Vad är det som gör att mitt liv inte är ditt och tvärtom?
Vad är det som får folk att kliva upp på morgonen och vilja fortsätta leva?
Vad är det som hindrar folk från att dö?
Efter mitt lilla juläventyr kom jag hem förändrad.
Så fort jag landat öppnade jag ögonen och såg något jag absolut inte gillade, mitt liv.
Jag blev förfärad och grät i två dagar. Detta kan inte vara mitt liv, så här vill jag inte leva. Jag var redo för en förändring, jag kunde inte stänga ögonen längre och det jag såg var outhärdligt.
Trots detta har fem dagar gått och inget är förändrat. Jag har suttit i soffan framför TV:n varje dag. Oförmögen att resa mig eller ens lyfta ett finger till förändring.
Varje dag vaknade jag med övertygelsen och förhoppningen att nu skulle detta ske, ”Idag gäller det”.
Men inget hände och jag sitter med förundran över hur detta kunde gå till och vad som får oss att faktiskt komma till skott. Jag vill fortfarande ha en förändring men något stoppade mig på vägen. Men vad?
Jag vill inte dö men heller inte leva.
Jag vill ju leva men inte detta liv.
Så vad hindrar mig att dö eller förändras?
Vart börjar min resa?
Har den redan börjat?
Påbörjades min resa till livet redan den dagen jag sattes till livet?
Vad är det som skiljer en idé från succé och fiasko?
En och samma tanke hos två människor. Den ene får stor framgången, den andre ingenting. Hur vet man att man kommer att lyckas?
Hur påverkas mitt liv av min omgivning och vise versa? Vilken påverkan har mitt liv och mina val på omvärlden?
En sak har jag lärt mig och det är att de är de små förändringarna som gör verklig stor skillnad. Men det är också dem som är de svåraste att utföra.
Det är antagligen därför jag nu är paralyserad här i min soffa. Precis som många andra vet jag exakt vad jag skulle behöva göra men av någon anledning så gör jag dem inte.
Min teori är att om man kommer på vad detta är skulle det hjälpa mängder av människor. Det ironiska i det hela är att oftast beror det på en väldigt liten sak som orsakar hela blockaden till förändring. Hittar man bara vägen runt dessa så kan man gå hur långt som helst.
Det finns många sätt att göra detta på. Visa pratar med psykologer, kuratorer, en vän, vänder sig till en högre makt eller varför inte en stor badanka, när de har problem som de måste komma runt. Ett slags bollplank som får tankarna att hamna i andra banor och man kan på detta sätt se nya lösningar och komma framåt.
Men detta är ett tidskrävande jobb som aldrig tycks ta slut. Det är inte heller alltid samma metod fungerar varje gång trots att problemet verkar vara detsamma vilket gör resan krokig och svår.
Några få människor här i världen hanterar detta mycket väl och får oftast stor framgång. De ser potential i saker som ingen annan ser. De vet hur man duckar för problemen och använder dem istället som en utmaning och lösning.
Det vill jag också kunna göra, men hur vänder man ett problem till något bra och utvecklande? Hur når man framgång? Hur tar jag mig loss från soffan och kan göra en förändring? Vad är mitt nästa steg?
Vi vill ju alla göra ett avtryck och göra något av betydelse under våra liv. Vad är det då som ger oss mening här i livet? Under min resa har meningen svängt många gånger. Ibland får jag känslan av att resans mål och mening ligger rakt framför mig men jag kan ändå varken se eller röra vid det. Så hur finner man då meningen med livet och hur vet man att det då är ”den verkliga meningen med livet”?
Något viktigt som jag lärde mig under en kurs är att man ska ägna sig åt något man verkligen tycker om. Gör man det så spelar resten ingen större roll. Men hur vet man då vad man verkligen tycker om? När ska man våga satsa? Tänk om det jag tycker om idag inte är det morgon? Ja, där ligger kruxet. Det kan du aldrig veta. Ett tips som vi fick på kursen är att gå tillbaka till barndomen och fundera över vad man gillade då.
Det finns så mycket som påverkar oss idag. Vi vill tjäna pengar, ha vänner och göra saker som är viktiga för oss. Dessa saker får oss att ändra kurs ifrån det vi verkligen vill göra. Vi vill inte riskera att såra vänner eller vara ensam. Pengar måste man ha för att betala räkningar och köpa fina saker. Men missar man då inte det man verkligen vill göra? Någonstans kompromissade man bort sin egen vilja och mening.
Men allt det där låter ju som att man ska leva livet fattigt ensamt och miserabelt. Nej så är det ju naturligtvis inte, om du inte vill det förstås. Men vägen till det man verkligen vill ha och göra kan vara enslig och svår. Det är det största problemet och hindret på vägen. Många ger upp eller vänder om. Det blir för svårt och man tappar orienteringen dit man egentligen skulle. Det finns dock hopp. Precis som ordspråket: ”Alla vägar bär till Rom”, så finns det många vägar som bär till ditt mål. Det är egentligen bara du som står i vägen för dig själv. Man måste tro på sig själv och lita på det man kan och vill.
Det är heller aldrig fel att ha någon vid sin sida att stötta sig mot när det är svårt. Man får be om hjälp och guidning utan att skämmas eller känna att det är ett nederlag. Kanske det är en del av just din väg?