Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fel’

Jag känner mig så fruktansvärt arg att jag vill skrika. Jag vill slå sönder något, göra illa personen som gör mig så arg.
Istället skriver jag och skriver tyst inombords.

Varför är det alltid jag som ska ta reda på alla andras skit? Varför ler jag och nickar snällt medan andra kastar glåpord och saker på mig. När ska jag få nog? När ska jag äntligen säga ifrån? Ska jag låta bägaren rinna över och ta ut det på närmast kommande person?
Jag känner inombords att det räcker nu. Jag skriker inombords att det räcker nu!
Alla orätta handlingar mot mig har samlats i en hög. Både sånt som kommer direkt från någon och sådant som min hjärna skapat.

Jag var på ica idag efter en veckas karantän. Jag har varit så rädd att jag i det yttersta undvikit att ens vara i närheten ensam. I dag gick jag in med rak rygg, visst var jag rädd men ingen skulle se det i alla fall.
Jag plockade undan en massa skit ur ett skåp idag med hela min energi fokuserad på personen som orsakat skiten. Nu får det vara nog var det enda som kretsade i tanken och varje gång som jag stötte på saker som han lämnat blev jag allt argare.

Han ringde mig. Såg att jag fått sms där han skrev att det var väldigt viktigt att jag ringde honom. Sen var det även ett mms med snusk i som vanligt. Vilken konstig och vriden människa detta är, snurrade mina tankar. Jag ringde honom, han svarade nochalant och lätt spydigt att jag skulle ha kolla posten men nu var det försent för han hade redan varit där och hämtat den. Svin, as, groda! Skrek mina tankar, jag hatar dig jag hatar dig! Men jag sa inget. Jag kände bara hur vreden och frustationen steg inom mig samtidigt som maktlösheten svepte över mig. Vad skulle jag göra då? Jag kom ju överrens med honom om detta och att han skulle få ha sina saker hos mig tills juni. Men inte så här, svarade rösten i huvudet. Inte så här skitigt, inte så här mycket saker lämnade huller och buller. Lämnat åt mig att ta reda på och städa efter. Jag svarade därför med viss vasshet i rösten om det hade gått bra att komma till mig förra veckan. Förra veckan frågade han. Mmm svarade jag, gick det bra? Jag har haft så mycket att göra var den första ursäkten som kom. Jag slutade lyssna, det var ingen ide, en sådan människa får inte dåligt samvete. Han mår bara dåligt över sådant som rör honom själv. Han lovade att komma nästa vecka eller nåt sådant, för jag lyssnade inte så noga. Jag ifrågasatte varför han inte hjälpt mig med kattungarna. Något han lovat för över tre månader sen, de är leveransklara på fredag och två av kattungarna har fortfarande inte fått något hem. Jag ska ju låna kattlådan av dig i helgen vi kan trycka ned kattungen där, säger han leendes. Vad menar du, frågar jag. Ja men två katter i ett skott, svarar han. Jag blir kall inombords och sörjer över att han inte bryr sig mer. Kattungarna är mina barn och ingen ska tas bort, fattar du det, snäste jag tillbaka. Det skulle föreställa ett skämt men det var kanske inte så roligt sa han. Jag var tyst en stund och sen sa jag att han skulle kolla med sin flickväns kompis angående kattungen, sen avslutades samtalet.

Många gånger funderar jag över hur jag hamnat här med denna relation till honom. Hur mycket vi älskade varandra, eller jag älskade honom i alla fall och han bedyrade hela världen för mig. Alla dessa år som gått och han klänger sig fast som en igel, utnyttjar varje tillfälle han får att prata med mig eller få mig att göra tjänster åt honom. Det stående temat är pengar eller snyft historier när han är på fyllan. Hur kunde jag älska en sådan människa så högt? Hur kunde jag överhuvudtaget bli kär i honom från första början? Det är som att där mr X avslutade där tog han vid och fortsatte historien förutom misshandeln. Speciellt efteråt, förföljelsen, behövandet, utnyttjandet. Jag måste bryta mig loss från allt detta. Ändå finns han kvar i mitt liv. Varför tillåter jag detta? Varför är jag fortfarande beroende av honom?

