Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘EMDR’

Ibland vill man bara inte veta vissa saker även om man måste.
Låg och pratade med mina EP:n nu på förmiddagen som jag brukar göra. Försöker hitta orsaken till att jag inte riktigt kan förhålla mig normalt till mat.
Sessionen gick på som vanligt och jag fick lite bilder och förklaringar till olika saker. Eftersom det gick väldigt bra och jag tyckte jag fick bra kontakt fortsatte jag allt djupare nedåt åt olika håll och kanter i mitt medvetande. Plötsligt fick jag som en uppenbarelse och jag blev så otroligt ledsen. Jag kände mig otroligt liten och rädd, allt var så hopplöst. Jag kände hur tårarna rann nedför mina kinder på riktigt och plötsligt grät jag som en litet barn som inte finner någon tröst.
Jag fortsatte dock prata med mig själv och trösta att allt ändå var bra eftersom det var över nu detta hände för över 20 år sedan. Men gråten fortsatte så jag var tvungen att öppna ögonen och visa för mig själv vart jag faktiskt befann mig, hemma hos mig, trygg i mitt eget sovrum.
Det var som om någon annan tittade med mina ögon men så småning om lugnade jag ned mig lite och slutade gråta.
Jag frös inombords för helt plötsligt visste jag inte längre vem jag riktigt var.
Var hela mitt liv uppdiktat efter mina föräldrar och efter mina föräldrars villkor?
Saker jag gillar är de mina saker eller gillar jag dem för att jag blivit tvingad att gilla dem?

Annonser

Read Full Post »

Först vill jag tacka Tristessa för att du tittade in i min blogg, det fick mig att känna mig uppskattad och önskvärd samt att någon förstår mig.

Känner igen mig så väl i ditt inlägg.
Hur många gånger har jag inte kännt att jag nästan vill kräkas över personen för de fortfarande inte förstår fast man försökt förklara?
Jag har återfått kontakten med min ”barndoms bästis” och även om hon inte förstår eller om hon förstår så är det inte viktigt för hon varken försöker låtsas förstå eller övertygar mig om att hon förstår. Vi har som en tyst dialog sins emellan där hon bara vet att okej idag kanske inte är någon bra dag eller att idag är det bara att tuta och köra på som vanligt.

Jag tycker många människor gör så stor sak av det hela att förstå. Då menar jag de utifrån för naturligtvis är det jätteviktigt att få känna sig förståd.
Men som jag tidigare skrev i en kommentar så hade jag en tjej i min vänkrets som hela tiden envisades om vad det var för fel på mig. Hur jag än förklarade, bönade och bad att jag inte kunde påverka min situation alla gånger så vägrade hon förstå. Det var som om det gick in i ena örat och ut genom det andra. Detta resulterade i många olyckliga bråk och pinsamma situationer, framför allt för mig. Jag kämpade så starkt att få hennes gillande och förstående att jag till sist förlorade mig själv. Men inget lönade för att hon kunde eller ville inte förstå att jag var annorlunda än henne.
Kämpade likadant med min familj. Bönade och bad: ”Snälla förstå mig”.
Nu börjar jag förstå att det inte är så enkelt och att man har rätt att strunta i de människor som heller inte engagerar sig i att förstå. Sen fick jag även reda på att mina familj, i all fall min mor, förstod mycket mer än vad jag visste. Hon ville bara inte visa det av någon anledning.

Nu när jag tänker efter som har jag faktiskt en till person som jag kämpat för att få att förstå. Det hela slutade med en kommentar att hon också kunde vara trött efter hon hade jobbat men hon ryckte minsann upp sig och gick och shoppade skor med sina kompisar i alla fall.
Då gav jag upp lite eftersom jag förstod att hon inte alls kunde sätta sig in i vilken situation jag faktiskt befann mig i.
Men visst är det så att vi ser världen ur våra egna ögon i den livssituation vi själva befinner oss i just här och nu. Vilket kanske försvårar hela processen att förstå någon annan människa.
Jag har ibland fortfarande svårt att förstå vissa människor fast jag själv har mått och mår psykiskt dåligt. Men sen så kommer jag på mig själv och mitt dömande att det kan faktiskt vara så att människan inte alls mår så bra eller har det så värst enkelt även om det ser så ut.

Jag har även fått lära mig att det jag inte tycker är så värst stora problem för jag har varit med om värre kan vara otroligt omtumlande och nästan livsavgörande för andra. För de har ingen annan referens. I deras värld så är det det värsta som har hänt dem.

