Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘arg’

Jag känner mig så fruktansvärt arg att jag vill skrika. Jag vill slå sönder något, göra illa personen som gör mig så arg.
Istället skriver jag och skriver tyst inombords.

Varför är det alltid jag som ska ta reda på alla andras skit? Varför ler jag och nickar snällt medan andra kastar glåpord och saker på mig. När ska jag få nog? När ska jag äntligen säga ifrån? Ska jag låta bägaren rinna över och ta ut det på närmast kommande person?
Jag känner inombords att det räcker nu. Jag skriker inombords att det räcker nu!
Alla orätta handlingar mot mig har samlats i en hög. Både sånt som kommer direkt från någon och sådant som min hjärna skapat.

Jag var på ica idag efter en veckas karantän. Jag har varit så rädd att jag i det yttersta undvikit att ens vara i närheten ensam. I dag gick jag in med rak rygg, visst var jag rädd men ingen skulle se det i alla fall.
Jag plockade undan en massa skit ur ett skåp idag med hela min energi fokuserad på personen som orsakat skiten. Nu får det vara nog var det enda som kretsade i tanken och varje gång som jag stötte på saker som han lämnat blev jag allt argare.

Han ringde mig. Såg att jag fått sms där han skrev att det var väldigt viktigt att jag ringde honom. Sen var det även ett mms med snusk i som vanligt. Vilken konstig och vriden människa detta är, snurrade mina tankar. Jag ringde honom, han svarade nochalant och lätt spydigt att jag skulle ha kolla posten men nu var det försent för han hade redan varit där och hämtat den. Svin, as, groda! Skrek mina tankar, jag hatar dig jag hatar dig! Men jag sa inget. Jag kände bara hur vreden och frustationen steg inom mig samtidigt som maktlösheten svepte över mig. Vad skulle jag göra då? Jag kom ju överrens med honom om detta och att han skulle få ha sina saker hos mig tills juni. Men inte så här, svarade rösten i huvudet. Inte så här skitigt, inte så här mycket saker lämnade huller och buller. Lämnat åt mig att ta reda på och städa efter. Jag svarade därför med viss vasshet i rösten om det hade gått bra att komma till mig förra veckan. Förra veckan frågade han. Mmm svarade jag, gick det bra? Jag har haft så mycket att göra var den första ursäkten som kom. Jag slutade lyssna, det var ingen ide, en sådan människa får inte dåligt samvete. Han mår bara dåligt över sådant som rör honom själv. Han lovade att komma nästa vecka eller nåt sådant, för jag lyssnade inte så noga. Jag ifrågasatte varför han inte hjälpt mig med kattungarna. Något han lovat för över tre månader sen, de är leveransklara på fredag och två av kattungarna har fortfarande inte fått något hem. Jag ska ju låna kattlådan av dig i helgen vi kan trycka ned kattungen där, säger han leendes. Vad menar du, frågar jag. Ja men två katter i ett skott, svarar han. Jag blir kall inombords och sörjer över att han inte bryr sig mer. Kattungarna är mina barn och ingen ska tas bort, fattar du det, snäste jag tillbaka. Det skulle föreställa ett skämt men det var kanske inte så roligt sa han. Jag var tyst en stund och sen sa jag att han skulle kolla med sin flickväns kompis angående kattungen, sen avslutades samtalet.

Många gånger funderar jag över hur jag hamnat här med denna relation till honom. Hur mycket vi älskade varandra, eller jag älskade honom i alla fall och han bedyrade hela världen för mig. Alla dessa år som gått och han klänger sig fast som en igel, utnyttjar varje tillfälle han får att prata med mig eller få mig att göra tjänster åt honom. Det stående temat är pengar eller snyft historier när han är på fyllan. Hur kunde jag älska en sådan människa så högt? Hur kunde jag överhuvudtaget bli kär i honom från första början? Det är som att där mr X avslutade där tog han vid och fortsatte historien förutom misshandeln. Speciellt efteråt, förföljelsen, behövandet, utnyttjandet. Jag måste bryta mig loss från allt detta. Ändå finns han kvar i mitt liv. Varför tillåter jag detta? Varför är jag fortfarande beroende av honom?

