Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hjälp’

Mina tankar går till Tristessa idag och jag hoppas hon mår bra trots allt hon kämpar mot och för.
Jag har egentligen inget speciellt att skriva om men känner att jag måste få ventilera lite grann.
Har den senaste tiden känt mig så trött och lite deppig. Har fått förslag från olika håll men inget som har hjälpt så där mirakulöst. Vet inte om det kanske är förkylning på gång eller om det kan vara för att det har hänt så mycket på sistone.
Nu har jag äntligen fått beslutet om daglig verksamhet i alla fall. Tror jag, för handläggaren var väldigt kryptisk på telefonen men i papperna står det ”bifalles” och tydligen ska det betyda grönt ljus. Så nu återstår fortsatt väntan i detta byråkratiska maskineri. Beslutet ska komma fram till nästa instans som ska ta beslut om när och hur de ska träffa mig för att göra en vidare bedömning som skickas vidare osv.
Som sagt det där med byråkrati är inte att leka med. Det är bara att sitta lugnt och stilla medan deras kvarnar sakta maler på.

Jag har liksom tappat energin till att överhuvudtaget engagera mig i vad som sker. Försöker fokusera på att kliva upp på morgonen, äta frukost, äta lunch, äta middag och sedan gå och lägga mig. Sen tillkommer det duscha, gå på möten och lite annat smått och gått däremellan men det har inte så stor betydelse det liksom kommer ändå som vågorna mot en strand, om och om igen utan att jag behöver direkt göra något.

Har någon något bra tips för att bryta denna tristess och deppighet så kom gärna med förslag för mina har tagit slut för längesedan.

Annonser

Read Full Post »

Jag hatar verkligen politik och känner stor ångest inför valet idag. Hur ska lilla jag kunna påverka och veta vad min röst leder till, känns det som.
Jag är faktiskt inte nöjd med något parti och eftersom jag inte gillar att prata politik så ska jag heller inte gå in närmare på det.
Jag tycker dock det är skrämmande hur politiken kan drabba människor. Läste en sådan fruktansvärt hemskt inlägg för några dagar sen.
Tristessa pratar också mycket om detta om hur politiken drabbar oss. Jag själv blir bara så trött när jag tänker på allt eftersom jag själv också har drabbats flera gånger och är ständigt orolig över vad som ska hända.
Det jag tycker är svårast med nyvalet och allt det innebär att man vet inte om de faktiskt menar vad de säger. Jag läste en artikel i kommunals tidning om vad som lovats innan förra valet och vad som hänt dessa år. Det hela visade sig vara katastrofala följder i form av att folk fick sparken istället för att det skulle bli fler jobb som mo(r)deraterna lovat.
Ja jag skriver så för att visst fick säkert några det bättre med regeringsskiftet. Men de flesta jag pratat med har fått det sämre. Trots att de tillhörde den grupp som utlovades ett bättre liv med mer pengar.
Sen att inte tänka på alla sjuka som drabbats så hårt av detta. Jag förstår det med strängare regler och så men jag trodde det gällde för att få bort fuskare från försäkringskassan, de som egentligen inte hörde hemma där, inte de som faktiskt är sjuka.

Idag (21/9) vet jag att oron fortsätter, ovissheten är ännu större och oron för de runt omkring mig nu när de blå får fortsätta ha makten.
Hörde nyss på radion att det kan räcka med tusen röster till de blå så får de hel majoritet.

Read Full Post »

Jo jag har kommit framåt och jag har tänkt mycket på bloggen men har inte känt riktigt tiden eller orken.

Kort uppföljning är att jag fick terapin EMDR och det var inga tvivel på att jag jag hade posttraumatiskstress. Jag fick till och med en mer specifik diagnos: komplex posttraumatiskstress. Terapin har dock inte riktigt på börjats men en session har vi haft och det väldigt omtumlande. Får skriva mer om det någon annan dag.

