Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kärlek’

Så många går ensamma i livet
Söker kärlek,
trygghet,
närhet.
Någon att prata med
Dela filmen på Netflix
Få känna sig uppskattad och sedd

Så många går ensamma i livet
Men många gånger,
avvisar personen istället
den kärlek som ges
Rädslan att bli lämnad, sårad
Sårbar
Känslorna växer och blir,
ohanterbara

Så många går ensamma i livet
Istället för att ge sig hän
drar personen sig undan
Gömmer sig,
både för sig själv och andra
Våndas över att behöva vara ensam
Men inte våga ge sig hän

Ge sig hän vad livet har att ge
Med eller utan andra människor
Att våga leva
Så många går ändå ensamma i livet.

Annonser

Read Full Post »

Jag trodde aldrig att det skulle vara så psykiskt krävande att vara barnvakt. Det är en liten underbar kille på 3,5 år jag varit barnvakt åt och han är otroligt snäll och lydig. Så det är inte själva barnet som är jobbigt.

Har nu varit barnvakt i cirka tre veckor med några dagars paus ibland. Igår hade jag ett möte så jag åkte hem till mig vid elva tiden, lade mig och vilade klockan tolv till ett, hade mitt möte, ordnade lite småsaker hemma, la mig och vilade igen vid fyra för att inte vakna igen förrän strax före åtta. Ändå var jag fortfarande trött när jag åkte tillbaka till familjen.
Hur är det då att vara förälder undrar jag. Kanske man till en viss del vänjer sig för man inte har något större val?
När min första period som barnvakt var över så kände jag mig totalt förstörd och jätteledsen. Mitt inre barn grät och jämrade sig över att hon inte fått tillräckligt med uppmärksamhet utan bara kört på tills hon var jättetrött och inte orkade något mera.
Jag tröstade henne och pratade med henne men det var svårt för man rycks med och blir så fruktansvärt ledsen och får svårt att tänka klart.
Jag kände en stor övertygelse att jag inte skulle klara av att ha egna barn. Vilket är min största dröm, ha egna barn. Så då blev jag ledsen över bara det. Under andra perioden som barnvakt så började jag dock titta lite annorlunda på det. För det första så blir det väl lite annorlunda när man är med redan från början. Samtidigt som det är uttröttande längre också eftersom man faktiskt är med från början. Men då började jag fundera över vad det var som var så jobbigt och kom fram till att det inte alls var själva barnpassningen. Det var allt runt omkring och rädslan för min okunskap med barn. Att inte kunna vara hemma hos mig själv i min säng, i mitt kök osv. Vad skulle jag göra om barnet gjorde sig illa? Om han blev sjuk? Många om kom upp och jag hade mycket tvivel på mig själv och min kompetens.
Men nu under den tredje och sista perioden så känner jag en större trygghet och övertygelse att jag klarar detta och kommer klara av att ha egna barn en dag.
Det som hjälpte mig var att jag tog med mig barnet när jag skulle klippa en gammal grannes hund. Jag klippte hunden och barnet lekte utan några större problem. Han gick på toaletten och vi åt lunch, fika hos en annan granne och allt gick jättebra. Jag kände mig inte alls less eller trött och jag hade inga som helst problem med barnet. Efter det så försvann mina tvivel och det kändes mer naturligt att vara med barnet utan att hjärnan behöver gå på högvarv hela tiden.
Visst är jag trött fortfarande och det har jag också hittat orsaken till. Jag vaknar nämligen vid minsta lilla ljud som barnet ger ifrån sig även om jag vet att föräldrarna är hemma. Dessutom har han haft en period nu när han drömt mycket mardrömmar så nattsömnen har varit otroligt dålig för både mig och barnet.
Allt till trots så har det varit en underbar treveckors period med mycket tankar men också otroligt mycket kärlek både till barnet och föräldrarna samt till mig själv.

