Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘död’

Vad är det som gör att mitt liv inte är ditt och tvärtom?
Vad är det som får folk att kliva upp på morgonen och vilja fortsätta leva?
Vad är det som hindrar folk från att dö?

Efter mitt lilla juläventyr kom jag hem förändrad.
Så fort jag landat öppnade jag ögonen och såg något jag absolut inte gillade, mitt liv.
Jag blev förfärad och grät i två dagar. Detta kan inte vara mitt liv, så här vill jag inte leva. Jag var redo för en förändring, jag kunde inte stänga ögonen längre och det jag såg var outhärdligt.
Trots detta har fem dagar gått och inget är förändrat. Jag har suttit i soffan framför TV:n varje dag. Oförmögen att resa mig eller ens lyfta ett finger till förändring.
Varje dag vaknade jag med övertygelsen och förhoppningen att nu skulle detta ske, ”Idag gäller det”.
Men inget hände och jag sitter med förundran över hur detta kunde gå till och vad som får oss att faktiskt komma till skott. Jag vill fortfarande ha en förändring men något stoppade mig på vägen. Men vad?

Jag vill inte dö men heller inte leva.
Jag vill ju leva men inte detta liv.
Så vad hindrar mig att dö eller förändras?
Vart börjar min resa?
Har den redan börjat?

Påbörjades min resa till livet redan den dagen jag sattes till livet?

Vad är det som skiljer en idé från succé och fiasko?
En och samma tanke hos två människor. Den ene får stor framgången, den andre ingenting. Hur vet man att man kommer att lyckas?

Hur påverkas mitt liv av min omgivning och vise versa? Vilken påverkan har mitt liv och mina val på omvärlden?

En sak har jag lärt mig och det är att de är de små förändringarna som gör verklig stor skillnad. Men det är också dem som är de svåraste att utföra.
Det är antagligen därför jag nu är paralyserad här i min soffa. Precis som många andra vet jag exakt vad jag skulle behöva göra men av någon anledning så gör jag dem inte.
Min teori är att om man kommer på vad detta är skulle det hjälpa mängder av människor. Det ironiska i det hela är att oftast beror det på en väldigt liten sak som orsakar hela blockaden till förändring. Hittar man bara vägen runt dessa så kan man gå hur långt som helst.
Det finns många sätt att göra detta på. Visa pratar med psykologer, kuratorer, en vän, vänder sig till en högre makt eller varför inte en stor badanka, när de har problem som de måste komma runt. Ett slags bollplank som får tankarna att hamna i andra banor och man kan på detta sätt se nya lösningar och komma framåt.
Men detta är ett tidskrävande jobb som aldrig tycks ta slut. Det är inte heller alltid samma metod fungerar varje gång trots att problemet verkar vara detsamma vilket gör resan krokig och svår.
Några få människor här i världen hanterar detta mycket väl och får oftast stor framgång. De ser potential i saker som ingen annan ser. De vet hur man duckar för problemen och använder dem istället som en utmaning och lösning.
Det vill jag också kunna göra, men hur vänder man ett problem till något bra och utvecklande? Hur når man framgång? Hur tar jag mig loss från soffan och kan göra en förändring? Vad är mitt nästa steg?

Vi vill ju alla göra ett avtryck och göra något av betydelse under våra liv. Vad är det då som ger oss mening här i livet? Under min resa har meningen svängt många gånger. Ibland får jag känslan av att resans mål och mening ligger rakt framför mig men jag kan ändå varken se eller röra vid det. Så hur finner man då meningen med livet och hur vet man att det då är ”den verkliga meningen med livet”?