Nästa sak som är nytt är att jag nu insett på allvar att jag behöver hjälp här hemma och jag ska söka någon som heter bostöd. Så här lyder mitt brev till min arbetsterapeut som ska hjälpa mig med ansökan:

Hej!
Jag skulle ju filura lite innan vi träffas på xxx så jag skriver ned allt i ett mejl så vet jag vart filurandet finns 🙂

Så vad har jag tänkt på då? För det första så tycker jag det är konstigt att jag kan plädera för min sak och ändå ha kvar problemet. När det gäller skam biten så finns den fortfarande där men den är mer accepterad och även om jag har svårt att acceptera själva situationen så kan jag tillåta och acceptera att den finns. För övrigt så kommer jag nog aldrig riktigt acceptera att/när jag behöver hjälp även om jag ber om det men jag kan se över och acceptera att jag inte accepterar 😉

Så hur beskriver jag mitt problem? Jag kan inte mer än säga att det verkar som om jag inte vet hur man gör. Det känns lite grann som när jag fick lära mig en morgonrutin. Hur mycket jag än kämpade och försökte så lyckades jag aldrig riktigt. Ibland gick frukosten bra men då missade jag hygienen eller att klä på mig omsorgsfullt och vise versa. Men när Johan bodde hos mig i en vecka visade han hur morgonen kan se ut och han hjälpte mig att själv försöka komma på hur jag ville att min morgon skulle se ut. Nu kan jag verkligen inte säga att jag är proffs som sköter mig fläckfritt på mornarna. *ler* Tvärtom, jag slarvar fortfarande mycket men en sak lyckas jag med nästan varje dag och det är att jag får i mig frukost. Det övriga som jag har lärt mig och ibland eller rätt ofta får till, det är en bonus för mig just nu.
Detsamma gäller städningen. Jag har kämpat och kämpat utan resultat. Det känns som om jag inte gör något annat än att städa och ändå så blir det aldrig rent.
Det känns hemskt att inse sina brister och ännu värre att berätta dem för någon annan men i det här fallet så känns det nödvändigt.

Enda gångerna som det dammsugas är när något av tex glas har gått sönder eller jag byter i kattlådan. Men då blir det bara runt detta eller bara i det rummet. Dvs ungefär en gång i månaden när jag byter kattsanden om jag kommer ihåg det inom den tidsintervallen.
Skura golvet har jag aldrig gjort sen jag flyttade hit. Där jag bodde förut blev det skurat två eller tre gånger varav två av dem var av min familj som försökte hjälpa mig och den tredje var för att katten hade rivit ned cola över hela köksgolvet så jag var tvungen att skura.
I och för sig så låg jag på knä ganska många gånger i kattrummet när jag födde upp kattungarna och skurade golvet med klorin. Så det är ju konstigt att sådan städning klarar jag av likadant med kattlådan att byta kattsanden. Nu när jag skaffat fiskar så kollar jag till dem varje dag och ”städar bort” lövrester eller annat. Men mig själv liksom infinner sig aldrig.

Toaletterna blev skurade när jag flyttade in. Jag har tänkt många gånger att jag ska/måste skura dem men när jag har gjort mina behov har jag redan glömt bort det för att åter bli påmind om det nästa gång jag går på toaletten.

Disken har tack och lov förbättras eftersom här finns diskmaskin och jag är uppvuxen med en hård rutin att när man ätit ska disken in i maskinen. Problemet kommer när diskmaskinen är ren. Då hopas disken på diskbänken som en ständig påminnelse att plocka ur diskmaskinen men ändå så verkar det inte klicka förrän någon säger till mig eller jag har slut på rent i skåpen. Försökte i förra lägenheten då bara ha det nödvändigaste porslinet och besticken men det fungerade ytterst dåligt.

