Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘arbete’

Hej på er allihopa! Vad roligt att se att det ändå är några som tittar in här då och då även om själva skrivandet legat av sig.

Ja tankarna kring livet snurrar fortfarande på. Några dagar efter mitt inlägg, nyårsdagen för att vara med specifik, kom beslutet och förändringen var ett faktum. Det blev inte alls så som jag hade föreställt mig men jag hoppas det har lett till eller kommer att leda till något bra. Jag gjorde nämligen arbetsförmedlingens intressetest och mitt öga fastnade på en väldigt udda yrkestitel, användbarhets expert. Med stor sarkasm började jag högläsa om yrket till min pojkvän. Efter tre fyra meningar tystnade jag och läste resten av artikeln tyst för mig själv. Jag tittade upp och utbrast: ”Det här vill ju jag jobba med!”

På den vägen är det. Jag bestämde mig för att söka till skolan för att utbilda mig till detta. Till mitt stora förtret så fick man inte anmäla sig i så god tid och jag var tvungen att bida min tid. Vilket troligen var bra i sig så jag verkligen fick vara säker på att det verkligen var det jag ville. Nu sitter jag här i och för sig lite mer än nio månader senare och pluggar till arbetsterapeut istället men är lika nöjd för det. Fann efter vägen att denna väg leder mig också dit jag vill men jag får en massa annat med på köpet också, som en skyddad yrkestitel till exempel.

Något annat som också består är min kära, älskad och hatad, PTSD. Har kommit in i en ytterligare intensiv period där jag är förvånansvärt närvarande. Det tråkiga är att jag finner livet ytligt och platt, till gränsen meningslöst eller med väldigt liten mening. Nej, jag tror inte jag är deprimerad utan mer ovan vid hur det känns att inte ha tusen tankar och känslor svävande hela tiden. Hela mitt liv har handlat om att överleva och försöka skydda mig från både omgivningen och mina tankar. Så nu när jag helt plötsligt står ”naken” känns det väldigt tomt. Nu måste jag börja fundera över vad MIN mening med livet är. Vad tycker jag är meningsfullt och roligt?

Annonser

Read Full Post »

Jag trodde aldrig att det skulle vara så psykiskt krävande att vara barnvakt. Det är en liten underbar kille på 3,5 år jag varit barnvakt åt och han är otroligt snäll och lydig. Så det är inte själva barnet som är jobbigt.

Har nu varit barnvakt i cirka tre veckor med några dagars paus ibland. Igår hade jag ett möte så jag åkte hem till mig vid elva tiden, lade mig och vilade klockan tolv till ett, hade mitt möte, ordnade lite småsaker hemma, la mig och vilade igen vid fyra för att inte vakna igen förrän strax före åtta. Ändå var jag fortfarande trött när jag åkte tillbaka till familjen.
Hur är det då att vara förälder undrar jag. Kanske man till en viss del vänjer sig för man inte har något större val?
När min första period som barnvakt var över så kände jag mig totalt förstörd och jätteledsen. Mitt inre barn grät och jämrade sig över att hon inte fått tillräckligt med uppmärksamhet utan bara kört på tills hon var jättetrött och inte orkade något mera.
Jag tröstade henne och pratade med henne men det var svårt för man rycks med och blir så fruktansvärt ledsen och får svårt att tänka klart.
Jag kände en stor övertygelse att jag inte skulle klara av att ha egna barn. Vilket är min största dröm, ha egna barn. Så då blev jag ledsen över bara det. Under andra perioden som barnvakt så började jag dock titta lite annorlunda på det. För det första så blir det väl lite annorlunda när man är med redan från början. Samtidigt som det är uttröttande längre också eftersom man faktiskt är med från början. Men då började jag fundera över vad det var som var så jobbigt och kom fram till att det inte alls var själva barnpassningen. Det var allt runt omkring och rädslan för min okunskap med barn. Att inte kunna vara hemma hos mig själv i min säng, i mitt kök osv. Vad skulle jag göra om barnet gjorde sig illa? Om han blev sjuk? Många om kom upp och jag hade mycket tvivel på mig själv och min kompetens.
Men nu under den tredje och sista perioden så känner jag en större trygghet och övertygelse att jag klarar detta och kommer klara av att ha egna barn en dag.
Det som hjälpte mig var att jag tog med mig barnet när jag skulle klippa en gammal grannes hund. Jag klippte hunden och barnet lekte utan några större problem. Han gick på toaletten och vi åt lunch, fika hos en annan granne och allt gick jättebra. Jag kände mig inte alls less eller trött och jag hade inga som helst problem med barnet. Efter det så försvann mina tvivel och det kändes mer naturligt att vara med barnet utan att hjärnan behöver gå på högvarv hela tiden.
Visst är jag trött fortfarande och det har jag också hittat orsaken till. Jag vaknar nämligen vid minsta lilla ljud som barnet ger ifrån sig även om jag vet att föräldrarna är hemma. Dessutom har han haft en period nu när han drömt mycket mardrömmar så nattsömnen har varit otroligt dålig för både mig och barnet.
Allt till trots så har det varit en underbar treveckors period med mycket tankar men också otroligt mycket kärlek både till barnet och föräldrarna samt till mig själv.

Read Full Post »

Framsteg

Jag känner att jag saktar in allt mer. Orken tar liksom slut.
Jag måste komma framåt idag annars kommer jag ge upp och stå still.

