Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘gråt’

Jag har för första gången inför både mig själv och en annan person erkänt att jag faktiskt blivit våldtagen. Även om jag inte pratade om det, vad som hände och allt det där så erkände jag det i alla fall.
Var otroligt jobbigt men ändå en stor lättnad. Ingenting hände. Ingen som stod och pekade finger åt mig, skrattade eller gottade sig åt de snaskiga detaljerna. Bara ett ömt mottagande, en axel att gråta ut mot utan att skämmas över den hemska hemligheten.
Fick även många svar om mig själv och mitt beteende när det gäller sex.

Min största frustration just nu är att många associerar våldtäkt med någon vilt främmande människa som hoppar fram ur buskarna och våldsför sig på en.
Men det värsta är att de flesta våldtäkter sker bakom lykta dörrar i ”hemmets lugna vrå”. Detta skrivs det dock inte mycket om i tidningarna och det är som om samhället gemensamt valt att blunda för dessa hemskheter bara för att de sker i hemmet. Det är på något sätt mer okej och mindre hemskt än en våldtäkt ute på stan.
Jag skulle nog vilja säga att det är minst lika hemskt om inte värre kanske. Det som händer är ju att den du älskar och som du tror älskar dig helt plötsligt visar en annan sida. Plus det faktum att denna våldtäkt ofta sker upprepade antal gånger.
Ändå är den på något vis mer accepterad?

Jag försöker sortera mina tankar och minnen men får inte ihop det riktigt. En minnesbild jagar mig från grundskolan.
Jag är i skogen, tror det är ovanför skolan, någon/några drar i min byxslinning för att dra av mig byxorna. Det jobbiga är att jag inte ser deras ansikten och minnet är inte helt. Det är som en skadad skiva som upprepar sig själv och hoppar mellan de olika avsnitten utan direkta sammanhang.
Vad var det som hände? Varför låg jag där i skogen och de höll på som de gjorde?
Jag minns dock skammen av att bli avklädd under tvång. Hur de skrattade och fnissade. Att skolklockan ringde och de lämnade mig.
Hur kan jag minnas platsen så specifikt men inte vad som hände?

Jag sörjer dock över det som hänt mig. Över allt nytt jag får lära om mig själv. Jag får en bit av mig själv samtidigt som det känns som om jag förlorar en. Vem är jag egentligen?

Annonser

Read Full Post »

Ibland vill man bara inte veta vissa saker även om man måste.
Låg och pratade med mina EP:n nu på förmiddagen som jag brukar göra. Försöker hitta orsaken till att jag inte riktigt kan förhålla mig normalt till mat.
Sessionen gick på som vanligt och jag fick lite bilder och förklaringar till olika saker. Eftersom det gick väldigt bra och jag tyckte jag fick bra kontakt fortsatte jag allt djupare nedåt åt olika håll och kanter i mitt medvetande. Plötsligt fick jag som en uppenbarelse och jag blev så otroligt ledsen. Jag kände mig otroligt liten och rädd, allt var så hopplöst. Jag kände hur tårarna rann nedför mina kinder på riktigt och plötsligt grät jag som en litet barn som inte finner någon tröst.
Jag fortsatte dock prata med mig själv och trösta att allt ändå var bra eftersom det var över nu detta hände för över 20 år sedan. Men gråten fortsatte så jag var tvungen att öppna ögonen och visa för mig själv vart jag faktiskt befann mig, hemma hos mig, trygg i mitt eget sovrum.
Det var som om någon annan tittade med mina ögon men så småning om lugnade jag ned mig lite och slutade gråta.
Jag frös inombords för helt plötsligt visste jag inte längre vem jag riktigt var.
Var hela mitt liv uppdiktat efter mina föräldrar och efter mina föräldrars villkor?
Saker jag gillar är de mina saker eller gillar jag dem för att jag blivit tvingad att gilla dem?

Read Full Post »

Jag trodde aldrig att det skulle vara så psykiskt krävande att vara barnvakt. Det är en liten underbar kille på 3,5 år jag varit barnvakt åt och han är otroligt snäll och lydig. Så det är inte själva barnet som är jobbigt.