Tvätten fungerade utmärkt när jag flyttade in men höll bara i sig i någon vecka så nu är rentvätten i källaren och smutstvätten uppe på övervåningen. Samma sak händer här som med disken. Men många gånger fuskar jag skämmigt nog och använder hellre smutsiga kläder. För att dölja detta så försöker jag i största mån alltid desperat hitta det finaste och renaste när jag ska gå på möten. Men ibland så orkar jag inte eller så finns det helt enkelt inget rent. När jag bodde i Ulvberg så hjälpte mina grannar mig ibland och mamma lånade ofta ut in tvättmaskin när det krisade. Då sa hon helt enkelt åt mig: Gå ner och tvätta!

Det sista är egentligen inget man normalt tänker på men för mig fallerar det totalt och det är undan plockning. När man har köpt hem något från affären, kläder, pant. Ja, denna punkt är svår att beskriva men jag tror det har att göra med min fokusering och koncentration. Jag är insatt i att göra något och bär med mig detta, under vägen kommer jag på något annat jag skulle behöva göra och bestämmer mig för att göra det istället medan jag kommer ihåg det, lägger ned det jag har i händerna och strosar iväg för att återigen eventuellt göra samma sak. När jag sedan ska återgå till det jag höll på med så minns jag kanske inte det eller så vet jag inte vart sakerna jag behöver ligger någonstans för de ligger inte längre på sin plats eftersom de bar jag ju på när jag blev avbruten. Jag ska även tala om att detta blir bättre och bättre för förut så blev inget gjort pga detta. Men nu så kan jag säga tex om Johan kommer på besök eller han vill prata med mig, att jag ska göra klart det jag för ögonblicket gör.

Kort och gott kan jag beskriva mitt problem så här: När det är fint på ett ställe som jag lyckats städa tex köksbänken. Så fallerar det när jag ska börja städa på nästa ställe.
Trots hjälp och många storröjningar så klara jag inte av att upprätthålla städningen.
Därför har jag också bestämt att har jag satt mig i skiten får jag själv ta mig därifrån= ingen storröjning
För jag klarar ju ändå inte av att upprätthålla den.
Varför vet jag inte och detta är otroligt frustrerande eftersom jag vill verkligen göra något åt det men kan inte. Det låter så enkelt när man pratar om det och när mina nära och kära tjatar på mig och talar om för mig hur jag ska göra men ändå så ser det ut som det gör. Så det är ju inte så konstigt om man känner sig misslyckad och skäms. För det är ju så enkelt, eller?

Kramar xxx

Så så ser mitt liv ut just nu. Tackar så mycket för att ljuset äntligen har kommit tillbaka för jag börjar få mycket mer energi. Tillsammans med ljuset och allt som händer runt omkring mig så känns det som ett jättekliv framåt!

Read Full Post »

