Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bekymmer’

Det finns nog inget mera irriterande än när man känner ångesten komma krypande. Man känner igen den där obehags känslan i kroppen och bröstet, sprider sig sakta till varenda liten vrå av kroppen. Ingenting kan man göra. Bara sitta där och ta emot. Låta ångesten skölja över en som en otäck tät dimma som man knappt kan andas i. Kroppen spänner sig i sektioner som för att göra sig redo för den flykt eller slagsmål som aldrig kommer. Andningen blir ytligare, alla sinnen skärps. Varje ljud eller rörelse kan avslöja vad som komma skall men det händer inget. Klockan tickar allt högre men övrigt är rummet exakt detsamma som för fem minuter sen. Det är bara jag som är annorlunda. Min kropp som tror att en fiende är här som jag måste slåss eller fly i från. Inget händer. Trycket i bröstet släpper inte utan jag är plågsamt medveten om klockans tickande och hur mina vader är redo för flykt.
Varje ljud blir till en plåga. Tv boxens adapter som surrar, klockans höga tickande, bilarna som kör förbi långt där nere på E4:an, vinden, kylan biter i mitt skinn, munnen är torr, hjärtat som klämtar i den spända bröstkorgen och tankarna som surrar i huvudet: vad är det som pågår, kan kroppen lugna ner sig, stanna världen, varför går det aldrig över, kan ingen hjälpa mig.

Nej det finns ingen hjälpa att få. Allt är i ditt huvud lilla vän. Försök att slappna av och tänka annorlunda så blir allt bra ska du se.
Hur många gånger har man inte hört de replikerna? Det är ju lättare sagt än gjort. Tror de inte att man skulle göra det om man kunde? Är man dessutom mitt i en ångestattack så är det ännu svårare.
Jag antar att det är väldigt svårt att förstå när man inte varit där själv.

Jag fick en panik attack för någon dag sen hos min pojkvän och han blev helt handlingsförlamad. Eftersom jag visste detta skulle inträffa fick jag göra mitt yttersta att hålla mig vid medvetande och försöka ge honom instruktioner hur han kunde hjälpa mig bryta den. Det var inte enkelt. Han verkade inte ens förstå att jag inte kunde sitta upp själv.
Kändes som att jag föll i ett djupt mörker som höll mig fast och hindrade mig från att röra mig. Hela min kropp blev till bly.
Allt min kropp klarade av var att andas in och ut i snabb ytlig takt. Fick rysliga stickningar i händer och fötter. Kändes som om någon försökte sticka in grillspett eller nåt i fötterna. Under hela tiden var jag som helt förlamad utan några som helst muskler som kunde hålla upp mig. Jag föll handlöst ner i mörker, djupare och djupare. Jag slutade bry mig och tillät mörkret att sluka mig samtidigt som jag visste att om jag skulle klara mig ur det här så var jag tvungen att stanna kvar och berätta för min kille vad han måste göra.
Men mörkret var underbart och hade det inte varit för smärtan i bröstet så hade det fått slukat mig hel. I mörkret fanns inga bekymmer. Där var det mörkt, tyst och stilla. Det vaggade mig i sin famn så som att det ville trösta mig istället för att få mig att förgås.
Det är förrädiskt mörkret för att man vill så gärna stanna där men då är livet slut. Det lurar en att känna sig trygg för att kunna övertala en att stanna kvar. Så många gånger jag velat stanna där men snabbt ryckts tillbaka till den grymma och hårda verkligheten. Man kan inte bara ge upp men ibland undrar jag. Varför inte?
När det gång på gång kalla på en. Varför inte stanna där? Varför inte låta mörkret ta överhanden? Varför inte bara få lägga sig ned och vila?

Annonser

Read Full Post »

Jag antar att jag måste även om en del av mig inte vill, gå vidare.
Så mycket jag önskar att jag bara kunde prata öppet om, som ligger och gnager inuti mig.
Tänk om man bara kunde blunda och nästa gång man öppnar ögonen så är allt bra igen.
Blunda och låta vattnet rinna under broarna, tiden sakta flyga iväg. Att jag kunde få försvinna långt långt bort från mig själv.
Tyvärr är jag allt för medveten om att det inte fungerar för att ens kunna försöka göra något dylikt. Men ibland gillar jag att drömma mig bort. Bort från denna värld till något annat som jag själv skapat.
Sväva, flyga högt och långt.
Varför måste det alltid vara något? Knappt har man avslutat en sak och inte ens hunnit återhämtat sig från den förrän nästa sak kommer.
Life most go on eller om det är show most go on antar jag…

Jag hatar… vet inte om det är mig själv eller vem jag hatar jag bara hatar att det är så här. Jag hatar.
Jag vet att många tycker det är ett starkt ord och bör användas med omsorg och jag håller med. Men jag känner även så starkt att jag anser att det finns en anledning att använda ordet.
Jag hatar

Read Full Post »

Hur kommer det sig att jag själv knappt orkar ur sängen men klarar av att peppa andra?
Har pratat med min vovves mamma och hon har det väldigt jobbigt just nu. Eller egentligen inte så jobbigt utan det är bara väldigt mycket och många problem.