Har nu varit barnvakt i cirka tre veckor med några dagars paus ibland. Igår hade jag ett möte så jag åkte hem till mig vid elva tiden, lade mig och vilade klockan tolv till ett, hade mitt möte, ordnade lite småsaker hemma, la mig och vilade igen vid fyra för att inte vakna igen förrän strax före åtta. Ändå var jag fortfarande trött när jag åkte tillbaka till familjen.
Hur är det då att vara förälder undrar jag. Kanske man till en viss del vänjer sig för man inte har något större val?
När min första period som barnvakt var över så kände jag mig totalt förstörd och jätteledsen. Mitt inre barn grät och jämrade sig över att hon inte fått tillräckligt med uppmärksamhet utan bara kört på tills hon var jättetrött och inte orkade något mera.
Jag tröstade henne och pratade med henne men det var svårt för man rycks med och blir så fruktansvärt ledsen och får svårt att tänka klart.
Jag kände en stor övertygelse att jag inte skulle klara av att ha egna barn. Vilket är min största dröm, ha egna barn. Så då blev jag ledsen över bara det. Under andra perioden som barnvakt så började jag dock titta lite annorlunda på det. För det första så blir det väl lite annorlunda när man är med redan från början. Samtidigt som det är uttröttande längre också eftersom man faktiskt är med från början. Men då började jag fundera över vad det var som var så jobbigt och kom fram till att det inte alls var själva barnpassningen. Det var allt runt omkring och rädslan för min okunskap med barn. Att inte kunna vara hemma hos mig själv i min säng, i mitt kök osv. Vad skulle jag göra om barnet gjorde sig illa? Om han blev sjuk? Många om kom upp och jag hade mycket tvivel på mig själv och min kompetens.
Men nu under den tredje och sista perioden så känner jag en större trygghet och övertygelse att jag klarar detta och kommer klara av att ha egna barn en dag.
Det som hjälpte mig var att jag tog med mig barnet när jag skulle klippa en gammal grannes hund. Jag klippte hunden och barnet lekte utan några större problem. Han gick på toaletten och vi åt lunch, fika hos en annan granne och allt gick jättebra. Jag kände mig inte alls less eller trött och jag hade inga som helst problem med barnet. Efter det så försvann mina tvivel och det kändes mer naturligt att vara med barnet utan att hjärnan behöver gå på högvarv hela tiden.
Visst är jag trött fortfarande och det har jag också hittat orsaken till. Jag vaknar nämligen vid minsta lilla ljud som barnet ger ifrån sig även om jag vet att föräldrarna är hemma. Dessutom har han haft en period nu när han drömt mycket mardrömmar så nattsömnen har varit otroligt dålig för både mig och barnet.
Allt till trots så har det varit en underbar treveckors period med mycket tankar men också otroligt mycket kärlek både till barnet och föräldrarna samt till mig själv.

Read Full Post »

Ja man säger ju att alla saker kommer i tre inte bara de bra sakerna.
Har verkligen försökt ut till det yttersta att vara till lags och bete mig rätt men det funkar inte iallafall.
Trodde verkligen att jag kände denna människa. Men det gick käpp rätt åt, ja, ett annat håll iallafall.
Den här personen har betytt allt för mig under väldigt lång tid och jag trodde jag också gjorde det faktiskt.
Men nu när jag verkligen satsar allt och verkligen kämpar med att vara öppen, kämpar mot mina demoner, kämpar med mig själv, då spelar det ingen roll. Jag förstår verkligen inte. Visst har jag varit förvirrad i förhållanden men detta tar verkligen priset. Jag vet varken ut eller in. Han släpper inte in mig.
Så många dubbelmeningar. Ena handen vinkar ivrigt in mig medan den andra hindrar mig från att ta mig in.

Men en sak är säker även fast tårarna strömmar ned för mina kinder så vägrar jag gråta. Det spelar ingen roll, det är orättvist. Ja jag säger det nu som jag så ofta känt och tyckt. Livet är orättvist.

För bara några timmar sen var jag lycklig och glad.
Skulle åka till stugan till mina föräldrar. Så ringer du och ber mig komma för du mår inte så bra.
Jag skulle lyssnat på min systers råd. Jag skulle åkt till stugan. Men jag tycker om dig så och tänker att jag åker till stugan imorgon istället. Detta ångrar jag nu. För jag vet att jag inte kommer orka till stugan. Så nu blev jag utan två saker. Eller egentligen tre, du, stugan och min lilla gnutta ork jag hade kvar.

Jag förstår verkligen inte hur killar fungerar. Jag ska nog bli eremit med elva katter och en hund istället tror jag. Verkar minst smärtsamt så.

Vem ska jag nu se på scrubs med?