Kanske borde jag kräva tillbaka nyckeln eller byta lås. Utesluta honom helt från mitt liv med det undantaget att han hämtar hans saker i juni sen klippa igen. Jag tror jag skulle må bättre av det. Ett orosmoln mindre att bry sig om. En mindre faktor som påverkar mitt liv.

Annonser

Read Full Post »

Efter en vecka full med mardrömmar om mr X och knappt någon sömn så blev jag tvungen att ta hand om en katt som väntade ungar. Mitt ex kom fram till att det nog inte var någon bra ide att hon skulle få kattungar igen och därför blev jag ansvarig för att hon skulle få det någorlunda bra. Fick henne en dag tidigare än vad vi planerat så jag var tvungen att snabbt göra i ordning rummet som jag hade tänkt hon skulle få bo i. Jag räknade att hon skulle få ungarna runt den sista november så jag var mycket orolig över att vi flyttade henne så sent i graviditeten. Hon var inte alls glad över att hon tvingades flytta men väl på plats så lugnade hon snabbt ner sig. Verkade nästan som hon tyckte det var skönt att flytta nu när hon visste vart hon hamnat.
Sotis som denna underbara katt heter var egentligen min katt från början som jag tagit hand om för att annars skulle hon bli avlivad. När jag flyttade ifrån mitt ex så hade jag ingen möjlighet att låta henne vara utekatt längre så då fick han ta över vårdnaden om henne. Han kastrerade henne aldrig för att han ville ha en kull på henne innan. Hon fick en kull och jag var dit och tittade till henne och ungarna ganska ofta. Jag blev otroligt ledsen för han hade stängt in henne och ungarna i sovrummet. Inget ljus för där finns bara ett pyttelitet fönster. En överfull kattlåda som stank fruktansvärt. Men ungarna klarade sig och sen var det inge mer med det.
Så fick jag höra för ungefär en månad sen att nu var det dags igen och han klagade över hur jobbigt det skulle bli. Jag ifrågasatte varför han inte hade kastrerat henne som han lovat men det var bara undanflykter och prat om att pengar saknades. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra eftersom jag redan har en katt och hund så kan man ju inte bara skaffa en till så där. Speciellt inte en fullvuxen katt som väntar ungar dessutom.
Så för en vecka sen ringde han och var riktigt bekymrad. Han visste inte vad han skulle ta sig till med henne och hon var ju så tjock. Han hade återigen blivit tillsammans med tjejen 30 mil bort så vad skulle han göra när kattungarna kom. Jag blev så fruktansvärt arg och jag önskar nu att jag verkligen läst lusen av honom men sån är inte jag. Jag låg sömnlös den natten och funderade hur det skulle gå för min stackars Sotis.
På morgonen så ringde jag till honom och lämnade ett meddelande. Antingen gav han mig nyckeln till huset så jag kunde komma och gå som jag ville och ta hand om katten och ungarna eller så gav han mig Sotis tills ungarna blivit så stora att jag kunde ge bort dem så fick han tillbaka henne sen.
Det blev ju naturligtvis det senare alternativet vilket jag redan hade räknat med. Vi bestämde torsdag så jag hade tid på mig att göra i ordning innan hon kom.
Jag har en ganska unghund som inte direkt är så förtjust i konkurrens så grindar var tvungen att sättas upp och rummet måste ställas i ordning med bädd, mat och kattlåda.
Så ringer han samma dag (onsdag) och säger att hon börjar bete sig väldigt konstigt och det går nog inte att lämna henne dagen efter för han har inte tid. Jag förstår på en gång vad han är ute efter och spelar med. Jag sa att han kunde lämna henne hos mig redan ikväll men att jag måste i så fall skynda mig så jag hann göra i ordning i alla fall lite så det inte blir så stressigt för henne. Nä det gick inte då måste han lämna henne nu innan han åkte till jobbet. Jag kommer om fem tio minuter, sa han. Jag fick is i magen. Det var ju bara att ställa upp, tänkte jag annars föder hon väl hemma hos honom så blir det ännu värre än förra gången hon fick ungar. Skyndar mig och letar efter provisoriska grindar och något hon kan ligga på. Det gick fem minuter sen ringde han och talade om att an stod utanför. Jag tog ett lakan med mig ned så jag skulle kunna lyfta henne. Man måste nämligen vara väldigt försiktig när man lyfter en gravidkatt speciellt i slutet.
Ett blodigt ex mötte mig vid bilen. Tydligen hade han itne direkt varit så försiktig när han lyft henne så hon hade klöst honom för sitt liv. Man såg på henne hur stressad hon var. Jag gick in i bilen och pratade lugnt med henne. Exet hade inte hittat kattburen så hon var lös i bilen. Jag la lakanet runt henne och lyfte henne försiktigt. Hon blev rädd och försökte klättra över min axel men jag tog henne lugnt i nackskinnet och höll mjukt fast henne. Då lugnade hon sig och tryckte sig mot min kropp istället. Jag började nästan gråta när jag kände hur rädd och förvirrad hon var. Hur kunde mitt ex göra så här mot vår katt. Jag bar upp henne i lägenheten och hon började genast stryka sig mot våra ben.
Jag ägnade resten av kvällen åt att göra det så mysigt som möjligt åt henne. På kvällen dagen efter (torsdag) började hon jama så konstigt. Jag sov med henne under natten så hon inte skulle känna sig ensam och om kattungarna var på väg. Jag vaknade flera gånger under natten av att hon jamade men inga kattungar. På morgonen så var hennes mage stenhård och jag bestämde mig för att avboka mitt besök på sjukhuset för nu var nog kattungarna på väg. Min granne kom in och tittade till henne för hon har haft hand om många katter som fött ungar. Men hon sa att det blev nog inga kattungar förrän efter helgen.
Jag kände ändå på mig att det nog snart var dags, kanske inte nu men någon gång under helgen. Var med min syster hela dagen och tittade till Sotis lite då och då. Hon hade blivit mycket lugnare även om hon letade efter en bäddplats frenetiskt. När jag kom upp på kvällen vid nio så hörde jag något konstigt pipande. Jag gick dit och kollade och då hade hon fött en söt liten kattunge. Två timmar tog det sen låg fyra små söta mirakel där i min garderob. Hon slickade och kurrade. Hon såg riktigt stolt ut där hon låg och jag vet inte om ag inbillar mig men det var precis som att hon väntat på att jag skulle komma för hon visade verkligen sin uppskattning genom att titta på mig och snabbt gosa med mig innan det var dags för nästa. Så den 27/11-09 mellan klockan 21:00 och 23:00 föddes de. jag har kollat könen och jag tror det är tre honor och en hane. Bilder kommer senare. Det fantastiska är att Sotis verkligen litar på mig. Trodde först det berodde på att jag kanske gjorde något fel eller så men jag märkte ett tydligt förändrat beteende när någon annan gick in i rummet.
Det jag märkt är att när jag kommer och tittar till dem så passar hon på och går och äter och går på lådan medan jag håller en koll på ungarna. Hon är dock inte så försiktig för hon spatserar rakt ut ur garderoben med ungarna hängande under sig som tappar taget en efter en och hamnar på golvet om de har otur.