Men det är kämpigt att många gånger prata ett främmande språk som ingen annan tycks förstå och då är det ännu viktigare med de få som faktiskt förstår än och kan stötta en.

Allt detta får mig att tänka på mig psykolog som är så underbar. Jag har träffat många samtalskontakter av olika slag men ingen som henne för hon förstår mig verkligen.
Hur många gånger innan kände jag inte samtalkontakten tröttsamt nickade på huvudet och försäkrade att denne förstod och att det var fullt normalt, fler kände som jag, bla bla bla…
Men när jag går på min EMDR funderar jag ibland om inte min psykolog är lika knäpp som jag eftersom hon faktiskt kan svara på mina frågor och vi ibland kan föra väldigt livliga diskussioner om det jag upplevt och vad jag kan göra härnäst.
Nu senast blev jag så där skrajsen igen och frågade trevande om hon verkligen inte trodde jag var knäpp eller hittade på alltsammans. Hon bara tittade på mig och skrattade. Just det att hon är så naturlig önskar jag att alla fick uppleva med sin samtalskontakt, att man är på samma nivå eller samma plan.
Hon förklarade då för mig att om det skulle vara så var det nog hon som var största knäppskallen där eftersom hon hela tiden håller med mig och driver på mig i det jag gör.

Tack än en gång Tristessa du har varit min ljuspunkt idag!

Read Full Post »

Nej det tar aldrig slut även om det både är positiva och negativa saker.

Så har det tillkommit ännu mera mediciner i mitt liv. Fick nyligen diagnosen, eller vad det kallas för, PCO:s.
Visste i och för sig i stort sett redan att jag hade det men har inte haft energi att reda ut det och få behandling. Men nu så har både p-piller blivit introducerat och någon slags diabetes medicin som ska hjälpa till med hormonerna. Har inte märkt någon större skillnad just nu mer än att jag verkligen måste vara noga med mattiderna, att äta och att jag mår illa hela tiden.

För att helt byta samtalsämne vill jag bara tala om att min lilla systeryster väntar barn!!! Känns helt omtumlande. Jag är både glad och avundsjuk samtidigt men mest glad. Det är liksom svårt att föreställa sig att om bara några månader så kommer hon vara tjock och sen kommer det komma ett nytt litet pyre!

När det gäller min PTSD kan jag tala om att jag hittat två stycken nya känslopersoner. Den ena har jag bara hört en gång och det var en förvånansvärt mogen kvinna. Den andra är ett hopplöst fall. Nä allvarligt faktiskt när allt känns som om jag inte kommer något längre dyker denna person upp och bara gråter och gråter. Hon har inte fått någon röst ännu.
I övrigt så kämpar jag just nu med min åttaårige känsloperson som jag just lärt tala. Håller på att träna mig i konflikter och inte låta henne ta över utan att man faktiskt kan prata i konflikter eller bara lämna dem. Svårt svårt men ganska spännande samtidigt.

Read Full Post »

Jag har ju berättat lite smått om mig själv och mina ”personer” i huvudet. Idag hände något helt nytt som jag blev väldigt fascinerad över.
Jag låg i min säng och pratade lite inåt om hur veckan varit och om de hade något nytt att berätta. Tro det eller ej så svävade jag iväg och mr X hamnade på tapeten. Jag tittade lite på de minnen jag hade och jämförde de som var behandlade med EMDR och de som inte var det. När jag valde ett bearbetat minne så fick jag liksom inte riktigt access till det utan jag upplevde det bara suddigt och otydligt även om jag minns vad som hänt. Längre än så hann jag inte förrän jag fördes iväg till ett annat minne. Mr X satt med sin pistol som drevs med en kolsyrepatron och demonstrerade hur starkt den kunde skjuta. Han hade en bunt papper på ungefär 30cm och sköt in i den. Kulan kom nästan igenom. Sedan satte han den mot min tinning och talade om att han kunde döda mig med den. Den skulle kanske inte gå rakt genom båda skallbenen men ändå göra tillräckligt med skada för att jag troligen skulle dö. Enklare vore att skjuta genom ögat eftersom då var det bara ett ben och trycket skulle göra mos av hjärnan, trycka in ögat. Så satte han mynningen mot ögat, strök den runt mitt ansikte.
När jag nu tänker på minnet så skenar hjärtat iväg, jag blir yr i huvudet och får ont i magen. Jag känner den kalla mynningen trots att jag vet att det var fem år sedan.
Först kom minnet som en film men när jag sett på det en gång blev det som en del av mig, något som jag faktiskt minns och som hänt mig även om det känns extremt avlägset och svårt att förstå.
Det andra minnet jag fick var att jag var rädd och ville lägga en kniv under min kudde för att kunna försvara mig. Har ingen aning om dessa minnen hänger ihop eller om de ens är inom samma tidsram. Problemet med kniven var att jag inte vågade lägga den där om mr X skulle hitta den och då istället använda den på mig. Jag minns att jag tänkte denna tanke väldigt länge, kanske några veckor men vågade som sagt aldrig utföra den och sedan föll den i glömska och rädsla.

