Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘energi’

Nej det är inte triss jag menar utan min inställning till ja, jag vet inte men någonting har ändrats eller håller på att ändrats.
Hela helgen har varit underbar! Okej idag har jag lite huvudvärk och känner mig trött. Men är man inte van att vara uppe till längre än tolv och har nu varit uppe två nätter i rad till efter tre så känns det ganska befogat.
Jag känner en plötslig glädje, energi och kärlek i livet igen som jag inte kännt på flera flera år. Det styrker mig verkligen att känns så här men jag är också livrädd. Tänk om jag vaknar i morgon och den härliga känslan är borta? Känslan kan kanske beskriva lite som euforisk. Allt känns nytt och spännande, jag vill ut i världen och LEVA.

Annonser

Read Full Post »

Idag kände jag kattungarna sparka i min misses mage. Två små duttar i min handflata.
Jag börjar redan oroa mig inför den stundande förlossningen. Vart kommer hon att föda? Vart ska jag låta kattungarna få vara? Hur kommer min hund och min andra katt reagera på de nya familjemedlemmarna? Kommer allt bli bra? Men framför allt om jag kommer få iväg kattungarna.

Min egen utveckling går desto värre långsammare nu. Eller egentligen inte. Mycket har hänt men det känns som om man står stilla. Jag vill liksom iväg, vidare, bort från det dåliga till något bättre. Men det är svårt att ta in allt som hänt under den senaste månaden och faktiskt acceptera att det är därför det går lite trögare nu och att energin är låg.

Ohh! Jag måste bara berätta att jag spelat min första bouletävling. Det gick inte så bra men jag är stolt över min prestation.

Read Full Post »

Mina tankar går till Tristessa idag och jag hoppas hon mår bra trots allt hon kämpar mot och för.
Jag har egentligen inget speciellt att skriva om men känner att jag måste få ventilera lite grann.
Har den senaste tiden känt mig så trött och lite deppig. Har fått förslag från olika håll men inget som har hjälpt så där mirakulöst. Vet inte om det kanske är förkylning på gång eller om det kan vara för att det har hänt så mycket på sistone.
Nu har jag äntligen fått beslutet om daglig verksamhet i alla fall. Tror jag, för handläggaren var väldigt kryptisk på telefonen men i papperna står det ”bifalles” och tydligen ska det betyda grönt ljus. Så nu återstår fortsatt väntan i detta byråkratiska maskineri. Beslutet ska komma fram till nästa instans som ska ta beslut om när och hur de ska träffa mig för att göra en vidare bedömning som skickas vidare osv.
Som sagt det där med byråkrati är inte att leka med. Det är bara att sitta lugnt och stilla medan deras kvarnar sakta maler på.

Jag har liksom tappat energin till att överhuvudtaget engagera mig i vad som sker. Försöker fokusera på att kliva upp på morgonen, äta frukost, äta lunch, äta middag och sedan gå och lägga mig. Sen tillkommer det duscha, gå på möten och lite annat smått och gått däremellan men det har inte så stor betydelse det liksom kommer ändå som vågorna mot en strand, om och om igen utan att jag behöver direkt göra något.

Har någon något bra tips för att bryta denna tristess och deppighet så kom gärna med förslag för mina har tagit slut för längesedan.

Read Full Post »

Framsteg

Jag känner att jag saktar in allt mer. Orken tar liksom slut.
Jag måste komma framåt idag annars kommer jag ge upp och stå still.

Read Full Post »

Jag trodde att jag verkligen hade förberett mig på flytten och allt vad det innebar med mående och ork men icke. Flyttade i Lördags och har inte riktigt hunnit vila än. I morse så hade jag inget val upptäckte jag när jag vaknade. Jag kunde knappt röra mig och jag var helt borta i huvudet av trötthet. Klev ändå upp efter mycket kämpande för att bara upptäcka att jag knappt kunde stå på benen. Hela världen hade förvandlats till en karusell. Bet ihop och tog ut hunden på en kortare promenad, skottade av bron och soptunnan sen gick jag in för att försöka få i mig föda.
Jag satt vid köksbordet fram till halv tre. Var som en zombie som inte kunde göra något annat än att bara sitt och ta det lugnt. Till sist gjorde jag ändå en kraft ansträngning och gick hela vägen upp till övervåningen för att sätta mig framför tv:n istället.
Ja jag vet det kan låta patetiskt men det är allt jag orkat med idag. Min syster och hennes ”kille” var på besök så efter det åkte jag ned till ica för jag kände att jag behövde mjölk och godis.
Nu har jag hamnat i den där svackan där jag bar tycker synd om mig själv och finner ingen mening med något. En stor tröst i det hela är att jag vet att det går över. Tillåter jag mig dessutom att verkligen vältra mig i detta tyck synd om mig så går det över snabbare, helt sjukt men det fungerar.
Dock så kan ju inte allt fungera som man tänkt sig. När jag var på Ica så mötte jag mr X. Tror inte han såg mig men det räckte för mig att jag såg honom för jag blev helt tom inombords. Det kändes som om någon ryckte undan mattan under mina fötter och att jag bara föll och föll. Just nu känner jag att jag bara vill försvinna, sluta kämpa och bara få lägga mig ned och dö. Många tvivel och frågor snurrar i mitt huvud som hur jag ska klara av att gå vidare när allt som behövs är att någon liknar honom eller att jag ser en skymt av honom så är jag tillbaka på ruta ett.
Nu är jag orättvis för visst är det så men jag återhämtar mig mycket fortare nu än vad jag gjorde förut. Men trots att fem år har gått så verkar greppet om mig inte släppa. Det värsta av allt är att allt bara är i mitt huvud. Att det är jag själv som håller mig fången.
Nä nu ska jag gå till vardagsrummet bunkra upp med mitt godis och titta på tv för att glömma omvärlden en stund och vältra mig i min sorg om mig själv.
Låter inte bra men jag lovar att det fungerar. I morgon är en ny dag och då får jag börja om men nya förutsättningar.

