Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förändring’

Vad är det som gör att mitt liv inte är ditt och tvärtom?
Vad är det som får folk att kliva upp på morgonen och vilja fortsätta leva?
Vad är det som hindrar folk från att dö?

Efter mitt lilla juläventyr kom jag hem förändrad.
Så fort jag landat öppnade jag ögonen och såg något jag absolut inte gillade, mitt liv.
Jag blev förfärad och grät i två dagar. Detta kan inte vara mitt liv, så här vill jag inte leva. Jag var redo för en förändring, jag kunde inte stänga ögonen längre och det jag såg var outhärdligt.
Trots detta har fem dagar gått och inget är förändrat. Jag har suttit i soffan framför TV:n varje dag. Oförmögen att resa mig eller ens lyfta ett finger till förändring.
Varje dag vaknade jag med övertygelsen och förhoppningen att nu skulle detta ske, ”Idag gäller det”.
Men inget hände och jag sitter med förundran över hur detta kunde gå till och vad som får oss att faktiskt komma till skott. Jag vill fortfarande ha en förändring men något stoppade mig på vägen. Men vad?

Jag vill inte dö men heller inte leva.
Jag vill ju leva men inte detta liv.
Så vad hindrar mig att dö eller förändras?
Vart börjar min resa?
Har den redan börjat?

Påbörjades min resa till livet redan den dagen jag sattes till livet?

Vad är det som skiljer en idé från succé och fiasko?
En och samma tanke hos två människor. Den ene får stor framgången, den andre ingenting. Hur vet man att man kommer att lyckas?

Hur påverkas mitt liv av min omgivning och vise versa? Vilken påverkan har mitt liv och mina val på omvärlden?

En sak har jag lärt mig och det är att de är de små förändringarna som gör verklig stor skillnad. Men det är också dem som är de svåraste att utföra.
Det är antagligen därför jag nu är paralyserad här i min soffa. Precis som många andra vet jag exakt vad jag skulle behöva göra men av någon anledning så gör jag dem inte.
Min teori är att om man kommer på vad detta är skulle det hjälpa mängder av människor. Det ironiska i det hela är att oftast beror det på en väldigt liten sak som orsakar hela blockaden till förändring. Hittar man bara vägen runt dessa så kan man gå hur långt som helst.
Det finns många sätt att göra detta på. Visa pratar med psykologer, kuratorer, en vän, vänder sig till en högre makt eller varför inte en stor badanka, när de har problem som de måste komma runt. Ett slags bollplank som får tankarna att hamna i andra banor och man kan på detta sätt se nya lösningar och komma framåt.
Men detta är ett tidskrävande jobb som aldrig tycks ta slut. Det är inte heller alltid samma metod fungerar varje gång trots att problemet verkar vara detsamma vilket gör resan krokig och svår.
Några få människor här i världen hanterar detta mycket väl och får oftast stor framgång. De ser potential i saker som ingen annan ser. De vet hur man duckar för problemen och använder dem istället som en utmaning och lösning.
Det vill jag också kunna göra, men hur vänder man ett problem till något bra och utvecklande? Hur når man framgång? Hur tar jag mig loss från soffan och kan göra en förändring? Vad är mitt nästa steg?

Vi vill ju alla göra ett avtryck och göra något av betydelse under våra liv. Vad är det då som ger oss mening här i livet? Under min resa har meningen svängt många gånger. Ibland får jag känslan av att resans mål och mening ligger rakt framför mig men jag kan ändå varken se eller röra vid det. Så hur finner man då meningen med livet och hur vet man att det då är ”den verkliga meningen med livet”?

Något viktigt som jag lärde mig under en kurs är att man ska ägna sig åt något man verkligen tycker om. Gör man det så spelar resten ingen större roll. Men hur vet man då vad man verkligen tycker om? När ska man våga satsa? Tänk om det jag tycker om idag inte är det morgon? Ja, där ligger kruxet. Det kan du aldrig veta. Ett tips som vi fick på kursen är att gå tillbaka till barndomen och fundera över vad man gillade då.
Det finns så mycket som påverkar oss idag. Vi vill tjäna pengar, ha vänner och göra saker som är viktiga för oss. Dessa saker får oss att ändra kurs ifrån det vi verkligen vill göra. Vi vill inte riskera att såra vänner eller vara ensam. Pengar måste man ha för att betala räkningar och köpa fina saker. Men missar man då inte det man verkligen vill göra? Någonstans kompromissade man bort sin egen vilja och mening.
Men allt det där låter ju som att man ska leva livet fattigt ensamt och miserabelt. Nej så är det ju naturligtvis inte, om du inte vill det förstås. Men vägen till det man verkligen vill ha och göra kan vara enslig och svår. Det är det största problemet och hindret på vägen. Många ger upp eller vänder om. Det blir för svårt och man tappar orienteringen dit man egentligen skulle. Det finns dock hopp. Precis som ordspråket: ”Alla vägar bär till Rom”, så finns det många vägar som bär till ditt mål. Det är egentligen bara du som står i vägen för dig själv. Man måste tro på sig själv och lita på det man kan och vill.
Det är heller aldrig fel att ha någon vid sin sida att stötta sig mot när det är svårt. Man får be om hjälp och guidning utan att skämmas eller känna att det är ett nederlag. Kanske det är en del av just din väg?