Något viktigt som jag lärde mig under en kurs är att man ska ägna sig åt något man verkligen tycker om. Gör man det så spelar resten ingen större roll. Men hur vet man då vad man verkligen tycker om? När ska man våga satsa? Tänk om det jag tycker om idag inte är det morgon? Ja, där ligger kruxet. Det kan du aldrig veta. Ett tips som vi fick på kursen är att gå tillbaka till barndomen och fundera över vad man gillade då.
Det finns så mycket som påverkar oss idag. Vi vill tjäna pengar, ha vänner och göra saker som är viktiga för oss. Dessa saker får oss att ändra kurs ifrån det vi verkligen vill göra. Vi vill inte riskera att såra vänner eller vara ensam. Pengar måste man ha för att betala räkningar och köpa fina saker. Men missar man då inte det man verkligen vill göra? Någonstans kompromissade man bort sin egen vilja och mening.
Men allt det där låter ju som att man ska leva livet fattigt ensamt och miserabelt. Nej så är det ju naturligtvis inte, om du inte vill det förstås. Men vägen till det man verkligen vill ha och göra kan vara enslig och svår. Det är det största problemet och hindret på vägen. Många ger upp eller vänder om. Det blir för svårt och man tappar orienteringen dit man egentligen skulle. Det finns dock hopp. Precis som ordspråket: ”Alla vägar bär till Rom”, så finns det många vägar som bär till ditt mål. Det är egentligen bara du som står i vägen för dig själv. Man måste tro på sig själv och lita på det man kan och vill.
Det är heller aldrig fel att ha någon vid sin sida att stötta sig mot när det är svårt. Man får be om hjälp och guidning utan att skämmas eller känna att det är ett nederlag. Kanske det är en del av just din väg?

Annonser

Read Full Post »

Mr X
Det är dags för mig att möta sanningen. Att ta emot och öppna de minnen som ständigt ligger där i dunklet och påkallar min uppmärksamhet.

Jag pratade med honom och jag vred runt hans datastol för jag ville att han skulle titta på mig. När jag såg hans svarta ögon visste jag att det var försent, jag hade ingenstans att ta vägen. Han vred sig och stolen helt om mot mig och innan jag visste ordet av hade han kastat mig på sängen. Dock kändes det som en evighet innan han reste på sig och jag hade sett han svarta ögon. Ibland gick tiden i slowmotion och ibland hann jag inte alls med vad som hände. Nu började jag lämna kroppen.
Jag satte mig upp på sängen för att bli nedslagen igen, ett knytnävsslag i tinningen. Jag flög ned i fotänden och slog i huvudet i sänggaveln. Genom all rädsla kom nu ilskan över att bli behandlad så här. Det var inte rätt. Så istället för att bli rädd blev jag arg. Jag satte mig upp och tittade storögt på honom. Det där är misshandel, sa jag anklagande. Äntligen hade jag vaknat upp och insett vad han höll på med och vad jag blivit utsatt för. Men jag visste inte hur farligt det var att säga det högt.
Jag minns inte om han sa något eller inte, jag minns faktiskt inte någonting förrän kudden låg över mitt ansikte och han hade mig i sitt grepp. Jag låg på sängkanten med benen utanför. Han hade sina ben runt mina och höll fast. Jag kunde inte sparka eller ens vifta med armarna då han tryckte all sin tyngd över mig.

Jag skakar när jag skriver och jag känner hur jag får svårt att andas över att tänka på minnet. Jag liksom sitter och håller andan precis som man tittar på en skräckfilm.

Allt blev svart. Jag minns att jag hann vrida på huvudet och ta ett sista andetag innan han täckte hela huvudet med kudden. Jag kämpade för mitt liv för att komma loss men inget hände. Då hörde jag en röst och en bild av min mamma kom på den svarta näthinnan. Ligg, still, namn, ligg still. Hon var som en ängel när hon kom till mig och lugnade mig. Lugn, ligg bara still så är det snart över. Jag förstod att jag skulle dö.
Jag slutade kämpa. Jag kände hur benen blev stilla och avslappnade, armarna föll ned på sängen. Jag var död.

