Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Att öppna sitt hjärta för andra kan vara smärtsamt och man är sårbar. Men att stänga sitt hjärta är också smärtsamt. Det är smärtsamt att plötligt inse att man gått vidare utan att själv riktigt vetat om det eller helt förstå vad man kanske kunna göra annorlunda.

De senaste fem åren har varit underbara och stundvis ett rent helvete. Jag fick en underbar son och har fått uppleva det härliga känslan av att vara mamma. Allt från små barn kramar och kyssar till gråt och skrik när lille mister inte velat ta på sig kläderna, inte fått som han velat och så vidare. Jag har också separerat tre gånger vilket har varit mycket tungt. Två gånger gick jag tillbaka av en uppsjö olika anledningar. Att finna sig i och landa i känslan av att vara ensamstående tog lång tid och jag vet inte ens om jag har landat än riktigt. Efter vägen har jag dock lärt mig en massa saker, mött en massa människor och utvecklats. Jag har upptäckt att jag klarar av att stå på egna ben trots att rösten inom mig skriker något helt annat. Ekonomin har alltid varit ett skräckmoment men det liksom bara fixade sig och jag har accepterat att jag faktiskt har det väldigt bra och det går runt för mig.

Idag bor jag i ett eget litet hus, i min lilla stugidyll med min son. Fortsätter kämpa för att pappan ska ha det bra och kunna vara med sin son och jag fick mitt drömarbete inom arbetsrehabilitering. 

Men så vad hände då? 

När jag gått klart min utbildning knakade det rejält i fogarna och jag flydde fältet i brist på energi att fortsätta försöka lappa ihop familjen. Insåg rätt snart att det inte var någon dans på rosor och vände hemåt igen. Försökte lappa ihop familjen och kände uppriktigt att det nog skulle fungera. Det höll inte ens ett år… Köpte ett hus tillsammans och jag trodde jag var lycklig för jag nått mitt livs dröm och mål – en familj, en gård, många möjligheter till eget företag, odling, ja allt man kan tänka sig och drömma om helt enkelt. Som tidigare prioriterade jag familjen och hemmet men saknade stöd. Energin tog snabbt slut och jag insåg att detta är inte hållbart i längden och att jag enbart målade upp en illusion för mig själv. Plötsligt stod jag där, kastandes med en färgburk så det blev ett vitt brett streck över hela gräsmattan. Där och då började mitt hjärta stängas. Det är det mest smärtsammaste jag varit med om. Insikten att det inte skulle spela någon roll vad jag gjorde eller ändrade på så var vi två om problemet. Jag försökte se förnuftigt på problemet och försökte förklara för den andra halvan att detta var ett problem vi måste lösa tillsammans innan det var försent (för ännu var inte mitt hjärta helt stängt.) Några få tafatta försök gjordes men handlingsfönstret var minimalt och krävde snabba radikala insatser. Tyvärr blev det inte så. Jag flydde mer eller mindre ned till Småland där min väninna ställde upp med boende över sommaren. Aldrig har jag känt mig så ödmjuk och tacksam att någon ställt upp för mig så som ingen annan tidigare gjort. Var jag värd detta? Vad hade jag gjort för att få förtjäna detta? Rädsla fanns också och oro att inte duga, inte vara på rätt sätt, inte vara tacksam nog. Hon tjatade dock på mig att inget krävdes i gengäld och kanske stärktes vår vänskap ytterligare av att jag faktiskt vågade ta emot hennes utsträckta hand. Under tiden sökte jag febrilt efter bostad och som en skänk från ovan fick jag tag i en lägenhet först och sedan helt plötsligt ett hus. Samma hus som jag nu sitter och skriver i. Det blev en plötslig resa hem från Småland för husvisning och sedan direkt kontakt med banken och inom en vecka så var jag med hus. Så från en av de mest underbaraste somrarna jag varit med om, trots omständigheterna, vidare till renoveringsprojekt och inflyttning.

Hjärtat var ännu inte stängt och vi bestämde oss för att särbos kanske var en lämplig titel istället. Några dagar och veckor gick, med konstant avvisning, när jag insåg att ingenting egentligen förändrats hur mycket jag än önskade det. Viljan att bevara kärnfamiljen och få behålla min bästa vän var starkare än förnuftets röst. Det var en slitsam månad att fortsätta tvingas stänga sitt hjärta men också upptäcka hur det nu började sluta sig av sig självt. Det var inte längre enbart ett aktivt beslut att stänga hjärtat utan min andra hälfts handlingar började få konsekvenser på mitt hjärta.

Så en dag stod jag vid ett vägskäl – jag står där idag. Mitt hjärta är stängt och sorgen känns oöverstiglig att jag mist min bästa vän. För även om det var jag som lämnade, upplever jag det som en förlust. För jag kämpade så hårt jag bara orkade och kunde – men det räckte inte…

Ett nio år långt kapitel i mitt liv är slut. Jag vet inte vad nästa kapitel kommer handla om. Kanske finner jag en ny kärlek eller utvecklas inom mitt arbete och bygger vidare på det liv jag har nu. Livet är en berg- och dalbana med sina upp och nedgångar, dolda utmaningar och äventyr. Men vad du än gör: tvivla aldrig på din egna förmåga, du är starkare än du tror!