Det jag ofta funderar över när jag får veta sådant om mig själv är att om jag var så fruktansvärt rädd att jag vill gömma en kniv vid huvudkudden för försvar. Varför lämnade jag honom inte? När jag var så rädd för att han dessutom skulle använda kniven på mig så varför gick jag inte därifrån?

Nu vet jag i alla fall varför jag varje natt drömmer om att det står en man i mitt rum med en kniv, redo att hugga mig. Det är dessa minnen som försökt komma upp till ytan. Min maktlöshet över att inte kunna göra något för att skydda mitt liv utan när som helst bli dödad.

Jag blir skärrad när jag skriver ned detta. Min förnekelse blir allt svagare och jag måste snart inse att detta faktiskt har hänt mig. Mina händer skakar, magen knyter sig och jag känner mig alldeles tung.
Det känns bara alldeles för fruktansvärt och oacceptabelt att leva med. Det svåra är att minnen är så starka. Min verklighet blir tvådelad och jag är både där och nu samtidigt. Allt kunde lika gärna ha hänt för fem minuter sen istället för fem år sen.

Read Full Post »

Vad hinner man egentligen på ett år?
Jag har precis fått beviljat boendestöd i ett år ungefär och nu slog mig tanken att det kommer vara ungefär 100 träffar. Utöver det så får jag olika uppdrag jag ska utföra själv tills nästa träff.

Så vad kan man åstadkomma på 365 dagar? För att få en bättre överblick tänkte jag skriva lite då och då vad som händer och vad som inte händer eller snarare kanske står stilla för tillfället. Sen om man kan kalla det utmaning eller inte är en annan diskussion.

Uppdatering:

  • Jag har haft en period med EMDR nu en gång i veckan men inga direkta behandlingar utan vi har mer suttit och pratat. Det är otroligt svårt att förklara men vi pratar om en slags personlighetskluvning inom posttraumatiskstress. Detta kallas för ANP (apparently normal person) och EP (emotional person). Dvs en del som utåt sett uppträder normalt och fungerar normalt. Denna tänker logiskt och rationellt men har inga direkta känslor. Den andra delen är bara känslor, har ingen större logik eller rationalitet och den bär också på traumat. Den här delen kan också vara en eller flera stycken. Pga att den inte är rationell eller logisk så har den otroligt dålig tidsuppfattning och befinner sig därför oftast kvar i den ålder där traumat upplevdes. Medan ANP är i den verkliga åldern, här och nu. Utmaningen är att få EP:n att förstå tiden och att man har gått vidare i livet.

I mitt fall så har jag tre EP:n, vad jag vet om än så länge. Ett barn runt 4-5 år, ett barn runt 8 år och en till person som är lite diffus än så länge.
Det är väldigt viktigt att komma ihåg att detta inte har med Schizofreni eller psykos att göra!
Min behandling för tillfället är att jag ska försöka få kontakt med dessa, dvs mitt inre jag och försöka bli hel igen eller åtminstone ha med alla när vi sedan ska utföra själva EMDR-behandlingen.
Jag kan säga att det är väldigt spännande så här långt men även väldigt förvirrande. Jag refererar till de olika delarna som personer även om så inte riktigt är fallet men det är lättare så. Det intressanta i det hela är att jag tidigare stått i många konflikter med mig själv om olika saker och jag har inte ofta eller aldrig vetat varför. Nu helt plötsligt så förstår jag bättre mina olika beteenden. Ett väldigt bra exempel är att det yngsta barnet är ju precis som ett barn med sina bestämda åsikter och sin starka vilja. Detta resulterade i att många gånger när jag skulle äta så ville jag ha en speciell sak och om de inte hade det så bröt jag ihop som ett litet barn. Jätte konstigt kan man tycka och det gjorde även jag men nu när jag vet vad det beror på och jag kan kommunicera lite grann med det lilla barnet så går det mycket bättre. Jag kan be henne vänta en liten stund och fråga vad hon annars skulle kunna tänka sig äta osv.
Jag har även utmanat åttaåringen att den ska vara min hejaklack under resten av veckan istället för att kränka mig. Det var inte så svårt som jag trodde och det fungerar ganska hyfsat.
Man tror många gånger att man är galen och funderar över vad andra människor ska tycka när man berättar om detta men det är inte så farligt. För har vi inte alla det där lilla barnet i oss som så gärna skulle vilja göra det där som man egentligen inte får göra som vuxen? Eller den där tjuriga ungen som för en gång skull faktiskt vill ha det ända de inte har på menyn och då vill man gå till ett annat ställe?

