Feeds:
Inlägg
Kommentarer

TV:n som en drog

Är det inte fascinerande vad utvecklingen går fort framåt? Platt-TV, mobil telefoner/smartphones, tablets mm. Vad gjorde vi egentligen innan vi hade all teknik?
Tekniken hjälper oss med mycket. Allt man kan tänka sig finns för det mesta bara några klick bort. Kalender, inköpslista, kom-ihåg lista, kamera med alla våra bilder och filmer, spel och mycket mycket mer. Det är fantastiskt och det har hjälpt mig många gånger då jag har problem med minnet.
Men hur många använder inte telefonen, tableten eller tv:n som ett bedövningsmedel? Hur många gånger kommer inte telefonen fram när man har 1 minut över? Ja, ibland kanske bara 30 sekunder över!

Kom på mig själv igår att först sitta framför tv:n och sen med telefonen, allt för att jag inte ville gå och lägga mig eller hade ork att kommunicera ned min sambo! Usch vad arg jag blev när jag tittade upp på klockan och insåg att dem var 45 minuter efter den tid jag planerat att gå och lägga mig.

Vart är vi påväg, tänker jag många gånger. Stäng av tv:n och umgås med din sambo, bannar jag mig själv men allt för bedövad av TV:ns lockande avkopplande avtrubbning för att göra något åt saken…

Annonser

Sporadisk uppdatering

Ja åren går. Inte dagar, veckor eller månader utan år!
Idag har jag en liten son på 14 månader som precis börjat på dagis. Grät i en halvtimme efter sambon åkt iväg med sonen till dagis. Någon timme senare njöt jag i istället av tystnaden. Snacka om känslomässig bergodalbana, fast på ett positivt sätt.

Kämpar fortfarande med PTSD:n men upplever att jag börjar kunna fungera allt mer normalt. Skulle någon fråga mig hur gammal jag är skulle jag nog svara runt 2-3 år för det för det är ungefär så längesen som jag började ta beslut och försöka styra mitt liv.
Efter föregående inlägg hände mycket omvälvande i mitt liv. Plötsligt lyckades jag bli gravid (trodde inte jag kunde bli gravid), min terapeut slutade, vi flyttade då jag fick svår foglossning och skolan fick stå lite åt sidan pga graviditeten. Men trots all stress och förändring så mådde jag underbart. Att vara gravid var det bästa som någonsin hänt mig. Livet hamnade i ett helt annat perspektiv.

Får berätta lite mer en annan gång 😉

Hej på er allihopa! Vad roligt att se att det ändå är några som tittar in här då och då även om själva skrivandet legat av sig.

Ja tankarna kring livet snurrar fortfarande på. Några dagar efter mitt inlägg, nyårsdagen för att vara med specifik, kom beslutet och förändringen var ett faktum. Det blev inte alls så som jag hade föreställt mig men jag hoppas det har lett till eller kommer att leda till något bra. Jag gjorde nämligen arbetsförmedlingens intressetest och mitt öga fastnade på en väldigt udda yrkestitel, användbarhets expert. Med stor sarkasm började jag högläsa om yrket till min pojkvän. Efter tre fyra meningar tystnade jag och läste resten av artikeln tyst för mig själv. Jag tittade upp och utbrast: ”Det här vill ju jag jobba med!”

På den vägen är det. Jag bestämde mig för att söka till skolan för att utbilda mig till detta. Till mitt stora förtret så fick man inte anmäla sig i så god tid och jag var tvungen att bida min tid. Vilket troligen var bra i sig så jag verkligen fick vara säker på att det verkligen var det jag ville. Nu sitter jag här i och för sig lite mer än nio månader senare och pluggar till arbetsterapeut istället men är lika nöjd för det. Fann efter vägen att denna väg leder mig också dit jag vill men jag får en massa annat med på köpet också, som en skyddad yrkestitel till exempel.

Något annat som också består är min kära, älskad och hatad, PTSD. Har kommit in i en ytterligare intensiv period där jag är förvånansvärt närvarande. Det tråkiga är att jag finner livet ytligt och platt, till gränsen meningslöst eller med väldigt liten mening. Nej, jag tror inte jag är deprimerad utan mer ovan vid hur det känns att inte ha tusen tankar och känslor svävande hela tiden. Hela mitt liv har handlat om att överleva och försöka skydda mig från både omgivningen och mina tankar. Så nu när jag helt plötsligt står ”naken” känns det väldigt tomt. Nu måste jag börja fundera över vad MIN mening med livet är. Vad tycker jag är meningsfullt och roligt?

Vad är det som gör att mitt liv inte är ditt och tvärtom?
Vad är det som får folk att kliva upp på morgonen och vilja fortsätta leva?
Vad är det som hindrar folk från att dö?