Read Full Post »

Hur kommer det sig att jag själv knappt orkar ur sängen men klarar av att peppa andra?
Har pratat med min vovves mamma och hon har det väldigt jobbigt just nu. Eller egentligen inte så jobbigt utan det är bara väldigt mycket och många problem.

Tänk om jag kunde ge mig själv samma pepptalk? Vore inte det underbart? Men på nåt sätt så tar det liksom inte riktigt lika bra när man peppar sig själv som när någon annan gör det.
Vet inte riktigt hur jag ska få det stöd jag behöver. Vet ju inte ens hur stödet ser ut. Just nu är tabletterna min bästa vän. De stillar den inre oron lite grann.

Pratade med min mor i dag och det var för första gången på länge riktigt givande.
Hon berättade om hur man måste acceptera kronisk smärta. Hon och far har ju det och hon gjorde en parallell till mig.
Att jag måste nog acceptera att jag kanske kommer ha de här problemen i resten av mitt liv. Att jag aldrig kommer må så där super duper bra som jag drömmer om. Jag kommer alltid ha problem med minnet och ha svårt att sköta mitt liv.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.
En del av mig säger: ja, kanske?
Medan den andra delen av mig skriker: NEJ, NEJ, NEJ!!!
Är så otroligt rädd att om jag accepterar min situation så kommer jag lägga mig ned och dö, sluta kämpa och aldrig komma någonvart.
Samtidigt så förstår jag min mors resonemang. Att man ska sluta kämpa mot strömmen utan simma med ströms och sakta simma in mot land istället för att man dränks motströms.
Jag vet inte, vad ska jag göra?

Jag gav en bra beskrivning på det hela, enligt mig själv.
Tänk dig att du har ett allvarligt benbrott och du har fruktansvärt ont. Det är nästan så att du svimmar av smärtan men tyvärr så måste du hålla dig medvetande för att överleva.
När vårdpersonalen äntligen kommer så har de ingen smärtlindring utan du får läka ihop och genom gå alla behandlingar helt obedövad.
Så känns det för mig. har sådan fruktansvärd smärta inom mig som bara blir värre och värre för varje dag som går.
Tog till och med mod till mig och åkte till psykakuten för att jag tänkte att de måste ju ändå ha några goda råd. Det måste ju veta hur jag får bort smärtan. Nån övning eller nåt sätt att tänka eller vad som helst för jag började bli desperat.
Nej, svarade sköterskan. Jag kunde försöka minska min arbetsbelastning och försöka planera dag för dag.
Jag blev helt förtvivlad. Inte nog med att jag måste gå och känna så här så kommer det heller inte gå över förrän jag har fått klarhet inom den fråga som orsakade det hela.
Kul… Det är nästan en månad dit, i bästa fall…
Sen kommer vi till nästa sak. Okej jag kan faktiskt minska en del av min arbetsbelstning men då ökas bara det dåliga samvetet som jag redan har fullt av. Planera min vardag, ja visst jag kan försöka men eftersom jag har det problem jag har så innefattar liksom det att jag inte kan planera.

Så ja, jag är lite pisst på psykvården. Tycker det borde finnas fler strategier till smärtlindring för psykisk smärta än inläggning och medicinering. Men vad vet jag jag är ju bara en av alla de psykpatienter som redan finns och klagar så vad vet jag?

Read Full Post »

Fortfarande äckligt trött men nu är det på grund av tabletten.
Var hos läkaren igår som planerat.
Drömde natten innan att allt gick jättebra tills min familj plötsligt dök upp och skulle vara med. Av någon anledning hade de även med sig deras hund.
Pappa for som en vante efter hunden fram och tillbaka medan resten av familjen tågade framåt marschliknande.

Besöket gick faktiskt väldigt likt drömmen. Jag kom fram till receptionen och där stod en öppen och glad människa och tog emot mig på bästa sätt. Gick till väntrummet och det tog ungefär två minuter så blev jag uppropad och vi (jag hade min mor med mig som stöd) gick in på läkarens kontor.
Han var mycket trevlig och tillmötesgående och allt gick bra tills jag plötslig bara bröt ihop. Jag orkade inte längre och var tvungen att gå ut en stund.

Läkaren hade förklarat att jag verkligen måste se framtiden och börja göra mig beredd för den för det fanns bara två alternativ. Antingen gick allt jättebra och vips hade jag ett jobb och lever lycklig i alla mina dagar eller nåt…
ELLER
Så blir jag ett socialfall… Jag förstod inte riktigt först vad han menade men sen kom white trash-bilden framför mina ögon. Boendes i en sjaskig liten husvagn på en skabbig camping, tio ungar, supandes karl utan jobb, jag är en fet kärring med stripigt hår och är ful som stryk men noll framtidsvision.
Då brast det för mig. Jag har inte kämpat i snart sex år, sex år med mig själv och fem år med myndigheter, för att hamna hos sociala. ALDRIG!