Read Full Post »

Det finns nog inget mera irriterande än när man känner ångesten komma krypande. Man känner igen den där obehags känslan i kroppen och bröstet, sprider sig sakta till varenda liten vrå av kroppen. Ingenting kan man göra. Bara sitta där och ta emot. Låta ångesten skölja över en som en otäck tät dimma som man knappt kan andas i. Kroppen spänner sig i sektioner som för att göra sig redo för den flykt eller slagsmål som aldrig kommer. Andningen blir ytligare, alla sinnen skärps. Varje ljud eller rörelse kan avslöja vad som komma skall men det händer inget. Klockan tickar allt högre men övrigt är rummet exakt detsamma som för fem minuter sen. Det är bara jag som är annorlunda. Min kropp som tror att en fiende är här som jag måste slåss eller fly i från. Inget händer. Trycket i bröstet släpper inte utan jag är plågsamt medveten om klockans tickande och hur mina vader är redo för flykt.
Varje ljud blir till en plåga. Tv boxens adapter som surrar, klockans höga tickande, bilarna som kör förbi långt där nere på E4:an, vinden, kylan biter i mitt skinn, munnen är torr, hjärtat som klämtar i den spända bröstkorgen och tankarna som surrar i huvudet: vad är det som pågår, kan kroppen lugna ner sig, stanna världen, varför går det aldrig över, kan ingen hjälpa mig.

Nej det finns ingen hjälpa att få. Allt är i ditt huvud lilla vän. Försök att slappna av och tänka annorlunda så blir allt bra ska du se.
Hur många gånger har man inte hört de replikerna? Det är ju lättare sagt än gjort. Tror de inte att man skulle göra det om man kunde? Är man dessutom mitt i en ångestattack så är det ännu svårare.
Jag antar att det är väldigt svårt att förstå när man inte varit där själv.

Jag fick en panik attack för någon dag sen hos min pojkvän och han blev helt handlingsförlamad. Eftersom jag visste detta skulle inträffa fick jag göra mitt yttersta att hålla mig vid medvetande och försöka ge honom instruktioner hur han kunde hjälpa mig bryta den. Det var inte enkelt. Han verkade inte ens förstå att jag inte kunde sitta upp själv.
Kändes som att jag föll i ett djupt mörker som höll mig fast och hindrade mig från att röra mig. Hela min kropp blev till bly.
Allt min kropp klarade av var att andas in och ut i snabb ytlig takt. Fick rysliga stickningar i händer och fötter. Kändes som om någon försökte sticka in grillspett eller nåt i fötterna. Under hela tiden var jag som helt förlamad utan några som helst muskler som kunde hålla upp mig. Jag föll handlöst ner i mörker, djupare och djupare. Jag slutade bry mig och tillät mörkret att sluka mig samtidigt som jag visste att om jag skulle klara mig ur det här så var jag tvungen att stanna kvar och berätta för min kille vad han måste göra.
Men mörkret var underbart och hade det inte varit för smärtan i bröstet så hade det fått slukat mig hel. I mörkret fanns inga bekymmer. Där var det mörkt, tyst och stilla. Det vaggade mig i sin famn så som att det ville trösta mig istället för att få mig att förgås.
Det är förrädiskt mörkret för att man vill så gärna stanna där men då är livet slut. Det lurar en att känna sig trygg för att kunna övertala en att stanna kvar. Så många gånger jag velat stanna där men snabbt ryckts tillbaka till den grymma och hårda verkligheten. Man kan inte bara ge upp men ibland undrar jag. Varför inte?
När det gång på gång kalla på en. Varför inte stanna där? Varför inte låta mörkret ta överhanden? Varför inte bara få lägga sig ned och vila?

Read Full Post »

Krasch

Så var man där igen… Jag förstår bara inte riktigt varför?
Det är så lite som behövs så kraschar man. Det värsta av allt är att det alltid kommer efteråt så man kan liksom inte riktigt värja sig på ett schysst sätt tycker jag.
Det är precis som att när man gör vissa saker så lånar man energi från framtiden som man sen får betala igen med saftig ränta. Visst kan mor ha rätt att det kan vara värt det. Som hon sa att om man dansade bugg men måste ligga ned hela dagen efter pga ryggen. Ja, men då vet man ju ändå varför man ligger där.
Jag har inte riktigt kommit så långt. Jag ser inte sambanden helt klart. Ibland vet jag ju redan på förhand att vissa saker kommer att kosta. Då gör jag ju sådana medvetna val att det är värt att jag mår dåligt efteråt.
Men när man mår dåligt utan att veta varför känns bara meninglöst och hopplöst.

Vill inte gnälla men man blir ju ändå lite less när det händer gång på gång för jag vet ju att det är ju bara mitt eget fel. Det är bara jag som kan lära mig själv. Eller ja, okej, det mesta iallafall.
Nu ska jag försöka sova och tänka att det är en ny dag i morgon med nya möjligheter. Mn jag kan inte hjälpa det att jag ändå är lite pessimistisk och tänker att vad är det som säger att morgondagen blir något bättre då?
Ja, ingenting, men det är heller inget som säger att det blir något sämre heller.
Så friskt vågat hälften vunnet eller?

Read Full Post »

Older Posts »