Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘känslor’

Så många går ensamma i livet
Söker kärlek,
trygghet,
närhet.
Någon att prata med
Dela filmen på Netflix
Få känna sig uppskattad och sedd

Så många går ensamma i livet
Men många gånger,
avvisar personen istället
den kärlek som ges
Rädslan att bli lämnad, sårad
Sårbar
Känslorna växer och blir,
ohanterbara

Så många går ensamma i livet
Istället för att ge sig hän
drar personen sig undan
Gömmer sig,
både för sig själv och andra
Våndas över att behöva vara ensam
Men inte våga ge sig hän

Ge sig hän vad livet har att ge
Med eller utan andra människor
Att våga leva
Så många går ändå ensamma i livet.

Annonser

Read Full Post »

Jag har för första gången inför både mig själv och en annan person erkänt att jag faktiskt blivit våldtagen. Även om jag inte pratade om det, vad som hände och allt det där så erkände jag det i alla fall.
Var otroligt jobbigt men ändå en stor lättnad. Ingenting hände. Ingen som stod och pekade finger åt mig, skrattade eller gottade sig åt de snaskiga detaljerna. Bara ett ömt mottagande, en axel att gråta ut mot utan att skämmas över den hemska hemligheten.
Fick även många svar om mig själv och mitt beteende när det gäller sex.

Min största frustration just nu är att många associerar våldtäkt med någon vilt främmande människa som hoppar fram ur buskarna och våldsför sig på en.
Men det värsta är att de flesta våldtäkter sker bakom lykta dörrar i ”hemmets lugna vrå”. Detta skrivs det dock inte mycket om i tidningarna och det är som om samhället gemensamt valt att blunda för dessa hemskheter bara för att de sker i hemmet. Det är på något sätt mer okej och mindre hemskt än en våldtäkt ute på stan.
Jag skulle nog vilja säga att det är minst lika hemskt om inte värre kanske. Det som händer är ju att den du älskar och som du tror älskar dig helt plötsligt visar en annan sida. Plus det faktum att denna våldtäkt ofta sker upprepade antal gånger.
Ändå är den på något vis mer accepterad?

Jag försöker sortera mina tankar och minnen men får inte ihop det riktigt. En minnesbild jagar mig från grundskolan.
Jag är i skogen, tror det är ovanför skolan, någon/några drar i min byxslinning för att dra av mig byxorna. Det jobbiga är att jag inte ser deras ansikten och minnet är inte helt. Det är som en skadad skiva som upprepar sig själv och hoppar mellan de olika avsnitten utan direkta sammanhang.
Vad var det som hände? Varför låg jag där i skogen och de höll på som de gjorde?
Jag minns dock skammen av att bli avklädd under tvång. Hur de skrattade och fnissade. Att skolklockan ringde och de lämnade mig.
Hur kan jag minnas platsen så specifikt men inte vad som hände?

Jag sörjer dock över det som hänt mig. Över allt nytt jag får lära om mig själv. Jag får en bit av mig själv samtidigt som det känns som om jag förlorar en. Vem är jag egentligen?

Read Full Post »

Höst

Ännu en vacker höstdag är här. Himlen är klarblå med endast några få moln och luften är kylig och ren. Träden börjar förändras och förbereda sig inför vintern med vackra höstblad.
Denna vackra årstid, min favorit bara ropar på mig. Men inombords känner jag ingenting. Känner ingen glädje över de vackra höstfärgen men heller ingen sorg att sommaren är slut och vintern står för dörren. Bara en tom likgiltighet. Känner mig lite som ett spöke som svävar omkring och gör det jag ska göra. Några möten här, träna där och lite barnvakt på toppen. Det känns meningslöst men samtidigt inte, känns ingenting. Visst kan jag känna viss glädje och tacksamhet. Lika så viss sorg och trötthet men på det stora hela så är det som en grå sörja. Jag tycket det är så synd eftersom jag verkligen älskar hösten med allt vad det innebär men kan liksom inte komma åt känslan utan bara skrapa på ytan.
Känns som om jag går och väntar på någonting men jag vet inte vad. Beslut om daglig aktivitet? Vad som händer när min aktivitetsersättning går ut? Det är ju i alla fall ett år tills dess så detta borde inte vara något bekymmer men det ligger liks förbannat där och gnager i bakhuvudet.
Vad kommer att hända med mig? Vad ska jag bli ”när jag blir stor”? Vart tog mina livsdrömmar vägen? Vart är jag på väg?