Annonser

Read Full Post »

Vem är jag?

Vem är jag, blott ett virvlande löv för vinden?

Vem är jag, mer än ett ödsligt eko långt där borta?

Vem är jag, en enslig stig genom skogen?

Vem är jag, en droppe i havet?

Vem är jag?

Read Full Post »

Kärleken är solid som is men lika flyktig som vattenånga.
Kärleken tränger in över allt, likt ett envist duggregn.
Kärleken lämnar djupa spår, likt älven som formar berg och dalar.
Ingen överlever utan vatten, men inte heller utan kärlek.

Read Full Post »

Sporadisk uppdatering

Ja åren går. Inte dagar, veckor eller månader utan år!
Idag har jag en liten son på 14 månader som precis börjat på dagis. Grät i en halvtimme efter sambon åkt iväg med sonen till dagis. Någon timme senare njöt jag i istället av tystnaden. Snacka om känslomässig bergodalbana, fast på ett positivt sätt.

Kämpar fortfarande med PTSD:n men upplever att jag börjar kunna fungera allt mer normalt. Skulle någon fråga mig hur gammal jag är skulle jag nog svara runt 2-3 år för det för det är ungefär så längesen som jag började ta beslut och försöka styra mitt liv.
Efter föregående inlägg hände mycket omvälvande i mitt liv. Plötsligt lyckades jag bli gravid (trodde inte jag kunde bli gravid), min terapeut slutade, vi flyttade då jag fick svår foglossning och skolan fick stå lite åt sidan pga graviditeten. Men trots all stress och förändring så mådde jag underbart. Att vara gravid var det bästa som någonsin hänt mig. Livet hamnade i ett helt annat perspektiv.

Får berätta lite mer en annan gång 😉

Read Full Post »

Hej på er allihopa! Vad roligt att se att det ändå är några som tittar in här då och då även om själva skrivandet legat av sig.

Ja tankarna kring livet snurrar fortfarande på. Några dagar efter mitt inlägg, nyårsdagen för att vara med specifik, kom beslutet och förändringen var ett faktum. Det blev inte alls så som jag hade föreställt mig men jag hoppas det har lett till eller kommer att leda till något bra. Jag gjorde nämligen arbetsförmedlingens intressetest och mitt öga fastnade på en väldigt udda yrkestitel, användbarhets expert. Med stor sarkasm började jag högläsa om yrket till min pojkvän. Efter tre fyra meningar tystnade jag och läste resten av artikeln tyst för mig själv. Jag tittade upp och utbrast: ”Det här vill ju jag jobba med!”

På den vägen är det. Jag bestämde mig för att söka till skolan för att utbilda mig till detta. Till mitt stora förtret så fick man inte anmäla sig i så god tid och jag var tvungen att bida min tid. Vilket troligen var bra i sig så jag verkligen fick vara säker på att det verkligen var det jag ville. Nu sitter jag här i och för sig lite mer än nio månader senare och pluggar till arbetsterapeut istället men är lika nöjd för det. Fann efter vägen att denna väg leder mig också dit jag vill men jag får en massa annat med på köpet också, som en skyddad yrkestitel till exempel.

Något annat som också består är min kära, älskad och hatad, PTSD. Har kommit in i en ytterligare intensiv period där jag är förvånansvärt närvarande. Det tråkiga är att jag finner livet ytligt och platt, till gränsen meningslöst eller med väldigt liten mening. Nej, jag tror inte jag är deprimerad utan mer ovan vid hur det känns att inte ha tusen tankar och känslor svävande hela tiden. Hela mitt liv har handlat om att överleva och försöka skydda mig från både omgivningen och mina tankar. Så nu när jag helt plötsligt står ”naken” känns det väldigt tomt. Nu måste jag börja fundera över vad MIN mening med livet är. Vad tycker jag är meningsfullt och roligt?

Read Full Post »

JAG
har varit på krogen.
Ja ni hörde rätt.
Den människa som skyr krogen och alla allmänna större tillställningar som pesten, har faktiskt varit där!
Plus att jag hade jätteroligt!
Är alldeles för trött för att berätta några detaljer nu. Men kan bara säga att detta är ett stort genombrott för mig och min utveckling att hitta mig själv.

Read Full Post »

Idag kände jag kattungarna sparka i min misses mage. Två små duttar i min handflata.
Jag börjar redan oroa mig inför den stundande förlossningen. Vart kommer hon att föda? Vart ska jag låta kattungarna få vara? Hur kommer min hund och min andra katt reagera på de nya familjemedlemmarna? Kommer allt bli bra? Men framför allt om jag kommer få iväg kattungarna.

Min egen utveckling går desto värre långsammare nu. Eller egentligen inte. Mycket har hänt men det känns som om man står stilla. Jag vill liksom iväg, vidare, bort från det dåliga till något bättre. Men det är svårt att ta in allt som hänt under den senaste månaden och faktiskt acceptera att det är därför det går lite trögare nu och att energin är låg.

Ohh! Jag måste bara berätta att jag spelat min första bouletävling. Det gick inte så bra men jag är stolt över min prestation.

Read Full Post »

Older Posts »