Read Full Post »

Jag känner mig så fruktansvärt arg att jag vill skrika. Jag vill slå sönder något, göra illa personen som gör mig så arg.
Istället skriver jag och skriver tyst inombords.

Varför är det alltid jag som ska ta reda på alla andras skit? Varför ler jag och nickar snällt medan andra kastar glåpord och saker på mig. När ska jag få nog? När ska jag äntligen säga ifrån? Ska jag låta bägaren rinna över och ta ut det på närmast kommande person?
Jag känner inombords att det räcker nu. Jag skriker inombords att det räcker nu!
Alla orätta handlingar mot mig har samlats i en hög. Både sånt som kommer direkt från någon och sådant som min hjärna skapat.

Jag var på ica idag efter en veckas karantän. Jag har varit så rädd att jag i det yttersta undvikit att ens vara i närheten ensam. I dag gick jag in med rak rygg, visst var jag rädd men ingen skulle se det i alla fall.
Jag plockade undan en massa skit ur ett skåp idag med hela min energi fokuserad på personen som orsakat skiten. Nu får det vara nog var det enda som kretsade i tanken och varje gång som jag stötte på saker som han lämnat blev jag allt argare.

Han ringde mig. Såg att jag fått sms där han skrev att det var väldigt viktigt att jag ringde honom. Sen var det även ett mms med snusk i som vanligt. Vilken konstig och vriden människa detta är, snurrade mina tankar. Jag ringde honom, han svarade nochalant och lätt spydigt att jag skulle ha kolla posten men nu var det försent för han hade redan varit där och hämtat den. Svin, as, groda! Skrek mina tankar, jag hatar dig jag hatar dig! Men jag sa inget. Jag kände bara hur vreden och frustationen steg inom mig samtidigt som maktlösheten svepte över mig. Vad skulle jag göra då? Jag kom ju överrens med honom om detta och att han skulle få ha sina saker hos mig tills juni. Men inte så här, svarade rösten i huvudet. Inte så här skitigt, inte så här mycket saker lämnade huller och buller. Lämnat åt mig att ta reda på och städa efter. Jag svarade därför med viss vasshet i rösten om det hade gått bra att komma till mig förra veckan. Förra veckan frågade han. Mmm svarade jag, gick det bra? Jag har haft så mycket att göra var den första ursäkten som kom. Jag slutade lyssna, det var ingen ide, en sådan människa får inte dåligt samvete. Han mår bara dåligt över sådant som rör honom själv. Han lovade att komma nästa vecka eller nåt sådant, för jag lyssnade inte så noga. Jag ifrågasatte varför han inte hjälpt mig med kattungarna. Något han lovat för över tre månader sen, de är leveransklara på fredag och två av kattungarna har fortfarande inte fått något hem. Jag ska ju låna kattlådan av dig i helgen vi kan trycka ned kattungen där, säger han leendes. Vad menar du, frågar jag. Ja men två katter i ett skott, svarar han. Jag blir kall inombords och sörjer över att han inte bryr sig mer. Kattungarna är mina barn och ingen ska tas bort, fattar du det, snäste jag tillbaka. Det skulle föreställa ett skämt men det var kanske inte så roligt sa han. Jag var tyst en stund och sen sa jag att han skulle kolla med sin flickväns kompis angående kattungen, sen avslutades samtalet.

Många gånger funderar jag över hur jag hamnat här med denna relation till honom. Hur mycket vi älskade varandra, eller jag älskade honom i alla fall och han bedyrade hela världen för mig. Alla dessa år som gått och han klänger sig fast som en igel, utnyttjar varje tillfälle han får att prata med mig eller få mig att göra tjänster åt honom. Det stående temat är pengar eller snyft historier när han är på fyllan. Hur kunde jag älska en sådan människa så högt? Hur kunde jag överhuvudtaget bli kär i honom från första början? Det är som att där mr X avslutade där tog han vid och fortsatte historien förutom misshandeln. Speciellt efteråt, förföljelsen, behövandet, utnyttjandet. Jag måste bryta mig loss från allt detta. Ändå finns han kvar i mitt liv. Varför tillåter jag detta? Varför är jag fortfarande beroende av honom?