  • Jag har även ansökt om och haft boendestöd i någon vecka. Detta var en otroligt jobbig resa men just nu känns det ganska bra. Lite läskigt bara att släppa in en främmande person i sitt hem som ska hjälpa en. Men hon är riktigt trevlig och inger ett bra förtroende och trygghet.

Jag har nu ett relativt städat kök som jag inte riktigt vet hur det gick till. Känns lite magiskt över det hela. Hon kommer inte som en magisk fe och vips så börjar saker och ting hamna på plats.

  • Den tredje och sista uppdateringen gäller killar killar killar. Det rann ju liksom ut i sanden med förra killen och då kände jag mig som ensammast i världen och ett hopplöst fall utan framtid. Men det gick inte lång tid så var jag plötsligt ute på marknaden igen utan att jag visste om det. Detta är absolut inget skryt utan mer en förvåning och observation av läget. Har aldrig uppfattat mig som populär eller överhuvudtaget attraktiv. Har aldrig upplevt att någon spanat in mig eller ens tittat på mig förrän förra veckan! Jag satt på stranden med två yngre tjejer när en kille går förbi, vänder sig om, tittar på mig och ler. Det ilade i magen och jag blev otroligt generad och fascinerad på samma gång. Ungefär som man ibland ser på film, är det verkligen mig han tittar på/pratar med.

Låter kanske fjantigt men för att aldrig ha varit med om något liknande så var det en otrolig upplevelse att bli sedd och uppmärksammad.

Så det var det var nog allt för denna gång.
Kommentera gärna eller skriv en rad till mejlen!

Read Full Post »

Många i min omgivning frågar vad EMDR är och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska svara. Brukar ofta svara något vagt med att det betyder eyemovement någonting och att det ska få en att bli mer neutral till olika jobbiga händelser i sitt liv.

Jag har fått EMDR terapin via mitt landsting. Jag har ju varit sjuk länge och de behandlingar jag har fått är bara tack vare mig själv och min familj för de är inte särskilt framåt strävande inom vården, i alla fall inte hos de jag har varit hos. Utan vi har verkligen fått kämpa för varje litet steg framåt. Inte ens medicinen fick jag/vi bestämma över. Så när jag tröttnade på att min medicin inte fungerade la jag in mig på psykakuten och sa att nu slutar jag äta min medicin, ge mig en ny, för jag åker inte hem innan jag fått det och den är invand.

Ungefär så var även kampen för att få min rätta diagnos och rätt terapi. Det tog ungefär ett och ett halvt år samt väldigt nära att få en ADHD diagnos pga att ingen faktiskt lyssnade på mig och tog reda på min bakgrund. När jag väl kom till rätt ställe och utredningen om posttraumatiskstress var klar undrade min psykolog hur i hela friden de kunnat blandat ihop det med ADHD.

EMDR är än så länge ganska nytt och många är väldigt misstänksamma mot det medan andra är otroligt positiva. Problemet är att eftersom det är så pass nytt så finns det inte så många som håller på med det och då också svårt att få. Många sa till mig att det inte ens var någon ide att söka men när jag väl tryckt på så sa de ändå att jag inte skulle ha för mycket hopp om att få terapin.
Jag fick en remiss till något som kallas för bedömningsenheten där jag fick träffa en psykolog och fylla i en massa enkäter och svara på olika frågor. Det låter kanske jobbigt men hon som jag har är otroligt duktigt och jag har hela tiden fått ta det i den takt jag orkar.