Annonser

Read Full Post »

Nej det är inte triss jag menar utan min inställning till ja, jag vet inte men någonting har ändrats eller håller på att ändrats.
Hela helgen har varit underbar! Okej idag har jag lite huvudvärk och känner mig trött. Men är man inte van att vara uppe till längre än tolv och har nu varit uppe två nätter i rad till efter tre så känns det ganska befogat.
Jag känner en plötslig glädje, energi och kärlek i livet igen som jag inte kännt på flera flera år. Det styrker mig verkligen att känns så här men jag är också livrädd. Tänk om jag vaknar i morgon och den härliga känslan är borta? Känslan kan kanske beskriva lite som euforisk. Allt känns nytt och spännande, jag vill ut i världen och LEVA.

Read Full Post »

Jag har en dröm om hur min framtid ska se ut. Jag ser ganska ljust på den med barn, ett hus på landet, en trygg och stabil man, djur och att jag har ett jobb där jag får syssla med det jag tycker om.
Det är bara ett enda stort problem. Vägen till drömmen och den väg jag vandrar på idag är inte densamma.
Den ensliga och svåra stigen jag går på leder någon helt annanstans där jag är olycklig. Kanske tänker ni att du kan ju alltid svänga in på den rätta vägen sen. Men just nu ser jag ingen avfart från min krokigs stig. Kanske ligger den där borta bakom nästa krök och väntar på mig. Men hur ska jag få mod att svänga av den väg jag så länge färdats på?
Hur förklarar jag för alla andra att jag måste få resa på egen hand och söka min egen lycka?

Hur hittar man sin väg till lycka?

Just nu sitter jag på ett fik och hoppas att jag brutit ett mönster, gjort ett vägval. Det är inget jag brukar göra.
Kanske är det just det jag behöver, omväxling.
För vägen jag går på nu är trygg men destruktiv och kräver en förändring!

Read Full Post »

Vad hinner man egentligen på ett år?
Jag har precis fått beviljat boendestöd i ett år ungefär och nu slog mig tanken att det kommer vara ungefär 100 träffar. Utöver det så får jag olika uppdrag jag ska utföra själv tills nästa träff.

Så vad kan man åstadkomma på 365 dagar? För att få en bättre överblick tänkte jag skriva lite då och då vad som händer och vad som inte händer eller snarare kanske står stilla för tillfället. Sen om man kan kalla det utmaning eller inte är en annan diskussion.

Uppdatering:

  • Jag har haft en period med EMDR nu en gång i veckan men inga direkta behandlingar utan vi har mer suttit och pratat. Det är otroligt svårt att förklara men vi pratar om en slags personlighetskluvning inom posttraumatiskstress. Detta kallas för ANP (apparently normal person) och EP (emotional person). Dvs en del som utåt sett uppträder normalt och fungerar normalt. Denna tänker logiskt och rationellt men har inga direkta känslor. Den andra delen är bara känslor, har ingen större logik eller rationalitet och den bär också på traumat. Den här delen kan också vara en eller flera stycken. Pga att den inte är rationell eller logisk så har den otroligt dålig tidsuppfattning och befinner sig därför oftast kvar i den ålder där traumat upplevdes. Medan ANP är i den verkliga åldern, här och nu. Utmaningen är att få EP:n att förstå tiden och att man har gått vidare i livet.

