Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förnekelse’

Jag har ju berättat lite smått om mig själv och mina ”personer” i huvudet. Idag hände något helt nytt som jag blev väldigt fascinerad över.
Jag låg i min säng och pratade lite inåt om hur veckan varit och om de hade något nytt att berätta. Tro det eller ej så svävade jag iväg och mr X hamnade på tapeten. Jag tittade lite på de minnen jag hade och jämförde de som var behandlade med EMDR och de som inte var det. När jag valde ett bearbetat minne så fick jag liksom inte riktigt access till det utan jag upplevde det bara suddigt och otydligt även om jag minns vad som hänt. Längre än så hann jag inte förrän jag fördes iväg till ett annat minne. Mr X satt med sin pistol som drevs med en kolsyrepatron och demonstrerade hur starkt den kunde skjuta. Han hade en bunt papper på ungefär 30cm och sköt in i den. Kulan kom nästan igenom. Sedan satte han den mot min tinning och talade om att han kunde döda mig med den. Den skulle kanske inte gå rakt genom båda skallbenen men ändå göra tillräckligt med skada för att jag troligen skulle dö. Enklare vore att skjuta genom ögat eftersom då var det bara ett ben och trycket skulle göra mos av hjärnan, trycka in ögat. Så satte han mynningen mot ögat, strök den runt mitt ansikte.
När jag nu tänker på minnet så skenar hjärtat iväg, jag blir yr i huvudet och får ont i magen. Jag känner den kalla mynningen trots att jag vet att det var fem år sedan.
Först kom minnet som en film men när jag sett på det en gång blev det som en del av mig, något som jag faktiskt minns och som hänt mig även om det känns extremt avlägset och svårt att förstå.
Det andra minnet jag fick var att jag var rädd och ville lägga en kniv under min kudde för att kunna försvara mig. Har ingen aning om dessa minnen hänger ihop eller om de ens är inom samma tidsram. Problemet med kniven var att jag inte vågade lägga den där om mr X skulle hitta den och då istället använda den på mig. Jag minns att jag tänkte denna tanke väldigt länge, kanske några veckor men vågade som sagt aldrig utföra den och sedan föll den i glömska och rädsla.

Det jag ofta funderar över när jag får veta sådant om mig själv är att om jag var så fruktansvärt rädd att jag vill gömma en kniv vid huvudkudden för försvar. Varför lämnade jag honom inte? När jag var så rädd för att han dessutom skulle använda kniven på mig så varför gick jag inte därifrån?

Nu vet jag i alla fall varför jag varje natt drömmer om att det står en man i mitt rum med en kniv, redo att hugga mig. Det är dessa minnen som försökt komma upp till ytan. Min maktlöshet över att inte kunna göra något för att skydda mitt liv utan när som helst bli dödad.

Jag blir skärrad när jag skriver ned detta. Min förnekelse blir allt svagare och jag måste snart inse att detta faktiskt har hänt mig. Mina händer skakar, magen knyter sig och jag känner mig alldeles tung.
Det känns bara alldeles för fruktansvärt och oacceptabelt att leva med. Det svåra är att minnen är så starka. Min verklighet blir tvådelad och jag är både där och nu samtidigt. Allt kunde lika gärna ha hänt för fem minuter sen istället för fem år sen.

Annonser

Read Full Post »

Ibland blir jag så rädd. Jag vet att jag har PSTD vilket orsakar mina koncentrationssvårigheter och minnesproblem. Men när jag märker att minnet och koncentrationen blir sämre och sämre så blir jag livrädd. Jag blir helt blockerad och allt jag kan tänka på är: ”Hur ska min framtid se ut, hur är minnet då?”, ”Har jag fått alzheimers som bara är dold av PSTD:n?”
Jag har väldigt svårt att då förstå att jag är väldigt stressad för stunden eller känner mig trängd/tvingad. Jag kan heller inte tänka bakåt och se att jag haft sådana återkommande perioder av ”glömska” som sedan blivit bättre igen.
Något i mig tvivlar hela tiden och är livrädd för att jag ska bli fast i mitt ingenmansland. Där jag tappat tidsbegreppet, minnet och ibland till och med vem jag är.
Många människor är ju livrädd för att drabbas av demens. De ser antingen sina egna föräldrar eller kanske närstående som ”försvinner in i dimman” och de blir livrädda för det är okänt.
Kanske har jag blivit en sån? Jag har jobbat mycket inom äldreomsorgen och lärt mig acceptera demensen. Det är ju deras värld och man kan inte göra något åt det. De flesta människorna är rädd för att vara en belastning om de blir dementa och få dåligt samvete när de väl sitter där och är dement. Men det finns faktiskt många som mår riktigt bra i sin demens, som inte ens märker av det.
Jag jobbade med en tant en gång som ständigt sa hur hemskt det var med kvinnan nere på ettan som var dement, vilket jobbigt liv hon måste ha. Hon sa även hur skönt hon tyckte det var att hon iallafall fortfarande var kry och inte höll på att yra i nattmössan som kvinnan där nere.
Det halv roliga i denna historia är att hon var en av de mest dementa på den avdelningen men hon visste inte ens om det. Hon fick leva lyckligt ovetandes och känna sig frisk och nöjd.