Min psykolog berättade igår för mig om en väldigt viktig skyddsmekanism som hjärnan har och som man även sett att andra djur har. När ett lejon jagar en gasell eller vad det nu är de jagar för nåt så slår de ju alltid ned sitt byte. Men här kommer det otroliga. Bytesdjuret faller av sig själv alldeles innan. Hon berättade att de tittat på djurfilmer om detta och studerat bildruta för bildruta vad som hände. När man bara tittade på filmen så såg det ut som om det var lejonet som fällde djuret men när man tittade bildruta för bildruta såg man att lejonet inte ens hann röra vid djuret innan det föll ihop. Hon berättade om hur man lämnar kroppen vid livshotande situationer för att slippa uppleva dem känslomässigt. Det var troligen det som hände mig, jag gav upp, jag insåg mitt öde. Men det var troligen även det som räddade mig.

Jag vet inte hur lång tid det hade gått eller ens vart jag var. Jag var helt omsluten av mörker. Visst kände jag min kropp som låg där på sängen men det var inte längre viktigt. Mamma/ängeln/rösten tröstade mig och lugnade mig. Jag kände mig trygg konstigt nog. Här låg jag och höll på att bli kvävd och jag känner mig trygg! De skyddade mig, värmde mig och tillät mig blunda för allt hemskt som höll på att hända. Så började de försvinna, ungefär som man zoomar ut och de hamnade längre och längre bort. Jag öppnade ögonen och insåg att kudden inte längre trycktes mot mitt ansikte. Jag drog efter ett djupt andetag ungefär som om man varit under vatten väldigt länge och lungorna håller på att sprängas strax innan du når vattenytan.
Jag minns att jag blev som ett skräckslaget djur. Han satt redan tillbaka vid datorn och spelade. Jag kröp ihop upp mot väggen i sängen. Det kändes som om hela världen rasade och jag föll med den. Som en spegel man krossar och skärvorna faller mot golvet. Jag andades och andades. Senare skulle jag veta att det som hände mig var ett panikanfall och att jag hyperventilerade.
Jag grät och jag skrek. Jag brydde mig inte längre. Han sa åt mig att vara tyst. När jag inte slutade så sa han att jag skulle tänka på grannarna. De kan ju tro att nåt är fel och ringa polisen, väste han åt mig. Han hotade även att han skulle tysta mig själv om jag inte blev tyst. Världen fortsatte att rasa bit för bit och sista biten som lämnade mig var min familj sen blev allt svart igen.
Jag öppnade ögonen och insåg att jag var fortfarande kvar. Jag kunde fortfarande inte andas. Ju mer jag blev vid medvetandet desto värre blev det. Så höll det på i en evighet enligt mig själv om och om igen. Ingen andning, jag fick ingen luft, världen rasade runt omkring mig och sen blev allt svart. För att återigen vakna och uppleva samma sak igen.
Han var kall som is och hans ögon lika så när han tittade på mig där jag låg i sängen och krälade som en mask, kippande efter andan som en fisk på torra land. Han måste ha tröttnat för han släckte lampan och la sig i sängen. Sov, beordrade han mig. Jag försökte säga att jag inte kunde för jag inte kunde andas men det gick inte. Det kom fram något konstigt ljud istället mellan mina flämtningar. Han var irriterad och snäste åt mig att jag fick i alla fall hålla käften. Jag kämpande för att få igenom mitt meddelande att jag inte kunde andas. Hur kunde han inte se eller höra att jag inte kunde andas? Jag sträckte mig mot honom men han slog bort mina fumlande händer. Till sist måste jag ändå fått fram att jag behövde hjälp för då tillät han mig ligga på hans bröst och han hjälpte mig andas in och ut.
Precis när jag började återfå andningen och lugna ned mig kastade han mig åt sidan. Så, nu kan du sova själv, sa han. Återigen började världen att rämna, andningen förstördes och jag fortsatte att gråta. Men nu kunde jag i alla fall vara lite tystare.
Efter ett tag lyckades jag lugna mig och försökte se klart på situationen. Då gjorde sig huvudet påmint och jag funderade återigen på om jag skulle dö. Jag hade ju studerat ganska mycket om hjärnblödningar och sånt så jag vågade inte somna. Tecken på hjärnskakning kom, illamående och domningar. Jag visste inte om jag skulle vakna upp igen om jag skulle somna så jag tvingade mig själv att verkligen kämpa emot. Jag funderade febrilt över hur jag skulle göra för att orka hålla mig vaken. Efter ungefär en eller två timmar när han somnat smög jag försiktigt upp till toaletten. Jag var alldeles yr och mina ben darrade som på en nyfödd kalv. Tyst tassande jag in på toaletten och låste dörren. Mitt öra kändes som om det skulle sprängas vilken sekund som som helst, min tinning likaså men när jag tittade i spegeln såg jag ingenting. Min syn var alldeles suddig så jag var tvungen att titta flera gånger för att verkligen kunna se över huvudtaget. Men fortfarande ingenting. Jag blev på något sätt besviken eftersom ingenting fanns att visa upp för någon om jag nu skulle en våga något sådant. Samtidigt blev jag lugnad eftersom då skulle ingen se vad jag råkat ut för. Visst var jag röd och svullen men ingenting som inte gick att täcka över.
Vad som hände sen minns jag överhuvudtaget inte. Jag vet att jag satt länge på toaletten och tankarna surrade och när jag väl vågade mig tillbaka till sängen så vågade jag inte somna men efter det så är minnet blankt.