Jag känner att jag måste avveckla mitt beteende att hela tiden följa människor. Istället måste jag utveckla min egen vilja och omdöme för saker och ting.
Jag är så otroligt trött och ledsen. Igår var första gången på väldigt länge som jag hade en självmordstanke igen. Okej jag vet, grammatiken blev helt fel där men det får gå ändå.
I vilket fall som helst så verkar jag helt nedbruten. Jag förstår verkligen inte varför jag inte tar hand om mig själv. Min pojkvän påpekar ständigt att jag inte tar det på allvar men när mina tankar börjar vandra åt det mörkare hållet så tar jag det på största allvar. Då om någon gång vet jag verkligen att något är fruktansvärt fel och att så ska man inte behöva må. Det är tråkigt dock att det ska behöva gå så långt innan jag ser det. Eller snarare sagt innan jag verkligen hörsammar tecknen på att jag mår dåligt av det jag håller på med.
Så vad håller jag på med då? Till att börja med så slarvar jag åter igen med både mat och medicinen. Jag tar medicinen men tiderna blir oftast helt förskjutna. Disken hopar sig i högar och skulle jag inte ha min snälla pojkvän så vette gudarna hur det skulle sett ut här då. Tvätten existerar inte ens. Alla kläder ligger huller om buller över hela lägenheten, på golvet eller på möbler. Hygienen missköts också totalt.
Nu är det väl egentligen fel att säga att det är det som jag håller på med utan det jag räknat upp ovan är resultatet av mitt dåliga mående.
Så jag försöker igen. Vad håller jag på med?
Jag gör allt annat, för alla andra, än någonting som har med mig att göra överhuvudtaget. Sen har vi stress, stress och återigen stress. Även om en människa utifrån skulle säga att jag lever ett lugnt liv så upplever jag det själv som att jag aldrig får en lugn stund för mig själv.
När jag inte fick igång snöslungan för någon dag sedan så bröt jag totalt ihop och öste ur mig allt på min pojkvän. Jag grät och var helt förtvivlad. Jag kände mig totalt misslyckad helt enkelt. Här hade jag ett ansvar att sköta snöröjningen och jag klarade inte ens av att få igång snöslungan.
Detta beteende vill jag förändra. Jag vill istället få mer tid till mig själv och kunna samt klara av att fokusera på mig själv. Hur jag ska lösa den gåtan har jag dock inte riktigt listat ut ännu.
Det är nämligen så här att jag är vaktmästare åt mina föräldrar för de äger ett litet hyreshus för fyra familjer. Men detta är för tungt för mig och jag har sagt till flera gånger ända sen jag flyttade hit att det inte fungerar. Först bad jag om hjälp för att få det att fungera men det fick jag inte. Sen sa jag helt enkelt upp mig och förklarade att de inte hjälpt mig och nu orkade jag inte längre. De svarade med att jag förstorade upp allting och att det inte alls var något tungt eller ansvarsfullt arbete. Det fungerade bra nån vecka och sen var karusellen igång igen. Detta har nu pågått sen juni, det är alltså över ett halvår, utan förbättring.
Jag känner att jag svikit mig själv och alla i min omgivning, försäkringskassan, pojkvännen, familjen, grannarna, sjukvården och minerva. Alla av olika anledningar men ändå ett misslyckande.
Störst av allt känner jag att jag svikit mitt tillfrisknande genom att ägna mig åt sånt som gör mig sjuk istället. Men hur jag ska bryta allt detta vet jag inte riktigt.
Har funderat på olika varianter: avsäga mig rollen som vaktmästare, flytta härifrån, bita ihop och försöka ändå eller hoppas på att någon annan lösning ska dyka upp. Eftersom två av dessa alternativ är i stort sett helt uteslutna så återstår bara flyttning eller att någon mirakulös lösning ska uppenbara sig. Jag vill verkligen inte flytta så jag har väl mer eller mindre blundat för problemet och hoppats på sista alternativet. Nu brukar det ju inte dyka upp lösningar så där på beställning och hitintills har det ju heller inte gjort det så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Min största önskan är att allt bara ska lösa sig. Att jag slipper ansvaret som vaktmästare utan komplikationer och att jag ska kunna bo kvar här i frid och fröjd.
Jag har sagt av mig praktik för att jag skulle kunna återhämta mig och fokusera på bara mig själv, där ligger det största missnöjet med mig själv att jag inte gjort det. Istället trasslade jag in mig i detta som ledde till en total uttömning av energi så jag till och med backar i min utveckling. Detta är för mig en stor sorg.
Detta måste verkligen förändras! Men hur?

Read Full Post »

