Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ensamhet’

Så många går ensamma i livet
Söker kärlek,
trygghet,
närhet.
Någon att prata med
Dela filmen på Netflix
Få känna sig uppskattad och sedd

Så många går ensamma i livet
Men många gånger,
avvisar personen istället
den kärlek som ges
Rädslan att bli lämnad, sårad
Sårbar
Känslorna växer och blir,
ohanterbara

Så många går ensamma i livet
Istället för att ge sig hän
drar personen sig undan
Gömmer sig,
både för sig själv och andra
Våndas över att behöva vara ensam
Men inte våga ge sig hän

Ge sig hän vad livet har att ge
Med eller utan andra människor
Att våga leva
Så många går ändå ensamma i livet.

Annonser

Read Full Post »

Jag trodde att jag inte kunde förlora fler människor runt omkring mig. Men ack, vad fel jag hade.
Trots att jag har så få runt mig så verkar de liksom blekna och försvinna allt mer. Jag stänger in mig och vill inte släppa in någon på livet. Släpper jag in någon så innerbär det att jag kan bli sårad och lämnad igen så varför orsaka sig själv smärta?
Men genom att inte heller släppa in någon så blir jag ledsen och sårad, ensam.

Det är en svår ekvation som jag inte har hittat någon lösning på ännu. Kanske är jag ännu inte mogen för relationer till andra människor än de som genom sitt arbete måste ha en relation till mig. De finns där vare sig jag vill eller, hur jag än beter mig och oavsett vad jag säger.

Min tidigare verklighet börjar falna och försvinna. Kvar finns bara en grå och trist verklighet som jag inte tycks kunna förändra hur mycket jag än kämpar.

Read Full Post »

Jag är så trött och rädd. Känner mig otroligt ensam just nu med allt som händer. Minsta lilla rörelse sätter mig ur balans. Jag vet att jag bara tycker synd om mig själv men jag vet inte hur jag ska vända på det. Jag har ingen annan än de som är ”tvingade” att vara med mig (sjukvården).
Min familj finns där, visst men inte… Jag vet inte hur jag ska förklara det. Bara pliktmässigt, det är ingen som känner mig.
Jag har en kompis som följt med mig sedan sexan och vi ”belastar” inte varandra på detta sätt utan vi bara umgås någon gång ibland, inget prat utan bara umgänge.
Den enda jag känner jag kan prata med är mitt ex och det fungerar ju liksom inte längre eftersom vi gjort slut och ännu påtagligare blir det eftersom det var just av den anledningen som det tog slut. Båda mina syskon flyr för vinden, de orkar inte mer. Likaså med mina föräldrar. Så vem kan jag vända mig till? Vem ska jag prata med?
Känner mig så fruktansvärt ensam i det här med bostödsansökan. Vem stöttar mig där? Vem lyssnar på mig när sorgen kommer över mig på dagarna att jag inte klarar eller orkar göra allt som skulle behövas göras? Vem ska jag ringa när jag verkligen behöver någon som bara kan lyssna?
Jag känner mig som ett korn som blivit mosad i en mortel och spridd för vinden. Marken under mina fötter rämnar och jag klamrar mig desperat fast i spillrorna. När jag sedan öppnar ögonen ser världen ut som den alltid gjort men jag vet att den när som helst ska kollapsa.
Hur ska jag ta mig ut på andra sidan?

Read Full Post »