Kanske borde jag kräva tillbaka nyckeln eller byta lås. Utesluta honom helt från mitt liv med det undantaget att han hämtar hans saker i juni sen klippa igen. Jag tror jag skulle må bättre av det. Ett orosmoln mindre att bry sig om. En mindre faktor som påverkar mitt liv.

Annonser

Read Full Post »

Än en gång har jag och mina föräldrar lyckats bryta ned mig. Lyckats få mig tro att livet inte är värt att leva, inte utan en familj.
Än en gång har de vänt mig mig ryggen när jag behöver dem som mest.
Jag har fått lära mig att de alltid finns där för mig oavsett vad det är. Gång på gång blir jag besviken och sviken.

Frågorna hopar sig och ställs gång på gång. ”Vad har jag gjort? Vad gör jag för fel? Varför duger jag inte? Varför är de så arga på mig?”

Äntligen förstår jag att det inte kan vara mitt fel. Jag har tvivlat på mig själv länge nog nu. Saker har visat sig i ett annat ljus och jag står helt maktlös och försvarslös mot deras anklagelser och hot.
För jag behöver inte försvara mig, jag behöver inte längre skydda mig. Jag är ren och utan skuld.

Ibland måste man veta när man ska ge upp, sluta kämpa emot utan börja kämpa för sig själv istället. Leva för sin egen skull och inte längre leva kvar i det gamla.
Visst är jag egoistisk och jag kunde inte heller vara mer stolt över det. Jag känner hur jag växer som människa och stoltheten sväller i mitt bröst. Kampen mot mig har gjort mig stark.
Hur många gånger har jag inte fallit mot marken men åter rest mig upp? Hur många gånger har jag inte förlorat hoppet och famlat i mörkret men sedan stått där klarsynt och starkare än någonsin?
Det är sant. ”Det som inte dödar dig, gör dig starkare”
Hur många gånger har jag inte varit nära att dö? Jag har redan dött en gång. Mitt hjärta har krossats ett flertal gånger och min kropp har legat blåslagen och handlingsförlamad.
Jag har tappat min identitet och fått skapat mig en ny för att åter förlora den.

Ändå står jag här, just nu, här idag och jag lever.

Read Full Post »

Om din kille säger att du är en sjua utav tio möjliga hur skulle du reagera? Ni har dessutom haft en stark diskussion där han talar om att han tycker om dig men han kan inte bortse från dina fel och brister.

Vi hade en hetsig diskussion om att han inte längre ville vara tillsammans med mig men han tycker fortfarande om mig och vill vara med mig. Jag funderar fortfarande på allt han sa och inte sa.
Om man tycker om någon då räknas väl de negativa sidorna med också eller?
Jag tycker om honom fruktansvärt mycket trots hans fel och brister. Alla hans sidor är ju saker som gör honom till just den han är, en unik människa. Det ser man ju ganska snabbt eller det gör jag i alla fall, om de negativa sidorna väger över. Ja men då kanske inte det är så mycket att satsa på.

Bröt ihop totalt igår och kände mig som världens mest förlorade och värdelösaste människa. Jag såg hur människor lämnat mig under livets gång för att de inte tycker om eller inte trivs med den jag är. Efter jag var med om det jag varit med om och fått min posttraumatiska stress så har ju saken bara blivit värre. Ingen förstår eller kan sätta sig in i det jag varit med om vilket resulterar i att de inte förstår varför jag är som jag är. Att jag agerar på ett speciellt sätt i vissa situationer, att vissa saker fungerar ibland och ibland inte alls.
Jag grät verkligen ur hjärtat och kände mig förtvivlad om inte den här människan tycker om mig för den jag är och han har ändå känt mig så länge och vet verkligen vem jag är. Vem ska då kunna tycka om mig? Om han helt plötsligt känner att nu är det för mycket. Hur ska jag då kunna känna mig trygg i ett förhållande igen?
Detta är trots allt inte första gången det händer och jag vet inte om jag skulle kunnat hantera det bättre om det hade varit det. För två år sedan blev jag tillsagd att jag inte dög. Att han orkade inte med mig längre. Det sved men jag insåg också att han inte var värd att gråtas över för han var egentligen inte världens bästa människa. Men nu var det mannen jag verkligen älskar och har älskat under en lång tid som slängde samma sak i ansiktet på mig. Det var inte lika lätt att ta.