Jag har klarat mig levande ur ett fruktansvärt destruktivt förhållande där jag hållit på att bli dödad flera gånger men ändå av någon anledning vaknat tillbaka till livet. Blivit sexuellt utnyttjad/våldtagen i samma förhållande. Blev otroligt psykiskt misshandlad och nedbruten så jag ansåg att jag inte ens förtjänade att existera. Lyckades med hjälp av min familj bryta mig loss från detta och flytta därifrån.
Trots många hot till livet kände jag mig ändå stark att fortsätta. Allt detta hade bara pågått drygt ett år och jag ansåg mig inte ärrad för livet. Tufft och kraftigt skadad ja, men inte så pass att det inte var något jag inte skulle klara av att hantera.

Sökte hjälp för jag insåg att jag blivit deprimerad. Blev väl mottagen, första månaden. Sen ville jag byta medicin och då fick jag träffa en annan läkare som tyckte att jag skrattade för mycket för att vara deprimerad.

DÅ började karusellen rulla på riktigt. Hittills hade allt gått att hantera någorlunda lätt ändå. Jag strävade framåt och hade inga planer som helst på att jag kanske behövde vila upp mig och reda ut allt som hänt mig. Men nu orkade jag helt plötsligt inte längre. Jag har alltid ställt mig frågande till folk som säger att de varit deprimerade och kännt att de inte velat stiga upp ur sängen. Att de gråtit för ingenting och inte klarat av sitt dagliga liv.
Nu var jag själv där. Det slog mig inte först men när det gått ungefär fem eller sex månader efter jag flyttat från misshandeln då hade jag jobb, i och för sig bara extra men det var gott och väl så jag klarade mig. Jag hade en ny snäll pojkvän som inte hade några tendenser att slå mig eller vilja göra mig illa på något annat vis. Hade en egen lägenhet och utifrån sett så var livet i stort sett helt perfekt.

Varje dag grät jag. Jag grät när jag gick till jobbet, jag grät på jobbet, jag grät när jag gick hem. Minsta lilla som gick fel i vardagen skyllde jag på mig själv och jag bröt ned mig själv mer och mer. Men jag förstod ändå att något var väldigt fel och fortsatte söka hjälp.
Jag sökte mig till sjukhuset där jag visste att min syster fått hjälp för sina ätstörningar. Så jag bad min läkare på vårdcentralen remittera mig dit. Det blev starka protester men till sist så fick jag min vilja igenom. Försökte även bli sjukskriven men det gick i kortare perioder, tror jag var sjukskriven en månad plus någon vecka totalt. Fick ett sjukskrivningspapper över sommaren som försäkringskassan dissade. Det var inte tillräckligt utförligt skrivet. Sökte läkaren och försökte desperat att lösa detta. Gick till sociala för att klara mig men av någon anledning så försvann jag hela tiden hur deras databas.

Gick hela sommaren som i ett vakuum. Klarade inte av att jobba efter som jag grät hela tiden. Fick inga pengar från någonstans men hade som tur var ett sparkonto som jag fick leva på. Var tvungen att sälja min fond som jag fått av min farmor är hon sålde sin sommarstuga.
Vid augusti så sinade mina pengar. Tog upp kampen på nytt men kände att energin försvann allt mer. Hade fått en kallelse till sjukhuset men inte förrän i mitten på september skulle jag få träffa en psykoterapet. Försäkringskassan avslog mig hela tiden och sociala började i allfall tro på mig att jag verkligen inte hade några pengar så jag fick uppskov och pengar från dem till en månad kanske två. De vill inte ge mig pengar eftersom försäkringskassan inte godtog min sjukskrivning. Så varför skulle de tro på mig?

Under sommaren hade jag fått olika mediciner både milt lugnande och sömnmedel samt antidepressivatabletter. Jag började under sommaren att samla på mig tabletterna som en sista uttväg. Jag gömde dem för det kändes som min trygghet att något måste jag väl ändå kunna få kontrollera.
Jag blev rädd för mig själv och sa åt min pojkvän att gömma tabletterna från mig och jag insåg på allvar att nu var det dags att söka hjälp. Jag funderade och grämde mig i nästan en vecka innan jag vågade åka in till psykakuten. Hur skulle folk titta på mig om jag till och med erkände att jag inte mådde bra? Det var ju ett nederlag att söka hjälp och dessutom åka till psykakuten. Jag var ju ingen galning, jag var ju bara självmordsbenägen. Var det anledning nog att söka hjälp?

