Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘deprimerad’

Hur kommer det sig att jag själv knappt orkar ur sängen men klarar av att peppa andra?
Har pratat med min vovves mamma och hon har det väldigt jobbigt just nu. Eller egentligen inte så jobbigt utan det är bara väldigt mycket och många problem.

Tänk om jag kunde ge mig själv samma pepptalk? Vore inte det underbart? Men på nåt sätt så tar det liksom inte riktigt lika bra när man peppar sig själv som när någon annan gör det.
Vet inte riktigt hur jag ska få det stöd jag behöver. Vet ju inte ens hur stödet ser ut. Just nu är tabletterna min bästa vän. De stillar den inre oron lite grann.

Pratade med min mor i dag och det var för första gången på länge riktigt givande.
Hon berättade om hur man måste acceptera kronisk smärta. Hon och far har ju det och hon gjorde en parallell till mig.
Att jag måste nog acceptera att jag kanske kommer ha de här problemen i resten av mitt liv. Att jag aldrig kommer må så där super duper bra som jag drömmer om. Jag kommer alltid ha problem med minnet och ha svårt att sköta mitt liv.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.
En del av mig säger: ja, kanske?
Medan den andra delen av mig skriker: NEJ, NEJ, NEJ!!!
Är så otroligt rädd att om jag accepterar min situation så kommer jag lägga mig ned och dö, sluta kämpa och aldrig komma någonvart.
Samtidigt så förstår jag min mors resonemang. Att man ska sluta kämpa mot strömmen utan simma med ströms och sakta simma in mot land istället för att man dränks motströms.
Jag vet inte, vad ska jag göra?

Jag gav en bra beskrivning på det hela, enligt mig själv.
Tänk dig att du har ett allvarligt benbrott och du har fruktansvärt ont. Det är nästan så att du svimmar av smärtan men tyvärr så måste du hålla dig medvetande för att överleva.
När vårdpersonalen äntligen kommer så har de ingen smärtlindring utan du får läka ihop och genom gå alla behandlingar helt obedövad.
Så känns det för mig. har sådan fruktansvärd smärta inom mig som bara blir värre och värre för varje dag som går.
Tog till och med mod till mig och åkte till psykakuten för att jag tänkte att de måste ju ändå ha några goda råd. Det måste ju veta hur jag får bort smärtan. Nån övning eller nåt sätt att tänka eller vad som helst för jag började bli desperat.
Nej, svarade sköterskan. Jag kunde försöka minska min arbetsbelastning och försöka planera dag för dag.
Jag blev helt förtvivlad. Inte nog med att jag måste gå och känna så här så kommer det heller inte gå över förrän jag har fått klarhet inom den fråga som orsakade det hela.
Kul… Det är nästan en månad dit, i bästa fall…
Sen kommer vi till nästa sak. Okej jag kan faktiskt minska en del av min arbetsbelstning men då ökas bara det dåliga samvetet som jag redan har fullt av. Planera min vardag, ja visst jag kan försöka men eftersom jag har det problem jag har så innefattar liksom det att jag inte kan planera.

Så ja, jag är lite pisst på psykvården. Tycker det borde finnas fler strategier till smärtlindring för psykisk smärta än inläggning och medicinering. Men vad vet jag jag är ju bara en av alla de psykpatienter som redan finns och klagar så vad vet jag?

Annonser

Read Full Post »

Man vaknar och man känner att man inte vill kliva upp. Man kliver ändå upp men känner inte för att göra nåt. Man gör nåt men känner absolut inte för att fullfölja uppgiften. Man slutför ändå dagen och nu sitter jag här som ett mähä. Ont i huvet och trött som stryk. Känner mig noll produktiv och det känns inte heller som jag egentligen fått något vettigt gjort. Varför stannade jag inte bara kvar i sängen när jag kände redan i morse att det skulle bli en sån här dag? Varför är man så förbenat tjurig?

Har fått min Handifon nu och är riktigt glad över den. Upptäckte för en gångs skull att jag kom ihåg att ställa timern till alla tvättmaskinerna och tyckte det var riktigt enkelt. Allt är redan för inställt så allt du behöver göra är att trycka på en knapp och välja tvättimern. Helt suveränt!

Ändå sitter jag nu här och känner mig jätte deppig trots att jag haft en någorlunda organiserad dag jämfört med andra dagar. Kanske jag borde lära mig en gång för alla det som alla i min omgivning tjatar på mig om. Alla människor har dåliga dagar och man blir inte förvandlad från en dag till en annan. Små små steg.

Urtrist säger jag! Även om jag faktiskt förstår så blåförnekar jag det. Sån är inte jag, jag gör som jag vill och allt ska bli som jag vill. Jag kan själv!

Kan inte någon bara ge mig en annan dag?

Read Full Post »

När man vaknar och man fortfarande gråter från gårdagen, känns allt hopplöst. Nu pratar vi inte bara fysiska tårar på kinden utan att hjärtar, själen gråter.