Jag jobbar för fullt med mig själv att försöka acceptera all min problematik men jag måste också tampas med mina medmänniskor och deras syn på saken. Jag har mött människor som praktiskt tagit sagt till mig att ta mig i kragen och skärpa mig. Skaffa dig ett jobb för fasen, ungefär.
Om det ändå vore så enkelt tror ni inte jag hade gjort det då? Tror människor att man är rik när man är arbetslös sjukskriven? Att man mår bra av att bara gå hemma och inte veta hur ens framtid ser ut eller hur man ska göra för att må bättre? Skulle jag vetat det skulle jag ha gjort det.
Jag är trött på människor som inte förstår, som inte ens vill förstå utan bara rynkar på näsan och tittar snett på en. Varje dag är en kamp för mitt liv och igår fick jag all skit kastad över mig. Det känns som om folk tror att man ljuger eller hittar på sina krämpor och besvär.
Igår gick dock ett stort ljus upp för mig. Jag har fått hört så mycket att jag mår mycket bättre och fungerar mycket bättre än vad jag egentligen gör. Så till sist har jag verkligen trott på vad de säger. Jag har trott att jag verkligen hittar på att jag inte minns, att jag mår dåligt för att folk ska tycka synd om mig och jag ska slippa jobba.
Men igår så såg jag mitt inre jag för en kort stund och jag förstod att det är inte mitt fel.
Det är inte mitt fel att jag är som jag är.
Det är inte mitt fel att människor inte kan förstå mitt öde.
Det är inte mitt fel att världen ser ut som den gör.
Ingenting är mitt fel för jag gör så gott jag kan.
Jag är helt ärlig och står naken inför det som komma skall.
Jag är oskyldig och ren från skuld.

Read Full Post »

Ibland blir jag så rädd. Jag vet att jag har PSTD vilket orsakar mina koncentrationssvårigheter och minnesproblem. Men när jag märker att minnet och koncentrationen blir sämre och sämre så blir jag livrädd. Jag blir helt blockerad och allt jag kan tänka på är: ”Hur ska min framtid se ut, hur är minnet då?”, ”Har jag fått alzheimers som bara är dold av PSTD:n?”
Jag har väldigt svårt att då förstå att jag är väldigt stressad för stunden eller känner mig trängd/tvingad. Jag kan heller inte tänka bakåt och se att jag haft sådana återkommande perioder av ”glömska” som sedan blivit bättre igen.
Något i mig tvivlar hela tiden och är livrädd för att jag ska bli fast i mitt ingenmansland. Där jag tappat tidsbegreppet, minnet och ibland till och med vem jag är.
Många människor är ju livrädd för att drabbas av demens. De ser antingen sina egna föräldrar eller kanske närstående som ”försvinner in i dimman” och de blir livrädda för det är okänt.
Kanske har jag blivit en sån? Jag har jobbat mycket inom äldreomsorgen och lärt mig acceptera demensen. Det är ju deras värld och man kan inte göra något åt det. De flesta människorna är rädd för att vara en belastning om de blir dementa och få dåligt samvete när de väl sitter där och är dement. Men det finns faktiskt många som mår riktigt bra i sin demens, som inte ens märker av det.
Jag jobbade med en tant en gång som ständigt sa hur hemskt det var med kvinnan nere på ettan som var dement, vilket jobbigt liv hon måste ha. Hon sa även hur skönt hon tyckte det var att hon iallafall fortfarande var kry och inte höll på att yra i nattmössan som kvinnan där nere.
Det halv roliga i denna historia är att hon var en av de mest dementa på den avdelningen men hon visste inte ens om det. Hon fick leva lyckligt ovetandes och känna sig frisk och nöjd.