Kanske borde jag kräva tillbaka nyckeln eller byta lås. Utesluta honom helt från mitt liv med det undantaget att han hämtar hans saker i juni sen klippa igen. Jag tror jag skulle må bättre av det. Ett orosmoln mindre att bry sig om. En mindre faktor som påverkar mitt liv.

Read Full Post »

Jag har just sett en underbar film. Penelope hette den. Vad den handlade om och så får ni ta reda på själva men sensmoralen var underbar. Du skall älska dig själv och vara dig själv.
Kändes som om jag fick en uppenbarelse. När jag gick ut ur mammas och pappas lägenhet var hela världen min. Det är ju verkligen jag som formar mitt liv. Så varför ska jag då inte leva som jag vill och trivas med det?
Glöm vad människor tycker och tänker om dig. Glöm om pojkvännen tycker om det du gör eller inte.
För när du är dig själv mår du som bäst och människor som verkligen tycker om dig kommer, oavsett hur du ser ut, hur du beter dig eller vad du gör, fortfarande vilja vara med dig. Så varför oroa sig.
Önskar det var lika enkelt gjort som sagt. Jag tror och hoppas att det är det om man bara vill. Jag formar mitt eget liv sen får resten forma sig efter det.
Jag har ju alltid format mig efter andra människor så vad är det då som hindrar andra att forma sig efter mig?

Jag trivs verkligen inte med mitt liv just nu men vad gör det? Det blir säkert bättre sen. Jag tror på lyckliga slut även i verkligheten.

Read Full Post »

När man vaknar och man fortfarande gråter från gårdagen, känns allt hopplöst. Nu pratar vi inte bara fysiska tårar på kinden utan att hjärtar, själen gråter.

När jag var liten så hade min mor en lek. En lek som gick ut på att se vem av oss tre barn som bröt ihop först. Hon ställde oss på en rad ofta sent på kvällen och stod framför oss. Det hela började ofta med att hon ropade ned oss antingen alla tre på en gång eller en och en, allt eftersom historien började ta form. Sedan stod hon där framför oss och till en början pratade med en allt för mjuk och snäll röst liksom för att lura oss i fällan att ta chansen att förråda någon av de andra. På detta sätt fick vi inte ens stöd av vandra utan stod helt ensamma, var och en fick försöka rädda sitt skin bäst den kunde. Försökte man trots detta stå upp för sig själv och hjälpa sina syskon fick man ett hårt straff och syskonen drabbades lika hårt. En sak var klar och det gällde att aldrig någonsin spela hjälte för det blev bara värre. En annan regel var att aldrig börja gråta för då var det kört. Började man gråta visade man tecken på svaghet och då straffades man för det. Med straff menar jag inget fysiskt, visst det kunde också förekomma men straffet var något mycket mycket värre. Hon använde ord istället. Man säger att tiden läker alla sår och att blåmärken bleknar och försvinner men själen kan också få blåmärken och det tar lång tid innan de bleknar och försvinner. Om de ens försvinner helt.