Efter mitt lilla juläventyr kom jag hem förändrad.
Så fort jag landat öppnade jag ögonen och såg något jag absolut inte gillade, mitt liv.
Jag blev förfärad och grät i två dagar. Detta kan inte vara mitt liv, så här vill jag inte leva. Jag var redo för en förändring, jag kunde inte stänga ögonen längre och det jag såg var outhärdligt.
Trots detta har fem dagar gått och inget är förändrat. Jag har suttit i soffan framför TV:n varje dag. Oförmögen att resa mig eller ens lyfta ett finger till förändring.
Varje dag vaknade jag med övertygelsen och förhoppningen att nu skulle detta ske, ”Idag gäller det”.
Men inget hände och jag sitter med förundran över hur detta kunde gå till och vad som får oss att faktiskt komma till skott. Jag vill fortfarande ha en förändring men något stoppade mig på vägen. Men vad?

Jag vill inte dö men heller inte leva.
Jag vill ju leva men inte detta liv.
Så vad hindrar mig att dö eller förändras?
Vart börjar min resa?
Har den redan börjat?

Påbörjades min resa till livet redan den dagen jag sattes till livet?

Vad är det som skiljer en idé från succé och fiasko?
En och samma tanke hos två människor. Den ene får stor framgången, den andre ingenting. Hur vet man att man kommer att lyckas?

Hur påverkas mitt liv av min omgivning och vise versa? Vilken påverkan har mitt liv och mina val på omvärlden?

En sak har jag lärt mig och det är att de är de små förändringarna som gör verklig stor skillnad. Men det är också dem som är de svåraste att utföra.
Det är antagligen därför jag nu är paralyserad här i min soffa. Precis som många andra vet jag exakt vad jag skulle behöva göra men av någon anledning så gör jag dem inte.
Min teori är att om man kommer på vad detta är skulle det hjälpa mängder av människor. Det ironiska i det hela är att oftast beror det på en väldigt liten sak som orsakar hela blockaden till förändring. Hittar man bara vägen runt dessa så kan man gå hur långt som helst.
Det finns många sätt att göra detta på. Visa pratar med psykologer, kuratorer, en vän, vänder sig till en högre makt eller varför inte en stor badanka, när de har problem som de måste komma runt. Ett slags bollplank som får tankarna att hamna i andra banor och man kan på detta sätt se nya lösningar och komma framåt.
Men detta är ett tidskrävande jobb som aldrig tycks ta slut. Det är inte heller alltid samma metod fungerar varje gång trots att problemet verkar vara detsamma vilket gör resan krokig och svår.
Några få människor här i världen hanterar detta mycket väl och får oftast stor framgång. De ser potential i saker som ingen annan ser. De vet hur man duckar för problemen och använder dem istället som en utmaning och lösning.
Det vill jag också kunna göra, men hur vänder man ett problem till något bra och utvecklande? Hur når man framgång? Hur tar jag mig loss från soffan och kan göra en förändring? Vad är mitt nästa steg?

Vi vill ju alla göra ett avtryck och göra något av betydelse under våra liv. Vad är det då som ger oss mening här i livet? Under min resa har meningen svängt många gånger. Ibland får jag känslan av att resans mål och mening ligger rakt framför mig men jag kan ändå varken se eller röra vid det. Så hur finner man då meningen med livet och hur vet man att det då är ”den verkliga meningen med livet”?

Något viktigt som jag lärde mig under en kurs är att man ska ägna sig åt något man verkligen tycker om. Gör man det så spelar resten ingen större roll. Men hur vet man då vad man verkligen tycker om? När ska man våga satsa? Tänk om det jag tycker om idag inte är det morgon? Ja, där ligger kruxet. Det kan du aldrig veta. Ett tips som vi fick på kursen är att gå tillbaka till barndomen och fundera över vad man gillade då.
Det finns så mycket som påverkar oss idag. Vi vill tjäna pengar, ha vänner och göra saker som är viktiga för oss. Dessa saker får oss att ändra kurs ifrån det vi verkligen vill göra. Vi vill inte riskera att såra vänner eller vara ensam. Pengar måste man ha för att betala räkningar och köpa fina saker. Men missar man då inte det man verkligen vill göra? Någonstans kompromissade man bort sin egen vilja och mening.
Men allt det där låter ju som att man ska leva livet fattigt ensamt och miserabelt. Nej så är det ju naturligtvis inte, om du inte vill det förstås. Men vägen till det man verkligen vill ha och göra kan vara enslig och svår. Det är det största problemet och hindret på vägen. Många ger upp eller vänder om. Det blir för svårt och man tappar orienteringen dit man egentligen skulle. Det finns dock hopp. Precis som ordspråket: ”Alla vägar bär till Rom”, så finns det många vägar som bär till ditt mål. Det är egentligen bara du som står i vägen för dig själv. Man måste tro på sig själv och lita på det man kan och vill.
Det är heller aldrig fel att ha någon vid sin sida att stötta sig mot när det är svårt. Man får be om hjälp och guidning utan att skämmas eller känna att det är ett nederlag. Kanske det är en del av just din väg?

Nej det är inte triss jag menar utan min inställning till ja, jag vet inte men någonting har ändrats eller håller på att ändrats.
Hela helgen har varit underbar! Okej idag har jag lite huvudvärk och känner mig trött. Men är man inte van att vara uppe till längre än tolv och har nu varit uppe två nätter i rad till efter tre så känns det ganska befogat.
Jag känner en plötslig glädje, energi och kärlek i livet igen som jag inte kännt på flera flera år. Det styrker mig verkligen att känns så här men jag är också livrädd. Tänk om jag vaknar i morgon och den härliga känslan är borta? Känslan kan kanske beskriva lite som euforisk. Allt känns nytt och spännande, jag vill ut i världen och LEVA.

