Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Can’t speak

You looked at me and my eyes got blind

You spoke to me and I lost my voice

You touched me and my skin flared

My heart is up and my gard is down

I try to regain my control

but my head is spinning.

The world is spinning,

round and round

My heart is flying

but it’s as heavy as a rock

The thought of you

makes me warm and scared,

all at the same time

What would you think of me?

A blind, speachless girl, on fire.

With her heart full of words, that she can’t speak.

Annonser

Andas

Andas

Ett djupt andetag

Smärtan är outhärdlig

Ett till andetag

Jag öppnar ögonen

Världen är kvar

Ytterligare ett andetag

Jag lever

Kroppen känns tung, orörlig

Ett andetag till

Jag rör mina fingrar och tår

Tankarna virvlar, ogreppbara, svindlande

Jag stirrar ned i min avgrund av tankar

Tar ett andetag till så som så många innan och så många efter.

Det hjälper inte

Men det blir inte värre heller

Världen står stilla för en stund

Som att jag sagt, jag orkar inte mer nu

Och den lyssnar på mitt kommando

En känsla av stillhet infinner sig

En frid sprider sig i min kropp

Jag slappnar av

Låter andetagen svepa mig med dem

Ta mig långt bort från all tankeverksamhet

Jag faller handlöst, nästan svävande

Faller… Bortom allt medvetande

Verkligheten runt omkring mig försvinner

Försvinner bort i ett töcken

Kroppens gränser upphör och jag är ett med världen, universum

Ett med allt, en värld av kaos och lugn i ett starkt vitt sken.

Känslan är överväldigande och jag drar efter andan

Tar ett andetag djupare än alla andra

Känslan av att allt rasar samman och ett högt ljud hörs.

Allt blir svart

Jag vaknar, tittar mig yrt runtomkring mig

Lugnet, kaoset finns kvar inombords

Men även en trygghet, jag är inte ensam.

Har aldrig varit och kommer aldrig bli.

Kom bara ihåg att andas

Breath

Breath

Just one breath – it hurts

Another breath – it still hurts

Just breath, nothing will happen

I breath, feeling the air in my body

Remembering your touch

My body shivering by the memory

Another breath

And another

The world is still there

Outside my inner prison

Breath, look outside

Take a peak

Breath

The air I breath fills my body

Lifting me up

Making me float into and out of the nothingness.

Just breath and you will be set free

En vind

En vind stryker mot min kind

Torkar tårarna som runnit

En vind sveper runt om mig

Lyfter sakta min kropp

En vind virvlar runt

Kastar runt mig som en vante

En vind mojnar

Lägger mig sakta i gräset

En vind stillnar

Solen värmer min kind

Så många går ensamma i livet
Söker kärlek,
trygghet,
närhet.
Någon att prata med
Dela filmen på Netflix
Få känna sig uppskattad och sedd

Så många går ensamma i livet
Men många gånger,
avvisar personen istället
den kärlek som ges
Rädslan att bli lämnad, sårad
Sårbar
Känslorna växer och blir,
ohanterbara

Så många går ensamma i livet
Istället för att ge sig hän
drar personen sig undan
Gömmer sig,
både för sig själv och andra
Våndas över att behöva vara ensam
Men inte våga ge sig hän

Ge sig hän vad livet har att ge
Med eller utan andra människor
Att våga leva
Så många går ändå ensamma i livet.

Att stänga sitt hjärta

Att öppna sitt hjärta för andra kan vara smärtsamt och man är sårbar. Men att stänga sitt hjärta är också smärtsamt. Det är smärtsamt att plötligt inse att man gått vidare utan att själv riktigt vetat om det eller helt förstå vad man kanske kunna göra annorlunda.

De senaste fem åren har varit underbara och stundvis ett rent helvete. Jag fick en underbar son och har fått uppleva det härliga känslan av att vara mamma. Allt från små barn kramar och kyssar till gråt och skrik när lille mister inte velat ta på sig kläderna, inte fått som han velat och så vidare. Jag har också separerat tre gånger vilket har varit mycket tungt. Två gånger gick jag tillbaka av en uppsjö olika anledningar. Att finna sig i och landa i känslan av att vara ensamstående tog lång tid och jag vet inte ens om jag har landat än riktigt. Efter vägen har jag dock lärt mig en massa saker, mött en massa människor och utvecklats. Jag har upptäckt att jag klarar av att stå på egna ben trots att rösten inom mig skriker något helt annat. Ekonomin har alltid varit ett skräckmoment men det liksom bara fixade sig och jag har accepterat att jag faktiskt har det väldigt bra och det går runt för mig.