Ibland blir jag så rädd. Jag vet att jag har PSTD vilket orsakar mina koncentrationssvårigheter och minnesproblem. Men när jag märker att minnet och koncentrationen blir sämre och sämre så blir jag livrädd. Jag blir helt blockerad och allt jag kan tänka på är: ”Hur ska min framtid se ut, hur är minnet då?”, ”Har jag fått alzheimers som bara är dold av PSTD:n?”
Jag har väldigt svårt att då förstå att jag är väldigt stressad för stunden eller känner mig trängd/tvingad. Jag kan heller inte tänka bakåt och se att jag haft sådana återkommande perioder av ”glömska” som sedan blivit bättre igen.
Något i mig tvivlar hela tiden och är livrädd för att jag ska bli fast i mitt ingenmansland. Där jag tappat tidsbegreppet, minnet och ibland till och med vem jag är.
Många människor är ju livrädd för att drabbas av demens. De ser antingen sina egna föräldrar eller kanske närstående som ”försvinner in i dimman” och de blir livrädda för det är okänt.
Kanske har jag blivit en sån? Jag har jobbat mycket inom äldreomsorgen och lärt mig acceptera demensen. Det är ju deras värld och man kan inte göra något åt det. De flesta människorna är rädd för att vara en belastning om de blir dementa och få dåligt samvete när de väl sitter där och är dement. Men det finns faktiskt många som mår riktigt bra i sin demens, som inte ens märker av det.
Jag jobbade med en tant en gång som ständigt sa hur hemskt det var med kvinnan nere på ettan som var dement, vilket jobbigt liv hon måste ha. Hon sa även hur skönt hon tyckte det var att hon iallafall fortfarande var kry och inte höll på att yra i nattmössan som kvinnan där nere.
Det halv roliga i denna historia är att hon var en av de mest dementa på den avdelningen men hon visste inte ens om det. Hon fick leva lyckligt ovetandes och känna sig frisk och nöjd.

Jag har dock tyvärr två värre historier som inte alls är så roliga. Den ena handlar om en tant som var vaken tre dygn och sov i tre dygn. Hela hennes liv hade liksom fastnat i den cykeln. När hon började vakna så mådde hon jättebra. Pratade på och var väldigt social nästan lite för uppåt. Men när det gått ungefär hälften av hennes vakenhet så gick kurvan kraftigt nedåt. Hennes ena barn var försvunnet och hon sprang och letade henne överallt. Hon trodde att hennes man som var borta hade skjutit skallen av sig. Till sist så orkade hon inte mer och då somnade hon om än oroligt men till slut efter ungefär ett halvt dygn så sov hon helt tills det var dags att börja om på cykeln igen. Henne led jag verkligen med eftersom jag såg hur hon gång på gång mådde så fruktansvärt dåligt. Gång på gång upprepades samma historia och det fanns inget varken vi personal eller hon kunde göra åt det här. Det är något jag vill kalla en verkligen dålig och hemsk demens där man fastnar i ett så fruktansvärt tråkigt minne som spolas upp om och om igen.

