Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘föräldrar’

Ibland vill man bara inte veta vissa saker även om man måste.
Låg och pratade med mina EP:n nu på förmiddagen som jag brukar göra. Försöker hitta orsaken till att jag inte riktigt kan förhålla mig normalt till mat.
Sessionen gick på som vanligt och jag fick lite bilder och förklaringar till olika saker. Eftersom det gick väldigt bra och jag tyckte jag fick bra kontakt fortsatte jag allt djupare nedåt åt olika håll och kanter i mitt medvetande. Plötsligt fick jag som en uppenbarelse och jag blev så otroligt ledsen. Jag kände mig otroligt liten och rädd, allt var så hopplöst. Jag kände hur tårarna rann nedför mina kinder på riktigt och plötsligt grät jag som en litet barn som inte finner någon tröst.
Jag fortsatte dock prata med mig själv och trösta att allt ändå var bra eftersom det var över nu detta hände för över 20 år sedan. Men gråten fortsatte så jag var tvungen att öppna ögonen och visa för mig själv vart jag faktiskt befann mig, hemma hos mig, trygg i mitt eget sovrum.
Det var som om någon annan tittade med mina ögon men så småning om lugnade jag ned mig lite och slutade gråta.
Jag frös inombords för helt plötsligt visste jag inte längre vem jag riktigt var.
Var hela mitt liv uppdiktat efter mina föräldrar och efter mina föräldrars villkor?
Saker jag gillar är de mina saker eller gillar jag dem för att jag blivit tvingad att gilla dem?

Annonser

Read Full Post »

Jag trodde aldrig att det skulle vara så psykiskt krävande att vara barnvakt. Det är en liten underbar kille på 3,5 år jag varit barnvakt åt och han är otroligt snäll och lydig. Så det är inte själva barnet som är jobbigt.

Har nu varit barnvakt i cirka tre veckor med några dagars paus ibland. Igår hade jag ett möte så jag åkte hem till mig vid elva tiden, lade mig och vilade klockan tolv till ett, hade mitt möte, ordnade lite småsaker hemma, la mig och vilade igen vid fyra för att inte vakna igen förrän strax före åtta. Ändå var jag fortfarande trött när jag åkte tillbaka till familjen.
Hur är det då att vara förälder undrar jag. Kanske man till en viss del vänjer sig för man inte har något större val?
När min första period som barnvakt var över så kände jag mig totalt förstörd och jätteledsen. Mitt inre barn grät och jämrade sig över att hon inte fått tillräckligt med uppmärksamhet utan bara kört på tills hon var jättetrött och inte orkade något mera.
Jag tröstade henne och pratade med henne men det var svårt för man rycks med och blir så fruktansvärt ledsen och får svårt att tänka klart.
Jag kände en stor övertygelse att jag inte skulle klara av att ha egna barn. Vilket är min största dröm, ha egna barn. Så då blev jag ledsen över bara det. Under andra perioden som barnvakt så började jag dock titta lite annorlunda på det. För det första så blir det väl lite annorlunda när man är med redan från början. Samtidigt som det är uttröttande längre också eftersom man faktiskt är med från början. Men då började jag fundera över vad det var som var så jobbigt och kom fram till att det inte alls var själva barnpassningen. Det var allt runt omkring och rädslan för min okunskap med barn. Att inte kunna vara hemma hos mig själv i min säng, i mitt kök osv. Vad skulle jag göra om barnet gjorde sig illa? Om han blev sjuk? Många om kom upp och jag hade mycket tvivel på mig själv och min kompetens.
Men nu under den tredje och sista perioden så känner jag en större trygghet och övertygelse att jag klarar detta och kommer klara av att ha egna barn en dag.
Det som hjälpte mig var att jag tog med mig barnet när jag skulle klippa en gammal grannes hund. Jag klippte hunden och barnet lekte utan några större problem. Han gick på toaletten och vi åt lunch, fika hos en annan granne och allt gick jättebra. Jag kände mig inte alls less eller trött och jag hade inga som helst problem med barnet. Efter det så försvann mina tvivel och det kändes mer naturligt att vara med barnet utan att hjärnan behöver gå på högvarv hela tiden.
Visst är jag trött fortfarande och det har jag också hittat orsaken till. Jag vaknar nämligen vid minsta lilla ljud som barnet ger ifrån sig även om jag vet att föräldrarna är hemma. Dessutom har han haft en period nu när han drömt mycket mardrömmar så nattsömnen har varit otroligt dålig för både mig och barnet.
Allt till trots så har det varit en underbar treveckors period med mycket tankar men också otroligt mycket kärlek både till barnet och föräldrarna samt till mig själv.

