Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘familj’

Så många går ensamma i livet
Söker kärlek,
trygghet,
närhet.
Någon att prata med
Dela filmen på Netflix
Få känna sig uppskattad och sedd

Så många går ensamma i livet
Men många gånger,
avvisar personen istället
den kärlek som ges
Rädslan att bli lämnad, sårad
Sårbar
Känslorna växer och blir,
ohanterbara

Så många går ensamma i livet
Istället för att ge sig hän
drar personen sig undan
Gömmer sig,
både för sig själv och andra
Våndas över att behöva vara ensam
Men inte våga ge sig hän

Ge sig hän vad livet har att ge
Med eller utan andra människor
Att våga leva
Så många går ändå ensamma i livet.

Annonser

Read Full Post »

Att öppna sitt hjärta för andra kan vara smärtsamt och man är sårbar. Men att stänga sitt hjärta är också smärtsamt. Det är smärtsamt att plötligt inse att man gått vidare utan att själv riktigt vetat om det eller helt förstå vad man kanske kunna göra annorlunda.

De senaste fem åren har varit underbara och stundvis ett rent helvete. Jag fick en underbar son och har fått uppleva det härliga känslan av att vara mamma. Allt från små barn kramar och kyssar till gråt och skrik när lille mister inte velat ta på sig kläderna, inte fått som han velat och så vidare. Jag har också separerat tre gånger vilket har varit mycket tungt. Två gånger gick jag tillbaka av en uppsjö olika anledningar. Att finna sig i och landa i känslan av att vara ensamstående tog lång tid och jag vet inte ens om jag har landat än riktigt. Efter vägen har jag dock lärt mig en massa saker, mött en massa människor och utvecklats. Jag har upptäckt att jag klarar av att stå på egna ben trots att rösten inom mig skriker något helt annat. Ekonomin har alltid varit ett skräckmoment men det liksom bara fixade sig och jag har accepterat att jag faktiskt har det väldigt bra och det går runt för mig.

Idag bor jag i ett eget litet hus, i min lilla stugidyll med min son. Fortsätter kämpa för att pappan ska ha det bra och kunna vara med sin son och jag fick mitt drömarbete inom arbetsrehabilitering. 

Men så vad hände då? 

När jag gått klart min utbildning knakade det rejält i fogarna och jag flydde fältet i brist på energi att fortsätta försöka lappa ihop familjen. Insåg rätt snart att det inte var någon dans på rosor och vände hemåt igen. Försökte lappa ihop familjen och kände uppriktigt att det nog skulle fungera. Det höll inte ens ett år… Köpte ett hus tillsammans och jag trodde jag var lycklig för jag nått mitt livs dröm och mål – en familj, en gård, många möjligheter till eget företag, odling, ja allt man kan tänka sig och drömma om helt enkelt. Som tidigare prioriterade jag familjen och hemmet men saknade stöd. Energin tog snabbt slut och jag insåg att detta är inte hållbart i längden och att jag enbart målade upp en illusion för mig själv. Plötsligt stod jag där, kastandes med en färgburk så det blev ett vitt brett streck över hela gräsmattan. Där och då började mitt hjärta stängas. Det är det mest smärtsammaste jag varit med om. Insikten att det inte skulle spela någon roll vad jag gjorde eller ändrade på så var vi två om problemet. Jag försökte se förnuftigt på problemet och försökte förklara för den andra halvan att detta var ett problem vi måste lösa tillsammans innan det var försent (för ännu var inte mitt hjärta helt stängt.) Några få tafatta försök gjordes men handlingsfönstret var minimalt och krävde snabba radikala insatser. Tyvärr blev det inte så. Jag flydde mer eller mindre ned till Småland där min väninna ställde upp med boende över sommaren. Aldrig har jag känt mig så ödmjuk och tacksam att någon ställt upp för mig så som ingen annan tidigare gjort. Var jag värd detta? Vad hade jag gjort för att få förtjäna detta? Rädsla fanns också och oro att inte duga, inte vara på rätt sätt, inte vara tacksam nog. Hon tjatade dock på mig att inget krävdes i gengäld och kanske stärktes vår vänskap ytterligare av att jag faktiskt vågade ta emot hennes utsträckta hand. Under tiden sökte jag febrilt efter bostad och som en skänk från ovan fick jag tag i en lägenhet först och sedan helt plötsligt ett hus. Samma hus som jag nu sitter och skriver i. Det blev en plötslig resa hem från Småland för husvisning och sedan direkt kontakt med banken och inom en vecka så var jag med hus. Så från en av de mest underbaraste somrarna jag varit med om, trots omständigheterna, vidare till renoveringsprojekt och inflyttning.

