Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Dålig dag’

Igår hände det som inte får hända. Jag fick panik.
Allt var frid och fröjd och jag skulle till att sova. Tänkte att det vore bra om jag låg på spikmattan en stund så jag kunde sova ordentligt sen.
Förra gången jag låg på spikmattan så upplevde jag för första gången det alla pratar om. Värmen och stickningarna försvann. Har alltid legat med ett tunt lakan mellan mig och spikmattan men tänkte eftersom det gick så bra förra gången skulle jag pröva utan.
Det gick bra, jättebra faktiskt. Lyssnade till cd-skivan och andas. Men sen kom det som alltid har kommit när jag ligger på spikmattan utan tyget, ångesten. Ett tryck över bröstet och oron i kroppen. Jag andades och fortsatte andas. Tänkte på vad alla sagt om att vara kvar i ångesten och verkligen se att det inte är någon fara.
Så jag låg kvar. Till sist var ångesten så stark att jag verkligen fick tvinga mig själv att ligga kvar. Lyssna på musiken, acceptera att du har ångesten och glöm inte att andas, peppade jag mig själv.
När jag nästan inte kunde ligga still längre började rösten från cd-skivan äntligen att prata. Jag pustade ut, rörde lite på kroppen och försökte verkligen lyssna lugnt på rösten men till sist så flög jag från spikmattan. Packade undan, stängde av spelaren och hoppade direkt ner i sängen. Nu så ska jag få sova gott så jag är utvilad till mötet imorgon, tänkte jag. Då kom minnesbilden och paniken.

Jag märkte inget först mer än att det tryckte mot halsen. Om ni tänker er att någon trycker sin hand mot adamsäpplet och halsgropen.
Sen blev allt bara värre. Trycket ökade och jag var nästan säker på att någon faktiskt höll sin hand runt min hals. Kände hur greppet hårdnade och varje fingers tryck blev påtagligt samtidigt som bilden klarnade.
Jag var tillbaka i sängen upptryckt mot väggen. Han väser till mig att jag ska hålla tyst så inte grannarna hör mig och ringer polisen. Jag nickade stumt. Inte för att det gick att nicka eftersom han höll fast mig mot väggen med handen runt halsen. Om jag bara vågade slå på väggen, så de faktiskt ringde polisen. Om jag bara vågade springa härifrån när allt var över. Om jag fortfarande lever när allt är över, tänkte jag mer sorgset än skräckslaget. Skräcken hade vid det här laget blivit något utav vardagen. Ett ständigt tassande på tå. Inte göra något fel, alltid vara till lags. Problemet med det hela var att de fel jag begick inte var fel i vanliga människors ögon. Kanske tog jag fram fel gaffel eller valde fel ord, tittade konstigt på honom eller så var det bara fel enligt honom som jag själv inte kunde förstå. Men det var bara för jag var så dum och visste bättre, hånade han mig när jag frågade. Jag lärde mig snart att veta när jag skulle fråga vad jag gjort för fel och när jag bara skulle foga mig och ta stryk.
Det gör ont i mig när jag måste ta fram minnena. Jag ser alla detaljer, känner varje ord och slag.

Annonser

Read Full Post »

Hur kommer det sig att jag själv knappt orkar ur sängen men klarar av att peppa andra?
Har pratat med min vovves mamma och hon har det väldigt jobbigt just nu. Eller egentligen inte så jobbigt utan det är bara väldigt mycket och många problem.

Tänk om jag kunde ge mig själv samma pepptalk? Vore inte det underbart? Men på nåt sätt så tar det liksom inte riktigt lika bra när man peppar sig själv som när någon annan gör det.
Vet inte riktigt hur jag ska få det stöd jag behöver. Vet ju inte ens hur stödet ser ut. Just nu är tabletterna min bästa vän. De stillar den inre oron lite grann.

Pratade med min mor i dag och det var för första gången på länge riktigt givande.
Hon berättade om hur man måste acceptera kronisk smärta. Hon och far har ju det och hon gjorde en parallell till mig.
Att jag måste nog acceptera att jag kanske kommer ha de här problemen i resten av mitt liv. Att jag aldrig kommer må så där super duper bra som jag drömmer om. Jag kommer alltid ha problem med minnet och ha svårt att sköta mitt liv.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.
En del av mig säger: ja, kanske?
Medan den andra delen av mig skriker: NEJ, NEJ, NEJ!!!
Är så otroligt rädd att om jag accepterar min situation så kommer jag lägga mig ned och dö, sluta kämpa och aldrig komma någonvart.
Samtidigt så förstår jag min mors resonemang. Att man ska sluta kämpa mot strömmen utan simma med ströms och sakta simma in mot land istället för att man dränks motströms.
Jag vet inte, vad ska jag göra?

Jag gav en bra beskrivning på det hela, enligt mig själv.
Tänk dig att du har ett allvarligt benbrott och du har fruktansvärt ont. Det är nästan så att du svimmar av smärtan men tyvärr så måste du hålla dig medvetande för att överleva.
När vårdpersonalen äntligen kommer så har de ingen smärtlindring utan du får läka ihop och genom gå alla behandlingar helt obedövad.
Så känns det för mig. har sådan fruktansvärd smärta inom mig som bara blir värre och värre för varje dag som går.
Tog till och med mod till mig och åkte till psykakuten för att jag tänkte att de måste ju ändå ha några goda råd. Det måste ju veta hur jag får bort smärtan. Nån övning eller nåt sätt att tänka eller vad som helst för jag började bli desperat.
Nej, svarade sköterskan. Jag kunde försöka minska min arbetsbelastning och försöka planera dag för dag.
Jag blev helt förtvivlad. Inte nog med att jag måste gå och känna så här så kommer det heller inte gå över förrän jag har fått klarhet inom den fråga som orsakade det hela.
Kul… Det är nästan en månad dit, i bästa fall…
Sen kommer vi till nästa sak. Okej jag kan faktiskt minska en del av min arbetsbelstning men då ökas bara det dåliga samvetet som jag redan har fullt av. Planera min vardag, ja visst jag kan försöka men eftersom jag har det problem jag har så innefattar liksom det att jag inte kan planera.

Så ja, jag är lite pisst på psykvården. Tycker det borde finnas fler strategier till smärtlindring för psykisk smärta än inläggning och medicinering. Men vad vet jag jag är ju bara en av alla de psykpatienter som redan finns och klagar så vad vet jag?

Read Full Post »

En jobbig dag

Vaknar och känner att jag inte alls vill kliva upp ur sängen.
Bara att bita ihop och kämpa på?

Read Full Post »