Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ångest’

Allt var så surrealistiskt idag.
Min mor spräckte återigen den bubbla att vår lilla familj inte är så perfekt. Det är andra gången hon gör så.
Varför förstår jag inte.
Min psykolog säger att det är för hon förlorar makten och desperat försöker återfå den och inte upptäcker sina misstag.
Jag tvivlar.
Min mor har alltid varit precis och uträknande. Hon skulle aldrig begå ett misstag. Nu har hon gjort två. Vad betyder det?
Jag gläds naturligtvis åt att jag haft rätt. Att jag äntligen kan oskyldighets förklaras från alla min mors anklagelser mot mig.
Men samtidigt blir jag rädd.
Rädslan för förändring är stor och gör mig paralyserad.
Jag kan inte läsa min mor längre. Eller är det just det jag kan och det är därför allt har förändrats? Är det därför hon har tappat makten för att jag äntligen knäckt det kryptiska språket, den hemliga kulturen som vi har inom vår familj?
Vi eller numera de, är som en sekt. Antingen är man med dem eller emot dem.
Det finns inget mellanrum. Finns inte plats eller tid för några tvivel eller ifråga sättningar.
Då är man ute.
Man får snabbt veta att man är inne på fel spår för med ens vänder sig hela familjen emot en. Man blir utfryst.
Viker man sig däremot och formar sig fogligt efter deras regler och nycker så belönas man rikligt. Minsta lilla snedsteg bestraffas.

Förut fanns det inget min mor inte visste. Det var liksom naturligt att allt berättades för henne och att allt gick genom henne. Vilka kompisar var bra och dåliga, vilka lärare var pålitliga, vad vi fick och inte fick prata om med andra människor. Det var ingen som kände sig tvingad eller förslavad, det bara var så. Vi visste ju inget annat.
Så här efteråt kan jag se hur mitt liv formats efter min mors lagar och tycke. Kompisar som plötsligt försvunnit ur mitt liv av ett eller annat skäl. Den där läraren som man faktiskt kunde prata om allt med blev förvandlad till en häxa som egentligen inte alls uppskattade min talang utan tvärtom försökte dupera mig, enligt min mor.
Det värsta av allt var nog skräcken för sjuksystern. Henne fick vi absolut inte prata med och skulle det hända att hon pratade med oss skulle vi bara svara att allt var bra. Frågade hon något om hur det var hemma så var det väldigt viktigt att vi svarade så hon trodde oss att allt var bra hemma. Varför vet jag egentligen inte. Det var väl inget fel på sjuksystern om jag tänker efter, mer än skräcken som mor och far hade satt i mig.

Min spykolog frågade hur det hade varit hemma. Jag svarade sanningsenligt att jag faktiskt inte visste. Hon påpekade att det lät ju faktiskt väldigt skumt allt det där och frågade vad själva hemligheten var.
Helt ärligt vet jag inte.
Min familj har alltid varit väldigt sluten på det sättet. Utåt sett var vi en underbar familj, rara barn med bra och engagerade föräldrar.
Så vad är den stora hemligheten?

Jag vet fortfarande inte och jag vet heller inte om jag är så sugen på att ta reda på det. Men visst undrar man varför någon är i så stort behov av kontroll och makt.

Makt är ett stort ord men det är nog alltid så jag har upplevt det. Att min mor haft makten och vi har varit hennes små soldater som utför hennes order och lyder minsta vink.
Men inte längre.
Jag har kämpat i över fem år nu att få ett självständigt liv utan eller med min familj bara jag får vara fri i sinnet och tänka mina egna tankar.

Det låter hårt och jag skäms över mina ord men det är min upplevelse av det hela. Kanske hade jag aldrig hamnat här så snabbt om jag inte träffat mr X.
Han visade mig den rätta bilden av min mor. Tillsammans med misshandeln blev det för mycket att hantera men så här i efterhand kan jag erkänna att han hade rätt.
Det ironiska i det hela är att de båda relationerna påminner i mångt och mycket om varandra. Det är lika svårt att försöka lämna min familj som det var att lämna mr X.
Så mycket skuld och känslor. Mycket hopp som krossats och byggts upp gång på gång.
Den stora skillnaden är att detta är en mycket långsammare och slitsammare process. Jag lämnar min familj gång på gång för att åter gå tillbaka bara för att strax inse att inget egentligen har ändrats sen sist. Trots alla lovord och gott uppförande.

Det är en skrämmande tanke och en skrämmande likhet.