Idag bor jag i ett eget litet hus, i min lilla stugidyll med min son. Fortsätter kämpa för att pappan ska ha det bra och kunna vara med sin son och jag fick mitt drömarbete inom arbetsrehabilitering. 

Men så vad hände då? 

När jag gått klart min utbildning knakade det rejält i fogarna och jag flydde fältet i brist på energi att fortsätta försöka lappa ihop familjen. Insåg rätt snart att det inte var någon dans på rosor och vände hemåt igen. Försökte lappa ihop familjen och kände uppriktigt att det nog skulle fungera. Det höll inte ens ett år… Köpte ett hus tillsammans och jag trodde jag var lycklig för jag nått mitt livs dröm och mål – en familj, en gård, många möjligheter till eget företag, odling, ja allt man kan tänka sig och drömma om helt enkelt. Som tidigare prioriterade jag familjen och hemmet men saknade stöd. Energin tog snabbt slut och jag insåg att detta är inte hållbart i längden och att jag enbart målade upp en illusion för mig själv. Plötsligt stod jag där, kastandes med en färgburk så det blev ett vitt brett streck över hela gräsmattan. Där och då började mitt hjärta stängas. Det är det mest smärtsammaste jag varit med om. Insikten att det inte skulle spela någon roll vad jag gjorde eller ändrade på så var vi två om problemet. Jag försökte se förnuftigt på problemet och försökte förklara för den andra halvan att detta var ett problem vi måste lösa tillsammans innan det var försent (för ännu var inte mitt hjärta helt stängt.) Några få tafatta försök gjordes men handlingsfönstret var minimalt och krävde snabba radikala insatser. Tyvärr blev det inte så. Jag flydde mer eller mindre ned till Småland där min väninna ställde upp med boende över sommaren. Aldrig har jag känt mig så ödmjuk och tacksam att någon ställt upp för mig så som ingen annan tidigare gjort. Var jag värd detta? Vad hade jag gjort för att få förtjäna detta? Rädsla fanns också och oro att inte duga, inte vara på rätt sätt, inte vara tacksam nog. Hon tjatade dock på mig att inget krävdes i gengäld och kanske stärktes vår vänskap ytterligare av att jag faktiskt vågade ta emot hennes utsträckta hand. Under tiden sökte jag febrilt efter bostad och som en skänk från ovan fick jag tag i en lägenhet först och sedan helt plötsligt ett hus. Samma hus som jag nu sitter och skriver i. Det blev en plötslig resa hem från Småland för husvisning och sedan direkt kontakt med banken och inom en vecka så var jag med hus. Så från en av de mest underbaraste somrarna jag varit med om, trots omständigheterna, vidare till renoveringsprojekt och inflyttning.

Hjärtat var ännu inte stängt och vi bestämde oss för att särbos kanske var en lämplig titel istället. Några dagar och veckor gick, med konstant avvisning, när jag insåg att ingenting egentligen förändrats hur mycket jag än önskade det. Viljan att bevara kärnfamiljen och få behålla min bästa vän var starkare än förnuftets röst. Det var en slitsam månad att fortsätta tvingas stänga sitt hjärta men också upptäcka hur det nu började sluta sig av sig självt. Det var inte längre enbart ett aktivt beslut att stänga hjärtat utan min andra hälfts handlingar började få konsekvenser på mitt hjärta.

Så en dag stod jag vid ett vägskäl – jag står där idag. Mitt hjärta är stängt och sorgen känns oöverstiglig att jag mist min bästa vän. För även om det var jag som lämnade, upplever jag det som en förlust. För jag kämpade så hårt jag bara orkade och kunde – men det räckte inte…

Ett nio år långt kapitel i mitt liv är slut. Jag vet inte vad nästa kapitel kommer handla om. Kanske finner jag en ny kärlek eller utvecklas inom mitt arbete och bygger vidare på det liv jag har nu. Livet är en berg- och dalbana med sina upp och nedgångar, dolda utmaningar och äventyr. Men vad du än gör: tvivla aldrig på din egna förmåga, du är starkare än du tror!

Vem är jag?

Vem är jag, blott ett virvlande löv för vinden?

Vem är jag, mer än ett ödsligt eko långt där borta?

Vem är jag, en enslig stig genom skogen?

Vem är jag, en droppe i havet?

Vem är jag?