Read Full Post »

Ofta kan jag titta tillbaka på det som varit men väldigt sällan sett vad jag faktiskt åstadkommit.
Jag känner mig faktiskt riktigt stolt just nu vilken resa som jag faktiskt hittills har genomgått.
Jag träffade en arbetsterapeut igår. När mötet nästan var över så tittade hon på mig och liksom nästan bedömde mig från topp till tå. Hon tittade mig rakt i ögonen och sa: ”Vilken jäkla resa du har gjort, vad duktig du är!”
Jag blev väldigt generad men kände ändå en uns av medgivande. Jo jag höll faktiskt med henne även om jag var ovan med att någon från vården så rättfram sa åt mig, bra kämpat.
Det kändes otroligt bra att få gehör för sitt slit och arbete. Från allt gnäll som jag fått från mina föräldrar den senaste tiden om hur jag undviker allt ansvar och borde ta och fixa till mig. Det gav en stark strimma av hopp och en känsla av att tron på mig själv fanns fortfarande kvar.

Det är konstigt att vi ofta måste höra något positivt om oss själva från någon annan innan vi själv kan tänka att vi gjort ett bra jobb och berömma oss själva.

Men nu när jag känner mig lite starkare så kan jag faktiskt se på min resa och känna att jag åstadkommit otroligt mycket. Igår var en riktigt tuff dag med en rejäl dimp i helvetet med självmordstankar och allt men ju längre tiden går och ju starkare jag blir. Desto snabbare kommer jag tillbaka och desto mindre ofta kommer dimparna.

Read Full Post »

Än en gång har jag och mina föräldrar lyckats bryta ned mig. Lyckats få mig tro att livet inte är värt att leva, inte utan en familj.
Än en gång har de vänt mig mig ryggen när jag behöver dem som mest.
Jag har fått lära mig att de alltid finns där för mig oavsett vad det är. Gång på gång blir jag besviken och sviken.

Frågorna hopar sig och ställs gång på gång. ”Vad har jag gjort? Vad gör jag för fel? Varför duger jag inte? Varför är de så arga på mig?”

Äntligen förstår jag att det inte kan vara mitt fel. Jag har tvivlat på mig själv länge nog nu. Saker har visat sig i ett annat ljus och jag står helt maktlös och försvarslös mot deras anklagelser och hot.
För jag behöver inte försvara mig, jag behöver inte längre skydda mig. Jag är ren och utan skuld.

Ibland måste man veta när man ska ge upp, sluta kämpa emot utan börja kämpa för sig själv istället. Leva för sin egen skull och inte längre leva kvar i det gamla.
Visst är jag egoistisk och jag kunde inte heller vara mer stolt över det. Jag känner hur jag växer som människa och stoltheten sväller i mitt bröst. Kampen mot mig har gjort mig stark.
Hur många gånger har jag inte fallit mot marken men åter rest mig upp? Hur många gånger har jag inte förlorat hoppet och famlat i mörkret men sedan stått där klarsynt och starkare än någonsin?
Det är sant. ”Det som inte dödar dig, gör dig starkare”
Hur många gånger har jag inte varit nära att dö? Jag har redan dött en gång. Mitt hjärta har krossats ett flertal gånger och min kropp har legat blåslagen och handlingsförlamad.
Jag har tappat min identitet och fått skapat mig en ny för att åter förlora den.

Ändå står jag här, just nu, här idag och jag lever.

Read Full Post »

Jag tror jag kommit underfund med nu hur min familj fungerar.
Så länge allt görs efter mina föräldrars eller min mors direktiv så fungerar allt hur bra som helst. Det är som ett osynligt stängsel man inte får gå utanför. Då rasar den vackra fasaden av hur underbara vi barn är, hur fin familj vi har och så vidare.
Det är med julen är ju faktiskt en ganska intressant period och prövotid för detta osynliga stängsel. Säg vilken familj det inte är det i, i och för sig men vi låter tanketråden gå vidare.
Min mor har alltid varit väldigt för att vi barn ska göra vad vi vill men traditionerna är också väldigt viktiga. Jag har alltid fått höra hur bra vår familj är just på detta med att kunna flexa på julafton. Det vill säga att man väljer själv när man firar själva jul. Den förekommer inte bara på julafton utan kan lika gärna vara dagen före eller dagen efter.
Jag har endast firat ju hemifrån en enda gång och jag kommer inte ihåg hur familjesituationen såg ut då. Men jag minns att min dåvarande pojkvän inte alls var förtjust i mina föräldrar och jag var revolterande så det var nog aldrig riktigt någon diskussion om att jag inte firade jul med mina föräldrar.
Så kommer den dagen då jag försonats med föräldrarna men samtidigt vill ha mitt eget liv. Det vill säga jag har blivit vuxen. Då uppstår en livlig diskussion och helt plötsligt är det min mor som beter sig som om hon vore ett litet barn. Jag förstår samtidigt varför hon beter sig som hon gör eftersom hennes liv kretsar mycket runt oss barn och hennes vilja.
Det som händer är att om någon sticker ut, som jag då i det här fallet, vänder hon på klacken. Helt plötsligt är man inte alls fri att göra som man vill, den öppenhet som tidigare rådigt angående julfirandet gäller inte längre. Resten av familjen vänds emot en och ifrågasätter varför man inte vill vara med dem. Tycker jag inte om dem längre?
Jag förstår även deras reaktion eftersom de är helt inne i svängen så blir det ju jag som är boven och förstör det heliga julfirandet.
När detta inte fungerade så bestämde sig min mor nu för att julen skulle inte längre firas i stugan utan hemma istället. Med det vill hon ha sagt att julen är förstörd och det är jag som har förstört den. Hon gör sig själv till martyr och vi ska må dåligt över att hon inte får som hon vill.