Min sista historia är något som jag förstår skrämmer många människor och det är nog från den här iakttagelsen som människor blir rädda för demens.
När jag började jobba inom äldreomsorgen hamnade jag på en jättebra avdelning med både trevlig personal och trevliga boende. En del dementa och andra var helt klara. Jag fick väldigt bra kontakt med en av de boende på avdelningen och det är honom jag vill berätta om.
Den här mannen var en tvättäckta gentleman och klarade sig i stort sett helt själv där på boende. Förr fanns det något som kallades för servicehus där man bodde som i vanliga lägenheter men med personal bara utanför dörren. Kanske lite som dagens plusboende fast med vården närmare. Han hade bott på detta ställe innan det övergick till att bli ett äldreboende det vill säga flera år. Anledning till att han bodde här överhuvudtaget var att han hade diabetes och lite problem att gå. Jag jobbade under sommaren och allt var frid och fröjd. När jag dock kom tillbaka för att jobba extra några månader senare så var han förändrad. Han var vresig och misstänksam. Något som han aldrig varit förut. Nu pratar vi inte om vanlig vresighet utan han kunde bli riktigt förbannad över småsaker. Sakta såg jag honom förändras från den trevlige mannen jag träffade i somras till någon jag inte alls kände igen längre. Han klagade över att saker försvann, någon hade stulit dem från honom. Mattiderna kom han inte alls ihåg utan kom tillbaka fem, tio minuter efter han ätit och frågade om det inte blev mat snart för han var hungrig och han hade ju väntat hela dagen på att få äta. Han blev argsint mot de andra boende när de var långsamma och upprepande. En av hans vänner som han skaffat sig under tiden han bott där blev han rejält ovän med och de gick knappt att ha i samma rum längre och när de var tillsammans så hittade de på en massa konspirationer som var mot dem. Han kunde inte längre sova om nätterna för han visste inte om det var natt eller dag. Det hjälpte inte att visa honom om det var mörkt eller ljust ute.
Jag levde som i förnekelse att denne trevliga man som jag tyckte så mycket om hade förändrats så totalt. Men en natt fick jag ett bryskt uppvaknade och var verkligen tvungen att inse vad som hade hänt.
Jag gick i vanlig ordning runt på avdelningarna för att kolla att allt var okej men när jag kom till han dörr så fick jag en konstig känsla av att något var fel. VI brukar normalt inte gå in till honom på nätterna men den här natten så fick jag just denna känsla. Jag tog nyckelknippan och började leta efter rätt nyckel. Då hör jag att något rör sig där inne och det låter som om någon flyttar möblerna. Jag var helt övertygad om att han hade ramlat eller liknade och att han försökte påkalla hjälp. Jag satte nyckeln i dörren och då kom ytterligare en känsla över mig att jag borde nog stå bakom dörren. Jag vet än i dag inte vad det var som sa åt mig att bete mig så men troligen så räddade det mig från diverse skador. När jag öppnat dörren så pass att jag skulle till att sticka in huvudet så kom en käpp farandes som att hugga den som kom in. Han hade satt på broddarna på den och för er som inte vet hur de ser ut så kan jag förklara kort att det är som en vass ispigg längst ned på käppen. Det var denna han försökte hugga med. Jag blev alldeles förskräckt och tänkte att nu måste det verkligen ha hänt något allvarligt. Jag öppnade hela dörren och där satt han på sin rullator i full stridsmundering. Han hade kuddar och käppar och jag vet inte allt. Han skrek åt mig att jag inte skulle komma här och bryta mig in. Jag försökte förklara att det var jag. Flickan han lärt känna så väl förra sommaren men han kände inte längre igen mig. Jag var en inbrottstjuv i hans ögon, en inkräktare och spion. Jag blev verkligen ledsen men insåg samtidigt allvaret i denna situation. Jag kallade på hjälp men inte förrän flera timmar senare hade vi lyckats lugna honom att det inte var någon fara och att vi bara var där för att sköta om honom och se till att han mådde bra. Kryckan försvann illa kvickt och alla andra vassa föremål på hans rum. Det här var en hemsk period både för oss och för honom. Mest för honom naturligtvis eftersom han inte förstod vad som föregicks. En dag kunde han vara helt klar och en annan helt borta. De dagar då han var halvklar var värst eftersom han blev plågsamt medveten om vad som hände med honom. Han höll på att försvinna som han själv sa. Flera dagar kunde försvinna för honom och detta plågade honom fruktansvärt.
Detta pågick i ungefär ett år sedan ”försvann” han för gott om man ska prata i hans egna termer. Han hade nu nåt slutstadiet, enligt mig, i demensen. Han blev lyckligt ovetandes igen.

Den här historien har hjälpt mig otroligt mycket i mitt liv. När jag började märka att minnet blev sämre och även dagar försvann för mig så kunde jag i alla fall känna en liten tröst. Det skulle snart vara över. Jag skulle också snart få vara lyckligt ovetandes om mitt tillstånd. Min rädsla var dock att jag skulle hamna i en sån där cykel och må dåligt hela tiden.
Men här sitter jag nu nästan fem år senare och jag lever fortfarande, är fortfarande pinsamt medveten om mitt dåliga minne. Dagar försvinner fortfarande men jag mår i alla fall bra. Mina tankar gick ofta till dem där på äldreboendet när jag tvingades sluta arbeta. Men de hjälpte mig genom att jag fick hopp om att man kan leva bra även om man inte minns.
Många säger att de aldrig vill bli dementa. Jag säger att det märker du inte så ta vara på livet så länge du minns.
Lev nu för det spelar egentligen ingen roll om du minns eller inte. Huvudsaken du mår bra och trivs i det liv du lever.