JAG
har varit på krogen.
Ja ni hörde rätt.
Den människa som skyr krogen och alla allmänna större tillställningar som pesten, har faktiskt varit där!
Plus att jag hade jätteroligt!
Är alldeles för trött för att berätta några detaljer nu. Men kan bara säga att detta är ett stort genombrott för mig och min utveckling att hitta mig själv.

Idag

Allt var så surrealistiskt idag.
Min mor spräckte återigen den bubbla att vår lilla familj inte är så perfekt. Det är andra gången hon gör så.
Varför förstår jag inte.
Min psykolog säger att det är för hon förlorar makten och desperat försöker återfå den och inte upptäcker sina misstag.
Jag tvivlar.
Min mor har alltid varit precis och uträknande. Hon skulle aldrig begå ett misstag. Nu har hon gjort två. Vad betyder det?
Jag gläds naturligtvis åt att jag haft rätt. Att jag äntligen kan oskyldighets förklaras från alla min mors anklagelser mot mig.
Men samtidigt blir jag rädd.
Rädslan för förändring är stor och gör mig paralyserad.
Jag kan inte läsa min mor längre. Eller är det just det jag kan och det är därför allt har förändrats? Är det därför hon har tappat makten för att jag äntligen knäckt det kryptiska språket, den hemliga kulturen som vi har inom vår familj?
Vi eller numera de, är som en sekt. Antingen är man med dem eller emot dem.
Det finns inget mellanrum. Finns inte plats eller tid för några tvivel eller ifråga sättningar.
Då är man ute.
Man får snabbt veta att man är inne på fel spår för med ens vänder sig hela familjen emot en. Man blir utfryst.
Viker man sig däremot och formar sig fogligt efter deras regler och nycker så belönas man rikligt. Minsta lilla snedsteg bestraffas.

Förut fanns det inget min mor inte visste. Det var liksom naturligt att allt berättades för henne och att allt gick genom henne. Vilka kompisar var bra och dåliga, vilka lärare var pålitliga, vad vi fick och inte fick prata om med andra människor. Det var ingen som kände sig tvingad eller förslavad, det bara var så. Vi visste ju inget annat.
Så här efteråt kan jag se hur mitt liv formats efter min mors lagar och tycke. Kompisar som plötsligt försvunnit ur mitt liv av ett eller annat skäl. Den där läraren som man faktiskt kunde prata om allt med blev förvandlad till en häxa som egentligen inte alls uppskattade min talang utan tvärtom försökte dupera mig, enligt min mor.
Det värsta av allt var nog skräcken för sjuksystern. Henne fick vi absolut inte prata med och skulle det hända att hon pratade med oss skulle vi bara svara att allt var bra. Frågade hon något om hur det var hemma så var det väldigt viktigt att vi svarade så hon trodde oss att allt var bra hemma. Varför vet jag egentligen inte. Det var väl inget fel på sjuksystern om jag tänker efter, mer än skräcken som mor och far hade satt i mig.

Min spykolog frågade hur det hade varit hemma. Jag svarade sanningsenligt att jag faktiskt inte visste. Hon påpekade att det lät ju faktiskt väldigt skumt allt det där och frågade vad själva hemligheten var.
Helt ärligt vet jag inte.
Min familj har alltid varit väldigt sluten på det sättet. Utåt sett var vi en underbar familj, rara barn med bra och engagerade föräldrar.
Så vad är den stora hemligheten?

Jag vet fortfarande inte och jag vet heller inte om jag är så sugen på att ta reda på det. Men visst undrar man varför någon är i så stort behov av kontroll och makt.

Makt är ett stort ord men det är nog alltid så jag har upplevt det. Att min mor haft makten och vi har varit hennes små soldater som utför hennes order och lyder minsta vink.
Men inte längre.
Jag har kämpat i över fem år nu att få ett självständigt liv utan eller med min familj bara jag får vara fri i sinnet och tänka mina egna tankar.

Det låter hårt och jag skäms över mina ord men det är min upplevelse av det hela. Kanske hade jag aldrig hamnat här så snabbt om jag inte träffat mr X.
Han visade mig den rätta bilden av min mor. Tillsammans med misshandeln blev det för mycket att hantera men så här i efterhand kan jag erkänna att han hade rätt.
Det ironiska i det hela är att de båda relationerna påminner i mångt och mycket om varandra. Det är lika svårt att försöka lämna min familj som det var att lämna mr X.
Så mycket skuld och känslor. Mycket hopp som krossats och byggts upp gång på gång.
Den stora skillnaden är att detta är en mycket långsammare och slitsammare process. Jag lämnar min familj gång på gång för att åter gå tillbaka bara för att strax inse att inget egentligen har ändrats sen sist. Trots alla lovord och gott uppförande.

Det är en skrämmande tanke och en skrämmande likhet.