När jag var liten så hade min mor en lek. En lek som gick ut på att se vem av oss tre barn som bröt ihop först. Hon ställde oss på en rad ofta sent på kvällen och stod framför oss. Det hela började ofta med att hon ropade ned oss antingen alla tre på en gång eller en och en, allt eftersom historien började ta form. Sedan stod hon där framför oss och till en början pratade med en allt för mjuk och snäll röst liksom för att lura oss i fällan att ta chansen att förråda någon av de andra. På detta sätt fick vi inte ens stöd av vandra utan stod helt ensamma, var och en fick försöka rädda sitt skin bäst den kunde. Försökte man trots detta stå upp för sig själv och hjälpa sina syskon fick man ett hårt straff och syskonen drabbades lika hårt. En sak var klar och det gällde att aldrig någonsin spela hjälte för det blev bara värre. En annan regel var att aldrig börja gråta för då var det kört. Började man gråta visade man tecken på svaghet och då straffades man för det. Med straff menar jag inget fysiskt, visst det kunde också förekomma men straffet var något mycket mycket värre. Hon använde ord istället. Man säger att tiden läker alla sår och att blåmärken bleknar och försvinner men själen kan också få blåmärken och det tar lång tid innan de bleknar och försvinner. Om de ens försvinner helt.

Jag minns en gång som min mor hittat en fimp i hinken där vi förvarade plastpåsar, bredvid sopkorgen, under diskbänken och ropade först ned mig. När jag nekade ropade hon ner min andra syster och när hon nekade ropade hon ner minstingen. Kan vara så att jag minns fel men jag tror hon ropade ned oss alla tre. Eftersom jag var äldst så var jag den självklara tjuven. Kan jag varit mellan tio och tolv år kanske och visste väl vad en cigarett var för någonsting men hade inte ens kommit på tanken att överhuvudtaget pröva något dylikt. Försökte förklara detta men fick bara höra att jag skulle hålla tyst för hon visste nog vad jag gjort. Hon vände sig sig till min andra syster och frågade henne samma sak som hon nyss frågat mig. jag kanske borde inflika med att hon än så länge inte hade talat om varför hon kallat ned oss och anklagade oss för detta. Vilket egentligen inte var så ovanligt för så brukade hon göra. För att fortfarande ha kvar själva aha-ögonblicket, själva bevisningen för händelsen. Men detta var ju ändå en ganska grov anklagelse och jag hade börjat blivit van vid denna procedur och funderade över vad det kunde vara som gjorde att hon misstänkte att någon av oss rökt. Mor spände genast blicken i mig när hon såg att jag inte längre var närvarande i tankarna. ”Försöker du kanske komma på en undanflykt nu eller?” Frågade hon hånfullt. ”Det är ingen idé för jag VET.” Yngsta började snart gråta. ”Det är kanske lika bra det så kanske hon får gå och lägga sig och slipper allt den här gången.” Mor började bli irriterad på att vi fortfarande teg och började höja ribban dvs röstläget och hotfullheten. Hon berättade återigen vad straffet var för den som rökte, någonsin, under resten av våra liv. Hon skulle plocka björkris och piska oss över bar rumpa.

Min tanken var då och är fortfarande, vad skulle det hjälpa? Tror hon verkligen att det skulle få oss att aldrig någonsin röka även efter den dag vi blivit myndiga och flugit ur boet? Så här i efterhand så vet jag ju svaret, ja hotet togs på allvar. Jag var 22 eller 23 år när jag prövade för första gången och var livrädd att min mor skulle komma med björkriset. Sen att jag redan innan prövat diverse andra olagliga substanser var inte alls lika förbjudet som detta att röka.

Minstingen föll för trycket och började snyfta. Mor tittade på henne och förebrådde oss andra två för vad vi tvingade henne att gå igenom. Jag minns att det var en lång kväll men långa förhör om vart vi kunde tänkas gömt resten av cigaretterna, vart hade vi fått tag i dem osv. Till sist blev jag så trött och less och sa att det var jag. Vi skulle inte komma därifrån i vilket fall som helst om ingen av oss erkände. Då sa minstingen att nej det var hon och andra systern sa att det var hon. Mor blev både stolt och arg. Jag klev genast fram och sa att det spelade ju ingen roll vem av oss det var för hon trodde ju inte på oss oavsett om vi sa att vi hade gjort det eller inte. Spelet fortsatte. Mor tog nu fram fimpen och berättade vart hon hittat den, ja inte förrän hon tjatat på oss om vart vi trodde hon hade hittat den. Hon berättade även att hon hittat ett tomt paket. Jag var så trött och så ledsen. ”Varför gör hon såhär vad är det vi har gjort?” Efter många timmars föreläsning och skällning, minns inte längre vilka som grät och inte grät, så fick vi äntligen gå och sova men vi skulle alla veta att vi skulle bli straffade med björkris.