Det kan låta grymt. Hur kan jag vara så egoistisk och inte tänka på min mor och vad hon vill? Det är ju jul och den infaller ju bara en gång om året. Det borde man ju kunna undvara en gång om året att inte bara tänka på sig själv.
Jo för så här är, inte bara varje jul utan varje dag, om varenda liten sak. Det är inte julen det handlar om, det är inte ens mig det handlar om. Utan att hennes sätt är det enda sättet.

Jag vill och tänker fira jul med min egna familj. I lugn och ro utan krav eller måsten. För att jag vill det och ingen annan.

Det är ju du själv som styr ditt liv och ska leva med dig själv i alla dessa år. Glöm inte bort det gott folk!

Vad handlar julen om då? Handlar den inte om att man ska ta hand om varandra och älska varandra? Vart försvann det mitt i alla julklappar, julbaket och stressen över allt annat som ska fixas?

Read Full Post »

Vad gör man när man blir bortglömd? Ska man bli arg, ledsen eller helt enkelt inte bry sig?
Idag har jag både blivit arg och ledsen för att nu inte längre veta vad jag ska tro tycka eller tänka om saken.
Hur skulle du känna om någon glömde bort dig? Vart går gränsen för att det är okej att glömma bort eller bara vara nonchalant?
Min kille lovade mig en dag att han skulle väcka mig på morgonen men glömde bort det. Det är ingen stor sak men jag blev ändå ledsen. Senare kunde jag ju naturligtvis tänka att det är ju inte hela världen för det är ju en sådan liten sak. Men idag kunde jag inte det.
Har varit på sjukhuset för en gastroskopi undersökning. Har varit så otroligt nervös inför den och verkligen behövt mycket stöd. Eftersom killen skulle ner till sin skola och lägenhet 60 mil bort och mina föräldrar är i Stockholm fick lillsyrran följa med och hålla mig i handen. Dock har mina föräldrar pratat och stöttat mig både före och efter.
Men inte den person jag helst av allt ville ha stöd från. Pratade med honom igår om dittan och dattan men imorse när jag vaknade var jag urnervös och ringde till honom. Inget svar. Jag ringde till mina föräldrar och pratade av mig lite istället. Tänkte att han troligtvis hade ett möte och skulle vara anträffbar senare. Klockan är nu över sex på kvällen och jag har fortfarande inte hört något av honom. Jag försökte i tre timmar innan undersökningen att få tag i honom, för han vet alltid det rätta att säga, men utan resultat. Jag gav upp och skickade ett sms istället där jag förklarade att jag var ledsen över att jag inte fått tag i honom trots att han visste vilken dag det var.

Ställer jag för höga krav eller är jag för känslig? Jag vet faktiskt inte men jag känner mig ändå grymt sviken.

Read Full Post »

Så var prövoveckan över.
Jag och min pojkvän bestämde att vi skulle pröva bo tillsammans i en vecka och se om vi överlevde. Jag sitter ju levandes och skriver detta så alltså måste det ju gått bra *ler*
Allvarligt talat så har det faktiskt varit en tuff vecka inte bara just för förhållandet utan även individuellt. Jag har fått kämpat med att ta kommandot över min hund som slutar lyssnar på mig så fort som min pojkvän och jag umgås. Det har faktiskt gått väldigt bra om jag får säga det själv. Visst det har varit svårt och kämpigt men det gick åt rätt håll och det är jag nöjd med.
Sen ska jag göra en gastroskopi så jag har varit tvungen att slutat med min magmedicin vilket inte direkt har varit så jättekul. Har ständigt ont i magen, illamående och otrolig halsbränna. Har dock lyckats hitta en maträtt som fungerar ganska bra för magen och det är risgrynsvälling. Upptäckte igår att min magen inte är lika uppsvälld längre. Har inte kännt mig uppsvälld eller så men nu när jag står på andra sidan så känner jag verkligen skillnad. Funderar på att sluta med att dricka mjölk och över gå till havredryck som jag druckit nu den senaste veckan.
En annan sak jag faktiskt gjort under veckan är att tagit tag i en massa saker. När jag tittar bakåt så ser jag att det varit en väldigt produktiv vecka.
Jag skickade ett mejl till sjukhuset som jag nu fått vidarebefordrat till rätt personer. Jag pratade ut med grannen om katten. Tillsist så pratade jag även ut med mina föräldrar om hur jag tyckte och tänkte om mitt boende och ansvaret mot dem. Så jag har verkligen gjort en rivstart till förändring.

Dock saknar jag min pojkvän otroligt mycket och det är konstigt hur snabbt man kan vänja sig vid att vara med någon oavsett om det är jobbigt eller inte. Låg och lyssnade i morse om han var vaken så kom jag på att han inte var här. Under hela dagen har jag bara väntat på att han ska komma in till mig och krama och pussas på mig. Känns nästan lite som när någon dött. Man förstår inte att personen är borta utan man väntar bara på att de plötsligt ska stå där i dörren.

Read Full Post »