Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Funderingar’

Idag kände jag kattungarna sparka i min misses mage. Två små duttar i min handflata.
Jag börjar redan oroa mig inför den stundande förlossningen. Vart kommer hon att föda? Vart ska jag låta kattungarna få vara? Hur kommer min hund och min andra katt reagera på de nya familjemedlemmarna? Kommer allt bli bra? Men framför allt om jag kommer få iväg kattungarna.

Min egen utveckling går desto värre långsammare nu. Eller egentligen inte. Mycket har hänt men det känns som om man står stilla. Jag vill liksom iväg, vidare, bort från det dåliga till något bättre. Men det är svårt att ta in allt som hänt under den senaste månaden och faktiskt acceptera att det är därför det går lite trögare nu och att energin är låg.

Ohh! Jag måste bara berätta att jag spelat min första bouletävling. Det gick inte så bra men jag är stolt över min prestation.

Annonser

Read Full Post »

Hur kommer det sig att jag själv knappt orkar ur sängen men klarar av att peppa andra?
Har pratat med min vovves mamma och hon har det väldigt jobbigt just nu. Eller egentligen inte så jobbigt utan det är bara väldigt mycket och många problem.

Tänk om jag kunde ge mig själv samma pepptalk? Vore inte det underbart? Men på nåt sätt så tar det liksom inte riktigt lika bra när man peppar sig själv som när någon annan gör det.
Vet inte riktigt hur jag ska få det stöd jag behöver. Vet ju inte ens hur stödet ser ut. Just nu är tabletterna min bästa vän. De stillar den inre oron lite grann.

Pratade med min mor i dag och det var för första gången på länge riktigt givande.
Hon berättade om hur man måste acceptera kronisk smärta. Hon och far har ju det och hon gjorde en parallell till mig.
Att jag måste nog acceptera att jag kanske kommer ha de här problemen i resten av mitt liv. Att jag aldrig kommer må så där super duper bra som jag drömmer om. Jag kommer alltid ha problem med minnet och ha svårt att sköta mitt liv.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.
En del av mig säger: ja, kanske?
Medan den andra delen av mig skriker: NEJ, NEJ, NEJ!!!
Är så otroligt rädd att om jag accepterar min situation så kommer jag lägga mig ned och dö, sluta kämpa och aldrig komma någonvart.
Samtidigt så förstår jag min mors resonemang. Att man ska sluta kämpa mot strömmen utan simma med ströms och sakta simma in mot land istället för att man dränks motströms.
Jag vet inte, vad ska jag göra?

Jag gav en bra beskrivning på det hela, enligt mig själv.
Tänk dig att du har ett allvarligt benbrott och du har fruktansvärt ont. Det är nästan så att du svimmar av smärtan men tyvärr så måste du hålla dig medvetande för att överleva.
När vårdpersonalen äntligen kommer så har de ingen smärtlindring utan du får läka ihop och genom gå alla behandlingar helt obedövad.
Så känns det för mig. har sådan fruktansvärd smärta inom mig som bara blir värre och värre för varje dag som går.
Tog till och med mod till mig och åkte till psykakuten för att jag tänkte att de måste ju ändå ha några goda råd. Det måste ju veta hur jag får bort smärtan. Nån övning eller nåt sätt att tänka eller vad som helst för jag började bli desperat.
Nej, svarade sköterskan. Jag kunde försöka minska min arbetsbelastning och försöka planera dag för dag.
Jag blev helt förtvivlad. Inte nog med att jag måste gå och känna så här så kommer det heller inte gå över förrän jag har fått klarhet inom den fråga som orsakade det hela.
Kul… Det är nästan en månad dit, i bästa fall…
Sen kommer vi till nästa sak. Okej jag kan faktiskt minska en del av min arbetsbelstning men då ökas bara det dåliga samvetet som jag redan har fullt av. Planera min vardag, ja visst jag kan försöka men eftersom jag har det problem jag har så innefattar liksom det att jag inte kan planera.

Så ja, jag är lite pisst på psykvården. Tycker det borde finnas fler strategier till smärtlindring för psykisk smärta än inläggning och medicinering. Men vad vet jag jag är ju bara en av alla de psykpatienter som redan finns och klagar så vad vet jag?

Read Full Post »

När jag någorlunda smält denna korta men mycket tunga text gick jag och la mig och sov. Skulle iväg på massage klockan fem och hade ställt klockan med två larm. Vaknade kvart över fem av att telefonen ringde. Var någon irriterande telefonförsäljare som ville skicka ut två pc tidningar och ett set kockknivar för ENDAST 79:90. ”Mmm inte intresserad”, tittade förfärat på klockan och var faktiskt glad över att försäljaren ringt. Ringde massören och talade om att jag var sen. Stressade iväg och fick massage.

Så gudomligt skönt! Massage borde alla människor få, det borde vara lag på det. Tror världen skulle vara ett bättre ställe då.

Men det var det som hände sedan som förvånade mig. Jag hade tre missade samtal från någon jag håller mycket kär. Blev lite fundersam eftersom han i vanliga fall inte brukar ringa. Speciellt inte tre gånger! Så ringde han igen. Förklarade att jag fortfarande var hos massören men på väg därifrån så jag kunde ringa upp när jag kom ut till bilen. Nä det gick inte, svarade han ring när du kommer hem istället. Nu började varningsklockorna ringa. ”Jaha? Ja, okej visst.” Skulle egentligen köpa mat med mig hem men massagen och telefonsamtalet hade trollat bort behovet av mat helt.

Read Full Post »