Jag har många gånger, även den kvällen som detta hände, funderat om han visste vad han gjorde och vad han hade gjort. Visste han att han faktiskt hade hållit på att kvävt sin egen flickvän? Förstod han att det var han själv som orsakade mitt panikanfall? Mina svar på frågorna har varit olika men hans beteende efteråt pekar på att han i allra högsta grad i alla fall inte ville ha något med mig att göra. Han pratade inte med mig, tittade inte på mig och många gånger var det som om han inte ens låtsades om att jag existerade. Var detta för att han ångrade sig och faktiskt förstod vad han hade gjort och skämdes? Eller var det att han faktiskt hade dödat mig och jag nu inte längre existerade i hans värld?

Read Full Post »

Än en gång har jag och mina föräldrar lyckats bryta ned mig. Lyckats få mig tro att livet inte är värt att leva, inte utan en familj.
Än en gång har de vänt mig mig ryggen när jag behöver dem som mest.
Jag har fått lära mig att de alltid finns där för mig oavsett vad det är. Gång på gång blir jag besviken och sviken.

Frågorna hopar sig och ställs gång på gång. ”Vad har jag gjort? Vad gör jag för fel? Varför duger jag inte? Varför är de så arga på mig?”

Äntligen förstår jag att det inte kan vara mitt fel. Jag har tvivlat på mig själv länge nog nu. Saker har visat sig i ett annat ljus och jag står helt maktlös och försvarslös mot deras anklagelser och hot.
För jag behöver inte försvara mig, jag behöver inte längre skydda mig. Jag är ren och utan skuld.

Ibland måste man veta när man ska ge upp, sluta kämpa emot utan börja kämpa för sig själv istället. Leva för sin egen skull och inte längre leva kvar i det gamla.
Visst är jag egoistisk och jag kunde inte heller vara mer stolt över det. Jag känner hur jag växer som människa och stoltheten sväller i mitt bröst. Kampen mot mig har gjort mig stark.
Hur många gånger har jag inte fallit mot marken men åter rest mig upp? Hur många gånger har jag inte förlorat hoppet och famlat i mörkret men sedan stått där klarsynt och starkare än någonsin?
Det är sant. ”Det som inte dödar dig, gör dig starkare”
Hur många gånger har jag inte varit nära att dö? Jag har redan dött en gång. Mitt hjärta har krossats ett flertal gånger och min kropp har legat blåslagen och handlingsförlamad.
Jag har tappat min identitet och fått skapat mig en ny för att åter förlora den.

Ändå står jag här, just nu, här idag och jag lever.