Read Full Post »

Det finns nog inget mera irriterande än när man känner ångesten komma krypande. Man känner igen den där obehags känslan i kroppen och bröstet, sprider sig sakta till varenda liten vrå av kroppen. Ingenting kan man göra. Bara sitta där och ta emot. Låta ångesten skölja över en som en otäck tät dimma som man knappt kan andas i. Kroppen spänner sig i sektioner som för att göra sig redo för den flykt eller slagsmål som aldrig kommer. Andningen blir ytligare, alla sinnen skärps. Varje ljud eller rörelse kan avslöja vad som komma skall men det händer inget. Klockan tickar allt högre men övrigt är rummet exakt detsamma som för fem minuter sen. Det är bara jag som är annorlunda. Min kropp som tror att en fiende är här som jag måste slåss eller fly i från. Inget händer. Trycket i bröstet släpper inte utan jag är plågsamt medveten om klockans tickande och hur mina vader är redo för flykt.
Varje ljud blir till en plåga. Tv boxens adapter som surrar, klockans höga tickande, bilarna som kör förbi långt där nere på E4:an, vinden, kylan biter i mitt skinn, munnen är torr, hjärtat som klämtar i den spända bröstkorgen och tankarna som surrar i huvudet: vad är det som pågår, kan kroppen lugna ner sig, stanna världen, varför går det aldrig över, kan ingen hjälpa mig.

Nej det finns ingen hjälpa att få. Allt är i ditt huvud lilla vän. Försök att slappna av och tänka annorlunda så blir allt bra ska du se.
Hur många gånger har man inte hört de replikerna? Det är ju lättare sagt än gjort. Tror de inte att man skulle göra det om man kunde? Är man dessutom mitt i en ångestattack så är det ännu svårare.
Jag antar att det är väldigt svårt att förstå när man inte varit där själv.

Jag fick en panik attack för någon dag sen hos min pojkvän och han blev helt handlingsförlamad. Eftersom jag visste detta skulle inträffa fick jag göra mitt yttersta att hålla mig vid medvetande och försöka ge honom instruktioner hur han kunde hjälpa mig bryta den. Det var inte enkelt. Han verkade inte ens förstå att jag inte kunde sitta upp själv.
Kändes som att jag föll i ett djupt mörker som höll mig fast och hindrade mig från att röra mig. Hela min kropp blev till bly.
Allt min kropp klarade av var att andas in och ut i snabb ytlig takt. Fick rysliga stickningar i händer och fötter. Kändes som om någon försökte sticka in grillspett eller nåt i fötterna. Under hela tiden var jag som helt förlamad utan några som helst muskler som kunde hålla upp mig. Jag föll handlöst ner i mörker, djupare och djupare. Jag slutade bry mig och tillät mörkret att sluka mig samtidigt som jag visste att om jag skulle klara mig ur det här så var jag tvungen att stanna kvar och berätta för min kille vad han måste göra.
Men mörkret var underbart och hade det inte varit för smärtan i bröstet så hade det fått slukat mig hel. I mörkret fanns inga bekymmer. Där var det mörkt, tyst och stilla. Det vaggade mig i sin famn så som att det ville trösta mig istället för att få mig att förgås.
Det är förrädiskt mörkret för att man vill så gärna stanna där men då är livet slut. Det lurar en att känna sig trygg för att kunna övertala en att stanna kvar. Så många gånger jag velat stanna där men snabbt ryckts tillbaka till den grymma och hårda verkligheten. Man kan inte bara ge upp men ibland undrar jag. Varför inte?
När det gång på gång kalla på en. Varför inte stanna där? Varför inte låta mörkret ta överhanden? Varför inte bara få lägga sig ned och vila?