Jag minns en gång som min mor hittat en fimp i hinken där vi förvarade plastpåsar, bredvid sopkorgen, under diskbänken och ropade först ned mig. När jag nekade ropade hon ner min andra syster och när hon nekade ropade hon ner minstingen. Kan vara så att jag minns fel men jag tror hon ropade ned oss alla tre. Eftersom jag var äldst så var jag den självklara tjuven. Kan jag varit mellan tio och tolv år kanske och visste väl vad en cigarett var för någonsting men hade inte ens kommit på tanken att överhuvudtaget pröva något dylikt. Försökte förklara detta men fick bara höra att jag skulle hålla tyst för hon visste nog vad jag gjort. Hon vände sig sig till min andra syster och frågade henne samma sak som hon nyss frågat mig. jag kanske borde inflika med att hon än så länge inte hade talat om varför hon kallat ned oss och anklagade oss för detta. Vilket egentligen inte var så ovanligt för så brukade hon göra. För att fortfarande ha kvar själva aha-ögonblicket, själva bevisningen för händelsen. Men detta var ju ändå en ganska grov anklagelse och jag hade börjat blivit van vid denna procedur och funderade över vad det kunde vara som gjorde att hon misstänkte att någon av oss rökt. Mor spände genast blicken i mig när hon såg att jag inte längre var närvarande i tankarna. ”Försöker du kanske komma på en undanflykt nu eller?” Frågade hon hånfullt. ”Det är ingen idé för jag VET.” Yngsta började snart gråta. ”Det är kanske lika bra det så kanske hon får gå och lägga sig och slipper allt den här gången.” Mor började bli irriterad på att vi fortfarande teg och började höja ribban dvs röstläget och hotfullheten. Hon berättade återigen vad straffet var för den som rökte, någonsin, under resten av våra liv. Hon skulle plocka björkris och piska oss över bar rumpa.

Min tanken var då och är fortfarande, vad skulle det hjälpa? Tror hon verkligen att det skulle få oss att aldrig någonsin röka även efter den dag vi blivit myndiga och flugit ur boet? Så här i efterhand så vet jag ju svaret, ja hotet togs på allvar. Jag var 22 eller 23 år när jag prövade för första gången och var livrädd att min mor skulle komma med björkriset. Sen att jag redan innan prövat diverse andra olagliga substanser var inte alls lika förbjudet som detta att röka.

Minstingen föll för trycket och började snyfta. Mor tittade på henne och förebrådde oss andra två för vad vi tvingade henne att gå igenom. Jag minns att det var en lång kväll men långa förhör om vart vi kunde tänkas gömt resten av cigaretterna, vart hade vi fått tag i dem osv. Till sist blev jag så trött och less och sa att det var jag. Vi skulle inte komma därifrån i vilket fall som helst om ingen av oss erkände. Då sa minstingen att nej det var hon och andra systern sa att det var hon. Mor blev både stolt och arg. Jag klev genast fram och sa att det spelade ju ingen roll vem av oss det var för hon trodde ju inte på oss oavsett om vi sa att vi hade gjort det eller inte. Spelet fortsatte. Mor tog nu fram fimpen och berättade vart hon hittat den, ja inte förrän hon tjatat på oss om vart vi trodde hon hade hittat den. Hon berättade även att hon hittat ett tomt paket. Jag var så trött och så ledsen. ”Varför gör hon såhär vad är det vi har gjort?” Efter många timmars föreläsning och skällning, minns inte längre vilka som grät och inte grät, så fick vi äntligen gå och sova men vi skulle alla veta att vi skulle bli straffade med björkris.

Björkriset blev tack och lov aldrig av för det kom fram senare att en av våra grannar hade blandat ihop hinkarna och slängt fimpen och paketet i fel hink. Vilket förekom ganska ofta att folk som var på besök slängde soporna i hinken med plastpåsarna. Så då återstår ju frågan fick vi barn någon ursäkt, någon förklaring till kvällen innans händelser? Svaret är sorgligt nog nej. Min mor har aldrig fel och skulle inte ens komma på tanken att hon skulle kunna handla fel. Ingen av oss barn skulle ens våga ifrågasätta detta eftersom då skulle spelet dras igång igen. Vi skulle lära oss disciplin, veta vår plats. Vår mor var starkast även om hon ville att vi också skulle vara starka men inte mot henne. Därför tog hon varje möjlighet hon fick att trampa på oss, bryta ned oss och nedvärdera oss inför oss själva, våra syskon och henne. Vi var ingenting värda.