Jag har dock tyvärr två värre historier som inte alls är så roliga. Den ena handlar om en tant som var vaken tre dygn och sov i tre dygn. Hela hennes liv hade liksom fastnat i den cykeln. När hon började vakna så mådde hon jättebra. Pratade på och var väldigt social nästan lite för uppåt. Men när det gått ungefär hälften av hennes vakenhet så gick kurvan kraftigt nedåt. Hennes ena barn var försvunnet och hon sprang och letade henne överallt. Hon trodde att hennes man som var borta hade skjutit skallen av sig. Till sist så orkade hon inte mer och då somnade hon om än oroligt men till slut efter ungefär ett halvt dygn så sov hon helt tills det var dags att börja om på cykeln igen. Henne led jag verkligen med eftersom jag såg hur hon gång på gång mådde så fruktansvärt dåligt. Gång på gång upprepades samma historia och det fanns inget varken vi personal eller hon kunde göra åt det här. Det är något jag vill kalla en verkligen dålig och hemsk demens där man fastnar i ett så fruktansvärt tråkigt minne som spolas upp om och om igen.

Min sista historia är något som jag förstår skrämmer många människor och det är nog från den här iakttagelsen som människor blir rädda för demens.
När jag började jobba inom äldreomsorgen hamnade jag på en jättebra avdelning med både trevlig personal och trevliga boende. En del dementa och andra var helt klara. Jag fick väldigt bra kontakt med en av de boende på avdelningen och det är honom jag vill berätta om.
Den här mannen var en tvättäckta gentleman och klarade sig i stort sett helt själv där på boende. Förr fanns det något som kallades för servicehus där man bodde som i vanliga lägenheter men med personal bara utanför dörren. Kanske lite som dagens plusboende fast med vården närmare. Han hade bott på detta ställe innan det övergick till att bli ett äldreboende det vill säga flera år. Anledning till att han bodde här överhuvudtaget var att han hade diabetes och lite problem att gå. Jag jobbade under sommaren och allt var frid och fröjd. När jag dock kom tillbaka för att jobba extra några månader senare så var han förändrad. Han var vresig och misstänksam. Något som han aldrig varit förut. Nu pratar vi inte om vanlig vresighet utan han kunde bli riktigt förbannad över småsaker. Sakta såg jag honom förändras från den trevlige mannen jag träffade i somras till någon jag inte alls kände igen längre. Han klagade över att saker försvann, någon hade stulit dem från honom. Mattiderna kom han inte alls ihåg utan kom tillbaka fem, tio minuter efter han ätit och frågade om det inte blev mat snart för han var hungrig och han hade ju väntat hela dagen på att få äta. Han blev argsint mot de andra boende när de var långsamma och upprepande. En av hans vänner som han skaffat sig under tiden han bott där blev han rejält ovän med och de gick knappt att ha i samma rum längre och när de var tillsammans så hittade de på en massa konspirationer som var mot dem. Han kunde inte längre sova om nätterna för han visste inte om det var natt eller dag. Det hjälpte inte att visa honom om det var mörkt eller ljust ute.
Jag levde som i förnekelse att denne trevliga man som jag tyckte så mycket om hade förändrats så totalt. Men en natt fick jag ett bryskt uppvaknade och var verkligen tvungen att inse vad som hade hänt.
Jag gick i vanlig ordning runt på avdelningarna för att kolla att allt var okej men när jag kom till han dörr så fick jag en konstig känsla av att något var fel. VI brukar normalt inte gå in till honom på nätterna men den här natten så fick jag just denna känsla. Jag tog nyckelknippan och började leta efter rätt nyckel. Då hör jag att något rör sig där inne och det låter som om någon flyttar möblerna. Jag var helt övertygad om att han hade ramlat eller liknade och att han försökte påkalla hjälp. Jag satte nyckeln i dörren och då kom ytterligare en känsla över mig att jag borde nog stå bakom dörren. Jag vet än i dag inte vad det var som sa åt mig att bete mig så men troligen så räddade det mig från diverse skador. När jag öppnat dörren så pass att jag skulle till att sticka in huvudet så kom en käpp farandes som att hugga den som kom in. Han hade satt på broddarna på den och för er som inte vet hur de ser ut så kan jag förklara kort att det är som en vass ispigg längst ned på käppen. Det var denna han försökte hugga med. Jag blev alldeles förskräckt och tänkte att nu måste det verkligen ha hänt något allvarligt. Jag öppnade hela dörren och där satt han på sin rullator i full stridsmundering. Han hade kuddar och käppar och jag vet inte allt. Han skrek åt mig att jag inte skulle komma här och bryta mig in. Jag försökte förklara att det var jag. Flickan han lärt känna så väl förra sommaren men han kände inte längre igen mig. Jag var en inbrottstjuv i hans ögon, en inkräktare och spion. Jag blev verkligen ledsen men insåg samtidigt allvaret i denna situation. Jag kallade på hjälp men inte förrän flera timmar senare hade vi lyckats lugna honom att det inte var någon fara och att vi bara var där för att sköta om honom och se till att han mådde bra. Kryckan försvann illa kvickt och alla andra vassa föremål på hans rum. Det här var en hemsk period både för oss och för honom. Mest för honom naturligtvis eftersom han inte förstod vad som föregicks. En dag kunde han vara helt klar och en annan helt borta. De dagar då han var halvklar var värst eftersom han blev plågsamt medveten om vad som hände med honom. Han höll på att försvinna som han själv sa. Flera dagar kunde försvinna för honom och detta plågade honom fruktansvärt.
Detta pågick i ungefär ett år sedan ”försvann” han för gott om man ska prata i hans egna termer. Han hade nu nåt slutstadiet, enligt mig, i demensen. Han blev lyckligt ovetandes igen.