Jag har dock tyvärr två värre historier som inte alls är så roliga. Den ena handlar om en tant som var vaken tre dygn och sov i tre dygn. Hela hennes liv hade liksom fastnat i den cykeln. När hon började vakna så mådde hon jättebra. Pratade på och var väldigt social nästan lite för uppåt. Men när det gått ungefär hälften av hennes vakenhet så gick kurvan kraftigt nedåt. Hennes ena barn var försvunnet och hon sprang och letade henne överallt. Hon trodde att hennes man som var borta hade skjutit skallen av sig. Till sist så orkade hon inte mer och då somnade hon om än oroligt men till slut efter ungefär ett halvt dygn så sov hon helt tills det var dags att börja om på cykeln igen. Henne led jag verkligen med eftersom jag såg hur hon gång på gång mådde så fruktansvärt dåligt. Gång på gång upprepades samma historia och det fanns inget varken vi personal eller hon kunde göra åt det här. Det är något jag vill kalla en verkligen dålig och hemsk demens där man fastnar i ett så fruktansvärt tråkigt minne som spolas upp om och om igen.

Min sista historia är något som jag förstår skrämmer många människor och det är nog från den här iakttagelsen som människor blir rädda för demens.
När jag började jobba inom äldreomsorgen hamnade jag på en jättebra avdelning med både trevlig personal och trevliga boende. En del dementa och andra var helt klara. Jag fick väldigt bra kontakt med en av de boende på avdelningen och det är honom jag vill berätta om.
Den här mannen var en tvättäckta gentleman och klarade sig i stort sett helt själv där på boende. Förr fanns det något som kallades för servicehus där man bodde som i vanliga lägenheter men med personal bara utanför dörren. Kanske lite som dagens plusboende fast med vården närmare. Han hade bott på detta ställe innan det övergick till att bli ett äldreboende det vill säga flera år. Anledning till att han bodde här överhuvudtaget var att han hade diabetes och lite problem att gå. Jag jobbade under sommaren och allt var frid och fröjd. När jag dock kom tillbaka för att jobba extra några månader senare så var han förändrad. Han var vresig och misstänksam. Något som han aldrig varit förut. Nu pratar vi inte om vanlig vresighet utan han kunde bli riktigt förbannad över småsaker. Sakta såg jag honom förändras från den trevlige mannen jag träffade i somras till någon jag inte alls kände igen längre. Han klagade över att saker försvann, någon hade stulit dem från honom. Mattiderna kom han inte alls ihåg utan kom tillbaka fem, tio minuter efter han ätit och frågade om det inte blev mat snart för han var hungrig och han hade ju väntat hela dagen på att få äta. Han blev argsint mot de andra boende när de var långsamma och upprepande. En av hans vänner som han skaffat sig under tiden han bott där blev han rejält ovän med och de gick knappt att ha i samma rum längre och när de var tillsammans så hittade de på en massa konspirationer som var mot dem. Han kunde inte längre sova om nätterna för han visste inte om det var natt eller dag. Det hjälpte inte att visa honom om det var mörkt eller ljust ute.
Jag levde som i förnekelse att denne trevliga man som jag tyckte så mycket om hade förändrats så totalt. Men en natt fick jag ett bryskt uppvaknade och var verkligen tvungen att inse vad som hade hänt.
Jag gick i vanlig ordning runt på avdelningarna för att kolla att allt var okej men när jag kom till han dörr så fick jag en konstig känsla av att något var fel. VI brukar normalt inte gå in till honom på nätterna men den här natten så fick jag just denna känsla. Jag tog nyckelknippan och började leta efter rätt nyckel. Då hör jag att något rör sig där inne och det låter som om någon flyttar möblerna. Jag var helt övertygad om att han hade ramlat eller liknade och att han försökte påkalla hjälp. Jag satte nyckeln i dörren och då kom ytterligare en känsla över mig att jag borde nog stå bakom dörren. Jag vet än i dag inte vad det var som sa åt mig att bete mig så men troligen så räddade det mig från diverse skador. När jag öppnat dörren så pass att jag skulle till att sticka in huvudet så kom en käpp farandes som att hugga den som kom in. Han hade satt på broddarna på den och för er som inte vet hur de ser ut så kan jag förklara kort att det är som en vass ispigg längst ned på käppen. Det var denna han försökte hugga med. Jag blev alldeles förskräckt och tänkte att nu måste det verkligen ha hänt något allvarligt. Jag öppnade hela dörren och där satt han på sin rullator i full stridsmundering. Han hade kuddar och käppar och jag vet inte allt. Han skrek åt mig att jag inte skulle komma här och bryta mig in. Jag försökte förklara att det var jag. Flickan han lärt känna så väl förra sommaren men han kände inte längre igen mig. Jag var en inbrottstjuv i hans ögon, en inkräktare och spion. Jag blev verkligen ledsen men insåg samtidigt allvaret i denna situation. Jag kallade på hjälp men inte förrän flera timmar senare hade vi lyckats lugna honom att det inte var någon fara och att vi bara var där för att sköta om honom och se till att han mådde bra. Kryckan försvann illa kvickt och alla andra vassa föremål på hans rum. Det här var en hemsk period både för oss och för honom. Mest för honom naturligtvis eftersom han inte förstod vad som föregicks. En dag kunde han vara helt klar och en annan helt borta. De dagar då han var halvklar var värst eftersom han blev plågsamt medveten om vad som hände med honom. Han höll på att försvinna som han själv sa. Flera dagar kunde försvinna för honom och detta plågade honom fruktansvärt.
Detta pågick i ungefär ett år sedan ”försvann” han för gott om man ska prata i hans egna termer. Han hade nu nåt slutstadiet, enligt mig, i demensen. Han blev lyckligt ovetandes igen.