Annonser

Read Full Post »

Hmm finns det ens ett ord som heter hemskaste? Nåja ni lär förstå vad jag menar.
Har inte sovit på två nätter och jag kan ju säga att sömnen innan var väl inte heller mycket att räkna med. Försökte med både lugnande och sömnmedel men utan resultat. Visst jag trodde att jag sov och hade vilat ut ordentligt tills jag upptäckte att klockan knappt var två på natten.
Så vad resulterade detta i som nu var så hemskt?
Har någon sett ”På andra sidan häcken”, Hammy, ekorren som blir så hyper speciellt när han dricker energidryck. Jag börjar närma mig honom utan att behöva dricka energidryck. Vågar inte ens tänka på vad som skulle hända då. Kanske skulle det bli överslag och jag somnar rent av. Hmm, vore kanske intressant att testa.
Åter till historien.
När jag ”vaknade” i morse så var hela jag ett asp löv. Jag såg spöken, i form av gamla hemska minnen i ögonvrån och det kändes som om de skulle förkroppsligas när som helst.
Först vågade jag inte duscha och väl i duschen blev paniken större pga vattnet i ansiktet, lång historia som jag berättar någon annan gång. När jag torkar mig och tittar mig i spegeln för att fixa håret var det inte mig själv jag mötte i spegeln. Eller ja, tekniskt sett så var det ju det. Halva mitt ansikte var alldeles rött och uppsvullet precis som efter misshandeln för fem år sedan. Jag skyndade mig ut ur badrummet och ringde en kompis och berättade att jag höll på att mista förståndet.
För att göra en lång historia kort så höll dagen på så där plus att MrX ”satt på min axel” och viskade elaka saker i mitt öra varje gång jag försökte övertyga mig själv om att det som hände inte var på riktigt.
Min mor tog mig med till stan för att tänka på annat men jag var mer som en skrämd kanin på ett skjutfält.
Tills sist kom dock tiden för min EMDR som så ironiskt nog var på samma dag.
Jag fullkomligt darrade hela jag och kunde knappt prata för att orden hela tiden snubblade över varandra.
När jag pratat klart och vi pratat om lite andra grejer som sa hon något som jag troligen aldrig mer kommer på höra i hela mitt liv. Hon frågade vad jag hade för tabletter och vad jag prövat. När jag redogjort för det så sa hon att om läkaren hade varit på avdelningen hade hon skickat hem mig med en påse full med piller men eftersom det inte var fallet så sa hon att jag fick åka hem och stoppa i mig maxdos av mina piller och sova ordentligt så jag inte skulle få en psykos. Hon förklarade även att det jag upplevt var något som kallades en gränspsykos så det var ju intressant.
Men jag blev verkligen chockad över hur hon verkligen övertygade mig om att ta tabletterna och sova.
Jag är nämligen lite av en tablettmotståndare men jag fick inte ens en syl i vädret och det var kanske lika bra det. För nu sitter jag här fullproppad med tabletter och ska förhoppningsvis få sova i natt och slippa fler galenskaper.
Godnatt med er hoppas ni också får sova!

Read Full Post »

Hur kan det komma sig att när jag inte gör någonting så är det då jag känner mig som allra mest stressad. Då kommer alla tankar på vad jag borde göra och skulle ha gjort. Har de senaste dagarna varit utslagen av migrän. Tankarna på vad jag missar att göra och borde göra när jag ligger där i sängen gör ju inte huvudvärken lättare heller. Så vad gör man då? Jo jag lugnar naturligtvis ned mig för annat kan jag inte för mitt huvud men lite måste jag ändå göra. Lyckades efter många knaggliga försök att skriva klar min matlista. När jag vaknade idag och fortfarande hade huvudvärk bröt jag ihop. Inte allvarligt men jag tappade sugen liksom. Blev tjurig och bestämde mig för att strunta i huvudvärken och köra på ändå. Jo, tjena. Frukosten gick bra men sen när jag skulle pilla med bilen var jag alldeles vimmel kantig. Tappade saker och kunde inte se ordentligt vad jag gjorde. När jag äntligen var klar var jag helt slut och huvudvärken ska vi inte ens tala om. Men nu var det dags för boendestöd så det var bara att åka hem och le. Ville inget annat än bara få gå upp i sängen och gömma huvudet under kudden men jag bet ihop. När tiden var över hade jag dock ett finare kök vilket kändes skönt även om huvudet höll på att döda mig. Gick raka vägen upp i sängen och tvär slocknade. Vaknade en timme senare av att min vän ringde och sa att vi skulle äta middag. Iväg till henne, in till stan, handla mat, köra hem bilar (vilket i sig höll på att spränga huvudet för jag fick köra bilen med ett spädbarn, rädslan att jag skulle krocka eller göra något tokigt hängde över mig hela tiden), laga mat, äta mat, umgås, titta på film och nu är jag hemma. Dunkande huvud och ångest inför morgondagen.