Hjärtat var ännu inte stängt och vi bestämde oss för att särbos kanske var en lämplig titel istället. Några dagar och veckor gick, med konstant avvisning, när jag insåg att ingenting egentligen förändrats hur mycket jag än önskade det. Viljan att bevara kärnfamiljen och få behålla min bästa vän var starkare än förnuftets röst. Det var en slitsam månad att fortsätta tvingas stänga sitt hjärta men också upptäcka hur det nu började sluta sig av sig självt. Det var inte längre enbart ett aktivt beslut att stänga hjärtat utan min andra hälfts handlingar började få konsekvenser på mitt hjärta.

Så en dag stod jag vid ett vägskäl – jag står där idag. Mitt hjärta är stängt och sorgen känns oöverstiglig att jag mist min bästa vän. För även om det var jag som lämnade, upplever jag det som en förlust. För jag kämpade så hårt jag bara orkade och kunde – men det räckte inte…

Ett nio år långt kapitel i mitt liv är slut. Jag vet inte vad nästa kapitel kommer handla om. Kanske finner jag en ny kärlek eller utvecklas inom mitt arbete och bygger vidare på det liv jag har nu. Livet är en berg- och dalbana med sina upp och nedgångar, dolda utmaningar och äventyr. Men vad du än gör: tvivla aldrig på din egna förmåga, du är starkare än du tror!

Read Full Post »

Allt var så surrealistiskt idag.
Min mor spräckte återigen den bubbla att vår lilla familj inte är så perfekt. Det är andra gången hon gör så.
Varför förstår jag inte.
Min psykolog säger att det är för hon förlorar makten och desperat försöker återfå den och inte upptäcker sina misstag.
Jag tvivlar.
Min mor har alltid varit precis och uträknande. Hon skulle aldrig begå ett misstag. Nu har hon gjort två. Vad betyder det?
Jag gläds naturligtvis åt att jag haft rätt. Att jag äntligen kan oskyldighets förklaras från alla min mors anklagelser mot mig.
Men samtidigt blir jag rädd.
Rädslan för förändring är stor och gör mig paralyserad.
Jag kan inte läsa min mor längre. Eller är det just det jag kan och det är därför allt har förändrats? Är det därför hon har tappat makten för att jag äntligen knäckt det kryptiska språket, den hemliga kulturen som vi har inom vår familj?
Vi eller numera de, är som en sekt. Antingen är man med dem eller emot dem.
Det finns inget mellanrum. Finns inte plats eller tid för några tvivel eller ifråga sättningar.
Då är man ute.
Man får snabbt veta att man är inne på fel spår för med ens vänder sig hela familjen emot en. Man blir utfryst.
Viker man sig däremot och formar sig fogligt efter deras regler och nycker så belönas man rikligt. Minsta lilla snedsteg bestraffas.

Förut fanns det inget min mor inte visste. Det var liksom naturligt att allt berättades för henne och att allt gick genom henne. Vilka kompisar var bra och dåliga, vilka lärare var pålitliga, vad vi fick och inte fick prata om med andra människor. Det var ingen som kände sig tvingad eller förslavad, det bara var så. Vi visste ju inget annat.
Så här efteråt kan jag se hur mitt liv formats efter min mors lagar och tycke. Kompisar som plötsligt försvunnit ur mitt liv av ett eller annat skäl. Den där läraren som man faktiskt kunde prata om allt med blev förvandlad till en häxa som egentligen inte alls uppskattade min talang utan tvärtom försökte dupera mig, enligt min mor.
Det värsta av allt var nog skräcken för sjuksystern. Henne fick vi absolut inte prata med och skulle det hända att hon pratade med oss skulle vi bara svara att allt var bra. Frågade hon något om hur det var hemma så var det väldigt viktigt att vi svarade så hon trodde oss att allt var bra hemma. Varför vet jag egentligen inte. Det var väl inget fel på sjuksystern om jag tänker efter, mer än skräcken som mor och far hade satt i mig.

Min spykolog frågade hur det hade varit hemma. Jag svarade sanningsenligt att jag faktiskt inte visste. Hon påpekade att det lät ju faktiskt väldigt skumt allt det där och frågade vad själva hemligheten var.
Helt ärligt vet jag inte.
Min familj har alltid varit väldigt sluten på det sättet. Utåt sett var vi en underbar familj, rara barn med bra och engagerade föräldrar.
Så vad är den stora hemligheten?