Read Full Post »

Jag har iallfall insett nu att de flesta killar faktiskt är ute efter sex. Jag är ledsen att säga det men så är min verklighet. Fick ett mycket klart bevis igår när jag var med min så kallade vän. Jag känner mig faktiskt mycket besviken eftersom jag väldigt gärna vill vara vän med den här personen. Tyvärr så slutar alltid våra möten med att han gör ett drag mot mig, mer eller mindre diskret.
Det som hände igår var inte diskret.
Kanske till en början då jag faktiskt inte märkte någon utan trodde att vi faktiskt bara låg och myste framför tv:n som man gör med vem som helst. Iallafall jag. Kanske det är jag som är en ovanligt fysisk person men jag tycker inte det är något fel med att man sitter eller ligger väldigt nära varandra, håller händer, kramas eller masserar varandra utan att det betyder att man ska hoppa i säng med den personen. Wow vad jag skulle ha många sängkamrater i så fall. Även med min egen släkt och familj.
Jag är uppväxt att man får ta i varandra utan att det har någon sexuell innebörd. Detta trodde jag ju också de som känner mig förstår och det har inte direkt varit några problem med det.

Nu verkar det dock vara så att jag är väldigt svår lärd jsut när det gäller den här personen. Jag tycker väldigt mycket om honom eller njae det gör jag inte men jag tycker väldigt mycket om att vara med honom. Tyvärr så lär jag mig aldrig att enda anledningen att han är snäll mot mig är för att han tror jag ska släppa till. Trodde verkligen eller ville verkligen tro att det hade gått över eftersom han är väldigt kär i en annan person och enligt mig så är man inte intresserad av någon annan då.
Så var inte fallet. Det hela slutade att jag låg nedtryckt i soffan med honom juckandes ovan på mig. Ganska patetiskt faktiskt och av och till hade jag svårt att hålla mig för skratt. Jag såg det hela på ett mycket nyktrare sätt nämligen helt opåverkad. Visst blir man upphetsad när personen vet exakt vart på kroppen han ska ta för att få mig dit han vill men man blir inte upphetsad av personen. Vilket gjorde att jag bara tyckte det var roligt och patetiskt eftersom jag inte vara deltagande. Jag observerade varje steg han gjorde och visste exakt vad nästa skulle bli för något. När jag hörde hur tungt och ansträngt han andades så fick jag nog.
Jag hade inte velat vara så hård emot honom men annars skulle han inte låtit mig vara. Under denna tid så talade jag om för honom att det blev inget av oavsett hur mycket han försökte därför så tog jag i lite extra med sådant jag visste skulle såra honom när han faktiskt inte la av.
Jag sa rakt upp och ned att han faktiskt äcklade mig eftersom han i flera dagar gnällt över hur kär han var i en viss person men inte kunde göra något åt saken. Jag frågade honom om han inte såg det jag såg. Jag sa: ”Om man är fruktansvärt kär i någon då vill man inte vara med någon annan och ännu mindre ligga med någon annan. Så om du verkligen älskar henne så skulle du inte hålla på så här med mig.” Jag såg på en gång att det tog precis där jag ville. Det smärtade mig men samtidigt så kände jag att så här är det faktiskt och det är mina ideal.
Eftersom jag själv dessutom har pojkvän så blev bilden bara ännu tydligare för mig och jag kunde verkligen inte förstå hur han kunde försöka få mig i säng om han verkligen älskade en annan.

Jag tvivlade på min kille vilket jag i efterhand faktiskt tar tillbaka och ångrar. Det är väldigt sällan jag ångrar något så detta är väldigt unikt.
När jag pratade med honom igår på telefon så hörde han på en gång att något var fel och vill reda ut det genast. Han cyklade hem till mig sent på kvällen i regnet. Om inte det betyder något så vet jag inte längre vad som faktiskt gör det. Tog till och med ut min besvikelse från kompisbesöket på honom men han lät mig ändå hållas och han bedyrade att han tyckte om mig.
Jag såg hur jag förstorade allt och var förblindad av mina egna problem för att se att andra faktiskt också kan ha dem.
Det vill inte säga att allt är bra men det hjälpte mig kasta ett annat ljus över hela situationen.

Read Full Post »