Här är en länk där man kan läsa mer om EMDR http://www.emdr.se/
Finns även hur mycket som helst att googla på. Bland annat en väldigt bra artikel om tågförare som fått posttraumatiskstress av folk som hoppat eller ramlat framör deras tåg. http://www.fof.se/tidning/2008/2/terapi-med-ogonrorelser-dampar-skrackminnen

Om det är någon där ute som känner att något är fel men ingen lyssnar på dig så kom ihåg att det är alltid DU själv som vet bäst vad DU behöver. Var ihärdig, även om det tar mycket energi så försök att kämpa så gott det går, för tyvärr så fungerar inte vården automatiskt. Utan de strävar ofta efter att komma undan så billigt som möjligt. Det vill säga med så lite personal som möjligt och på minsta möjliga tid. Sen hur det går för patienten är inte riktigt medräknat i systemet.

Jag visste inte att jag behövde EMDR men jag förstod ändå att det var något som jag behövde och att endast medicin samt samordning inte skulle hjälpa mig helt. Jag fick höra om EMDR ganska tidigt av min psykoterapeut efter mitt självmordsförsök men jag förnekade starkt då att jag behövde någon som helst behandling. Jag var inte redo helt enkelt. Som tur var så kom jag ihåg det han sa om traumat jag upplevt och vad EMDR innebar.

Read Full Post »

Nu har jag i alla fall rivit av mig lite av min frustration jag bär på. Till min stora förvåning så bär jag på väldigt många frågor. Så här såg brevet ut.

Anledningen till att jag vill ha/ville ha en samtalskontakt är för att jag har så många frågor och funderingar.
Vad är PSTD?
Vad innebär det?
Hur kan jag bearbeta det?
Vad är flasharna?
Vad händer vid en flash?
Varför får jag flashar?
Varför har jag inget minne?
När ska jag få minnesträningen?
Det vi pratade om sist betyder det att jag inte ska få träffa arbetsterapeuten?
Vad är EMDR eller vad det heter?
Vad innebär det?
Kommer jag bli ”botad”? För resten av livet?
Varför är jag rädd för min pojkvän?
Varför kan jag inte lita på människor?
Hur ska jag kunna lite på människor?
Hur ska jag få vänner om jag inte kan lite på nån?
Hur ska jag bete mig mot mina vänner? Med tanke på minnet och koncentrationen.
Varför är det ingen som hjälper mig med det jag verkligen behöver hjälp med? Så känns det åtminstone!
Är jätte trött på att allt tar så lång tid att jag inte får någon ordning på mitt liv. Saknar all struktur och inget jag gör får det att fungera.
Varför är jag trött hela tiden?
Varför orkar jag inget utan blir trött efter bara någon enstaka aktivitet?
Hur ska jag bygga upp mitt självförtroende?
Hur gör jag för att sluta tracka ned på mig själv hela tiden?
Varför är jag aldrig nöjd med det jag gör?
Varför känner jag alltid panik i slutet av dagen över allt jag inte hunnit gjort?
Varför kan jag inte uppskatta det jag har gjort?
Varför är jag så förvirrad?
Hur kan det komma sig att min hjärna är som sirap?
Varför fungerar ingenting som vanligt längre?
Varför kan jag ibland inte prata?
Varför kan jag ibland inte tänka?
Varför säger jag något helt annat än det jag menar?
Varför kan jag inte säga ett ord eller beskriva något utan det kommer bara ut goja?
Varför kan ingen svara på mina frågor som jag nu ställt i fyra eller fem år?
Nu får det räcka!!! Jag vill ha svar!!!!!
Oavsett vårdköer eller dylikt, är så fruktansvärt less på att hela tiden behöva vänta på att bli frisk för det är så det känns. Jag har väntat i flera år nu. Nu räcker det!
Känner mig arg, ledsen, uppgiven och orolig. Samt otroligt maktlös över vad som ska hända med mig. Inget kan jag göra själv utan jag är helt i händerna på andra människor. Det är faktiskt ingen kul sits. Det MÅSTE finnas något jag kan göra för jag håller på att bli tokig nu. Jag skämtar faktiskt inte utan jag känner för var dag som går hur jag förlorar greppet mer och mer.
Jag sluter min inåt och vill snart inte göra något för allt som finns att göra är att vänta, vänta och vänta.

MVH *******

 

Inte konstigt att jag går om kring och är frustrerad när jag bär på så mycket. Det där är ju inte ens hälften om jag skulle tömma mig helt och hållet. Men det var det som jag kom fram till vid ingivelsens ögonblick.
Min förhoppning är att jag ska få träffa någon kompetent person som kan ge svar på tal för en gångs skull. Men inom landstinget? Nja då kan man nog bara drömma eller vänta fyra år till…

Read Full Post »