Björkriset blev tack och lov aldrig av för det kom fram senare att en av våra grannar hade blandat ihop hinkarna och slängt fimpen och paketet i fel hink. Vilket förekom ganska ofta att folk som var på besök slängde soporna i hinken med plastpåsarna. Så då återstår ju frågan fick vi barn någon ursäkt, någon förklaring till kvällen innans händelser? Svaret är sorgligt nog nej. Min mor har aldrig fel och skulle inte ens komma på tanken att hon skulle kunna handla fel. Ingen av oss barn skulle ens våga ifrågasätta detta eftersom då skulle spelet dras igång igen. Vi skulle lära oss disciplin, veta vår plats. Vår mor var starkast även om hon ville att vi också skulle vara starka men inte mot henne. Därför tog hon varje möjlighet hon fick att trampa på oss, bryta ned oss och nedvärdera oss inför oss själva, våra syskon och henne. Vi var ingenting värda.

Paradoxen i det hela var att så fort vi åstadkom något utan för familjen så var vi bäst. Vi var bättre än alla andra och ingen skulle någonsin få trampa på någon av oss. Riktig patriotism men inte till staten eller till landen utan till familjen. Vi var en egen sort som skulle klara allt.

Detta var anledningen till att det var svagt att gråta. Gråt var ett sätt för en annan människa att se att du är svag. Paradoxen blir då omöjlig. Men en paradox är ju en motsägelse mot sig själv. De går inte att kombinera. Vi fick inte vara starkare än vår mor dvs stå emot hennes totyr. Men när vi vek för den och gråten kom då var vi svaga vilket vi inte heller fick vara. Så hur man än vände och vred på det hela så blev det bara svårare och svårare. Ju äldre jag blev desto mer förstod jag lekens gång. Jag försökte verkligen kämpa emot gråten varje gång den tog sitt grepp om mig pga min mors smädelser och hårds ord mot mig. Men hur jag än försökte gick det inte att vinna leken. Hon fick mig alltid att gråta och grät jag inte så såg hon till att hon höll på länge nog tills jag ändå grät. Slog mig, ställde sig hotfullt nära och tryckte ned mig, drog mig i håret eller allt annat hon kunde hitta på. En av hennes favoriter som hon fortfarande gör än i dag. Är att vända och vrida på saker tills de blir som hon vill. Min farmor sa en gång till mig ”din mor kan göra svart till vitt och vitt till svart.” Hot var en del av vardagen. Belöningen vara att slippa att hotet genomfördes.

Så hur har allt detta påverkat mig idag?

För ungefär fem år sedan uppdagades allt. Nej inte till någon myndighet eller så utan uppdagades för mig. Min ögonbindel försvann och min skräck och vrede var total. Jag ville ge mig in i striden, vilket jag också gjorde, jag ville ställa allt till rätta. Jag har alltid försökt beskydda mina syskon och nu insåg jag att det hade jag totalt misslyckats med. Så vad hände? Jag var inte redo, långt ifrån. Det hela slutade med att jag bröt ihop och trodde att jag inbillat mig allt, hittat på alltihop. Det fick min mor mig att göra. Jag försökte ta mitt liv för jag ville inte leva i två världar där jag inte kunde påverka någon av dem. Jag har rest i fem år för att försöka hitta mig själv igen. Hitta svaren och nyckeln till mig själv. Jag är långt ifrån klar men jag är på väg och jag känner att jag klarar av att leva igen. För att orka leva måste jag kämpa och göra rätt mot mig själv.

Nu har jag vaknat igen, hittat en liten styrka. En möjlighet att göra mig hel, att ställa allt tillrätta igen. Det här är historien om mitt liv och mitt sätt att inte längre krypa in i mitt skal utan kämpa mot det som är fel och orätt. Man kan inte hjälpa andra om man inte hjälper sig själv först. Därför måste jag börja med att bekämpa mina egna demoner innan jag kan hjälpa mina syskon. Genom att hjälpa mig själv så hjälper jag andra.

Det är klart att jag inte längre kan gråta, när man tänker på min bakgrund. Vem skulle vilja göra något de vet sen barnsben är fruktansvärt fel och dåligt. Hur ska jag kunna vara starkare än min mor när jag under hela min uppväxt fått veta att det är omöjligt och straffbart? Paradox.

Lösningen ligger i att gråta och visa känslor. Det är inte fel hur mycket min kropp och hjärna än säger det till mig. Det är läkande. Det sköljer bort det onda, renar såret från varet som legat där i flera år och bara gjort såret större och större. Mer och mer känsligt och infekterat.

Så gråt, det renar.

Hittar inte den riktiga utan bara en dålig cover. Lisa Ekdahl, Jag bara vet. http://www.youtube.com/watch?v=CAsynmg6Fvw

Read Full Post »

En jobbig dag

Vaknar och känner att jag inte alls vill kliva upp ur sängen.
Bara att bita ihop och kämpa på?

Read Full Post »