Sjuksyster som tog emot mig tog mig på största allvar och jag skulle få träffa en doktor med det samma för detta var väldigt viktigt enligt henne. Jag fick träffa en stor bullrig man som pratade mycket dålig svenska. Jag fick berätta min historia på blandad svenska och engelska. När jag berättade om att jag blivit misshandlad, våldtagen och att jag till och med försökt dränka mig själv i badkaret så skrattade han. Han log hela tiden och nickade uppmuntrande.
Jag har nog aldrig blivit så kränkt i hela mitt liv. Här satt jag och anförtrodde mitt innersta och han bara skrattade. Var det verkligen rätt? Han förklarade att det inte var någon fara med mig och att jag skulle ju snart få träffa en teraput så jag kunde nog åka hem igen och sova ordentligt bara.

Jag kände mig helt tom när jag åkte därifrån. Läkaren hade tagit något ifrån mig men jag kunde inte riktigt komma på vad det var. Jag vågade inte ens berätta om mitt misslyckade försök att få hjälp förrän några dagar senare. Jag tryckte undan allt och mådde bra enligt mig själv.

Min kille och en kompis åkte på krogen bara för att se lite folk och de tog någon öl. Jag kände att jag var trött och sa att jag åker hem och hämtar er sen. När jag kom hem visste jag vad jag måste göra. Jag tog farväl av mina båda katter och hunden. Plockade fram mitt gömda lager tabletter och räknade ihop hur mycket jag hade. Kollade i Fass, det är en läkemedelsbok som jag fått från jobbet eftersom jag studerade till sjuksyster. I Fass stod det att det jag hade var tillräckligt för en kraftig överdos. Jag blev lite besviken att jag inte hade mer så jag var helt säker på att det skulle gå vägen. Jag ville ju inte åstakomma min familj ännu mera smärta genom att misslyckas.

Så är i efterhand har jag funderat mycket på min tidigare syn på självmord. Jag minns jag frågade en kompis i gymnasiet varför de inte tänkte på familjen. Att det är ett så fruktansvärt egoistiskt beslut och hur de klarar av att vara så egoistiska. Hon svarade att de såg ingenting annat, de såg bara svart. Då förstod jag inte alls och jag protesterade hela tiden att så kunde det ju inte vara utan de var bara egoistiska eller sökte uppmärksamhet.
Nu har jag själv varit i den situationen och min syn har förändrats helt. Jag kan bara bekräfta vad min kompis sa och tillägga att man tror att man gör sin familj och omgivning en tjänst genom att försvinna, dö.

När jag tagit allt tabletterna, tror ambulanskillen hade räknat till 52 eller 53 stycken, så visste jag att jag hade ungefär en halvtimme på mig innan jag skulle märka av tabletternas effekt. Jag visste att jag var tvungen att säga hejdå till min familj för det har vi alltid gjort till varandra. Jag ringde till min ena syster och talade om att jag älskade henne. Hon frågade om något var fel men jag ljög och svarade bara att det var på grund av min kille för han var ute och söp som vanligt. Min andra syster vågade jag inte ringa till eftersom hon kände mig ännu bättre och säkert skulle lista ut att något var väldigt fel. Jag ringde min mor i stället för att försäkra henne om att läkartiden morgonen efter var klockan tio och att hon inte behövde ringa mig sen och fråga. Vi kallpratade lite om att de hade gjort pizza och skulle precis till att sätta sig och äta. Av någon anledning la hon inte på. Jag kände paniken komma eftersom halvtimmen började närma sig sitt slut och skulle jag börja slöddra så skulle hon upptäcka mig. Jag försökte förklara att jag var tvungen att lägga på för jag var trött och skulle sova. Hon pratade på. Hon frågade hur det var med hunden och katterna, killen och det nya boendet. Vi hade bra precis flyttat in i en ny lägenhet två veckor innan. Till sist började jag sluddra och mamma frågade vad det var. Jag sa bara att jag tagit mitt lugnande och sömntabletten och att det brukar bli så ibland. Hon frågade om ytterdörren var låst och jag vaknade till av rädsla och undrade varför hon frågade det. Då berättade hon att ambulansen var på väg och att de satt i bilen på väg till mig. Jag blev livrädd. Hela min hjärna skrek NEJ inte än det här går inte, det var inte så här jag planerade. Ändå lyssnade jag på min mor och kämpade mig mödosamt ned till dörren och låste upp den. Jag skulle hänga mobilen runt halsen eftersom jag inte längre klarade av att hålla i den. Hon tjatade hela tiden på mig att vara vaken att jag inte fick somna. Jag försvann flera gånger i en djup skön sömn bara för att vakna till att mor ropade på mig att svara.