Paradoxen i det hela var att så fort vi åstadkom något utan för familjen så var vi bäst. Vi var bättre än alla andra och ingen skulle någonsin få trampa på någon av oss. Riktig patriotism men inte till staten eller till landen utan till familjen. Vi var en egen sort som skulle klara allt.

Detta var anledningen till att det var svagt att gråta. Gråt var ett sätt för en annan människa att se att du är svag. Paradoxen blir då omöjlig. Men en paradox är ju en motsägelse mot sig själv. De går inte att kombinera. Vi fick inte vara starkare än vår mor dvs stå emot hennes totyr. Men när vi vek för den och gråten kom då var vi svaga vilket vi inte heller fick vara. Så hur man än vände och vred på det hela så blev det bara svårare och svårare. Ju äldre jag blev desto mer förstod jag lekens gång. Jag försökte verkligen kämpa emot gråten varje gång den tog sitt grepp om mig pga min mors smädelser och hårds ord mot mig. Men hur jag än försökte gick det inte att vinna leken. Hon fick mig alltid att gråta och grät jag inte så såg hon till att hon höll på länge nog tills jag ändå grät. Slog mig, ställde sig hotfullt nära och tryckte ned mig, drog mig i håret eller allt annat hon kunde hitta på. En av hennes favoriter som hon fortfarande gör än i dag. Är att vända och vrida på saker tills de blir som hon vill. Min farmor sa en gång till mig ”din mor kan göra svart till vitt och vitt till svart.” Hot var en del av vardagen. Belöningen vara att slippa att hotet genomfördes.

Så hur har allt detta påverkat mig idag?

För ungefär fem år sedan uppdagades allt. Nej inte till någon myndighet eller så utan uppdagades för mig. Min ögonbindel försvann och min skräck och vrede var total. Jag ville ge mig in i striden, vilket jag också gjorde, jag ville ställa allt till rätta. Jag har alltid försökt beskydda mina syskon och nu insåg jag att det hade jag totalt misslyckats med. Så vad hände? Jag var inte redo, långt ifrån. Det hela slutade med att jag bröt ihop och trodde att jag inbillat mig allt, hittat på alltihop. Det fick min mor mig att göra. Jag försökte ta mitt liv för jag ville inte leva i två världar där jag inte kunde påverka någon av dem. Jag har rest i fem år för att försöka hitta mig själv igen. Hitta svaren och nyckeln till mig själv. Jag är långt ifrån klar men jag är på väg och jag känner att jag klarar av att leva igen. För att orka leva måste jag kämpa och göra rätt mot mig själv.

Nu har jag vaknat igen, hittat en liten styrka. En möjlighet att göra mig hel, att ställa allt tillrätta igen. Det här är historien om mitt liv och mitt sätt att inte längre krypa in i mitt skal utan kämpa mot det som är fel och orätt. Man kan inte hjälpa andra om man inte hjälper sig själv först. Därför måste jag börja med att bekämpa mina egna demoner innan jag kan hjälpa mina syskon. Genom att hjälpa mig själv så hjälper jag andra.

Det är klart att jag inte längre kan gråta, när man tänker på min bakgrund. Vem skulle vilja göra något de vet sen barnsben är fruktansvärt fel och dåligt. Hur ska jag kunna vara starkare än min mor när jag under hela min uppväxt fått veta att det är omöjligt och straffbart? Paradox.

Lösningen ligger i att gråta och visa känslor. Det är inte fel hur mycket min kropp och hjärna än säger det till mig. Det är läkande. Det sköljer bort det onda, renar såret från varet som legat där i flera år och bara gjort såret större och större. Mer och mer känsligt och infekterat.

Så gråt, det renar.