Så jag antar att man visst kan ta hem en fullvuxen katt som väntar ungar till ett hem som redan har en unghund och en katt bara man kan anpassa sig och är lite uppfinningsrik.

Read Full Post »

Vad gör man när man blir bortglömd? Ska man bli arg, ledsen eller helt enkelt inte bry sig?
Idag har jag både blivit arg och ledsen för att nu inte längre veta vad jag ska tro tycka eller tänka om saken.
Hur skulle du känna om någon glömde bort dig? Vart går gränsen för att det är okej att glömma bort eller bara vara nonchalant?
Min kille lovade mig en dag att han skulle väcka mig på morgonen men glömde bort det. Det är ingen stor sak men jag blev ändå ledsen. Senare kunde jag ju naturligtvis tänka att det är ju inte hela världen för det är ju en sådan liten sak. Men idag kunde jag inte det.
Har varit på sjukhuset för en gastroskopi undersökning. Har varit så otroligt nervös inför den och verkligen behövt mycket stöd. Eftersom killen skulle ner till sin skola och lägenhet 60 mil bort och mina föräldrar är i Stockholm fick lillsyrran följa med och hålla mig i handen. Dock har mina föräldrar pratat och stöttat mig både före och efter.
Men inte den person jag helst av allt ville ha stöd från. Pratade med honom igår om dittan och dattan men imorse när jag vaknade var jag urnervös och ringde till honom. Inget svar. Jag ringde till mina föräldrar och pratade av mig lite istället. Tänkte att han troligtvis hade ett möte och skulle vara anträffbar senare. Klockan är nu över sex på kvällen och jag har fortfarande inte hört något av honom. Jag försökte i tre timmar innan undersökningen att få tag i honom, för han vet alltid det rätta att säga, men utan resultat. Jag gav upp och skickade ett sms istället där jag förklarade att jag var ledsen över att jag inte fått tag i honom trots att han visste vilken dag det var.