Det konstigaste av allt var att jag inte skämdes när väl ambulansen kom. Jag försökte bara förklara att jag inte behövde åka in till sjukhuset för jag mådde bra. De lyckades ändå få mig att följa med för en koll i alla fall. Jag fick försöka gå själv till båren. Jag satte mig på kanten och ambulanskillen sa till mig att jag måste lägga upp benen på båren. Jag nickade och log. Benen, sa han och tittade menande på mina ben. Lägg dem på båren. Ja själv klart svarade jag leende.
Minns inte om jag tillslut la upp benen själv eller om de fick göra det. Sen minns jag inte mycket alls. Tror de körde med sirenerna och att de körde fort. Vaknade flera gånger och trasslade in mig i alla EKG-sladdarna som var fäst överallt på mig kropp. Försökte ta bort dem men hela tiden kom en suddig elak sköterska och ställde sig över mig och frågade: vad gör du? Jag slutade pilla och försvann i dimmorna igen. Jag minns att jag ville kissa och försökte kliva ur sängen. De förstod mig inte så jag kissade på mig. Nästa gång gick det bättre då fick jag ligga på bäcken men det var jättehett. Efter det så krävde jag att få känna på bäckenet innan. Allt i en stor kraftig gråvit dimma. Nu blev jag iväg rullad. Någon försökte förklara för mig att det värsta var över och att jag skulle bli förflyttad till en avdelning för övervakning. Min mor och far var där med Anki mitt gosedjur. Vi åkte in i en hiss. Nästa gång jag vaknar så är mor, far, ena syster och min kille där. Var precis som på film att familjen delade på sig och inne i hörnet satt killen och mor sa nu vaknar hon. Jag försökte förgäves sätta mig upp och sa istället: ska inte du vara på jobbet? Det var nog ingen som riktigt förstod vad jag sa men killen var strax vid min sida och sa att han tänkte stanna här hos mig. Jag försvann igen.
Fick reda på att min syster som jag ringt till hade åkt ända från Umeå till mig och skulle komma vid ett. NU skämdes jag. Nu insåg jag vad jag hade gjort när hon var tvungen att åka så många mil bara för att träffa mig. När hon väl kom vågade jag inte ens titta henne i ögonen. Vi började båda gråta och jag minns inte om vi ens pratade men det behövdes inte. Jag hade fattat. Jag förstod nu hur illa jag betett mig och hur illa jag gjort min familj. Jag förstod nu att jag inte var en börda. De ville att jag skulle leva.

Sen har det ju naturligtvis hänt en massa saker efter det här också men det här var de huvudsakliga tunga sakerna enligt mig. Det som verkligen knäckte mig. Så när läkaren igår sa att det fanns bar två alternativ och risken var stor att jag skulle bli ett socialfall så bläddrades hela den här historien upp i mitt huvud. I *piip* att jag ska bli ett socialfall! Har jag kämpat igenom hela det här och nu kommer någon och säger att du kan bli ett socialfall, då blev det för mycket. Jag har kämpat för mycket och för hårt för att bara lägga mig ned och spela död.

Read Full Post »

När man vaknar och man fortfarande gråter från gårdagen, känns allt hopplöst. Nu pratar vi inte bara fysiska tårar på kinden utan att hjärtar, själen gråter.

När jag var liten så hade min mor en lek. En lek som gick ut på att se vem av oss tre barn som bröt ihop först. Hon ställde oss på en rad ofta sent på kvällen och stod framför oss. Det hela började ofta med att hon ropade ned oss antingen alla tre på en gång eller en och en, allt eftersom historien började ta form. Sedan stod hon där framför oss och till en början pratade med en allt för mjuk och snäll röst liksom för att lura oss i fällan att ta chansen att förråda någon av de andra. På detta sätt fick vi inte ens stöd av vandra utan stod helt ensamma, var och en fick försöka rädda sitt skin bäst den kunde. Försökte man trots detta stå upp för sig själv och hjälpa sina syskon fick man ett hårt straff och syskonen drabbades lika hårt. En sak var klar och det gällde att aldrig någonsin spela hjälte för det blev bara värre. En annan regel var att aldrig börja gråta för då var det kört. Började man gråta visade man tecken på svaghet och då straffades man för det. Med straff menar jag inget fysiskt, visst det kunde också förekomma men straffet var något mycket mycket värre. Hon använde ord istället. Man säger att tiden läker alla sår och att blåmärken bleknar och försvinner men själen kan också få blåmärken och det tar lång tid innan de bleknar och försvinner. Om de ens försvinner helt.