Jag vet fortfarande inte och jag vet heller inte om jag är så sugen på att ta reda på det. Men visst undrar man varför någon är i så stort behov av kontroll och makt.

Makt är ett stort ord men det är nog alltid så jag har upplevt det. Att min mor haft makten och vi har varit hennes små soldater som utför hennes order och lyder minsta vink.
Men inte längre.
Jag har kämpat i över fem år nu att få ett självständigt liv utan eller med min familj bara jag får vara fri i sinnet och tänka mina egna tankar.

Det låter hårt och jag skäms över mina ord men det är min upplevelse av det hela. Kanske hade jag aldrig hamnat här så snabbt om jag inte träffat mr X.
Han visade mig den rätta bilden av min mor. Tillsammans med misshandeln blev det för mycket att hantera men så här i efterhand kan jag erkänna att han hade rätt.
Det ironiska i det hela är att de båda relationerna påminner i mångt och mycket om varandra. Det är lika svårt att försöka lämna min familj som det var att lämna mr X.
Så mycket skuld och känslor. Mycket hopp som krossats och byggts upp gång på gång.
Den stora skillnaden är att detta är en mycket långsammare och slitsammare process. Jag lämnar min familj gång på gång för att åter gå tillbaka bara för att strax inse att inget egentligen har ändrats sen sist. Trots alla lovord och gott uppförande.

Det är en skrämmande tanke och en skrämmande likhet.

Read Full Post »

Ibland känns det som en tävling mot mig själv att skriva här. Hur ofta ska jag skriva, hur mycket och om vad? Jag vill så gärna att det ska vara ett regelbundet bloggande men det inträffar nästan aldrig för det orkar jag inte. I mångt och mycket så är det ju ofta om mer allvarliga saker jag skriver om så det är väl egentligen inte så konstigt. Att bara sitta och skriva ett blogginlägg för skrivandets skull känns inte riktigt som min grej. Bloggen skulle heller inte kunna vara anonym i det långa loppet. Helt och hållet blir den väl inte det nu heller för skulle någon jag känner läsa utan att veta att det är min blogg så skulle troligen pusselbitarna falla på plats.

Jag har i alla fall en glad nyhet att dela med mig av. Eller egentligen två. För det första: Det är vitt ute!!!!!
Den andra mer seriösa nyheten är att jag ska få bli gudmor till världens sötaste lilla tös som föddes för några dagar sedan. Har vakat över deras familj i nästan en månad och nu äntligen har hon kommit!

En annan lite tråkigare nyhet är att min mage har pajat totalt och jag nu får äta ”barnmat”(läs: mild mat) och välling. Dock kan jag meddela att jag lagade egen ”barnmat” igår och det blev super gott! I stort sett inga kryddor i utan bara grönsaker som smak. Så skönt att få tugga istället för ICA:s barnpuré. Jag förstår inte, vart försvann tolvmånaders barnmaten? När jag var liten så köpte mor ibland barnmat om vi skulle på långa resor och så. Men den hade ju ändå tuggmotstånd. Vart jag än letade hittade jag endast sex månaders barnmat, grådaskig slemmig burkmat. Stackars bebisar.

Jag har även upptäckt en ny sak om mig själv. Jag tycket inte om svartpeppar. Det kan i och för sig hänga ihop med min känsliga magen för tillfället men jag tror inte det. Det är faktiskt väldigt spännande att upptäcka nya saker om sig själv, lite som att lära om på nytt. Men det är svårt att gå in i rollen JAG och våga se vad JAG tycker om saker och ting istället för att hamna i samma gamla hjulspår. JAG tycker heller inte om konflikter eller orättvisor och de gör henne väldigt ledsen inombords men JAG älskar djur. Speciellt ulliga och gulliga djur med djupa, kloka ögon.
Därför har mina katter och hund fått ny betydelse för mig och jag pratar med dem på ett annat sätt. Visst har det betytt mycket för mig förut också men nu är de min familj.
JAG känner inte heller starka känsla av flykt utan trivs ändå ganska bra där hon är och ser ljust på framtiden. Det känns skönt att vara JAG.

Read Full Post »

Först vill jag tacka Tristessa för att du tittade in i min blogg, det fick mig att känna mig uppskattad och önskvärd samt att någon förstår mig.