Read Full Post »

Så var prövoveckan över.
Jag och min pojkvän bestämde att vi skulle pröva bo tillsammans i en vecka och se om vi överlevde. Jag sitter ju levandes och skriver detta så alltså måste det ju gått bra *ler*
Allvarligt talat så har det faktiskt varit en tuff vecka inte bara just för förhållandet utan även individuellt. Jag har fått kämpat med att ta kommandot över min hund som slutar lyssnar på mig så fort som min pojkvän och jag umgås. Det har faktiskt gått väldigt bra om jag får säga det själv. Visst det har varit svårt och kämpigt men det gick åt rätt håll och det är jag nöjd med.
Sen ska jag göra en gastroskopi så jag har varit tvungen att slutat med min magmedicin vilket inte direkt har varit så jättekul. Har ständigt ont i magen, illamående och otrolig halsbränna. Har dock lyckats hitta en maträtt som fungerar ganska bra för magen och det är risgrynsvälling. Upptäckte igår att min magen inte är lika uppsvälld längre. Har inte kännt mig uppsvälld eller så men nu när jag står på andra sidan så känner jag verkligen skillnad. Funderar på att sluta med att dricka mjölk och över gå till havredryck som jag druckit nu den senaste veckan.
En annan sak jag faktiskt gjort under veckan är att tagit tag i en massa saker. När jag tittar bakåt så ser jag att det varit en väldigt produktiv vecka.
Jag skickade ett mejl till sjukhuset som jag nu fått vidarebefordrat till rätt personer. Jag pratade ut med grannen om katten. Tillsist så pratade jag även ut med mina föräldrar om hur jag tyckte och tänkte om mitt boende och ansvaret mot dem. Så jag har verkligen gjort en rivstart till förändring.

Dock saknar jag min pojkvän otroligt mycket och det är konstigt hur snabbt man kan vänja sig vid att vara med någon oavsett om det är jobbigt eller inte. Låg och lyssnade i morse om han var vaken så kom jag på att han inte var här. Under hela dagen har jag bara väntat på att han ska komma in till mig och krama och pussas på mig. Känns nästan lite som när någon dött. Man förstår inte att personen är borta utan man väntar bara på att de plötsligt ska stå där i dörren.

Read Full Post »

Fortfarande äckligt trött men nu är det på grund av tabletten.
Var hos läkaren igår som planerat.
Drömde natten innan att allt gick jättebra tills min familj plötsligt dök upp och skulle vara med. Av någon anledning hade de även med sig deras hund.
Pappa for som en vante efter hunden fram och tillbaka medan resten av familjen tågade framåt marschliknande.

Besöket gick faktiskt väldigt likt drömmen. Jag kom fram till receptionen och där stod en öppen och glad människa och tog emot mig på bästa sätt. Gick till väntrummet och det tog ungefär två minuter så blev jag uppropad och vi (jag hade min mor med mig som stöd) gick in på läkarens kontor.
Han var mycket trevlig och tillmötesgående och allt gick bra tills jag plötslig bara bröt ihop. Jag orkade inte längre och var tvungen att gå ut en stund.

Läkaren hade förklarat att jag verkligen måste se framtiden och börja göra mig beredd för den för det fanns bara två alternativ. Antingen gick allt jättebra och vips hade jag ett jobb och lever lycklig i alla mina dagar eller nåt…
ELLER
Så blir jag ett socialfall… Jag förstod inte riktigt först vad han menade men sen kom white trash-bilden framför mina ögon. Boendes i en sjaskig liten husvagn på en skabbig camping, tio ungar, supandes karl utan jobb, jag är en fet kärring med stripigt hår och är ful som stryk men noll framtidsvision.
Då brast det för mig. Jag har inte kämpat i snart sex år, sex år med mig själv och fem år med myndigheter, för att hamna hos sociala. ALDRIG!