I mitt fall så har jag tre EP:n, vad jag vet om än så länge. Ett barn runt 4-5 år, ett barn runt 8 år och en till person som är lite diffus än så länge.
Det är väldigt viktigt att komma ihåg att detta inte har med Schizofreni eller psykos att göra!
Min behandling för tillfället är att jag ska försöka få kontakt med dessa, dvs mitt inre jag och försöka bli hel igen eller åtminstone ha med alla när vi sedan ska utföra själva EMDR-behandlingen.
Jag kan säga att det är väldigt spännande så här långt men även väldigt förvirrande. Jag refererar till de olika delarna som personer även om så inte riktigt är fallet men det är lättare så. Det intressanta i det hela är att jag tidigare stått i många konflikter med mig själv om olika saker och jag har inte ofta eller aldrig vetat varför. Nu helt plötsligt så förstår jag bättre mina olika beteenden. Ett väldigt bra exempel är att det yngsta barnet är ju precis som ett barn med sina bestämda åsikter och sin starka vilja. Detta resulterade i att många gånger när jag skulle äta så ville jag ha en speciell sak och om de inte hade det så bröt jag ihop som ett litet barn. Jätte konstigt kan man tycka och det gjorde även jag men nu när jag vet vad det beror på och jag kan kommunicera lite grann med det lilla barnet så går det mycket bättre. Jag kan be henne vänta en liten stund och fråga vad hon annars skulle kunna tänka sig äta osv.
Jag har även utmanat åttaåringen att den ska vara min hejaklack under resten av veckan istället för att kränka mig. Det var inte så svårt som jag trodde och det fungerar ganska hyfsat.
Man tror många gånger att man är galen och funderar över vad andra människor ska tycka när man berättar om detta men det är inte så farligt. För har vi inte alla det där lilla barnet i oss som så gärna skulle vilja göra det där som man egentligen inte får göra som vuxen? Eller den där tjuriga ungen som för en gång skull faktiskt vill ha det ända de inte har på menyn och då vill man gå till ett annat ställe?

  • Jag har även ansökt om och haft boendestöd i någon vecka. Detta var en otroligt jobbig resa men just nu känns det ganska bra. Lite läskigt bara att släppa in en främmande person i sitt hem som ska hjälpa en. Men hon är riktigt trevlig och inger ett bra förtroende och trygghet.

Jag har nu ett relativt städat kök som jag inte riktigt vet hur det gick till. Känns lite magiskt över det hela. Hon kommer inte som en magisk fe och vips så börjar saker och ting hamna på plats.

  • Den tredje och sista uppdateringen gäller killar killar killar. Det rann ju liksom ut i sanden med förra killen och då kände jag mig som ensammast i världen och ett hopplöst fall utan framtid. Men det gick inte lång tid så var jag plötsligt ute på marknaden igen utan att jag visste om det. Detta är absolut inget skryt utan mer en förvåning och observation av läget. Har aldrig uppfattat mig som populär eller överhuvudtaget attraktiv. Har aldrig upplevt att någon spanat in mig eller ens tittat på mig förrän förra veckan! Jag satt på stranden med två yngre tjejer när en kille går förbi, vänder sig om, tittar på mig och ler. Det ilade i magen och jag blev otroligt generad och fascinerad på samma gång. Ungefär som man ibland ser på film, är det verkligen mig han tittar på/pratar med.

Låter kanske fjantigt men för att aldrig ha varit med om något liknande så var det en otrolig upplevelse att bli sedd och uppmärksammad.

Så det var det var nog allt för denna gång.
Kommentera gärna eller skriv en rad till mejlen!

Read Full Post »

Jag är så trött och rädd. Känner mig otroligt ensam just nu med allt som händer. Minsta lilla rörelse sätter mig ur balans. Jag vet att jag bara tycker synd om mig själv men jag vet inte hur jag ska vända på det. Jag har ingen annan än de som är ”tvingade” att vara med mig (sjukvården).
Min familj finns där, visst men inte… Jag vet inte hur jag ska förklara det. Bara pliktmässigt, det är ingen som känner mig.
Jag har en kompis som följt med mig sedan sexan och vi ”belastar” inte varandra på detta sätt utan vi bara umgås någon gång ibland, inget prat utan bara umgänge.
Den enda jag känner jag kan prata med är mitt ex och det fungerar ju liksom inte längre eftersom vi gjort slut och ännu påtagligare blir det eftersom det var just av den anledningen som det tog slut. Båda mina syskon flyr för vinden, de orkar inte mer. Likaså med mina föräldrar. Så vem kan jag vända mig till? Vem ska jag prata med?
Känner mig så fruktansvärt ensam i det här med bostödsansökan. Vem stöttar mig där? Vem lyssnar på mig när sorgen kommer över mig på dagarna att jag inte klarar eller orkar göra allt som skulle behövas göras? Vem ska jag ringa när jag verkligen behöver någon som bara kan lyssna?
Jag känner mig som ett korn som blivit mosad i en mortel och spridd för vinden. Marken under mina fötter rämnar och jag klamrar mig desperat fast i spillrorna. När jag sedan öppnar ögonen ser världen ut som den alltid gjort men jag vet att den när som helst ska kollapsa.
Hur ska jag ta mig ut på andra sidan?