Read Full Post »

Jag hatar verkligen politik och känner stor ångest inför valet idag. Hur ska lilla jag kunna påverka och veta vad min röst leder till, känns det som.
Jag är faktiskt inte nöjd med något parti och eftersom jag inte gillar att prata politik så ska jag heller inte gå in närmare på det.
Jag tycker dock det är skrämmande hur politiken kan drabba människor. Läste en sådan fruktansvärt hemskt inlägg för några dagar sen.
Tristessa pratar också mycket om detta om hur politiken drabbar oss. Jag själv blir bara så trött när jag tänker på allt eftersom jag själv också har drabbats flera gånger och är ständigt orolig över vad som ska hända.
Det jag tycker är svårast med nyvalet och allt det innebär att man vet inte om de faktiskt menar vad de säger. Jag läste en artikel i kommunals tidning om vad som lovats innan förra valet och vad som hänt dessa år. Det hela visade sig vara katastrofala följder i form av att folk fick sparken istället för att det skulle bli fler jobb som mo(r)deraterna lovat.
Ja jag skriver så för att visst fick säkert några det bättre med regeringsskiftet. Men de flesta jag pratat med har fått det sämre. Trots att de tillhörde den grupp som utlovades ett bättre liv med mer pengar.
Sen att inte tänka på alla sjuka som drabbats så hårt av detta. Jag förstår det med strängare regler och så men jag trodde det gällde för att få bort fuskare från försäkringskassan, de som egentligen inte hörde hemma där, inte de som faktiskt är sjuka.

Idag (21/9) vet jag att oron fortsätter, ovissheten är ännu större och oron för de runt omkring mig nu när de blå får fortsätta ha makten.
Hörde nyss på radion att det kan räcka med tusen röster till de blå så får de hel majoritet.

Read Full Post »

Jag känner mig så fruktansvärt arg att jag vill skrika. Jag vill slå sönder något, göra illa personen som gör mig så arg.
Istället skriver jag och skriver tyst inombords.

Varför är det alltid jag som ska ta reda på alla andras skit? Varför ler jag och nickar snällt medan andra kastar glåpord och saker på mig. När ska jag få nog? När ska jag äntligen säga ifrån? Ska jag låta bägaren rinna över och ta ut det på närmast kommande person?
Jag känner inombords att det räcker nu. Jag skriker inombords att det räcker nu!
Alla orätta handlingar mot mig har samlats i en hög. Både sånt som kommer direkt från någon och sådant som min hjärna skapat.

Jag var på ica idag efter en veckas karantän. Jag har varit så rädd att jag i det yttersta undvikit att ens vara i närheten ensam. I dag gick jag in med rak rygg, visst var jag rädd men ingen skulle se det i alla fall.
Jag plockade undan en massa skit ur ett skåp idag med hela min energi fokuserad på personen som orsakat skiten. Nu får det vara nog var det enda som kretsade i tanken och varje gång som jag stötte på saker som han lämnat blev jag allt argare.

Han ringde mig. Såg att jag fått sms där han skrev att det var väldigt viktigt att jag ringde honom. Sen var det även ett mms med snusk i som vanligt. Vilken konstig och vriden människa detta är, snurrade mina tankar. Jag ringde honom, han svarade nochalant och lätt spydigt att jag skulle ha kolla posten men nu var det försent för han hade redan varit där och hämtat den. Svin, as, groda! Skrek mina tankar, jag hatar dig jag hatar dig! Men jag sa inget. Jag kände bara hur vreden och frustationen steg inom mig samtidigt som maktlösheten svepte över mig. Vad skulle jag göra då? Jag kom ju överrens med honom om detta och att han skulle få ha sina saker hos mig tills juni. Men inte så här, svarade rösten i huvudet. Inte så här skitigt, inte så här mycket saker lämnade huller och buller. Lämnat åt mig att ta reda på och städa efter. Jag svarade därför med viss vasshet i rösten om det hade gått bra att komma till mig förra veckan. Förra veckan frågade han. Mmm svarade jag, gick det bra? Jag har haft så mycket att göra var den första ursäkten som kom. Jag slutade lyssna, det var ingen ide, en sådan människa får inte dåligt samvete. Han mår bara dåligt över sådant som rör honom själv. Han lovade att komma nästa vecka eller nåt sådant, för jag lyssnade inte så noga. Jag ifrågasatte varför han inte hjälpt mig med kattungarna. Något han lovat för över tre månader sen, de är leveransklara på fredag och två av kattungarna har fortfarande inte fått något hem. Jag ska ju låna kattlådan av dig i helgen vi kan trycka ned kattungen där, säger han leendes. Vad menar du, frågar jag. Ja men två katter i ett skott, svarar han. Jag blir kall inombords och sörjer över att han inte bryr sig mer. Kattungarna är mina barn och ingen ska tas bort, fattar du det, snäste jag tillbaka. Det skulle föreställa ett skämt men det var kanske inte så roligt sa han. Jag var tyst en stund och sen sa jag att han skulle kolla med sin flickväns kompis angående kattungen, sen avslutades samtalet.