Känner igen mig så väl i ditt inlägg.
Hur många gånger har jag inte kännt att jag nästan vill kräkas över personen för de fortfarande inte förstår fast man försökt förklara?
Jag har återfått kontakten med min ”barndoms bästis” och även om hon inte förstår eller om hon förstår så är det inte viktigt för hon varken försöker låtsas förstå eller övertygar mig om att hon förstår. Vi har som en tyst dialog sins emellan där hon bara vet att okej idag kanske inte är någon bra dag eller att idag är det bara att tuta och köra på som vanligt.

Jag tycker många människor gör så stor sak av det hela att förstå. Då menar jag de utifrån för naturligtvis är det jätteviktigt att få känna sig förståd.
Men som jag tidigare skrev i en kommentar så hade jag en tjej i min vänkrets som hela tiden envisades om vad det var för fel på mig. Hur jag än förklarade, bönade och bad att jag inte kunde påverka min situation alla gånger så vägrade hon förstå. Det var som om det gick in i ena örat och ut genom det andra. Detta resulterade i många olyckliga bråk och pinsamma situationer, framför allt för mig. Jag kämpade så starkt att få hennes gillande och förstående att jag till sist förlorade mig själv. Men inget lönade för att hon kunde eller ville inte förstå att jag var annorlunda än henne.
Kämpade likadant med min familj. Bönade och bad: ”Snälla förstå mig”.
Nu börjar jag förstå att det inte är så enkelt och att man har rätt att strunta i de människor som heller inte engagerar sig i att förstå. Sen fick jag även reda på att mina familj, i all fall min mor, förstod mycket mer än vad jag visste. Hon ville bara inte visa det av någon anledning.

Nu när jag tänker efter som har jag faktiskt en till person som jag kämpat för att få att förstå. Det hela slutade med en kommentar att hon också kunde vara trött efter hon hade jobbat men hon ryckte minsann upp sig och gick och shoppade skor med sina kompisar i alla fall.
Då gav jag upp lite eftersom jag förstod att hon inte alls kunde sätta sig in i vilken situation jag faktiskt befann mig i.
Men visst är det så att vi ser världen ur våra egna ögon i den livssituation vi själva befinner oss i just här och nu. Vilket kanske försvårar hela processen att förstå någon annan människa.
Jag har ibland fortfarande svårt att förstå vissa människor fast jag själv har mått och mår psykiskt dåligt. Men sen så kommer jag på mig själv och mitt dömande att det kan faktiskt vara så att människan inte alls mår så bra eller har det så värst enkelt även om det ser så ut.

Jag har även fått lära mig att det jag inte tycker är så värst stora problem för jag har varit med om värre kan vara otroligt omtumlande och nästan livsavgörande för andra. För de har ingen annan referens. I deras värld så är det det värsta som har hänt dem.

Men det är kämpigt att många gånger prata ett främmande språk som ingen annan tycks förstå och då är det ännu viktigare med de få som faktiskt förstår än och kan stötta en.

Allt detta får mig att tänka på mig psykolog som är så underbar. Jag har träffat många samtalskontakter av olika slag men ingen som henne för hon förstår mig verkligen.
Hur många gånger innan kände jag inte samtalkontakten tröttsamt nickade på huvudet och försäkrade att denne förstod och att det var fullt normalt, fler kände som jag, bla bla bla…
Men när jag går på min EMDR funderar jag ibland om inte min psykolog är lika knäpp som jag eftersom hon faktiskt kan svara på mina frågor och vi ibland kan föra väldigt livliga diskussioner om det jag upplevt och vad jag kan göra härnäst.
Nu senast blev jag så där skrajsen igen och frågade trevande om hon verkligen inte trodde jag var knäpp eller hittade på alltsammans. Hon bara tittade på mig och skrattade. Just det att hon är så naturlig önskar jag att alla fick uppleva med sin samtalskontakt, att man är på samma nivå eller samma plan.
Hon förklarade då för mig att om det skulle vara så var det nog hon som var största knäppskallen där eftersom hon hela tiden håller med mig och driver på mig i det jag gör.

Tack än en gång Tristessa du har varit min ljuspunkt idag!

Read Full Post »

Nej det tar aldrig slut även om det både är positiva och negativa saker.