Read Full Post »

Jag känner att jag måste avveckla mitt beteende att hela tiden följa människor. Istället måste jag utveckla min egen vilja och omdöme för saker och ting.
Jag är så otroligt trött och ledsen. Igår var första gången på väldigt länge som jag hade en självmordstanke igen. Okej jag vet, grammatiken blev helt fel där men det får gå ändå.
I vilket fall som helst så verkar jag helt nedbruten. Jag förstår verkligen inte varför jag inte tar hand om mig själv. Min pojkvän påpekar ständigt att jag inte tar det på allvar men när mina tankar börjar vandra åt det mörkare hållet så tar jag det på största allvar. Då om någon gång vet jag verkligen att något är fruktansvärt fel och att så ska man inte behöva må. Det är tråkigt dock att det ska behöva gå så långt innan jag ser det. Eller snarare sagt innan jag verkligen hörsammar tecknen på att jag mår dåligt av det jag håller på med.
Så vad håller jag på med då? Till att börja med så slarvar jag åter igen med både mat och medicinen. Jag tar medicinen men tiderna blir oftast helt förskjutna. Disken hopar sig i högar och skulle jag inte ha min snälla pojkvän så vette gudarna hur det skulle sett ut här då. Tvätten existerar inte ens. Alla kläder ligger huller om buller över hela lägenheten, på golvet eller på möbler. Hygienen missköts också totalt.
Nu är det väl egentligen fel att säga att det är det som jag håller på med utan det jag räknat upp ovan är resultatet av mitt dåliga mående.
Så jag försöker igen. Vad håller jag på med?
Jag gör allt annat, för alla andra, än någonting som har med mig att göra överhuvudtaget. Sen har vi stress, stress och återigen stress. Även om en människa utifrån skulle säga att jag lever ett lugnt liv så upplever jag det själv som att jag aldrig får en lugn stund för mig själv.
När jag inte fick igång snöslungan för någon dag sedan så bröt jag totalt ihop och öste ur mig allt på min pojkvän. Jag grät och var helt förtvivlad. Jag kände mig totalt misslyckad helt enkelt. Här hade jag ett ansvar att sköta snöröjningen och jag klarade inte ens av att få igång snöslungan.
Detta beteende vill jag förändra. Jag vill istället få mer tid till mig själv och kunna samt klara av att fokusera på mig själv. Hur jag ska lösa den gåtan har jag dock inte riktigt listat ut ännu.
Det är nämligen så här att jag är vaktmästare åt mina föräldrar för de äger ett litet hyreshus för fyra familjer. Men detta är för tungt för mig och jag har sagt till flera gånger ända sen jag flyttade hit att det inte fungerar. Först bad jag om hjälp för att få det att fungera men det fick jag inte. Sen sa jag helt enkelt upp mig och förklarade att de inte hjälpt mig och nu orkade jag inte längre. De svarade med att jag förstorade upp allting och att det inte alls var något tungt eller ansvarsfullt arbete. Det fungerade bra nån vecka och sen var karusellen igång igen. Detta har nu pågått sen juni, det är alltså över ett halvår, utan förbättring.
Jag känner att jag svikit mig själv och alla i min omgivning, försäkringskassan, pojkvännen, familjen, grannarna, sjukvården och minerva. Alla av olika anledningar men ändå ett misslyckande.
Störst av allt känner jag att jag svikit mitt tillfrisknande genom att ägna mig åt sånt som gör mig sjuk istället. Men hur jag ska bryta allt detta vet jag inte riktigt.
Har funderat på olika varianter: avsäga mig rollen som vaktmästare, flytta härifrån, bita ihop och försöka ändå eller hoppas på att någon annan lösning ska dyka upp. Eftersom två av dessa alternativ är i stort sett helt uteslutna så återstår bara flyttning eller att någon mirakulös lösning ska uppenbara sig. Jag vill verkligen inte flytta så jag har väl mer eller mindre blundat för problemet och hoppats på sista alternativet. Nu brukar det ju inte dyka upp lösningar så där på beställning och hitintills har det ju heller inte gjort det så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Min största önskan är att allt bara ska lösa sig. Att jag slipper ansvaret som vaktmästare utan komplikationer och att jag ska kunna bo kvar här i frid och fröjd.
Jag har sagt av mig praktik för att jag skulle kunna återhämta mig och fokusera på bara mig själv, där ligger det största missnöjet med mig själv att jag inte gjort det. Istället trasslade jag in mig i detta som ledde till en total uttömning av energi så jag till och med backar i min utveckling. Detta är för mig en stor sorg.
Detta måste verkligen förändras! Men hur?

Read Full Post »

Jag funderade mycket på isolering idag. Inte sån som finns i hus utan isolering i samhället.
Egentligen är det väl inte så konstigt att sjukskrivna ar det väldigt svårt att ta sig tillbaka till arbetslivet och samhället överhuvudtaget. Nu tar jag bara upp en aspekt som isolering för jag kan tala om att det finns väldigt många saker osm trycker ned en. Här är några exempel: pengar, bråk med myndigheter, svårt att hålla reda på alla myndigheter och papper och isoleringen som jag tänkte skriva lite om.
Inte nog med att man liksom hamnar i en annan samhällsklass när man är sjukskriven man tappar den sociala delen man hade när man arbetade, pluggade eller vad man nu höll på med innan man blev sjuk.
Man orkar inte träffa kompisar på samma sätt längre.
På grund av detta så blir man folkskygg och desto längre tid man är sjuk ju värre blir det.
Tänk er själv de som inte har någon pojkvän/flickvän, barn eller annan familj nära. Då blir isoleringen ännu värre.

Jag hade inte många vänner innan jag blev sjuk och nu har jag ännu färre. Min familj fanns ganska nära men ville inte se mig sjuk istället så de höll sig undan. Så egentligen kanske det inte är så konstigt att jag är rädd att vara ensam eller känner ett starkt behov att ha någon nära mig.

Read Full Post »