Read Full Post »

Jag har ju länge pratat om förändring och utveckling men jag har liksom aldrig fått någon riktig ljuspunkt eller nåt någon milstolpe. Förrän i dag!

Det är svårt att förändras. Men det gäller att hitta sin brytpunkt. Man måste börja i någon ände. Vad vill man förändra? Vad är målet med förändringen?
Jag ville äta frukost varje dag för att må bättre. Men inte bara det, utan jag ville även äta frukost varje dag, före allt annat för att bli mindre stressad och få större kontroll på dagen.

Idag lyckades jag med detta!
Blev väckt av mor som talade om att en av hyresgästerna klagade över att det var kallt. Jag förklarade att det redan var kallt under gårdagen men att allt var i sin ordning det vill säga pannan gick.
Jag fortsatte sova och blev återigen väckt men den här gången av min syster. Jag tryckte bort henne och sov vidare. Tre gånger till ringde hon så till sist så gav jag upp mitt sovande och ringde upp henne. Förberedd på att hon skulle gnälla och klaga som vanligt. Mycket riktigt så skulle hon tala om att hon nu skulle starta pannan men inte kunde skotta pelletsen trots att det verkligen behövdes. Jag bad henne kolla askan så det inte var det som var problemet med pannan. Hon blev vansinnig och började skrika i telefonen.
(En liten sidenote är att jag har verkligen börjat märka hur min familj är så lättretliga och att min syster alltid ringer som en liten polis och ska kontrollera att jag gjort det mor och far bett mig om.)
Jag sa då åt min syster att jag hellre startade pannan själv så jag kunde kolla allting. Det lite komiska i detta är att trots att jag nyss sagt att jag helst startade pannan själv så skriker hon ändå att då får jag minsann göra allt själv. Jag log för mig själv och svarade att det gjorde jag gärna.
Jag klev upp och gjorde ordning frukost åt mig och vovven. När jag precis satt mig ned och börjat fika så ringer min syster igen. Med lätt irriterad och återhållsam röst frågade hon om jag fixat pannan. Jag kände hur irritationen kom upp men log ändå och sa att jag skulle bara äta frukost först. Naturligtvis så var detta svar inte accepterat och det var därför jag log. Hon började återigen att skrika i telefonen om hur viktigt det var att jag gick ned dit för pannan var nere på 30 grader så den hade stått länge. Jag svarade lugnt och sansat att jag skulle göra allt det där men först, frukost. En otroligt irriterad suck undslapp min syster men hon la sedan på luren.
Jag satt och tuggade på min macka samtidigt som jag funderade på hur länge pannan kunde ha varit av egentligen. Jag kom fram till att den omöjligt kunnat varit av hela natten eftersom sist jag sotade så sjönk temperaturen ända ned till 30 grader och då var den avslagen mellan 3-4 timmar.
Jag kände mig genast lättad över detta faktum och fortsatte äta min frukost.
Då ringer min far och återigen bubblar irritationen upp. Kunde jag inte få äta frukost i lugn och sköta pannan sen? Han frågade om jag varit ned till pannan och jag svarade att jag åt frukost. Han hörde min irritation och svarade genast med att jag inte hade någon rätt att vara sur mot honom. Jag försökte hålla tillbaka min irritation och förklarade som det var att jag var irriterad över att jag hela tiden blev störd av min syster som inte hade med saken att göra. Jag skulle gå ned till pannan men först äta min frukost.
Min far brukar vara väldigt förstående och lyssna på vad man säger bara man förklarar sig men tyvärr inte denna gång. Han hakade fortfarande upp sig på att jag var sur mot honom trots att jag sa att jag inte var det. För nog förstod väl jag hur viktigt det var att värmen fungerade, menade han. Jag svarade att det förstod jag men att min frukost just nu var viktigare och att jag skulle ordna pannan direkt efteråt. Han var väl inte helt nöjd med svaret men det fick gå för denna gång.
Så jag åt min frukost, klädde på mig, tog med mig vovven och skoveln ut. Satte hunden i hundgården så länge, skottade i hundgården, skottade upp gången till pannrummet och fixade pannan. Medan jag ändå var på språng gick jag in och kollade av sjunten, ändrade den till automatisk och läste av elen till alla hyresgästerna. Min syster skulle iväg och handla så jag följde med henne.
Så nu sitter jag här några få timmar senare med en massa arbete gjort. Utan att ha känt mig stressad, jag har haft full kontroll hela dagen och jag känner mig nöjd!

