist började jag sluddra och mamma frågade vad det var. Jag sa bara att jag tagit mitt lugnande och sömntabletten och att det brukar bli så ibland. Hon frågade om ytterdörren var låst och jag vaknade till av rädsla och undrade varför hon frågade det. Då berättade hon att ambulansen var på väg och att de satt i bilen på väg till mig. Jag blev livrädd. Hela min hjärna skrek NEJ inte än det här går inte, det var inte så här jag planerade. Ändå lyssnade jag på min mor och kämpade mig mödosamt ned till dörren och låste upp den. Jag skulle hänga mobilen runt halsen eftersom jag inte längre klarade av att hålla i den. Hon tjatade hela tiden på mig att vara vaken att jag inte fick somna. Jag försvann flera gånger i en djup skön sömn bara för att vakna till att mor ropade på mig att svara.

Det konstigaste av allt var att jag inte skämdes när väl ambulansen kom. Jag försökte bara förklara att jag inte behövde åka in till sjukhuset för jag mådde bra. De lyckades ändå få mig att följa med för en koll i alla fall. Jag fick försöka gå själv till båren. Jag satte mig på kanten och ambulanskillen sa till mig att jag måste lägga upp benen på båren. Jag nickade och log. Benen, sa han och tittade menande på mina ben. Lägg dem på båren. Ja själv klart svarade jag leende.
Minns inte om jag tillslut la upp benen själv eller om de fick göra det. Sen minns jag inte mycket alls. Tror de körde med sirenerna och att de körde fort. Vaknade flera gånger och trasslade in mig i alla EKG-sladdarna som var fäst överallt på mig kropp. Försökte ta bort dem men hela tiden kom en suddig elak sköterska och ställde sig över mig och frågade: vad gör du? Jag slutade pilla och försvann i dimmorna igen. Jag minns att jag ville kissa och försökte kliva ur sängen. De förstod mig inte så jag kissade på mig. Nästa gång gick det bättre då fick jag ligga på bäcken men det var jättehett. Efter det så krävde jag att få känna på bäckenet innan. Allt i en stor kraftig gråvit dimma. Nu blev jag iväg rullad. Någon försökte förklara för mig att det värsta var över och att jag skulle bli förflyttad till en avdelning för övervakning. Min mor och far var där med Anki mitt gosedjur. Vi åkte in i en hiss. Nästa gång jag vaknar så är mor, far, ena syster och min kille där. Var precis som på film att familjen delade på sig och inne i hörnet satt killen och mor sa nu vaknar hon. Jag försökte förgäves sätta mig upp och sa istället: ska inte du vara på jobbet? Det var nog ingen som riktigt förstod vad jag sa men killen var strax vid min sida och sa att han tänkte stanna här hos mig. Jag försvann igen.
Fick reda på att min syster som jag ringt till hade åkt ända från Umeå till mig och skulle komma vid ett. NU skämdes jag. Nu insåg jag vad jag hade gjort när hon var tvungen att åka så många mil bara för att träffa mig. När hon väl kom vågade jag inte ens titta henne i ögonen. Vi började båda gråta och jag minns inte om vi ens pratade men det behövdes inte. Jag hade fattat. Jag förstod nu hur illa jag betett mig och hur illa jag gjort min familj. Jag förstod nu att jag inte var en börda. De ville att jag skulle leva.

Sen har det ju naturligtvis hänt en massa saker efter det här också men det här var de huvudsakliga tunga sakerna enligt mig. Det som verkligen knäckte mig. Så när läkaren igår sa att det fanns bar två alternativ och risken var stor att jag skulle bli ett socialfall så bläddrades hela den här historien upp i mitt huvud. I *piip* att jag ska bli ett socialfall! Har jag kämpat igenom hela det här och nu kommer någon och säger att du kan bli ett socialfall, då blev det för mycket. Jag har kämpat för mycket och för hårt för att bara lägga mig ned och spela död.

Read Full Post »

Är så trött så trött men har absolut ingen anledning att vara det. Är bara helt slut både fysiskt och psykiskt. Ingen ork till att laga mat eller ens duscha, det bara emot.
Har grymt ont i magen över morgondagen. Ska träffa ytterligare en ny läkare men inte nog med det utan det är en ny instans också. Är ju snart 25 och då blir man förflyttad. Är så grymt less på alla Sveriges system. Vissa av dem borde verkligen ses över.
Jag har varit sjukskriven i fyra eller fem år men under denna tid så har jag varken haft en fast läkare, fast handläggare på försäkringskassan eller en fast samtalskontakt under en längre tid. Är inte det lite konstigt?
Många gånger undrar jag om det inte är allt detta som bidrar till att man aldrig kommer framåt eller att det gå så långsamt med tillfrisknandet.
För hur ska man kunna koncentrera sig på sig själv och sitt mående när all energi går åt att samordna och organisera upp vitala delar för att överleva?
Många anser att det är jobbigt med livet och alla trådar man ska binda ihop när man är frisk och mår bra. Men hur är det då inte för oss andra som inte är friska eller kanske inte mår så bra men ändå har ännu fler trådar att binda ihop. Dessutom så är det många som saknar det sociala stödet som de flesta har på grund av att de blir isolerad av sin sjukdom.
Allt det här gör mig fruktansvärt förbannad rent ut sagt.
Det tog mig tre år innan jag fick något stöd överhuvudtaget och det är till och med skrivet i min diagnos att jag behöver extra stöd för att samordna allt detta. Tre år är väldigt lång tid. Som tur var så hjälpte min mor mig väldigt mycket men som också skapade ett beroende och underkastelse.
När jag fick hjälp från annat håll utanför familjen lyftes en stor börda från mina axlar.
Detta borde finnas för alla som blir sjuka och det borde definitivt finnas för de som blir eller är psykiskt sjuka.

En del som faktiskt hjälper har jag märkt är en sån liten sak som att kunna skriva här. Oavsett om någon läser det eller inte så har jag iallafall fått kommit ut med min åsikt.

Read Full Post »