Jag har klarat mig levande ur ett fruktansvärt destruktivt förhållande där jag hållit på att bli dödad flera gånger men ändå av någon anledning vaknat tillbaka till livet. Blivit sexuellt utnyttjad/våldtagen i samma förhållande. Blev otroligt psykiskt misshandlad och nedbruten så jag ansåg att jag inte ens förtjänade att existera. Lyckades med hjälp av min familj bryta mig loss från detta och flytta därifrån.
Trots många hot till livet kände jag mig ändå stark att fortsätta. Allt detta hade bara pågått drygt ett år och jag ansåg mig inte ärrad för livet. Tufft och kraftigt skadad ja, men inte så pass att det inte var något jag inte skulle klara av att hantera.

Sökte hjälp för jag insåg att jag blivit deprimerad. Blev väl mottagen, första månaden. Sen ville jag byta medicin och då fick jag träffa en annan läkare som tyckte att jag skrattade för mycket för att vara deprimerad.

DÅ började karusellen rulla på riktigt. Hittills hade allt gått att hantera någorlunda lätt ändå. Jag strävade framåt och hade inga planer som helst på att jag kanske behövde vila upp mig och reda ut allt som hänt mig. Men nu orkade jag helt plötsligt inte längre. Jag har alltid ställt mig frågande till folk som säger att de varit deprimerade och kännt att de inte velat stiga upp ur sängen. Att de gråtit för ingenting och inte klarat av sitt dagliga liv.
Nu var jag själv där. Det slog mig inte först men när det gått ungefär fem eller sex månader efter jag flyttat från misshandeln då hade jag jobb, i och för sig bara extra men det var gott och väl så jag klarade mig. Jag hade en ny snäll pojkvän som inte hade några tendenser att slå mig eller vilja göra mig illa på något annat vis. Hade en egen lägenhet och utifrån sett så var livet i stort sett helt perfekt.

Varje dag grät jag. Jag grät när jag gick till jobbet, jag grät på jobbet, jag grät när jag gick hem. Minsta lilla som gick fel i vardagen skyllde jag på mig själv och jag bröt ned mig själv mer och mer. Men jag förstod ändå att något var väldigt fel och fortsatte söka hjälp.
Jag sökte mig till sjukhuset där jag visste att min syster fått hjälp för sina ätstörningar. Så jag bad min läkare på vårdcentralen remittera mig dit. Det blev starka protester men till sist så fick jag min vilja igenom. Försökte även bli sjukskriven men det gick i kortare perioder, tror jag var sjukskriven en månad plus någon vecka totalt. Fick ett sjukskrivningspapper över sommaren som försäkringskassan dissade. Det var inte tillräckligt utförligt skrivet. Sökte läkaren och försökte desperat att lösa detta. Gick till sociala för att klara mig men av någon anledning så försvann jag hela tiden hur deras databas.

Gick hela sommaren som i ett vakuum. Klarade inte av att jobba efter som jag grät hela tiden. Fick inga pengar från någonstans men hade som tur var ett sparkonto som jag fick leva på. Var tvungen att sälja min fond som jag fått av min farmor är hon sålde sin sommarstuga.
Vid augusti så sinade mina pengar. Tog upp kampen på nytt men kände att energin försvann allt mer. Hade fått en kallelse till sjukhuset men inte förrän i mitten på september skulle jag få träffa en psykoterapet. Försäkringskassan avslog mig hela tiden och sociala började i allfall tro på mig att jag verkligen inte hade några pengar så jag fick uppskov och pengar från dem till en månad kanske två. De vill inte ge mig pengar eftersom försäkringskassan inte godtog min sjukskrivning. Så varför skulle de tro på mig?

Under sommaren hade jag fått olika mediciner både milt lugnande och sömnmedel samt antidepressivatabletter. Jag började under sommaren att samla på mig tabletterna som en sista uttväg. Jag gömde dem för det kändes som min trygghet att något måste jag väl ändå kunna få kontrollera.
Jag blev rädd för mig själv och sa åt min pojkvän att gömma tabletterna från mig och jag insåg på allvar att nu var det dags att söka hjälp. Jag funderade och grämde mig i nästan en vecka innan jag vågade åka in till psykakuten. Hur skulle folk titta på mig om jag till och med erkände att jag inte mådde bra? Det var ju ett nederlag att söka hjälp och dessutom åka till psykakuten. Jag var ju ingen galning, jag var ju bara självmordsbenägen. Var det anledning nog att söka hjälp?