Den här historien har hjälpt mig otroligt mycket i mitt liv. När jag började märka att minnet blev sämre och även dagar försvann för mig så kunde jag i alla fall känna en liten tröst. Det skulle snart vara över. Jag skulle också snart få vara lyckligt ovetandes om mitt tillstånd. Min rädsla var dock att jag skulle hamna i en sån där cykel och må dåligt hela tiden.
Men här sitter jag nu nästan fem år senare och jag lever fortfarande, är fortfarande pinsamt medveten om mitt dåliga minne. Dagar försvinner fortfarande men jag mår i alla fall bra. Mina tankar gick ofta till dem där på äldreboendet när jag tvingades sluta arbeta. Men de hjälpte mig genom att jag fick hopp om att man kan leva bra även om man inte minns.
Många säger att de aldrig vill bli dementa. Jag säger att det märker du inte så ta vara på livet så länge du minns.
Lev nu för det spelar egentligen ingen roll om du minns eller inte. Huvudsaken du mår bra och trivs i det liv du lever.

Read Full Post »

Man vaknar och man känner att man inte vill kliva upp. Man kliver ändå upp men känner inte för att göra nåt. Man gör nåt men känner absolut inte för att fullfölja uppgiften. Man slutför ändå dagen och nu sitter jag här som ett mähä. Ont i huvet och trött som stryk. Känner mig noll produktiv och det känns inte heller som jag egentligen fått något vettigt gjort. Varför stannade jag inte bara kvar i sängen när jag kände redan i morse att det skulle bli en sån här dag? Varför är man så förbenat tjurig?

Har fått min Handifon nu och är riktigt glad över den. Upptäckte för en gångs skull att jag kom ihåg att ställa timern till alla tvättmaskinerna och tyckte det var riktigt enkelt. Allt är redan för inställt så allt du behöver göra är att trycka på en knapp och välja tvättimern. Helt suveränt!

Ändå sitter jag nu här och känner mig jätte deppig trots att jag haft en någorlunda organiserad dag jämfört med andra dagar. Kanske jag borde lära mig en gång för alla det som alla i min omgivning tjatar på mig om. Alla människor har dåliga dagar och man blir inte förvandlad från en dag till en annan. Små små steg.

Urtrist säger jag! Även om jag faktiskt förstår så blåförnekar jag det. Sån är inte jag, jag gör som jag vill och allt ska bli som jag vill. Jag kan själv!

Kan inte någon bara ge mig en annan dag?

Read Full Post »