Många gånger funderar jag över hur jag hamnat här med denna relation till honom. Hur mycket vi älskade varandra, eller jag älskade honom i alla fall och han bedyrade hela världen för mig. Alla dessa år som gått och han klänger sig fast som en igel, utnyttjar varje tillfälle han får att prata med mig eller få mig att göra tjänster åt honom. Det stående temat är pengar eller snyft historier när han är på fyllan. Hur kunde jag älska en sådan människa så högt? Hur kunde jag överhuvudtaget bli kär i honom från första början? Det är som att där mr X avslutade där tog han vid och fortsatte historien förutom misshandeln. Speciellt efteråt, förföljelsen, behövandet, utnyttjandet. Jag måste bryta mig loss från allt detta. Ändå finns han kvar i mitt liv. Varför tillåter jag detta? Varför är jag fortfarande beroende av honom?

Kanske borde jag kräva tillbaka nyckeln eller byta lås. Utesluta honom helt från mitt liv med det undantaget att han hämtar hans saker i juni sen klippa igen. Jag tror jag skulle må bättre av det. Ett orosmoln mindre att bry sig om. En mindre faktor som påverkar mitt liv.

Read Full Post »

Jag tror jag kommit underfund med nu hur min familj fungerar.
Så länge allt görs efter mina föräldrars eller min mors direktiv så fungerar allt hur bra som helst. Det är som ett osynligt stängsel man inte får gå utanför. Då rasar den vackra fasaden av hur underbara vi barn är, hur fin familj vi har och så vidare.
Det är med julen är ju faktiskt en ganska intressant period och prövotid för detta osynliga stängsel. Säg vilken familj det inte är det i, i och för sig men vi låter tanketråden gå vidare.
Min mor har alltid varit väldigt för att vi barn ska göra vad vi vill men traditionerna är också väldigt viktiga. Jag har alltid fått höra hur bra vår familj är just på detta med att kunna flexa på julafton. Det vill säga att man väljer själv när man firar själva jul. Den förekommer inte bara på julafton utan kan lika gärna vara dagen före eller dagen efter.
Jag har endast firat ju hemifrån en enda gång och jag kommer inte ihåg hur familjesituationen såg ut då. Men jag minns att min dåvarande pojkvän inte alls var förtjust i mina föräldrar och jag var revolterande så det var nog aldrig riktigt någon diskussion om att jag inte firade jul med mina föräldrar.
Så kommer den dagen då jag försonats med föräldrarna men samtidigt vill ha mitt eget liv. Det vill säga jag har blivit vuxen. Då uppstår en livlig diskussion och helt plötsligt är det min mor som beter sig som om hon vore ett litet barn. Jag förstår samtidigt varför hon beter sig som hon gör eftersom hennes liv kretsar mycket runt oss barn och hennes vilja.
Det som händer är att om någon sticker ut, som jag då i det här fallet, vänder hon på klacken. Helt plötsligt är man inte alls fri att göra som man vill, den öppenhet som tidigare rådigt angående julfirandet gäller inte längre. Resten av familjen vänds emot en och ifrågasätter varför man inte vill vara med dem. Tycker jag inte om dem längre?
Jag förstår även deras reaktion eftersom de är helt inne i svängen så blir det ju jag som är boven och förstör det heliga julfirandet.
När detta inte fungerade så bestämde sig min mor nu för att julen skulle inte längre firas i stugan utan hemma istället. Med det vill hon ha sagt att julen är förstörd och det är jag som har förstört den. Hon gör sig själv till martyr och vi ska må dåligt över att hon inte får som hon vill.

Det kan låta grymt. Hur kan jag vara så egoistisk och inte tänka på min mor och vad hon vill? Det är ju jul och den infaller ju bara en gång om året. Det borde man ju kunna undvara en gång om året att inte bara tänka på sig själv.
Jo för så här är, inte bara varje jul utan varje dag, om varenda liten sak. Det är inte julen det handlar om, det är inte ens mig det handlar om. Utan att hennes sätt är det enda sättet.

Jag vill och tänker fira jul med min egna familj. I lugn och ro utan krav eller måsten. För att jag vill det och ingen annan.

Det är ju du själv som styr ditt liv och ska leva med dig själv i alla dessa år. Glöm inte bort det gott folk!

Vad handlar julen om då? Handlar den inte om att man ska ta hand om varandra och älska varandra? Vart försvann det mitt i alla julklappar, julbaket och stressen över allt annat som ska fixas?

Read Full Post »

Så sitter jag nu här och känner mig helt plötsligt jätte ensam. Efter ett samtal med min pojkvän känns det lite bättre och jag kom framtill att det är nog bra ändå att jag känner som jag gör.
Det är ju ändå ett friskhetstecken. Ett tecken på att jag håller på att gå vidare med mitt liv. För nu bryr jag mig igen det är därför jag känner mig ensam. Efter år av isolering vill jag nu ut och träffa folk, jag vill ha människor runt omkring mig och jag vill dela mitt liv.

Read Full Post »

Older Posts »