Sjuksyster som tog emot mig tog mig på största allvar och jag skulle få träffa en doktor med det samma för detta var väldigt viktigt enligt henne. Jag fick träffa en stor bullrig man som pratade mycket dålig svenska. Jag fick berätta min historia på blandad svenska och engelska. När jag berättade om att jag blivit misshandlad, våldtagen och att jag till och med försökt dränka mig själv i badkaret så skrattade han. Han log hela tiden och nickade uppmuntrande.
Jag har nog aldrig blivit så kränkt i hela mitt liv. Här satt jag och anförtrodde mitt innersta och han bara skrattade. Var det verkligen rätt? Han förklarade att det inte var någon fara med mig och att jag skulle ju snart få träffa en teraput så jag kunde nog åka hem igen och sova ordentligt bara.

Jag kände mig helt tom när jag åkte därifrån. Läkaren hade tagit något ifrån mig men jag kunde inte riktigt komma på vad det var. Jag vågade inte ens berätta om mitt misslyckade försök att få hjälp förrän några dagar senare. Jag tryckte undan allt och mådde bra enligt mig själv.

Min kille och en kompis åkte på krogen bara för att se lite folk och de tog någon öl. Jag kände att jag var trött och sa att jag åker hem och hämtar er sen. När jag kom hem visste jag vad jag måste göra. Jag tog farväl av mina båda katter och hunden. Plockade fram mitt gömda lager tabletter och räknade ihop hur mycket jag hade. Kollade i Fass, det är en läkemedelsbok som jag fått från jobbet eftersom jag studerade till sjuksyster. I Fass stod det att det jag hade var tillräckligt för en kraftig överdos. Jag blev lite besviken att jag inte hade mer så jag var helt säker på att det skulle gå vägen. Jag ville ju inte åstakomma min familj ännu mera smärta genom att misslyckas.

Så är i efterhand har jag funderat mycket på min tidigare syn på självmord. Jag minns jag frågade en kompis i gymnasiet varför de inte tänkte på familjen. Att det är ett så fruktansvärt egoistiskt beslut och hur de klarar av att vara så egoistiska. Hon svarade att de såg ingenting annat, de såg bara svart. Då förstod jag inte alls och jag protesterade hela tiden att så kunde det ju inte vara utan de var bara egoistiska eller sökte uppmärksamhet.
Nu har jag själv varit i den situationen och min syn har förändrats helt. Jag kan bara bekräfta vad min kompis sa och tillägga att man tror att man gör sin familj och omgivning en tjänst genom att försvinna, dö.

När jag tagit allt tabletterna, tror ambulanskillen hade räknat till 52 eller 53 stycken, så visste jag att jag hade ungefär en halvtimme på mig innan jag skulle märka av tabletternas effekt. Jag visste att jag var tvungen att säga hejdå till min familj för det har vi alltid gjort till varandra. Jag ringde till min ena syster och talade om att jag älskade henne. Hon frågade om något var fel men jag ljög och svarade bara att det var på grund av min kille för han var ute och söp som vanligt. Min andra syster vågade jag inte ringa till eftersom hon kände mig ännu bättre och säkert skulle lista ut att något var väldigt fel. Jag ringde min mor i stället för att försäkra henne om att läkartiden morgonen efter var klockan tio och att hon inte behövde ringa mig sen och fråga. Vi kallpratade lite om att de hade gjort pizza och skulle precis till att sätta sig och äta. Av någon anledning la hon inte på. Jag kände paniken komma eftersom halvtimmen började närma sig sitt slut och skulle jag börja slöddra så skulle hon upptäcka mig. Jag försökte förklara att jag var tvungen att lägga på för jag var trött och skulle sova. Hon pratade på. Hon frågade hur det var med hunden och katterna, killen och det nya boendet. Vi hade bra precis flyttat in i en ny lägenhet två veckor innan. Till sist började jag sluddra och mamma frågade vad det var. Jag sa bara att jag tagit mitt lugnande och sömntabletten och att det brukar bli så ibland. Hon frågade om ytterdörren var låst och jag vaknade till av rädsla och undrade varför hon frågade det. Då berättade hon att ambulansen var på väg och att de satt i bilen på väg till mig. Jag blev livrädd. Hela min hjärna skrek NEJ inte än det här går inte, det var inte så här jag planerade. Ändå lyssnade jag på min mor och kämpade mig mödosamt ned till dörren och låste upp den. Jag skulle hänga mobilen runt halsen eftersom jag inte längre klarade av att hålla i den. Hon tjatade hela tiden på mig att vara vaken att jag inte fick somna. Jag försvann flera gånger i en djup skön sömn bara för att vakna till att mor ropade på mig att svara.