Varför gör jag så här mot mig själv? Jag ser ju själv när jag skriver att det inte är rätt. Men pressen och viljan är så stor så jag kan inte stå emot.
Just nu är jag grymt stressad över hur jag ska göra i morgon och önskar jag kunde fråga någon vettig person om hjälp. Jag har samhälle i morgon och jag behöver handla. Jag har även en bokad besiktningstid samt sjukgymnastik. Problemet är att jag bara orkar en, max två och det är utan huvudvärk men jag borde göra allihopa. Så hur prioriterar man då? Samhällen har precis börjat vilket gör att jag skäms för att jag inte klarar av alla saker och visa hur duktig jag faktiskt kan vara. Handla måste jag för jag har skjutit upp det i en vecka vilket resulterat i att jag har absolut ingenting hemma. Men jag vet inte hur jag ska kunna förklara för mig och andra vad jag behöver göra och att jag inte orkar allt på en gång.
Sjukgymnastiken känner jag också stor press på mig och hittar inget giltigt skäl att inte gå. Att jag är psykiskt och fysiskt slut räcker inte.
Besiktningen kan jag ju boka om men då ska jag komma ihåg igen att boka tid och komma ihåg tiden vilket också föder ångest.
Känns som om jag bara sitter och gnäller men så ser min verklighet ut. Vore dock bra om jag också kunde greppa det. Plus att jag har inte ens nämnt tankarna kring frukost, lunch och middag plus träningen som jag borde gå på på kvällen.
Suck, kan ingen bara knacka mig i huvudet så saker och ting hamnar rätt?
Herregud det är väl inte konstigt om jag går omkring med huvudvärk om jag ska hålla på och tänka på allt det där hela tiden.

Read Full Post »

Jag har för första gången inför både mig själv och en annan person erkänt att jag faktiskt blivit våldtagen. Även om jag inte pratade om det, vad som hände och allt det där så erkände jag det i alla fall.
Var otroligt jobbigt men ändå en stor lättnad. Ingenting hände. Ingen som stod och pekade finger åt mig, skrattade eller gottade sig åt de snaskiga detaljerna. Bara ett ömt mottagande, en axel att gråta ut mot utan att skämmas över den hemska hemligheten.
Fick även många svar om mig själv och mitt beteende när det gäller sex.

Min största frustration just nu är att många associerar våldtäkt med någon vilt främmande människa som hoppar fram ur buskarna och våldsför sig på en.
Men det värsta är att de flesta våldtäkter sker bakom lykta dörrar i ”hemmets lugna vrå”. Detta skrivs det dock inte mycket om i tidningarna och det är som om samhället gemensamt valt att blunda för dessa hemskheter bara för att de sker i hemmet. Det är på något sätt mer okej och mindre hemskt än en våldtäkt ute på stan.
Jag skulle nog vilja säga att det är minst lika hemskt om inte värre kanske. Det som händer är ju att den du älskar och som du tror älskar dig helt plötsligt visar en annan sida. Plus det faktum att denna våldtäkt ofta sker upprepade antal gånger.
Ändå är den på något vis mer accepterad?

Jag försöker sortera mina tankar och minnen men får inte ihop det riktigt. En minnesbild jagar mig från grundskolan.
Jag är i skogen, tror det är ovanför skolan, någon/några drar i min byxslinning för att dra av mig byxorna. Det jobbiga är att jag inte ser deras ansikten och minnet är inte helt. Det är som en skadad skiva som upprepar sig själv och hoppar mellan de olika avsnitten utan direkta sammanhang.
Vad var det som hände? Varför låg jag där i skogen och de höll på som de gjorde?
Jag minns dock skammen av att bli avklädd under tvång. Hur de skrattade och fnissade. Att skolklockan ringde och de lämnade mig.
Hur kan jag minnas platsen så specifikt men inte vad som hände?

Jag sörjer dock över det som hänt mig. Över allt nytt jag får lära om mig själv. Jag får en bit av mig själv samtidigt som det känns som om jag förlorar en. Vem är jag egentligen?

Read Full Post »

Gårdagen

Så hur gick då städningen och allt vad mötet innebar?
Jag åt mycket riktigt min frukost i lugn och ro sen när jag skulle hämta dammsugaren på övervåningen så tänkte jag att jag kunde ju faktiskt börja lite där.
Innan allt var klart hade jag städat hela övervåningen och undervåningen, ljus var utplacerade lite överallt på undervåningen och det blev faktiskt riktigt mysigt.