Den här historien har hjälpt mig otroligt mycket i mitt liv. När jag började märka att minnet blev sämre och även dagar försvann för mig så kunde jag i alla fall känna en liten tröst. Det skulle snart vara över. Jag skulle också snart få vara lyckligt ovetandes om mitt tillstånd. Min rädsla var dock att jag skulle hamna i en sån där cykel och må dåligt hela tiden.
Men här sitter jag nu nästan fem år senare och jag lever fortfarande, är fortfarande pinsamt medveten om mitt dåliga minne. Dagar försvinner fortfarande men jag mår i alla fall bra. Mina tankar gick ofta till dem där på äldreboendet när jag tvingades sluta arbeta. Men de hjälpte mig genom att jag fick hopp om att man kan leva bra även om man inte minns.
Många säger att de aldrig vill bli dementa. Jag säger att det märker du inte så ta vara på livet så länge du minns.
Lev nu för det spelar egentligen ingen roll om du minns eller inte. Huvudsaken du mår bra och trivs i det liv du lever.

Read Full Post »

Hur svårt kan det vara att prata?
Ibland när man pratar med någon så kan man uppleva att man inte riktigt når fram till varandra. Man pratar om samma sak men ändå pratar man helt förbi varandra. Missförstånd uppstår och ibland kan det till och med leda till gräl för man tror man pratar om samma sak.
Hur förhindrar man då detta? Hur gör man för att prata om samma sak?
Ödmjukhet kanske? Eller ska man fortsätta ta förgivet att personen man pratar med förstår exakt vad man menar och tolkar exakt på rätt sätt? Det är ju omöjligt!
Känner man varandra väldigt väl så är det väl enklare att förstå varandra men det garanterar inte för att missförstånd inte uppstår.
Jag tror på mindre tjurighet och mer ödmjukhet. Man måste vara öppen för andra tankar och olika synsätt. Ingen människa fungerar exakt som dig. Lyssna med öppet sinne så begås färre misstag.

Read Full Post »