Det konstigaste av allt var att jag inte skämdes när väl ambulansen kom. Jag försökte bara förklara att jag inte behövde åka in till sjukhuset för jag mådde bra. De lyckades ändå få mig att följa med för en koll i alla fall. Jag fick försöka gå själv till båren. Jag satte mig på kanten och ambulanskillen sa till mig att jag måste lägga upp benen på båren. Jag nickade och log. Benen, sa han och tittade menande på mina ben. Lägg dem på båren. Ja själv klart svarade jag leende.
Minns inte om jag tillslut la upp benen själv eller om de fick göra det. Sen minns jag inte mycket alls. Tror de körde med sirenerna och att de körde fort. Vaknade flera gånger och trasslade in mig i alla EKG-sladdarna som var fäst överallt på mig kropp. Försökte ta bort dem men hela tiden kom en suddig elak sköterska och ställde sig över mig och frågade: vad gör du? Jag slutade pilla och försvann i dimmorna igen. Jag minns att jag ville kissa och försökte kliva ur sängen. De förstod mig inte så jag kissade på mig. Nästa gång gick det bättre då fick jag ligga på bäcken men det var jättehett. Efter det så krävde jag att få känna på bäckenet innan. Allt i en stor kraftig gråvit dimma. Nu blev jag iväg rullad. Någon försökte förklara för mig att det värsta var över och att jag skulle bli förflyttad till en avdelning för övervakning. Min mor och far var där med Anki mitt gosedjur. Vi åkte in i en hiss. Nästa gång jag vaknar så är mor, far, ena syster och min kille där. Var precis som på film att familjen delade på sig och inne i hörnet satt killen och mor sa nu vaknar hon. Jag försökte förgäves sätta mig upp och sa istället: ska inte du vara på jobbet? Det var nog ingen som riktigt förstod vad jag sa men killen var strax vid min sida och sa att han tänkte stanna här hos mig. Jag försvann igen.
Fick reda på att min syster som jag ringt till hade åkt ända från Umeå till mig och skulle komma vid ett. NU skämdes jag. Nu insåg jag vad jag hade gjort när hon var tvungen att åka så många mil bara för att träffa mig. När hon väl kom vågade jag inte ens titta henne i ögonen. Vi började båda gråta och jag minns inte om vi ens pratade men det behövdes inte. Jag hade fattat. Jag förstod nu hur illa jag betett mig och hur illa jag gjort min familj. Jag förstod nu att jag inte var en börda. De ville att jag skulle leva.

Sen har det ju naturligtvis hänt en massa saker efter det här också men det här var de huvudsakliga tunga sakerna enligt mig. Det som verkligen knäckte mig. Så när läkaren igår sa att det fanns bar två alternativ och risken var stor att jag skulle bli ett socialfall så bläddrades hela den här historien upp i mitt huvud. I *piip* att jag ska bli ett socialfall! Har jag kämpat igenom hela det här och nu kommer någon och säger att du kan bli ett socialfall, då blev det för mycket. Jag har kämpat för mycket och för hårt för att bara lägga mig ned och spela död.

Read Full Post »