Så kontentan av det hela var att jag orkade nog med allt det där bara för att jag sänkte kraven på mig själv för då blev målen inte lika stort. Så när jag väl satte igång så flög jag liksom bara med

Read Full Post »

Jag hatar verkligen politik och känner stor ångest inför valet idag. Hur ska lilla jag kunna påverka och veta vad min röst leder till, känns det som.
Jag är faktiskt inte nöjd med något parti och eftersom jag inte gillar att prata politik så ska jag heller inte gå in närmare på det.
Jag tycker dock det är skrämmande hur politiken kan drabba människor. Läste en sådan fruktansvärt hemskt inlägg för några dagar sen.
Tristessa pratar också mycket om detta om hur politiken drabbar oss. Jag själv blir bara så trött när jag tänker på allt eftersom jag själv också har drabbats flera gånger och är ständigt orolig över vad som ska hända.
Det jag tycker är svårast med nyvalet och allt det innebär att man vet inte om de faktiskt menar vad de säger. Jag läste en artikel i kommunals tidning om vad som lovats innan förra valet och vad som hänt dessa år. Det hela visade sig vara katastrofala följder i form av att folk fick sparken istället för att det skulle bli fler jobb som mo(r)deraterna lovat.
Ja jag skriver så för att visst fick säkert några det bättre med regeringsskiftet. Men de flesta jag pratat med har fått det sämre. Trots att de tillhörde den grupp som utlovades ett bättre liv med mer pengar.
Sen att inte tänka på alla sjuka som drabbats så hårt av detta. Jag förstår det med strängare regler och så men jag trodde det gällde för att få bort fuskare från försäkringskassan, de som egentligen inte hörde hemma där, inte de som faktiskt är sjuka.

Idag (21/9) vet jag att oron fortsätter, ovissheten är ännu större och oron för de runt omkring mig nu när de blå får fortsätta ha makten.
Hörde nyss på radion att det kan räcka med tusen röster till de blå så får de hel majoritet.

Read Full Post »

Jag trodde aldrig att det skulle vara så psykiskt krävande att vara barnvakt. Det är en liten underbar kille på 3,5 år jag varit barnvakt åt och han är otroligt snäll och lydig. Så det är inte själva barnet som är jobbigt.

Har nu varit barnvakt i cirka tre veckor med några dagars paus ibland. Igår hade jag ett möte så jag åkte hem till mig vid elva tiden, lade mig och vilade klockan tolv till ett, hade mitt möte, ordnade lite småsaker hemma, la mig och vilade igen vid fyra för att inte vakna igen förrän strax före åtta. Ändå var jag fortfarande trött när jag åkte tillbaka till familjen.
Hur är det då att vara förälder undrar jag. Kanske man till en viss del vänjer sig för man inte har något större val?
När min första period som barnvakt var över så kände jag mig totalt förstörd och jätteledsen. Mitt inre barn grät och jämrade sig över att hon inte fått tillräckligt med uppmärksamhet utan bara kört på tills hon var jättetrött och inte orkade något mera.
Jag tröstade henne och pratade med henne men det var svårt för man rycks med och blir så fruktansvärt ledsen och får svårt att tänka klart.
Jag kände en stor övertygelse att jag inte skulle klara av att ha egna barn. Vilket är min största dröm, ha egna barn. Så då blev jag ledsen över bara det. Under andra perioden som barnvakt så började jag dock titta lite annorlunda på det. För det första så blir det väl lite annorlunda när man är med redan från början. Samtidigt som det är uttröttande längre också eftersom man faktiskt är med från början. Men då började jag fundera över vad det var som var så jobbigt och kom fram till att det inte alls var själva barnpassningen. Det var allt runt omkring och rädslan för min okunskap med barn. Att inte kunna vara hemma hos mig själv i min säng, i mitt kök osv. Vad skulle jag göra om barnet gjorde sig illa? Om han blev sjuk? Många om kom upp och jag hade mycket tvivel på mig själv och min kompetens.
Men nu under den tredje och sista perioden så känner jag en större trygghet och övertygelse att jag klarar detta och kommer klara av att ha egna barn en dag.
Det som hjälpte mig var att jag tog med mig barnet när jag skulle klippa en gammal grannes hund. Jag klippte hunden och barnet lekte utan några större problem. Han gick på toaletten och vi åt lunch, fika hos en annan granne och allt gick jättebra. Jag kände mig inte alls less eller trött och jag hade inga som helst problem med barnet. Efter det så försvann mina tvivel och det kändes mer naturligt att vara med barnet utan att hjärnan behöver gå på högvarv hela tiden.
Visst är jag trött fortfarande och det har jag också hittat orsaken till. Jag vaknar nämligen vid minsta lilla ljud som barnet ger ifrån sig även om jag vet att föräldrarna är hemma. Dessutom har han haft en period nu när han drömt mycket mardrömmar så nattsömnen har varit otroligt dålig för både mig och barnet.
Allt till trots så har det varit en underbar treveckors period med mycket tankar men också otroligt mycket kärlek både till barnet och föräldrarna samt till mig själv.

Read Full Post »

Older Posts »