Ställer jag för höga krav eller är jag för känslig? Jag vet faktiskt inte men jag känner mig ändå grymt sviken.

Read Full Post »

Nu har jag i alla fall rivit av mig lite av min frustration jag bär på. Till min stora förvåning så bär jag på väldigt många frågor. Så här såg brevet ut.

Anledningen till att jag vill ha/ville ha en samtalskontakt är för att jag har så många frågor och funderingar.
Vad är PSTD?
Vad innebär det?
Hur kan jag bearbeta det?
Vad är flasharna?
Vad händer vid en flash?
Varför får jag flashar?
Varför har jag inget minne?
När ska jag få minnesträningen?
Det vi pratade om sist betyder det att jag inte ska få träffa arbetsterapeuten?
Vad är EMDR eller vad det heter?
Vad innebär det?
Kommer jag bli ”botad”? För resten av livet?
Varför är jag rädd för min pojkvän?
Varför kan jag inte lita på människor?
Hur ska jag kunna lite på människor?
Hur ska jag få vänner om jag inte kan lite på nån?
Hur ska jag bete mig mot mina vänner? Med tanke på minnet och koncentrationen.
Varför är det ingen som hjälper mig med det jag verkligen behöver hjälp med? Så känns det åtminstone!
Är jätte trött på att allt tar så lång tid att jag inte får någon ordning på mitt liv. Saknar all struktur och inget jag gör får det att fungera.
Varför är jag trött hela tiden?
Varför orkar jag inget utan blir trött efter bara någon enstaka aktivitet?
Hur ska jag bygga upp mitt självförtroende?
Hur gör jag för att sluta tracka ned på mig själv hela tiden?
Varför är jag aldrig nöjd med det jag gör?
Varför känner jag alltid panik i slutet av dagen över allt jag inte hunnit gjort?
Varför kan jag inte uppskatta det jag har gjort?
Varför är jag så förvirrad?
Hur kan det komma sig att min hjärna är som sirap?
Varför fungerar ingenting som vanligt längre?
Varför kan jag ibland inte prata?
Varför kan jag ibland inte tänka?
Varför säger jag något helt annat än det jag menar?
Varför kan jag inte säga ett ord eller beskriva något utan det kommer bara ut goja?
Varför kan ingen svara på mina frågor som jag nu ställt i fyra eller fem år?
Nu får det räcka!!! Jag vill ha svar!!!!!
Oavsett vårdköer eller dylikt, är så fruktansvärt less på att hela tiden behöva vänta på att bli frisk för det är så det känns. Jag har väntat i flera år nu. Nu räcker det!
Känner mig arg, ledsen, uppgiven och orolig. Samt otroligt maktlös över vad som ska hända med mig. Inget kan jag göra själv utan jag är helt i händerna på andra människor. Det är faktiskt ingen kul sits. Det MÅSTE finnas något jag kan göra för jag håller på att bli tokig nu. Jag skämtar faktiskt inte utan jag känner för var dag som går hur jag förlorar greppet mer och mer.
Jag sluter min inåt och vill snart inte göra något för allt som finns att göra är att vänta, vänta och vänta.

MVH *******

 

Inte konstigt att jag går om kring och är frustrerad när jag bär på så mycket. Det där är ju inte ens hälften om jag skulle tömma mig helt och hållet. Men det var det som jag kom fram till vid ingivelsens ögonblick.
Min förhoppning är att jag ska få träffa någon kompetent person som kan ge svar på tal för en gångs skull. Men inom landstinget? Nja då kan man nog bara drömma eller vänta fyra år till…

Read Full Post »