Read Full Post »

Jag känner att jag måste avveckla mitt beteende att hela tiden följa människor. Istället måste jag utveckla min egen vilja och omdöme för saker och ting.
Jag är så otroligt trött och ledsen. Igår var första gången på väldigt länge som jag hade en självmordstanke igen. Okej jag vet, grammatiken blev helt fel där men det får gå ändå.
I vilket fall som helst så verkar jag helt nedbruten. Jag förstår verkligen inte varför jag inte tar hand om mig själv. Min pojkvän påpekar ständigt att jag inte tar det på allvar men när mina tankar börjar vandra åt det mörkare hållet så tar jag det på största allvar. Då om någon gång vet jag verkligen att något är fruktansvärt fel och att så ska man inte behöva må. Det är tråkigt dock att det ska behöva gå så långt innan jag ser det. Eller snarare sagt innan jag verkligen hörsammar tecknen på att jag mår dåligt av det jag håller på med.
Så vad håller jag på med då? Till att börja med så slarvar jag åter igen med både mat och medicinen. Jag tar medicinen men tiderna blir oftast helt förskjutna. Disken hopar sig i högar och skulle jag inte ha min snälla pojkvän så vette gudarna hur det skulle sett ut här då. Tvätten existerar inte ens. Alla kläder ligger huller om buller över hela lägenheten, på golvet eller på möbler. Hygienen missköts också totalt.
Nu är det väl egentligen fel att säga att det är det som jag håller på med utan det jag räknat upp ovan är resultatet av mitt dåliga mående.
Så jag försöker igen. Vad håller jag på med?
Jag gör allt annat, för alla andra, än någonting som har med mig att göra överhuvudtaget. Sen har vi stress, stress och återigen stress. Även om en människa utifrån skulle säga att jag lever ett lugnt liv så upplever jag det själv som att jag aldrig får en lugn stund för mig själv.
När jag inte fick igång snöslungan för någon dag sedan så bröt jag totalt ihop och öste ur mig allt på min pojkvän. Jag grät och var helt förtvivlad. Jag kände mig totalt misslyckad helt enkelt. Här hade jag ett ansvar att sköta snöröjningen och jag klarade inte ens av att få igång snöslungan.
Detta beteende vill jag förändra. Jag vill istället få mer tid till mig själv och kunna samt klara av att fokusera på mig själv. Hur jag ska lösa den gåtan har jag dock inte riktigt listat ut ännu.
Det är nämligen så här att jag är vaktmästare åt mina föräldrar för de äger ett litet hyreshus för fyra familjer. Men detta är för tungt för mig och jag har sagt till flera gånger ända sen jag flyttade hit att det inte fungerar. Först bad jag om hjälp för att få det att fungera men det fick jag inte. Sen sa jag helt enkelt upp mig och förklarade att de inte hjälpt mig och nu orkade jag inte längre. De svarade med att jag förstorade upp allting och att det inte alls var något tungt eller ansvarsfullt arbete. Det fungerade bra nån vecka och sen var karusellen igång igen. Detta har nu pågått sen juni, det är alltså över ett halvår, utan förbättring.
Jag känner att jag svikit mig själv och alla i min omgivning, försäkringskassan, pojkvännen, familjen, grannarna, sjukvården och minerva. Alla av olika anledningar men ändå ett misslyckande.
Störst av allt känner jag att jag svikit mitt tillfrisknande genom att ägna mig åt sånt som gör mig sjuk istället. Men hur jag ska bryta allt detta vet jag inte riktigt.
Har funderat på olika varianter: avsäga mig rollen som vaktmästare, flytta härifrån, bita ihop och försöka ändå eller hoppas på att någon annan lösning ska dyka upp. Eftersom två av dessa alternativ är i stort sett helt uteslutna så återstår bara flyttning eller att någon mirakulös lösning ska uppenbara sig. Jag vill verkligen inte flytta så jag har väl mer eller mindre blundat för problemet och hoppats på sista alternativet. Nu brukar det ju inte dyka upp lösningar så där på beställning och hitintills har det ju heller inte gjort det så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Min största önskan är att allt bara ska lösa sig. Att jag slipper ansvaret som vaktmästare utan komplikationer och att jag ska kunna bo kvar här i frid och fröjd.
Jag har sagt av mig praktik för att jag skulle kunna återhämta mig och fokusera på bara mig själv, där ligger det största missnöjet med mig själv att jag inte gjort det. Istället trasslade jag in mig i detta som ledde till en total uttömning av energi så jag till och med backar i min utveckling. Detta är för mig en stor sorg.
Detta måste verkligen förändras! Men hur?

Read Full Post »

Older Posts »