Jag minns en gång som min mor hittat en fimp i hinken där vi förvarade plastpåsar, bredvid sopkorgen, under diskbänken och ropade först ned mig. När jag nekade ropade hon ner min andra syster och när hon nekade ropade hon ner minstingen. Kan vara så att jag minns fel men jag tror hon ropade ned oss alla tre. Eftersom jag var äldst så var jag den självklara tjuven. Kan jag varit mellan tio och tolv år kanske och visste väl vad en cigarett var för någonsting men hade inte ens kommit på tanken att överhuvudtaget pröva något dylikt. Försökte förklara detta men fick bara höra att jag skulle hålla tyst för hon visste nog vad jag gjort. Hon vände sig sig till min andra syster och frågade henne samma sak som hon nyss frågat mig. jag kanske borde inflika med att hon än så länge inte hade talat om varför hon kallat ned oss och anklagade oss för detta. Vilket egentligen inte var så ovanligt för så brukade hon göra. För att fortfarande ha kvar själva aha-ögonblicket, själva bevisningen för händelsen. Men detta var ju ändå en ganska grov anklagelse och jag hade börjat blivit van vid denna procedur och funderade över vad det kunde vara som gjorde att hon misstänkte att någon av oss rökt. Mor spände genast blicken i mig när hon såg att jag inte längre var närvarande i tankarna. ”Försöker du kanske komma på en undanflykt nu eller?” Frågade hon hånfullt. ”Det är ingen idé för jag VET.” Yngsta började snart gråta. ”Det är kanske lika bra det så kanske hon får gå och lägga sig och slipper allt den här gången.” Mor började bli irriterad på att vi fortfarande teg och började höja ribban dvs röstläget och hotfullheten. Hon berättade återigen vad straffet var för den som rökte, någonsin, under resten av våra liv. Hon skulle plocka björkris och piska oss över bar rumpa.

Min tanken var då och är fortfarande, vad skulle det hjälpa? Tror hon verkligen att det skulle få oss att aldrig någonsin röka även efter den dag vi blivit myndiga och flugit ur boet? Så här i efterhand så vet jag ju svaret, ja hotet togs på allvar. Jag var 22 eller 23 år när jag prövade för första gången och var livrädd att min mor skulle komma med björkriset. Sen att jag redan innan prövat diverse andra olagliga substanser var inte alls lika förbjudet som detta att röka.

Minstingen föll för trycket och började snyfta. Mor tittade på henne och förebrådde oss andra två för vad vi tvingade henne att gå igenom. Jag minns att det var en lång kväll men långa förhör om vart vi kunde tänkas gömt resten av cigaretterna, vart hade vi fått tag i dem osv. Till sist blev jag så trött och less och sa att det var jag. Vi skulle inte komma därifrån i vilket fall som helst om ingen av oss erkände. Då sa minstingen att nej det var hon och andra systern sa att det var hon. Mor blev både stolt och arg. Jag klev genast fram och sa att det spelade ju ingen roll vem av oss det var för hon trodde ju inte på oss oavsett om vi sa att vi hade gjort det eller inte. Spelet fortsatte. Mor tog nu fram fimpen och berättade vart hon hittat den, ja inte förrän hon tjatat på oss om vart vi trodde hon hade hittat den. Hon berättade även att hon hittat ett tomt paket. Jag var så trött och så ledsen. ”Varför gör hon såhär vad är det vi har gjort?” Efter många timmars föreläsning och skällning, minns inte längre vilka som grät och inte grät, så fick vi äntligen gå och sova men vi skulle alla veta att vi skulle bli straffade med björkris.