Tänk om jag kunde ge mig själv samma pepptalk? Vore inte det underbart? Men på nåt sätt så tar det liksom inte riktigt lika bra när man peppar sig själv som när någon annan gör det.
Vet inte riktigt hur jag ska få det stöd jag behöver. Vet ju inte ens hur stödet ser ut. Just nu är tabletterna min bästa vän. De stillar den inre oron lite grann.

Pratade med min mor i dag och det var för första gången på länge riktigt givande.
Hon berättade om hur man måste acceptera kronisk smärta. Hon och far har ju det och hon gjorde en parallell till mig.
Att jag måste nog acceptera att jag kanske kommer ha de här problemen i resten av mitt liv. Att jag aldrig kommer må så där super duper bra som jag drömmer om. Jag kommer alltid ha problem med minnet och ha svårt att sköta mitt liv.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.
En del av mig säger: ja, kanske?
Medan den andra delen av mig skriker: NEJ, NEJ, NEJ!!!
Är så otroligt rädd att om jag accepterar min situation så kommer jag lägga mig ned och dö, sluta kämpa och aldrig komma någonvart.
Samtidigt så förstår jag min mors resonemang. Att man ska sluta kämpa mot strömmen utan simma med ströms och sakta simma in mot land istället för att man dränks motströms.
Jag vet inte, vad ska jag göra?

Jag gav en bra beskrivning på det hela, enligt mig själv.
Tänk dig att du har ett allvarligt benbrott och du har fruktansvärt ont. Det är nästan så att du svimmar av smärtan men tyvärr så måste du hålla dig medvetande för att överleva.
När vårdpersonalen äntligen kommer så har de ingen smärtlindring utan du får läka ihop och genom gå alla behandlingar helt obedövad.
Så känns det för mig. har sådan fruktansvärd smärta inom mig som bara blir värre och värre för varje dag som går.
Tog till och med mod till mig och åkte till psykakuten för att jag tänkte att de måste ju ändå ha några goda råd. Det måste ju veta hur jag får bort smärtan. Nån övning eller nåt sätt att tänka eller vad som helst för jag började bli desperat.
Nej, svarade sköterskan. Jag kunde försöka minska min arbetsbelastning och försöka planera dag för dag.
Jag blev helt förtvivlad. Inte nog med att jag måste gå och känna så här så kommer det heller inte gå över förrän jag har fått klarhet inom den fråga som orsakade det hela.
Kul… Det är nästan en månad dit, i bästa fall…
Sen kommer vi till nästa sak. Okej jag kan faktiskt minska en del av min arbetsbelstning men då ökas bara det dåliga samvetet som jag redan har fullt av. Planera min vardag, ja visst jag kan försöka men eftersom jag har det problem jag har så innefattar liksom det att jag inte kan planera.

Så ja, jag är lite pisst på psykvården. Tycker det borde finnas fler strategier till smärtlindring för psykisk smärta än inläggning och medicinering. Men vad vet jag jag är ju bara en av alla de psykpatienter som redan finns och klagar så vad vet jag?

Read Full Post »

När jag någorlunda smält denna korta men mycket tunga text gick jag och la mig och sov. Skulle iväg på massage klockan fem och hade ställt klockan med två larm. Vaknade kvart över fem av att telefonen ringde. Var någon irriterande telefonförsäljare som ville skicka ut två pc tidningar och ett set kockknivar för ENDAST 79:90. ”Mmm inte intresserad”, tittade förfärat på klockan och var faktiskt glad över att försäljaren ringt. Ringde massören och talade om att jag var sen. Stressade iväg och fick massage.

Så gudomligt skönt! Massage borde alla människor få, det borde vara lag på det. Tror världen skulle vara ett bättre ställe då.

Men det var det som hände sedan som förvånade mig. Jag hade tre missade samtal från någon jag håller mycket kär. Blev lite fundersam eftersom han i vanliga fall inte brukar ringa. Speciellt inte tre gånger! Så ringde han igen. Förklarade att jag fortfarande var hos massören men på väg därifrån så jag kunde ringa upp när jag kom ut till bilen. Nä det gick inte, svarade han ring när du kommer hem istället. Nu började varningsklockorna ringa. ”Jaha? Ja, okej visst.” Skulle egentligen köpa mat med mig hem men massagen och telefonsamtalet hade trollat bort behovet av mat helt.

Read Full Post »