Så har det tillkommit ännu mera mediciner i mitt liv. Fick nyligen diagnosen, eller vad det kallas för, PCO:s.
Visste i och för sig i stort sett redan att jag hade det men har inte haft energi att reda ut det och få behandling. Men nu så har både p-piller blivit introducerat och någon slags diabetes medicin som ska hjälpa till med hormonerna. Har inte märkt någon större skillnad just nu mer än att jag verkligen måste vara noga med mattiderna, att äta och att jag mår illa hela tiden.

För att helt byta samtalsämne vill jag bara tala om att min lilla systeryster väntar barn!!! Känns helt omtumlande. Jag är både glad och avundsjuk samtidigt men mest glad. Det är liksom svårt att föreställa sig att om bara några månader så kommer hon vara tjock och sen kommer det komma ett nytt litet pyre!

När det gäller min PTSD kan jag tala om att jag hittat två stycken nya känslopersoner. Den ena har jag bara hört en gång och det var en förvånansvärt mogen kvinna. Den andra är ett hopplöst fall. Nä allvarligt faktiskt när allt känns som om jag inte kommer något längre dyker denna person upp och bara gråter och gråter. Hon har inte fått någon röst ännu.
I övrigt så kämpar jag just nu med min åttaårige känsloperson som jag just lärt tala. Håller på att träna mig i konflikter och inte låta henne ta över utan att man faktiskt kan prata i konflikter eller bara lämna dem. Svårt svårt men ganska spännande samtidigt.

Read Full Post »

Jag trodde aldrig att det skulle vara så psykiskt krävande att vara barnvakt. Det är en liten underbar kille på 3,5 år jag varit barnvakt åt och han är otroligt snäll och lydig. Så det är inte själva barnet som är jobbigt.

Har nu varit barnvakt i cirka tre veckor med några dagars paus ibland. Igår hade jag ett möte så jag åkte hem till mig vid elva tiden, lade mig och vilade klockan tolv till ett, hade mitt möte, ordnade lite småsaker hemma, la mig och vilade igen vid fyra för att inte vakna igen förrän strax före åtta. Ändå var jag fortfarande trött när jag åkte tillbaka till familjen.
Hur är det då att vara förälder undrar jag. Kanske man till en viss del vänjer sig för man inte har något större val?
När min första period som barnvakt var över så kände jag mig totalt förstörd och jätteledsen. Mitt inre barn grät och jämrade sig över att hon inte fått tillräckligt med uppmärksamhet utan bara kört på tills hon var jättetrött och inte orkade något mera.
Jag tröstade henne och pratade med henne men det var svårt för man rycks med och blir så fruktansvärt ledsen och får svårt att tänka klart.
Jag kände en stor övertygelse att jag inte skulle klara av att ha egna barn. Vilket är min största dröm, ha egna barn. Så då blev jag ledsen över bara det. Under andra perioden som barnvakt så började jag dock titta lite annorlunda på det. För det första så blir det väl lite annorlunda när man är med redan från början. Samtidigt som det är uttröttande längre också eftersom man faktiskt är med från början. Men då började jag fundera över vad det var som var så jobbigt och kom fram till att det inte alls var själva barnpassningen. Det var allt runt omkring och rädslan för min okunskap med barn. Att inte kunna vara hemma hos mig själv i min säng, i mitt kök osv. Vad skulle jag göra om barnet gjorde sig illa? Om han blev sjuk? Många om kom upp och jag hade mycket tvivel på mig själv och min kompetens.
Men nu under den tredje och sista perioden så känner jag en större trygghet och övertygelse att jag klarar detta och kommer klara av att ha egna barn en dag.
Det som hjälpte mig var att jag tog med mig barnet när jag skulle klippa en gammal grannes hund. Jag klippte hunden och barnet lekte utan några större problem. Han gick på toaletten och vi åt lunch, fika hos en annan granne och allt gick jättebra. Jag kände mig inte alls less eller trött och jag hade inga som helst problem med barnet. Efter det så försvann mina tvivel och det kändes mer naturligt att vara med barnet utan att hjärnan behöver gå på högvarv hela tiden.
Visst är jag trött fortfarande och det har jag också hittat orsaken till. Jag vaknar nämligen vid minsta lilla ljud som barnet ger ifrån sig även om jag vet att föräldrarna är hemma. Dessutom har han haft en period nu när han drömt mycket mardrömmar så nattsömnen har varit otroligt dålig för både mig och barnet.
Allt till trots så har det varit en underbar treveckors period med mycket tankar men också otroligt mycket kärlek både till barnet och föräldrarna samt till mig själv.

Read Full Post »

Older Posts »