Hittar inte den riktiga utan bara en dålig cover. Lisa Ekdahl, Jag bara vet. http://www.youtube.com/watch?v=CAsynmg6Fvw

Read Full Post »

Parkerar bilen på gården och känner en underbar känsla i kroppen. Väldigt svår att förklara. Känslan på minner om när man är så där fruktansvärt trött och det riktigt värker i kroppen och man äntligen får lägga sig i sängen. Man känner sig så tillfreds och lycklig. Kändes lite som att sväva på moln. Min katt kommer vandrandes mot mig och jamar. Jag plockar upp honom och släpper in honom i farstun. Därefter hämtar jag min lilla vovve, plockar lite körsbär och går in. Funderar om Han är pga det underliga samtalet och studerar hundens reaktion när vi går in. Han springer som vanligt rakt in i lägenheten inget tecken alls på att någon är i lägenheten eller ens varit här. Då ser jag att min rittavla är flyttad. Den stod i köket INTE i hallen när jag for. ”Titta i sovrummet” stod det. ”Hmm, mystiken tätnar. Är han här ändå?” Går försiktigt till dörröppningen och tittar in i sovrummet. Vågar inte riktigt gå in eftersom jag sett för många skräckfilmer med clowner under sängen. Då noterar jag en lapp på sängen. ”Gå till köket” Så jag går till köket och funderar hur i hela friden jag ska hitta något här i denna röran. Så ser jag lappen på diskbänken. ”Gå till vardagsrummet.” Tassar iväg mot vardagsrummet fortfarande misstänksam på vad detta ska leda till. Ser lappen på en gång men tittar för säkerhetskull så ingen står och gömmer sig. ”Titta på keyboarden.” Tankarna snurrade runt. ”Va, tangentbordet? Det är ju i förrådet. Han vet väl inte vart det är?” Läste lappen en gång till och försökte erinra vart jag hade min keyboard. ”Ahh det enda rummet jag fortfarande inte gått in i.” Vrider på huvudet och börjar gå, ser på en gång att något ligger där men kan inte riktigt identifiera föremålet. (Kan tala om att jag blir ganska påverkad av massagen.)

Tre rosor och en lapp med texten: ”Tredje gången gillt! Tack för att du finns! ***”

Så ringer min mor mitt i allt och börja skälla på mig. Snacka om vatten som rinner av en gås. Allt jag hade i huvudet var rosorna och frasen ”tredje gången gillt”. Hon säger att jag kan vara med honom nu så ringer hon mig sen. ”Han är inte är”, säger jag och hoppas samtalet snart ska vara över. Går mot köket och pratar fortfarande med mor när Han plötsligt står framför mig. ”Han ÄR här”, utropar jag och håller på att tappa både telefonen, rosorna och talförmågan. Kommer inte ens ihåg om jag sa hejdå men samtalet avslutades snabbt. Jag stod bara och tittade på honom, länge…

Read Full Post »

Måste få berätta vad som hände igår. Tänker inte gå in något djupare på det utan tänkte lägga in ett citat. Detta är nog det finaste någon någonsin har skrivit till mig.

Du betyder väldigt mycket för mig just för att du är den personen som jag alltid viljat ha.
Under den tiden som du och jag har varit med varanndra har jag alltid känt mig lugn.
Visst, vi har haft en hel del diskussioner som har tuffa men behövliga
Men att ligga naken och bara hålla om dig innan du somnar i min famn är väldigt sensuellt för mig
Och att få ge dig den njutningen när jag maserar dig är ett sätt för mig att verkligen ge dig uppskattningen för det du ger mig
även fast du kanske inte vet om det du ger mig.
d.v.s. lugn, åtråhet emot dig, kärlek, omtanke.
Och det är det jag vill verkligen försöka formulera och säga till för att du kanske skall förstå lite mer hur jag tänker och tycker
Och jag hoppas att en dag kommer du lita på mig så mycket att du tar åt dig av detta.

Blev alldeles stum när jag läste detta. Visste inte vad jag skulle säga, satt bara och stirrade på datorskärmen och det blinkande strecket i chatten. Men detta skulle bara vara den första händelsen i raden av många.

Read Full Post »