Björkriset blev tack och lov aldrig av för det kom fram senare att en av våra grannar hade blandat ihop hinkarna och slängt fimpen och paketet i fel hink. Vilket förekom ganska ofta att folk som var på besök slängde soporna i hinken med plastpåsarna. Så då återstår ju frågan fick vi barn någon ursäkt, någon förklaring till kvällen innans händelser? Svaret är sorgligt nog nej. Min mor har aldrig fel och skulle inte ens komma på tanken att hon skulle kunna handla fel. Ingen av oss barn skulle ens våga ifrågasätta detta eftersom då skulle spelet dras igång igen. Vi skulle lära oss disciplin, veta vår plats. Vår mor var starkast även om hon ville att vi också skulle vara starka men inte mot henne. Därför tog hon varje möjlighet hon fick att trampa på oss, bryta ned oss och nedvärdera oss inför oss själva, våra syskon och henne. Vi var ingenting värda.

Paradoxen i det hela var att så fort vi åstadkom något utan för familjen så var vi bäst. Vi var bättre än alla andra och ingen skulle någonsin få trampa på någon av oss. Riktig patriotism men inte till staten eller till landen utan till familjen. Vi var en egen sort som skulle klara allt.

Detta var anledningen till att det var svagt att gråta. Gråt var ett sätt för en annan människa att se att du är svag. Paradoxen blir då omöjlig. Men en paradox är ju en motsägelse mot sig själv. De går inte att kombinera. Vi fick inte vara starkare än vår mor dvs stå emot hennes totyr. Men när vi vek för den och gråten kom då var vi svaga vilket vi inte heller fick vara. Så hur man än vände och vred på det hela så blev det bara svårare och svårare. Ju äldre jag blev desto mer förstod jag lekens gång. Jag försökte verkligen kämpa emot gråten varje gång den tog sitt grepp om mig pga min mors smädelser och hårds ord mot mig. Men hur jag än försökte gick det inte att vinna leken. Hon fick mig alltid att gråta och grät jag inte så såg hon till att hon höll på länge nog tills jag ändå grät. Slog mig, ställde sig hotfullt nära och tryckte ned mig, drog mig i håret eller allt annat hon kunde hitta på. En av hennes favoriter som hon fortfarande gör än i dag. Är att vända och vrida på saker tills de blir som hon vill. Min farmor sa en gång till mig ”din mor kan göra svart till vitt och vitt till svart.” Hot var en del av vardagen. Belöningen vara att slippa att hotet genomfördes.

Så hur har allt detta påverkat mig idag?

För ungefär fem år sedan uppdagades allt. Nej inte till någon myndighet eller så utan uppdagades för mig. Min ögonbindel försvann och min skräck och vrede var total. Jag ville ge mig in i striden, vilket jag också gjorde, jag ville ställa allt till rätta. Jag har alltid försökt beskydda mina syskon och nu insåg jag att det hade jag totalt misslyckats med. Så vad hände? Jag var inte redo, långt ifrån. Det hela slutade med att jag bröt ihop och trodde att jag inbillat mig allt, hittat på alltihop. Det fick min mor mig att göra. Jag försökte ta mitt liv för jag ville inte leva i två världar där jag inte kunde påverka någon av dem. Jag har rest i fem år för att försöka hitta mig själv igen. Hitta svaren och nyckeln till mig själv. Jag är långt ifrån klar men jag är på väg och jag känner att jag klarar av att leva igen. För att orka leva måste jag kämpa och göra rätt mot mig själv.

Nu har jag vaknat igen, hittat en liten styrka. En möjlighet att göra mig hel, att ställa allt tillrätta igen. Det här är historien om mitt liv och mitt sätt att inte längre krypa in i mitt skal utan kämpa mot det som är fel och orätt. Man kan inte hjälpa andra om man inte hjälper sig själv först. Därför måste jag börja med att bekämpa mina egna demoner innan jag kan hjälpa mina syskon. Genom att hjälpa mig själv så hjälper jag andra.

Det är klart att jag inte längre kan gråta, när man tänker på min bakgrund. Vem skulle vilja göra något de vet sen barnsben är fruktansvärt fel och dåligt. Hur ska jag kunna vara starkare än min mor när jag under hela min uppväxt fått veta att det är omöjligt och straffbart? Paradox.

Lösningen ligger i att gråta och visa känslor. Det är inte fel hur mycket min kropp och hjärna än säger det till mig. Det är läkande. Det sköljer bort det onda, renar såret från varet som legat där i flera år och bara gjort såret större och större. Mer och mer känsligt och infekterat.

Så gråt, det renar.

Hittar inte den riktiga utan bara en dålig cover. Lisa Ekdahl, Jag bara vet. http://www.youtube.com/watch?v=CAsynmg6Fvw

Read Full Post »